Jan Olsson
I DE ROSA TIDNINGARNAS TIDEVARV kan det ibland vara svårt att veta om det är Dagens Industri eller Sportbladet man fått i sin hand. Det tycks vara lika viktigt för sportjournalister att rapportera om övergångssummor, spelarlöner, skattedomar eller kalsongkontrakt som om löpvägar, dagsform eller startuppställningar. Under de senaste tjugo åren har fler och fler föreningar och klubbar förvandlats till aktiebolag. Kan man kränga ett tredje reservställ till lojala supportrar, så gör man det. Tom Bower har i Broken Dreams, främst i ett brittiskt perspektiv, tittat närmare på var pengarna kommer ifrån, framförallt var de är på väg, och vilken påverkan det har på fotbollen.
Den brittiska fotbollen blev mycket tidigt professionell och klubbarna kunde drivas som aktiebolag. Men klubbarna var också en mycket viktig del av samhället de växte fram ur, något stadens befolkning kunde samlas runt. Den goodwill ägare och styrelsemedlemmar fick av att driva en fotbollsklubb var av större värde än de ekonomiska risker man tog vid en investering. FA (det engelska fotbollsförbundet)hade med regel 34 sett till att aktieägarna endast kunde göra en mycket ringa vinst på sitt aktieinnehav, allt för att gynna den sportsliga delen av verksamheten. I början på 80-talet kringgick man regeln och Tottenham tog som första klubb klivet in på börsen. Ur marknadens perspektiv blev starten ingen större succé. Alldeles för lite pengar fanns i omlopp runt fotbollen. Men i och med den nya TV-tekniken, där främst Rupert Murdoch med sitt Sky-TV började pumpa pengar i fotbollsballongen, vaknade givetvis den finansiella marknaden till liv. Fotbollen blev för vissa lika mycket sport som spekulationsobjekt. Bower har som grävande journalist tagit tag i spaden och tittat närmare på att antal aktörer runt fotbollens finanser. Skall man försiktigt försöka tolka Bower tycks fotbollshuliganerna flyttat från ståplats till hedersläktaren; bytt järnrör, dartpilar och Doc Marten’s mot Armanikostymer och bankkonton på kanalöarna.
Klubbarnas ägare och styrelser är givetvis en grupp som fått möjlighet att tillskansa sig avsevärda belopp genom börsintroduktion av klubbarna. Familjen Edwards hade betalat knappa £600.000 för 74% av aktierna i Manchester United. Vid börsintroduktionen 1991 sålde de 59% av aktieinnehavet och blev £33 miljoner rikare. Doug Ellis i Aston Villa förvärvade 47% av aktierna för £425.000. På kort tid blev de värda £42 miljoner när Villa tog klivet in på börsen. Så här har det fortsatt i en rad av de engelska klubbarna.
Chelseas ordförande Ken Bates är en av ägarna som Bower tittat lite närmare på. Bates är en mycket frispråkig affärsman som hade turen och den rätta timingen att ge sig in i fotbollsbranschen vid rätt tidpunkt. I början av 80-talet var Chelsea i ett bedrövligt skick, både ekonomiskt och sportsligt. Med £600.000 i skulder tog Bates över hela klubben för £1. Med en hel radda affärstransaktioner i den ekonomiska gråzonen visar Bower hur ett hopplöst fotbollslag förvandlats till storföretag.
Mellan styrelsen och laget står managern. Med det stora inflytande han har på köp och försäljning av spelare blir frestelserna givetvis stora, ofta allt för stora. Så kallade ”bungs”, en summa pengar rakt ner i egen ficka, har av vissa managers setts som en självklarhet när en spelare flyttar från en klubb till en annan. Ett litet brunt kuvert med en bunt skrynkliga sedlar som byter ägare från spelaragent till manager vid någon hemlig avtalad plats. Det är kanske i det ljuset vi skall se Brian Clough’s 58 transfers i Nottingham Forest mellan 1987 och 1993. Harry Redknapp var manager för West Ham och tyckte att han minsann var värd lika mycket som sina bästa spelare. Efter 7 år och 134 transfers senare fick han sparken. Ett av få fall där FA tog till disciplinära åtgärder rullades upp i mitten på 90-talet. Arsenals manager George Graham hade värvat några spelare där den norske agenten Rune Hauge var inblandad. Hauge lämnade över så kallade ”bungs” till Graham vilket renderade Arsenalmanagern ett års avstängning.
Den grupp som kanske dragit störst nytta av den ekonomiska nyordningen är agenterna. Efter Bosman-domen har förutsättningarna för den enskilde fotbollsspelaren förändrats så pass mycket att han ofta känt behov av rådgivning gentemot klubbarna. Även klubbarna tar då och då hjälp av dessa agenter för att hitta en viss spelartyp. Antalet spelaragenter har vuxit mycket snabbt och därmed blivit en maktfaktor att räkna med inom fotbollen. 2002 fanns det i England 179 licensierade FIFA-agenter, överlägset flest i Europa. Till dessa kan man räkna ytterligare hundratals olicensierad medhjälpare till FIFA-agenterna. Enligt FA får en agent bara representera en part i en kontraktsförhandling, något som många tycks ”glömma” när det är dags att förhandla. När Ted Sheringham bytte klubb från Nottingham Forest till Tottenham var Graham Smith inblandad som agent i transfern. FA blev misstänksamt och gjorde en utredning av hela affären där man tyckte att Smith hade haft fingrar i lite för många syltburkar, och på frågan: ”Who were you representing in the deal”? – blev svaret från Mr. Smith: ”Well, me of course”.
En typ av agenter som av naturliga skäl får ganska svårt att reda ut vilken part man representerar i en förhandling är några vi kan kalla nepotistgruppen. Spelaragenterna Craig, Mark och Jason är söner till respektive Sam Allerdyce – Bolton, Harry Redknapp – Porthsmouth och Alex Ferguson – Manchester United. Blod är som bekant tjockare än vatten, och det vore naivt att tro att de här konstellationerna inte skulle dra nytta av varandra.
Här har Bower gett en rad olika exempel på de sjukdomssymptom som finns inom fotbollens ekonomiska sektor. De organisationer och myndigheter som har möjlighet att komma till rätta med fotbollens avarter har Bower också tittat närmare på. Football Association gör då och då interna utredningar. Kritiken kan ofta vara massiv mellan utredare och exempelvis klubbarna i Premier League. Men klubbarnas ägare vill ha så lite reglering så möjligt och de har en så pass stark position gentemot FA att kritiken blir relativt tandlöst.
Från de folkvaldas sida har Tony Blair, och många andra politiker med honom, varit med och visat upp sig själva i den framgångsvåg fotbollen har haft under 90-talet. Men man vill också visa handlingskraft när problemen dyker upp. Efter skandalen med Bruce Groebbelaar-mutorna tillsatte den brittiska regeringen 1997 ett slags utredning, The Football Task Forse, för att ”städa upp” ordentligt i den brittiska fotbollen. Utredningen bestod av flera delar, men där slutresultatet gav ett tämligen urvattnat slutresultat. Visserligen fick Task Force gehör för åtgärder som förbättrad tillgänglighet för rörelsehindrade på arenorna, åtgärder mot rasism inom fotbollen och tillsättning av ett ”ombudsfan”. Men någon av regeringen tillsatt person som skulle se över klubbarnas verksamhet kom aldrig att tillsättas. Och det var precis vad klubbarna hade hoppats på. De vill ha självreglering och ingen inblandning från regeringens sida.
Författaren har med Broken Dreams visat upp en räcka problem som berör fotboll och ekonomi. Tom Bower är en mycket god skribent och har lagt ner ett imponerande jobb på research. Tidigare har han skrivit en rad biografier och historiska böcker, men det här är första gången han ger sig in på idrottens domäner. Precis som exemplet Bill Buford, Bland huliganer, blir utifrånperspektivet som nyfrälst fotbollsintresserad bokens styrka – och svaghet. Att se skeenden med fräscha ögon tar man som läsare tacksamt emot. Att få en överblick av de senaste årens förehavanden i fotbollens ekonomiska utmarker är intressant. Aldrig har jag läst en fotbollsbok som varit så nedlusad av £-tecken. Den andra sidan av myntet som skrivande fotbollsnovis blir givetvis bristande kunskap och känsla för ämnet fotboll. Jonatan Johansson är inte svensk, och Lyngby är ingen svensk klubb. Hur Bower har räknat för att få ihop endast 11 utländska spelar som var anställda av engelska klubbar 1992, det begriper inte jag.
För den relativt fotbollsintresserade, vilket jag tror är bokens huvudsakliga målgrupp, blir det lätt tröttande med kommentarer som: ”playing for Feyenoord, a Dutch club” eller ”Nicholas Anelka, a French striker”. Vi vet var Feyenoord kommer ifrån och vilken position Anelka spelar i. Här vill jag dock inte skylla allt på författaren. En vaken och duktig redaktör hade lyft kvaliteten på boken några snäpp.
Jan Olsson är biblioteksassistent och ämnesansvarig för idrottsböckerna på Malmö stadsbibliotek.
