Mellan fotbollsplanen och brottets bana

Torbjörn Andersson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola

Idrottsliga självbiografier är en gammal genre som i Sverige går tillbaka till mellankrigstiden. Inga tecken tyder på att genren är på nedgång. Tvärtom. Med David Lagercrantz biografi över Zlatan Ibrahimovic tyder allt på att utgivningstakten kommer att öka. På sitt sätt är det positivt för dagens biografier är bättre, ärligare och går långt djupare bakom idrottens kulisser än forna tiders många gånger pekoralliknande alster.

Biografins renässans visar sig i att även mindre kända atleter har getts en chans. Om något intressant finns att berätta öppnas dörren för fler än storstjärnorna. En som beretts möjligheten är Andreas Haddad, en av den uppsjö av fotbollsspelare vars karriär varken kan beskrivas som riktigt lyckad eller som riktigt misslyckad. Haddad är en av den kader av spelare som en gång gjort en viss succé och därefter valsat runt mellan lag, mestadels i Skandinavien, i väntan på att allt slutgiltigt ska lossna – vilket det aldrig gjorde. Det spännande med Haddad är att han startade en parallell – och mer lukrativ bana – som yrkeskriminell. Möjligt är att denna oortodoxa kombination inte räckt för en utgivning. Att han spelade för hypade Hammarby, om än i en rätt undanskymd roll, var kanske det som övertygade förlaget om bokens kommersiella potential.

Hur som helst är boken läsvärd. På sitt sätt ger det mer att läsa om vardagsspelare som är representativa för fotbollskulturen i sin helhet; spelare som sliter ont för att verkligen slå igenom stort; spelare som närmast får ljuga för att övertyga sig själva om att genombrottet står för dörren; spelare som mentalt pumpar upp sig med följd att de grovt överskattar sig själva. Och sliter ont gör Haddad: hela hans karriär är en tröstlös kamp mot en alltmer sargad kropp. Hans självförtroende är av sådan art att när han lämnar Assyriska FF – den klubb som ligger hans hjärta närmast och där han också slog igenom – för att gå till norska Lilleström ser han klubbytet som ett snabbt steg ut i den stora fotbollsvärlden. Hans hybris var så stor att han knappt ansåg behöva anstränga sig; han möblerade inte ens sin nya norska lägenhet, eftersom han ju ändå snart skulle byta upp sig till en än större fotbollsliga. I stället blev han en småskadad festprisse och en notorisk underpresterare. Han hamnade i Vejle på danska landsbygden och blev ånyo skadad. I tron att karriären var slut sökte han sig till den kriminella världen och arbetade med bedrägerier, främst riktade mot elektronikbranschen. En intressant aspekt i sammanhanget är att Haddad, uppvuxen som han var i miljonprogrammets Stockholm, utan några större problem via ungdomsvänner kunde finna kontakter i den undre världen. Fotbollen och den kriminella världen framstår i dessa miljöer som två rimliga karriärbanor. Bägge erbjöd sina kickar. Nu tog fotbollskarriären aldrig slut. Trots femton operationer orkade kroppen ett varv till, varvid han lyckades fasa sig ur kriminaliteten.

På det hela taget ger Haddads skildring en fin inblick i de små marginaler som finns mellan att lyckas och misslyckas på fotbollsplanen. Man förstår att svenska spelare griper minsta lilla chans att tjäna pengar utomlands, för karriärmöjligheterna utanför fotbollen är starkt begränsade.

EN BOK SOM DENNA är givetvis inte lika välskriven som David Lagercrantz Zlatanbok, men ämnesmässigt är Haddads nästan tyngre. Att läsa om en världskänd spelares framgångar är ju mer förutsägbart än att läsa om mer okänds motgångar. Så för den som verkligen vill se bakom fotbollens glamorösa potemkinkulisser rekommenderas Andreas Haddads frustande självbiografi.

Copyright © Torbjörn Andersson 2015