Idrott, smärta och medicin

Tags:

Print Friendly

Rolf Jonsson
Institutionen för hälsa och samhälle, Högskolan Dalarna

 

Så ännu en text om smärta och skada i (tävlings)idrotten!David Howe är medicinsk antropolog verksam vid University of Gloucestershire, England. Han är själv handikappad (cerebral pares) och har tävlat i Paralympics vid flera tillfällen och är aktiv inom handikappidrottens organisationer.

Boken är skriven från en antropologisk utgångspunkt och sätter framför allt idrottsmedicinen  i fokus. Howe vill undersöka relationen mellan kommersialism, medicin och kropp för att lyfta fram betydelsen av smärta, skada och risk i den moderna idrottens värld. Det genomgående temat/argumentet/tesen är att idrottsmedicinens professionalisering är ett svar på ett kommersiellt tryck på ”sports authorities” som i slutändan direkt påverkar hur de aktiva behandlas vid smärta och skada.

Boken har tre huvuddelar.  Den första delen presenterar tre utgångspunkter som avser  att ge ett övergripande sammanhang för det fortsatta. Underrubriken ”Sports medicine and the commercial body” är mycket talande för innehållet. Idrottsmedicinens historiska utveckling och olika sidor behandlas ur ett medicinskt antropologiskt perspektiv. Den andra utgångspunkten är utvecklingen från amatörism till professionell (underhållnings)idrott. Den tredje utgångspunkten söker Howe i  ”Sporting bodies” där de teoretiska utgångspunkterna för svenska förhållanden torde vara relativt väl kända för de flesta – Hargreaves, Maguire, Foucault och Bourdieu är de tyngsta namnen i sammanhanget.

Bokens andra del framstår för recensenten som den mest centrala delen. Här behandlas begreppen smärta, skada och riskkultur med utgångspunkt från idrottsmedicinens ”kultur”, idrottens professionalisering och den idrottande kroppen. Kapitlet visar mycket tydligt, och initierat, begreppens komplexitet och inbördes relationer. För den som vill uttrycka sig nyanserat och precist i ärendet rekommenderas kapitlen till läsning!

Det mest spännande kapitlet handlar om en idrottens riskkultur som en produkt av deltagandet i elitidrott. Risk definieras som att en idrottare är medveten om att han/hon i ett visst sammanhang kan skadas men trots denna medvetenhet ändå fortsätter. Här drivs sedan tesen att elitidrotten präglas av en riskkultur där riskbeteende belönas (ju större risk, desto större belöning) och detta beteende understöds av den moderna idrottsmedicinen, media och kommersiella intressenter och aktiva och ledare inom idrotten, men också kanske andra (t ex föräldrar) i ett vidare socialt nätverk. Flera av Howe´s resonemang känns övertygande.

I bokens tredje ger sig författaren ut på ”fältet” i form av tre fallstudier: en studie av en rugbyförening, en studie av engelska långdistanslöpare, och en tredje med rubriken ”The Paralympics as an arena for risk”.

Boken lyfter fram sidor av idrotten som vi förvisso kan ta del av på tidningarnas sportsidor dagligen. Beredskapen att ställa upp trots smärta och skada – ju viktigare tävling desto större risk tas – illustreras i början av juni genom t ex fotbollslandslagens skadeläge och kommentarer av typen ”kan spela med smärtlindring”, Fredrik Ljungbergs hopspikade fingrar och deras behandling/skydd har blivit en nationell angelägenhet. Idrottsmedicinarnas betydelse för landslagens framgångar framstår som avgörande. Inom svensk idrottsforskning förefaller dock hela detta problemområde ha lämnats helt utan intresse (jag tänker då inte på utvecklingen av nya smärtlindringsmetoder). Texten synliggör ett antal aktuella etiska problem och utgör en mycket kritisk granskning av den moderna idrotten och speciellt idrottsmedicinens utveckling och betydelse i detta sammanhang. Samtidigt känns inte texten som negativ.

Efter den första läsningen blev en spontan reaktion att den frekvent använda ordkombinationen Idrott och Hälsa skall bytas mot formuleringen Idrott eller Hälsa. Howe hävdar ibland att all idrottsutövning i sig innebär ett risktagande. Om vi något beaktar antalet uppkomna skador inom ungdomsidrotten, skador i samband med korpidrott och att t ex Vasaloppet kräver en sjukvårdsorganisation om ca 250 personer så kanske tanken inte är helt fel.

Under resans gång så dyker det i texten av och till upp frågeställningar som var och en i sig kan vara värda sina reflektioner. Exempel är ifrågasättandet av varför vissa försök till prestationshöjning genom olika medel som kreatin, olika kosttillskott, mm inte ses som doping när t ex bloddoping är dopingklassat (inget icke kroppseget tillförs, bara det egna blodet). Eller den i sponsorsammanhang mycket nära kopplingen mellan ”den hälsosamme, vältränade idrottaren” och tobak och alkohol. Och riktigt spännande och utmanande känns det när den idrottsmedicinska användningen av t ex ultraljud, is och kylspray utsätts för ifrågasättande från utgångspunkten att vetenskaplig prövning av metodernas effekter och konsekvenser är tämligen bristfällig och tvivelaktig.

Summa summarum:  en spännande text som ger nya dimensioner i betraktandet av den moderna idrotten och idrottsmedicinen och som många gånger under läsningen ger upphov till nya reflektioner.  Det enda som något störde recensenten under läsningen var att exemplifieringen (av naturliga skäl) är väldigt brittisk. Rugby är t ex ett ständigt återkommande tema och för den i den idrotten icke insatt kan texten ibland kännas lite främmande. Men detta säger mer om recensenten än om bokens text. Och kanske säger också ovanstående recension att recensenten inte är idrottsmedicinare!

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message