Radions sällsamma makt

Det kan idag vara svårt att förstå hur revolutionerande radiomediet var då det slog igenom i början av 1920-talet. Man kunde läsa tidningen i hemmet, prata i telefon om man hade råd med en sådan, och lyssna på grammofonskivor. Det var det som fanns. Med radion kom levande röster och musik in i hemmet. Plötsligt kunde man höra människor prata på dialekt från delar av ens eget land som man aldrig besökt eller träffat människor ifrån. Man kunde också få in exotiska röster från utlandet. Hemmet fylldes nu av lärda föredrag av universitetsprofessorer och upptäcktsresanden, av klassisk musik, mondän restaurangmusik och militärmusik, av teaterstycken, av kyrkoandakter, av nyheter och väderleksrapporter, av morgongymnastik – och av tävlingsidrott. Radiomediet kom därmed att påverka och förändra såväl vardagens strukturer och den nationella kulturen som kunskapsspridningen runt och populariseringen av olika artister, fenomen och sociala rörelser.

Visst är det länge sedan radion kom, men faktiskt ändå inte mer än en mansålder. Min norske svärfar är 98 år gammal, född i oktober 1912, cirka ett halvår efter det att Titanic gick till botten den 15 april och August Strindberg dog den 14 maj samma år. Han var därmed 12 år gammal när norsk radio startade officiellt våren 1925. I Sverige hade radion officiell premiär strax innan, den 1 januari 1925, och redan den 8 mars rapporterade Sven Jerring på plats i Mora från målgången i Vasaloppet. Det var det första direktsända utomhusreportaget i den svenska radions historia. I Norge skedde den första radioöverföringen från skidtävlingarna i Holmenkollen samma år, 1925.

Det var annars i USA radion först slog igenom, socialt och kommersiellt. En station i Pittsburgh (i delstaten Pennsylvania), KDKA, brukar räknas som den första av sitt slag. Premiärsändningen ägde rum 1920, och året efter, 1921, stod KDKA för den första radiosändningen i USA av en professionell baseballmatch, med Harold Arlin som kommentator via en telefon omgjord till mikrofon. Sändningen varade i 1 timme och 57 minuter. Om detta och hur förhållandet mellan radio och baseball i USA utvecklats genom tiderna skriver Tony Silvia i sin bok Baseball Over the Air. The National Pastime on the Radio and in the Imagination (2007): ”Beginning in the 1920s, baseball sold radios – tens of thousands of them – and, in return, radio sold the game of baseball to new legions of fans. From this point forward, radio would never again be the same and neither would the game of professional baseball” (s. 21).

Under min uppväxt på 1960- och 1970-talen slog vi ofta av ljudet på TV:n för att istället låta bilderna beledsagas av radiokommentatorernas mycket mer detaljerade, målande och spänningsskapande ordflöden.

Tony Silvia, som är professor vid och fram till 2009 chef för Department of Journalism and Media Studies vid University of South Florida, St. Petersburg, har ett mycket kärleksfullt förhållande till sin ungdoms radiosändningar av baseballmatcher. Hans framställning är så starkt präglad av nostalgi att den lika mycket är en personlig minnesbetraktelse som en historiskt vetenskaplig studie. Det gör att läsningen av boken blir lustfylld och engagerande, samtidigt som man får vara på sin vakt mot idealisering och överdrifter vad gäller radiokommentatorernas färdigheter och sändningarnas betydelser, i förhållande till såväl utsändningar av andra sporter som boxning och amerikansk fotball, som Silvia inte berör (han förhåller sig uteslutande till baseballsporten), som till TV-mediet: Silvia menar att radio är televisionen överlägsen när det gäller att skapa möjligheter för lyssnarna att själva, med hjälp av kommentatorernas ord, frammana bilder i sitt huvud av hur det ser ut och går till vid matcherna.Radio ger alltså mer över till fantasin och lyssnarnas medskapande än vad televisionen gör, menar Silvia. Det ligger onekligen något i det. Under min uppväxt på 1960- och 1970-talen slog vi ofta av ljudet på TV:n för att istället låta bilderna beledsagas av radiokommentatorernas mycket mer detaljerade, målande och spänningsskapande ordflöden. Vi tillämpade samma förfarande i kamratgänget under VM i fotboll 1994, för att kunna lyssna till Lasse Granqvist och Ralf Edström medan vi såg på TV-bilderna. Att göra detta – radions överlägsenhet gentemot TV – till en naturlag, som Silvia gör utan att åberopa några vetenskapliga bevis, är emellertid litet väl enkelt, ty naturligtvis ger TV oss mycket som radio inte gör, inte bara visuellt: även vid TV-utsändningar förekommer fantastiska kommentatorer som stimulerar vår fantasi och förhöjer värdet av sändningen. Att det kan vara sällsamt att lyssna på radioutsändningar från idrottstävlingar står dock bortom allt tvivel.

Otaliga är också de människor som, liksom Silvia, fått sina första, intresseskapande intryck från en idrott via radio. Speciellt gällde det i radions barndom, på 1920- och 1930-talen, då transportmedel som flyg, bil och tåg var dyra och underutvecklade, och de stora idrottshändelserna för de flesta människor ägde rum långt borta, i större städer eller i andra delar av landet. Att sitta framför radion uppe i Tromsø och för första gången kunna lyssna på – vara med vid – direktutsändningar från skidtävlingar eller fotbollslandskamper i Oslo, eller att sitta i Skåne och lyssna på skidtävlingar i ett Norrland man aldrig haft möjlighet att resa till, det måste ha varit fantastiskt och omtumlande – och kanske skapat en önskan om att själv någon gång få vara med på plats som åskådare vid en sådan idrottstävling. Ännu större är förstås de geografiska avstånden i USA. Silvia understryker också baseballutsändningarnas förmåga att binda ihop familjen, med olika generationer och både pojkar och flickor, män och kvinnor, i ett gemensamt intresse, även om det ofta handlar om manlig gemenskap – mellan far, son, morfar och farfar. Denna värdegrundande baseballgemenskap kan förstås utsträckas till staden, regionen eller nationen. Silvia använder också flitigt begreppet ”community of listeners” genom hela boken.

Betydelsen av goda kommentatorer

Silvias utgångspunkt är att i baseballutsändningarnas värld tycks planen (”the playing field”) alltid vara grönare, luften varmare, spelarna bättre och själva matchen något mer än bara en match: den kommenterade matchen var en inkörsport till ett fantasirike bortom vardagslivets begränsningar (”a gateway to an imaginative realm beyond the reality of everyday life”, s. 5). Speciellt viktigt är detta för barnasinnet och framtidstron, menar Silvia, eftersom det tidigt förstärker en optimistisk livskänsla och tilltro som är förlösande: ”Radio and baseball define our memories of childhood simplicity and wonder, and reinforce our belief in the redemptive power of optimism. Indeed, reality could never compete with imagination” (s. 5). Man kan notera att Silvia här använder ordet ”redemptive”, vilket kan betyda frälsande. Utan att gå vidare in på det här kan det noteras att denna tro på (baseball)sporten, dess speciella, liminala värld och dess större-än-livet-hjältar, har mycket gemensamt med religion, vilket också många studier under senare år kring sport-som-religion visat.

Det är till stor del enskilda och på olika sätt banbrytande kommentatorer som Silvia fokuserar på i sin framställning; det är kommentatorerna som utgör den förmedlande länken mellan lyssnaren och matchen, det är på kommentatorernas skicklighet att förmedla, förstärka och förtydliga matchhändelser, miljöbeskrivningar och spelarnas egenskaper och karaktärer lyssnarnas fascination beror. Det är helt enkelt kommentatorernas förmåga attberätta på ett medryckande och entusiasmerande sätt det kommer an på när det gäller att skapa ett intresse hos lyssnarna. Silvia drar här paralleller både till teater och litterära berättartekniker samt till romanförfattare med baseballintresse, som Stephen King och John Grisham. King har skrivit om Boston Red Sox’s väg till mästerskapstiteln 2004, medan Grisham har vittnat om sin barndoms baseballsändningar och vävt in dessa minnen i sin bok A Painted House. Kring lokala kommentatorer, eller kring fasta kommentatorer för ett visst lag, vävdes också lyssnargemenskaper byggd på igenkänning och tryggheten i en fast och återkommande stämma som gång på gång fick berätta historien om favoritlagets öden och äventyr i den senaste matchen.

I radiomediets begynnelsefas var den tekniska utrustningen och distributionstekniken enkel och outvecklad. Detta satte sina ramar och begränsningar för kommentatorerna. Silvia beskriver utvecklingen i olika steg. Under mer än ett decennium från radiostarten och framåt var det vanligt att matcher återskapades i studio eftersom det kostade för mycket att sända och distribuera direktkommentarer från matcharenan över längre avstånd. Istället satt en person vid arenan och förmedlade sina intryck via telegrafi till någon som satt i en studio med en större sändare och återgav det hela verbalt. Eftersom de inkomna telegrafrapporterna bestod av knapphändiga fakta blev det för kommentatorn att brodera ut det hela med egna ord.

Ytterligare en radiosportkommentator som förekommer i boken, och som sedermera skulle bli mer känd som USA:s 40:e president, är Ronald Reagan.

En annan och mer långlivad variant var att kommentatorn i efterhand återskapade matchen och hittade på vad han skulle säga på basis av vad han fått veta om matchens förlopp och på sin kännedom om lagen och matcharenan. Paradoxalt nog kunde sådana återskapade referat bjuda på högklassig lyssning eftersom kommentatorn då kunde dra ifrån och lägga till vad han ville, förhöja dramatiken och närvarokänslan. I slutändan kunde han – kommentatorerna var under många decennier uteslutande män – inte förändra slutresultatet, det låg ju fast, så vad gjorde det då om han friserade matchen och dess omgivning, menar Silvia. Det var trots allt en spännande, medryckande och gripande upplevelse radiolyssnaren ville ha, en berättelse om hård men rättfärdig kamp, smarta taktiska drag och beundransvärda hjältedåd. För att återskapa detta kunde kommentatorn i radiostudion använda sig av olika ljudeffekter, av arrangerade publikrop utförda av medhjälpare och av ett dramatiskt eller poetiskt språkbruk med olika tonfall.Silvia menar att dessa konstfulla återskapningar av matcher kom att få stor betydelse för utvecklingen av baseballreferat ändå in i vår tid, eftersom det skapade konventioner och lyssnarförväntningar vad gäller återgivning av dramatik, miljö och publikljud med mera. Eller som Silvia uttrycker det (s. 41):

Detta är, vill jag mena, en viktig observation och tes, eftersom det leder fram till åtminstone två konklusioner. 1) Att radiokommentatorerna på detta sätt renodlade och fick fram precis det vi som idrottsälskande publik är ute efter, nämligen de magnifika, mytiska och arketypiska aspekter som egentligen är tidlösa och finns i all god dramatik (så har tävlingsidrotten också sina forntida rötter i religion och rit); 2) Att detta publikvänliga tillrättaläggande och förhöjande av matchens olika moment bidrog till att öka tävlingsidrottens popularitet i breda samhällslager.

En mästare på att återskapa matcher från 1948 och in på 1950-talet var Gordon McLendon, eller som Silvia skriver: ”Thousands of listeners had their entire concept of baseball shaped by McLendon” (s. 11). McLendon började med detta för att kringgå andra stationers exklusiva sändningsrättigheter samt vissa lags förbud mot att sända direkt från deras matcher på hemmaplan, eftersom de var rädda för att radioutsändningar skulle hålla publiken hemma från arenan. Att i efterhand återskapa matcher var dock inte förbjudet, och McLendons sätt att återge matcher genom att använda sig av vissa berättargrepp och hjälpmedel blev mäkta populärt. Det skall för övrigt också ha varit McLendon som lanserade det kanske mest framgångsrika radioformatet under hela 1900-talet, Top 40 Radio (hitlistemusik).

Om McLendons sätt att återskapa matcher och förhöja deras episka dimensioner kan liknas vid en romanförfattares, var Graham McNamee pionjär när det handlade om att måla pregnanta matchbilder på ett mer förtätat sätt, utan större överdrifter. McNamee var prototypen för den litteräre kommentatorn, och hans mer knapphändiga sätt att återge matcher liknas av Silvia vid novellförfattarens. Det är McNamee som syns överst på bokens omslag med en radiomikrofon i handen. Andra legendariska sportradiokommentatorer som Silvia behandlar är Bill Stern, Red Barber och Mel Allen.

Ytterligare en radiosportkommentator som förekommer i boken, och som sedermera skulle bli mer känd som USA:s 40:e president, är Ronald Reagan. Han började kommentera amerikansk fotboll och baseball 1932, och det var i samband med ett reportage från ett lags träningsläger han blev upptäckt och anlitad av Hollywood. Reagan blev mest känd för sin roll som den tidigt bortgångne stjärnspelaren ”The Gipper” i spelfilmen om den norskfödde tränaren för Notre Dame University’s fotbollslag, Knute Rockne – All American från 1940.

Digitala baseballutsändningar

När TV-mediet slog igenom – i USA redan kring 1948 – innebar det att radion inte längre hade monopol på kvälls- och helgunderhållning i hemmen. En stor medial omstrukturering kom till stånd, liknande den då radion slog igenom på 1920-talet och framtvingade såväl bättre och mer omfattande sportjournalistik i pressen, som ljudfilmen, vilken fick sitt genombrott 1927 (The Jazz Singer, med Al Jolson i huvudrollen). Radions motdrag gentemot TV-mediet blev att satsa på nyheter och andra typer av aktualitetsprogram, alltså att utnyttja mediets snabbhet. Det är talande nog i samband med TV:s genombrott som både svensk och norsk radio för första gången får egna sportredaktioner med medarbetare som enbart skulle syssla med sport.

Enligt Silvia kom den amerikanska radions baseballsändningar inte att påverkas nämnvärt negativt av det nya televisionsmediet, även om TV:s baseballsändningar expanderade starkt under 1960-talet. Radioutsändningarna fortsatte, om än över något färre av de största stationerna. Istället stärktes lokala sändningar. Ännu idag kan man höra baseball på radiostationer som täcker hela USA och det finns inte ett enda lag i toppserien Major League Baseball (och heller inte många i serien under) som är utan en station som sänder alla deras matcher hemma och borta.

Detta, att radiosända baseballmatcher bevarat sin popularitet och lyssnarbas, beror enligt Silvia på att den amerikanska publiken blivit så van att höra på baseball eller helt enkelt föredrar baseball på radio framför baseball på TV. Han lyfter återigen fram radions förmåga att befrämja den egna fantasin som en konkurrensfördel framför TV med dess konkreta visualisering av matchhändelserna. Det torde dock inte vara den enda förklaringen. Baseballmatcher kan pågå väldigt länge (det finns ingen på förhand fastställd stopptid) och har många pauser mellan de olika spelmomenten. Därför kan radiolyssning vara att föredra, eftersom man kan göra andra saker samtidigt som man lyssnar. I USA är det också många som tillbringar mycket tid i bilen, vilket även det möjliggör utsträckt radiolyssnande.Silvia menar också att Internet har stärkt snarare än försvagat marknaden för radioutsändningar av baseball. Att lyssna på baseball ”online” innebär att lyssnaren samtidigt med lyssnandet kan ladda ner en mängd information om lag, spelare och statistik från olika nätplatser, för att inte tala om möjligheterna till interaktion med andra fans via bloggar och andra digitala mötesplatser. Det finns också många hemsidor genomsyrade av baseballnostalgi. Major League Baseball Radio på Internet har gjort geografiska avstånd irrelevanta för alla som vill ta del av baseball. För en bråkdel av vad det kostar att abonnera på kabel-TV-sändningar, kan MLB radio attrahera helt nya publiksegment som är vana att ta del av information, kunskaper och nöjesutbud på Internet.

Viktigt i sammanhanget är satellitradio, speciellt XM Satellite Radio, som gärna använder baseball i sin marknadsföring riktad mot potentiella abonnenter (mer om sport och satellitradio finns att läsa i min bok Sport och medier). År 2005 blev XM det officiella satellitradionätverket för baseball genom att året innan ingå ett 11-årigt avtal med MLB värt 650 miljoner dollar, alltså drygt fyra miljarder kronor. Därmed fick 2.5 miljoner abonnenter på XM tillgång även till alla baseballsändningar. Genom att sända varje match som spelas i MLB har detta nya medium utökat möjligheterna att ta del av och i sin fantasi föreställa sig pågående baseballmatcher. (År 2007 kostade det 12,95 dollar i månaden att abonnera på XM:s kanalutbud, bestående av över 100 kanaler med bland annat diverse sport och rockmusik.) Liksom transistorradion – som man bl.a. kunde ta med sig på läktaren och hålla mot örat för att lyssna på radiokommentatorns beskrivning av matchen samtidigt som man såg händelsernas gång från läktarplats – är också dagens datorer bärbara och mobila, varför man kan lyssna på sitt favoritlags hemma- och bortamatcher var man än befinner sig. Det går även att ansluta XM-sändningarna till radion i hemmet och till bilradion. En nackdel med Internet och satellitradio i förhållande till de traditionella utsändningarna via gratis reklamradio är att de kan separera baseballfans längs ekonomiska gränslinjer, beroende på vilka som har råd med den nya teknologin och vilka som inte har det. Skräckscenariot är att baseball på radio blir lika hårt uppbunden av kommersiella sändningsrättigheter som baseball på betal-TV-kanaler. Å andra sidan slipper man en massa avbrytande reklaminslag vid betaltjänster, så det kan det ju vara värt.

Baseball Over the Air bjuder sammantaget på intressant läsning om radiosportens utveckling och betydelser. Den specialintresserade kan också ta del av Tony Silvias uppföljande bok från 2009 om Fathers and Sons in Baseball Broadcasting.