Feature articles

Vikten av att skilja agnarna från vetet

December 2, 2024

Tomas Peterson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö universitet

För tjugo år sedan besökte jag för första gången KFUM:s hus på Betaniaplan i Malmö. Jag var där för att utvärdera ett Handslagsprojekt på skoltid. Jag bedömde sedermera att KFUM KIOSK var ett av de få projekt jag utvärderade som levde upp till grundtanken i handslaget mellan dåvarande statsministern Göran Persson och RF-ordföranden Gunnar Larsson: att nå de barn och ungdomar som inte redan var engagerade inom idrottsrörelsen. KIOSK, som fortfarande finns kvar efter 20 år, tillhandahåller fysisk och mental träning för barn inom ramen för en utökad skoldag. Projektet vänder sig till mellanstadieskolor i Malmö, huvudsakligen i innerstaden, med ett heterogent elevunderlag. Alla barn i åldersgruppen, oavsett bakgrund, får därmed tillträde till verksamheten, och den är avgiftsfri. KIOSK är ett av de få exemplen på projekt som överlevde projekttiden (och projektanslagen) i Handslaget, Idrottslyftet, Idrott för nyanlända, Idrott i segregerade områden och förmodligen även nu senast Idrottsklivet.

KIOSK utgörs av två före detta SJ-arbetare utan formell pedagogisk utbildning, men med en särpräglad och innovativ förmåga att engagera barn utifrån deras behov. De hankar sig fram på allmosor från kungliga och andra välgörenhetsfonder, eftersom de idag inte får stöd från vare sig Malmö kommuns fritidsnämnd (eftersom verksamheten är på skoltid), Region Skåne (KIOSK har inte verksamhet i minst tre skånska kommuner) eller RF/SISU Skåne (de har ingen tävlingsverksamhet). Periodvis har de tagit privatlån för att kunna hålla igång verksamheten.

KFUM-huset vid Betaniaplan i Malmö. (Foto och arkivbildare: Malmö Stadsarkiv 2024)

KIOSK kan beskrivas som sociala entreprenörer. De passar inte in någonstans i samhällets stuprörssystem som villkorar stöd till ideella organisationer. Det bidragssystem som idrotten vilar på är uppbyggt i samarbete mellan just kommunerna, regionerna och RF och dess medlemsorganisationer. Håller man sig inom systemets lagar och förordningar har man stor frihet när det gäller att utforma sin verksamhet, på grund av ingen eller bristfällig uppföljning och utvärdering från de anslagsgivande organisationernas sida. Kommuner, regioner och specialidrottsförbund har samtidigt visat sig ha svårt att hantera sociala entreprenörer som KIOSK. Samtidigt har de och andra idrottslika projekt som vi följt under åren i flera avseenden gjort tydliga avtryck. Verksamheterna har å ena sidan på ett framgångsrikt sätt utmanat idrottens egen logik till både innehåll och form, exempelvis åldersstrukturer, krav och avgifter, men även avseende organisering, exempelvis genom att vissa verksamheter organiserats utanför Riksidrottsförbundets paraply. Å andra sidan har de också synliggjort svårigheter gällande samarbetet mellan ideella föreningar och kommunal verksamhet, samt mellan olika förvaltningar inom den kommunala sektorn. Projekten har utmanat förståelsen för vad idrott är och kan vara, idrottens roll i verksamheten samt syftet med verksamheten.

Varför skriver jag nu än en gång om KFUM KIOSK och andra idrottslika sociala entreprenörer? Under de senaste tjugo åren är KFUM KIOSK inte den enda KFUM-organisationen som har hållit till i huset på Betaniaplan. Det har även Riksorganisationen Hikari och KFUM Infinite, styrda av två KFUM-profiler i Malmö, gjort. De har genom åren jobbat i olika föreningsprojekt, oftast med målgruppen barn och unga med funktionsnedsättningar, som fått miljontals kronor i stöd från exempelvis Malmö kommuns fritidsnämnd, Region Skåne och RF/SISU Skåne. Nu har TV-programmet Uppdrag Granskning visat att stora summor istället har använts till utlandsresor, märkeskläder och snabbmat. Så medan KFUM KIOSK, och för den delen även Hemmaplan, ett annat projekt i Malmö jag skrivit om, definieras ut och inte blir bidragsberättigade, definieras ledarna i Hikari och KFUM Infinite in, och kan fortsätta berika sig själva, sina familjer och närstående med pengar som skulle gått till samhällets svagaste, barn och ungdomar som lever under svåra ekonomiska och sociala omständigheter.

Jag har blivit ombedd av KFUM KIOSK, som för övrigt inte längre har råd att hyra en lokal i Betaniahuset, att upplysa allmänheten om skillnaderna mellan dem och Riksorganisationen Hikari och KFUM Infinite. Vilket jag härmed gör. Samtidigt har jag också passat på att problematisera de bidragssystem som svensk idrott ingår i. De behöver omdefinieras, omorganiseras och radikalt förbättras när det gäller rapporteringsrutiner och utvärdering.