Supportrar med tredubbla lojaliteter

Mickael Möller
Frilansjournalist och skribent på Himmelriket.


Lars Grimlund & Frederic Pavlidis
Hammarby: En supporters handbok
Djurgården: En supporters handbok
AIK: En supporters handbok

176 sid, hft. (samtliga)
Stockholm: Bokförlaget DN 2004


Fotbollsintresset i Sverige håller i sig, och medierna hakar naturligtvis på. Tidningarnas sportbilagor blir allt mer omfångsrika, fotbollstidskrifterna i tidnings-handlarnas hyllor har aldrig varit fler än nu, kabel-tv-bolagen direkt-sänder i stort sett varenda allsvensk match och följer upp med referat, analyser, intervjuer etc.

Förmodligen har bevakningen av fotboll aldrig varit större än nu, och ändå verkar inte rapporteringen räcka till för att möta de behov som finns. Fotbollen är helt enkelt het i ögonblicket, och självfallet finns det lite pengar att tjäna på rådande hype. Det handlar bara om att hitta de rätta godsakerna till det törstande fotbolls-folket.

Givetvis finns också bokförlagen i krokarna och passar på att sno åt sig några bitar av kakan. Andelen böcker riktade direkt till den stora skaran av fans och fotbolls-intresserade bli fler och fler. Resultaten varierar förstås, liksom ambitionerna, och någon gång vore det nog bättre att låta bli. Men fotboll, tycks många ha tänkt, det skall väl inte vara så svårt att snickra ihop något om fotboll.

Åtminstone verkar Bokförlaget DN ha resonerat i sådana banor då de tidigare i år lagom till starten av årets allsvenska gav ut tre s.k. supporterhandböcker om stockholms-klubbarna AIK, Hammarby och Djurgården. ”En ny serie böcker om genuin svensk fotbollsglädje” som förlaget själv väljer att lansera sina titlar.

Böckerna är tänkta som ett slags uppslagsböcker där man kan bläddra fram uppgifter om tränarens förväntningar på säsongen, om spelartrupp, spelprogram, motståndarlagen, gamla klubbprofiler, historik, diverse anekdoter etc. Utöver det klubbspecifika materialet bjuder böckerna också på information av mer allmän karaktär: det handlar om allsvenskans och svenska cupens historik, om Bosman­domen och dess effekt, om casuals-fenomenet etc. Det hela förpackat à la kvällstidning med mycket grafik, diagram, faktarutor och korta referatliknande texter.

Upplägget är i och för sig inte helt fel. En konsekvens av fotbollsintresset är ju att allt fler söker sig till läktarna – nya supportrar som i regel vet vilket lag de gillar, men som inte alltid känner till så mycket om klubbens historia, tradition, myter etc. För den här gruppen av nya och ofta yngre fans med bristfälliga kunskaper om sina respektive klubbar kan en handbok ha ett visst värde. Sättet att arbeta med ständiga topplistor i stil med ”de tio bästa/sämsta spelarköpen”, ”bustoppen” etc. antyder också att författarnas målgrupp framförallt återfinns bland de yngre läsarna.

Problemet är att författarna i vissa avsnitt försöker skriva utifrån ett supporter-perspektiv. I rätt sammanhang fungerar förvisso denna subjektiva vinkel alldeles utmärkt, och kan rent av färga texter med en glöd och hängivenhet som sällan kommer fram i den traditionella sportjournalistiken. Men i detta fall blir det bara märkligt eftersom samtliga tre böcker är skrivna av samma författarduo (Lars Grimlund & Frederic Pavlidis). Det blir fel och direkt genant när författarna i ena ögon-blicket iklär sig rollen som djurgårdsfans, för att i nästa ögonblick vara hängivna AIK:are eller glada bajensupportrar.

I boken om AIK fäller författarna till exempel följande omdömen om Djurgården: ”Blåränderna har haft sin storhetstid” och ”att AIK är storebror är det ingen tvekan om.”  I boken om Djurgården heter det om AIK: ”Här finns de verkliga förlorarna.” I Hammarby-boken beskrivs AIK som laget där spelare och ledare ”alltid går med näsan i vädret”, och om den andra lokale konkurrenten heter det kort och gott att det ”pekar rakt utför för Djurgården”.

Det som författarna själv antagligen uppfattar som ett skojigt grepp, blir istället ett rejält magplask. Kanske överreagerar jag, men jag kan inte ta Grimlund och Pavlidis på allvar när de helt ogenerat gör sig till representanter för tre olika klubbar på samma gång, och fäller så där lite uppnosiga kommentarer om motståndarna, parallellt så att säga. Alla med någorlunda inblick i fotbolls-kulturen vet att den typen av dubbla (i det här fallet tredubbla) lojaliteter är en omöjlighet. Det vet sport-journalisterna Grimlund och Pavlidis också, och ändå låtsas de som om det regnar.

Idén med en supporterhandbok är inte helt dum. Men då skall den skrivas av supportrar med ett äkta och nära förhållande till sin respektive klubb. Grimlund och Pavlidis vill vara några slags universalsupportrar, men det enda de lyckas med är att sätta krokben för sig själv. Och mista en del trovärdighet på köpet. Sen må deras omdömen och formuleringar vara hur smarta som helst.

Rött kort. Klapphattar!

Print Friendly, PDF & Email

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.