”Över 400 trespaltiga sidor med berättelser som bubblar av engagemang och viljan att använda fotbollen för större syften”

Torbjörn Andersson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö universitet

När den engelska proffsfotbollen godkändes under 1880-talet transformerades sporten till att bli ett slags socialliberal kultur med påtaglig kulturell prägling från den manliga arbetarklassen. Arbetarklasspelarna fick en liten lön och kunde säljas, medan medelklassens klubbägare inte tilläts göra någon större ekonomisk vinst på sitt ägarskap. Matcherna följdes av en lokalpatriotisk arbetarpublik på ståplatsläktarna. Av borgerligheten betraktades denna mustiga arbetarpräglade kultur som ett bättre alternativ än fylleri och dagdriveri eller för den delen ett radikalt politiskt engagemang. När fotbollen snart spreds över världen fick sporten överallt i sinom tid en liknande klassmässig blandkaraktär. I Sverige blev folkligheten större än på flertalet andra håll då folkrörelseidealet överfördes till sportens värld. Fotbollsföreningarna blev medlemsföreningar utan några enskilda ägare och en socialdemokratisk anda dominerade kulturen. Med tiden kom Sverige att stå ut ordentligt då någon professionell fotboll – till skillnad från på alla andra håll – aldrig officiellt infördes. I realiteten var allsvenskans spelare heltidsprofessionella först runt sekelskiftet 2000. Trots att fotbollen kommersialiserats kraftigt kan Sverige ändå pekas ut som det land som historiskt mest stått emot dess fulla kraft. En 51%-regel infördes 1999, vilken hindrade klubbarna från att få privata ägare. Mot denna bakgrund skulle man kunna hävda att fotbollen förblivit en rest av ett svunnet socialdemokratiskt folkhem.

Svenska Fotbollförbundets ordförande är en gammal moderat statsminister; i en valundersökning 2022 framkom att Moderaterna har egen majoritet bland allsvenskans spelare.

Samtidigt skulle kunna påstås att även manlig svensk elitfotboll, liksom i övriga världen, under 2000-talet blivit till en högerkultur. Svenska Fotbollförbundets ordförande är en gammal moderat statsminister; i en valundersökning 2022 framkom att Moderaterna har egen majoritet bland allsvenskans spelare. En publikundersökning som gjordes 2018 visade att Tidöpartierna klart dominerade på de allsvenska läktarna med Moderaterna som största parti. Mot denna bakgrund kan det tyckas underligt att 51%-regeln består, att fotbollen snart som enda fenomen står utanför den fulla marknadsliberalismen.

Det står klart att manlig elitfotboll aldrig någonsin varit en mer renodlad vänsterkultur. Man kan fråga sig hur en sådan för övrigt skulle se ut. Nu har en bok precis kommit ut, som möjligen ger vissa svar på detta. Det är fråga om Göteborgsföreningen Proletären FF:s 50-årsjubileumsbok. Trots att föreningen sportsligt varit en parentes och alltid huserat i lägre fotbollsserier har man rent ideologiskt varit något av en jätte. Således har man lyckats med bedriften att skriva svensk idrotts mest ambitiösa jubileumsbok. Trots en ringa ålder på drygt 50 år har man fyllt över 400 trespaltiga sidor med berättelser som bubblar av engagemang och viljan att använda fotbollen för större syften. Tilläggas kan att Göteborg satte trenden för de senaste årtiondenas mer ambitiösa jubileumsböcker redan 1994 med GAIS hundraårsbok.

Nu är givetvis inte Proletären FF knuten till den mest typiska vänstern, utan till det marxist-leninistiska KPML(r), numera Kommunistiska partiet. Vad gäller det idrottsföreningsliv som skildras i boken är dock kopplingen till partiet rätt vag. Föreningens vardagsliv har i stället präglats av en minst sagt enveten kamp för att förbättra bredd- och ungdomsidrottens villkor under parollen idrott åt alla samt ett imponerande solidaritetsarbete inte bara för strejkande hemmavid utan också för förtryckta i framför allt Sydafrika och Palestina. Fler fotbollsplaner har prioriterats före operahus. Med bas i arbetarstadsdelen Tynnered i södra Göteborg har kampen förts lika mycket förortslokalt som storglobalt. Otaliga penninginsamlingar för olika ändamål har genomförts.

Rent stilistiskt är den omfångsrika jubileumsboken en sorts kollektiv berättelse, där en mängd röster kommer till tals, och då inte bara aktiva i Proletären FF. Oundvikligen blir det vissa upprepningar här och där, men i det stora hela framträder en mycket intressant exposé över samhällsutvecklingen – utifrån en idrottsförenings horisont – från det tidiga 70-talets miljonprogram till dagens invandrartäta förorter. Vi får följa hur Proletären FF fått en mer mångkulturell karaktär, en resa som tydligen inte varit helt oproblematisk. Den yttre fiende som konsekvent pekas ut är den satsa på dig själv-mentalitet som brett ut sig sedan 80-talet. Själva Göteborg är ytterst närvarande i boken. Det är frågan om en rik lokal historik skriven från en position bortom stadens berömda centrala delar. Likväl förekommer många berömdheter runt föreningen då ett vitalt kulturliv och brett kontaktnät varit ett signum för Proletären FF. En lång rad skådespelare, musiker, konstnärer och författare dyker upp, däribland namn som Roland Janson, Sven Wollter, Kent Andersson, Lasse Brandeby, Solwei och Knud Stampe. I fotbollssammanhang har Pia Sundhage varit en stor stöttare och överhuvudtaget märks att Göteborgsfotbollen åtminstone före sekelskiftet hade en viss vänsterprofil i de kontakter som fanns mellan Proletären FF och BK Häcken och tongivande spelare i IFK Göteborgs dåvarande storlag. KPML(r) liksom Proletären FF har gett ett betydligt större avtryck i Göteborg än de två storheternas medlemsnumerärer. Om det politiska partiet nog är mer känt i Sverige, så hävdas att idrottsföreningen är mer berömd lokalt.

Som nämns i boken har detta samhällsengagemang en parallell i historien i form av de arbetaridrottsföreningar som existerade under mellankrigstiden. Denna AIF-rörelse var ytterst stark i vissa länder, om än inte i Sverige, där socialdemokratin aldrig anslöt sig, varför AIF förblev en liten och kommunistiskt präglad rörelse. Men politisering av själva idrottsritualen är sig lik, där politiska tal förr förekom i samband med fotbollsmatcher, liksom Proletären FF tidigt tog för vana att dela ut tidningen Proletären till matchens motståndare. På liknande vis försökte AIF-lagen förr uppträda mer sportsligt än lag anslutna till den så kallade ”borgerliga” idrottsrörelsen i Riksidrottsförbundet. Exempelvis tacklades inte målvakten.  Proletären FF:s moderna motsvarighet har varit att undvika att klaga på domaren och att vägra betala övergångssummor för spelare. Flera spelare har själva bytt ned sig fotbollsmässigt och betalat sin egen övergångssumma för att hamna i en mer stimulerande miljö.

Att hela projektet med en kommunistisk idrottsförening var och är farligt framkommer i alla attentat och attacker som riktats mot föreningens stolthet och hjärta: klubbhuset.

En skillnad mellan forntidens AIF och Proletären FF är att den sistnämnda från start valde att verka inom den befintliga idrottens institutioner. Därför gällde det att som kontroversiell kommunist uppträda oklanderligt. Att hela projektet med en kommunistisk idrottsförening var och är farligt framkommer i alla attentat och attacker som riktats mot föreningens stolthet och hjärta: klubbhuset. Detta stod färdigt 1980 efter att 20 000 ideella arbetstimmar lagts ned av alla de snickare och andra tekniskt skickliga jobbare som föreningen vimlade av. Resultatet har blivit att föreningen i närmare 40 år tvingats vakta klubbhuset nattetid. Också i vissa fotbollsmatcher har en hätsk stämning varit synlig, även om nu inte detta upptar någon framträdande plats i den kollektiva berättelsen. Rent idrottsligt är det i stället motionsevenemanget Fredsloppet som tidvis varit riktigt stort och ända sedan start 1985 utgjort en bärande aktiviteten i föreningslivet och solidaritetsarbetet. Mitt i alla dessa kollektiva bedrifter framkommer dock betydelsen av eldsjälar. Som läsare undrar man över hur mycket dådkraft som egentligen kunnat uppbådas utan en idealist som Bengt Frejd, föreningens starke man som av Säpo länge kartlades med motiveringen att han var en av Sveriges farligaste män.

Den senaste stora bedriften Proletären FF utfört är att ha tagit ledningen i arbetet för 51%-regeln och dess bevarande. År 2013 såg elitfotbollens fulla kommersialisering ut att vara ett faktum, men tillsammans med supporterrörelsen lyckades man mobilisera idrottens fotfolk för regelns bevarande i strid mot de tunga nationella ishockey- och fotbollsförbunden. Detta arbete tillsammans med allt idogt slit för att förbättra den lokala breddidrottens villkor och utsatta människors situation på olika håll i världen har gett Proletären FF ett erkännande inom svensk idrott i stort. Det är fint att detta tappra vardagsarbete dokumenterats i bokform på ett sätt som ger tankar om att idrottsföreningar kan vara så mycket mer än ensidigt sportfokuserade. Samtidigt är det eländigt att just idrottsföreningar blivit så viktiga för att lösa samhällsproblem. I jubileumsskriften framhävs den konsekventa nedmontering av välfärdssamhällets olika institutioner som påbörjades under 90-talet av de nyinrättades stadsdelsnämnderna. Sett i efterhand tycks det givet att dagens gängkriminalitet fått en betydligt mindre omfattning om förorterna fått behålla sin infrastruktur av fritidsgårdar och övrig fritids- och kulturverksamhet för unga. Framtiden ser mörkare ut än när Proletären FF startade sin verksamhet 1972. Jubileumsboken bör i alla fall tjäna som en inspiration till att föreningen även får fira sitt hundraårsjubileum.

Copyright © Torbjörn Andersson 2025