I dagarna publicerades en utredning gjord av professor Jonas Stier på uppdrag av Gymnastikförbundet. Stier har studerat ledarkulturen inom svensk elitgymnastik, bland annat med hjälp av intervjuer med 35 personer (16 tränare, sex aktiva gymnaster, sex före detta gymnaster samt sju andra personer).
Stier konstaterar bland annat att ”det inom samtliga gymnastikgrenar oetiska och ohälsosamma inslag i ledarkulturen, medan ledarkulturen inom kvinnlig artistisk gymnastik i sin helhet kan sägas vara oetisk och ohälsosam, för såväl gymnaster som tränare.” (s 22)
Och att ”det finns inslag i svensk landslagsgymnastik som inte harmonierar med andan i Barnkonventionen. Svensk landslagsgymnastik måste erkänna och i högre utsträckning ta hänsyn till barns sårbarhet, deras sätt att ”leva i nuet” och deras maktmässiga underläge gentemot vuxna. Tränare, ledare och föräldrar måste också ha en längre tidshorisont när de ser till barnets bästa. Barnets bästa är inte nödvändigtvis detsamma som vad barnen tycker är kul idag. Det som de är med om som unga gymnaster får genomgripande konsekvenser för deras framtid.” (s 22)
Gymnastikförbundet har valt att lyfta fram Stiers rapport i ljuset – rapporten ligger som huvudnyhet på förbundets startsida och Gymnastikförbundet har därtill lagt en länk till rapporten i sin helhet. Budskapet från förbundsordförande Malin Eggertz Forsmark är tydligt:
”Vi har höga målsättningar för vår elitverksamhet och är stolta över de framgångar som nåtts – men tävlingsresultat får inte uppnås till vilket pris som helst. De unga gymnasterna och deras hälsa och välmående måste alltid komma i första hand.”
Med andra ord: ett barns hälsa går före OS-medaljer.
Flera av de företeelser som tas upp i Stiers rapport känner jag igen, inte minst från min egen tid som simmare. Det handlade bland annat om tränare som kränkte, tränare som hotade, tränare som bestraffade och tränare som gärna ville ha en baddräktsklädd flicka i sitt knä.
Det finns inom de flesta specialidrotter tränare som anser att deras uppdrag är att tillgodose en förmodad önskan hos unga att tillhöra världseliten, oavsett fysiska och psykiska konsekvenser för adepten i ett livslångt perspektiv och oavsett om det bryter mot barnkonventionen.
Idrottsrörelsens förhållningssätt har hittills varit att överträdelser gentemot barn- och ungdomar är enstaka företeelser som kan reduceras till ett individproblem eller möjligen ett föreningsproblem. Nu har sådana problem nått förbundsnivån i Gymnastikförbundet. Fortfarande finns dock möjligheten att försöka reducera problematiken till just kvinnlig artistisk gymnastik.
”Processen måste också bli konkret. Det är inte särskilt svårt att komma överens om orden, men för att göra skillnad måste alla berörda också vara överens om vad de betyder för hur medlemmarna ska bete sig i vardagen.”
Jag håller med om detta. Det räcker inte med vackra ord. Det är i det vardagliga arbetet som värderingar kommer till uttryck. För RF:s del handlar det då om ”diskursen”. Vad är det som får utrymme i media, på hemsidan och under merparten av utbildningarna? Och hur ser fördelningsnycklarna ut för ekonomiska medel till olika verksamheter? Den realiserade värdegrunden syns i befintliga (infra-)strukturer, exempelvis genom talangtrappor, talangselektionssystem och riksidrottsgymnasier. Och hur synliggörs värdegrundsdiskussionen i relation till RF:s planer på ett Riksidrottsuniversitet?
På RF:s hemsida finner jag inte någon information om Stiers utredning. De senaste nyheterna handlar istället om Bosöns kokbok, EM i curling 2012, Ljubomir Vranjes, en boule-talang och RIG-elever.
