Varför lovordar vi i Sverige passionerade, entusiastiska och ideella idrottsledare?

11
1201

Den svenska modellen är att idrotten ska organiseras på ideell basis. En tanke som är god. Men hänger den med i den samhälleliga utvecklingen? Idrottsledare som är passionerade, entusiastiska och ideella lovordas och så ska det vara. Men varför ska de vara ideella? Jag uppfattar också att det är just det ideella som vi många gånger tolkar som entusiastiskt och passionerat.   tränare 2

Jag var nyligen i Österrike och Italien och träffade personer som är eller har varit engagerade i idrotten på regional, nationell och internationell nivå. Eftersom jag har bott och varit i de länderna med ojämna mellanrum de senaste 27 åren och då nästan varje gång varit i idrottsrörelsens närhet anser jag, att även om jag inte kommer med några vetenskapliga rön, att jag ändå har en god uppfattning om det jag skriver om. Personerna jag träffade var även denna gång entusiastiska och passionerade, men inte var de ideella för det. Här kommer den stora skillnaden, tror jag. På klubbnivå, regional nivå och nationell nivå betalas tränare och ledare(inte alla, men vissa viktiga poster). Här kommer ju också utbildningssystemet in. I de länderna finns det tränarutbildningar på akademisk nivå och på förbundsnivå. Många av tränar- och ledarjobben kräver dessa utbildningar i kombination med erfarenhet och förståelse, lite förenklat sagt. Och som en av dem jag pratade med förklarade, det behövs nämligen wissen och können, alltså vetskap och kunskap. Vetskap och kunskap kostar pengar och det är man beredd att satsa på. Därmed kan man också ställa krav på tränarna och ledarna. Verkar de mindre passionerade och engagerade bara för att de är betalda? Nej.

Det finns självfallet många tränare och ledare i Sverige som har både vetskap och kunskap, men många gånger ställer vi inte dessa krav på tränarna och ledarna. Och visst är dessa duktiga tränare och ledare värda mer än en klapp på axeln?! Konsekvenserna är att med jämna mellanrum kommer då tränare och ledare in i idrottsorganisationen som bara är engagerade och passionerade. Nästa fråga är, vad är det som de är passionerade och engagerade för? Ja, det verkar vi inte heller precisera. In i organisationerna(stora som små) kommer okunskap och ovetskap som sedan sprids vidare och det uppstår ett paradigm där ovetskap och okunskap är förankrat.

Finns det då inga problem i de länder jag har tagit som exempel? Självklart finns det det, men hur många gånger har du inte hört i Sverige: Han/ hon kan vi inte göra oss av med han/ hon jobbar ju så mycket utan att kräva något i ersättning. Okunskap och ovetskap är möjligt att hantera mer professionellt om det bygger på professionella arbetsrelationer. Vi ska dock självfallet vara rädda om de som arbetar ideellt, men de bör nog ha andra uppgifter.

Den svenska idrottsrörelsen får idag enorma summor pengar som inte får det resultat man skulle vilja, vilket flertalet undersökningar visar. Är det rimligt? Vore det inte mer rimligt att ändra det finansiella flödet och satsa på vetskap och kunskap?

Idag verkar det många gånger vara turen som för in kunskap och vetskap i idrottsorganisationerna. De där tränarna och ledarna som är engagerade, passionerade och som råkar ha kunskap och vetskap.

Vore det inte rimligt att vi arbetar för ett paradigmskifte? Vi kan fortfarande ha en svensk modell som är en förbättring av andra länders system, men där fokus ligger på vetskap, kunskap, passion och engagemang?

11 COMMENTS

  1. intressant, tvivels utan ! visst finns det en hel del att göra vad gäller ledarutbildning ; lika som inom den idrottsliga forskningen; men hur tolka mitt förslag (se studien ”Jämförpriser ”) att projektledaren skall vara en ” ideell ledare som får kostnadstäckning …” och inte en avlönad kommuntjänsteman med reglerad arbetstid … ; ja- jag har såväl formell ledarutbildning som personliga erfarenheter av , vänligen lasse b

  2. Hej Lasse!
    Tack för inlägget. Du får gärna länka till din studie om det går.
    Med vänlig hälsning
    Marit

    • tack för svar, uppskattas mycket ! min studie (Jämförpriser /som arbetsnamn ) ”Idrottens samhällsvärde , sett ur ett folkhälsoperspektiv ” är omfattande ! det refererade inslaget finns som erfarenhet efter ett projekt som Athenagruppen / socialdepartementet – bekostade (Eksjö kommun) och detta daterat 1990-tal ; samma erfarenhet uttalas (tror det var Högskolan, Dalarna; Leader; Astrid Lindgrens hembygd om svårigheten få gehör hos befolkningen ”när det kommer en välbetald specialist utifrån” visavi om en ideell projektledare ”från folket i byn” ; oftast initiativtagaren … varför berättar jag detta? inte för att på något sätt motbevisa din teori / åsikt att ideella eldsjälar är sämre , alternativt odugliga på gränsen till en fara för idrotten; mera för att jag har praktisk erfarenhet av; för att jag stött på ett icke föraktligt antal sportchefer med endast dollartecken i ögonen; ja – jag påstår att det är våra ideellt verkande ledare som sponsrar; som är en förutsättning för den marknadsdrivna idrotten/ arenasporterna fotboll och ishockey … Näraliggande; det var ideella tränare i EHC som fostrade Niklas Hjalmarsson Tack för tankeutbytet ; vänligen lasse b

  3. Jag håller verkligen med dig i sak. Det roliga är att jag tror även föreningarna gör det. För nu kräver dom att vi som jobbar idiellt ska gå ett flertal kurser för att få fortsätta träna barnen. Men tyvärr är det ju så att vi är för få som slåss om uppgiften – så det slår fel. Det går ju inte att sparka en ideellt arbetande tränare när det inte finns någon som kan ta över… Hela systemet borde ses över. När man tar på sig uppdraget – så borde det finnas ett kontrakt – så man vet vad man ger sig in i och vad som förväntas av en som ledare och tränare. Frågan är vart pengarna tar vägen? Är det till föreningens a-lagsverksamhet. Här i Täby får vi inte ens träningstider att tillgå….

  4. Tack för era kommentarer. Jag är övertygad om att denna fråga behöver luftas och jag är glad om mitt blogginlägg kan bidra till det.
    Vi behöver inte komma fram till mitt resultat, men vi behöver komma fram till något som stärker idrottssverige. Lasse. Det får inte bli så att man ser dollartecken framför sig, därför menar jag att Sverige borde titta utanför gränserna och se vad som har gjorts och vad som kan förbättras och sedan göra ett nytt paradigm som kan kallas den svenska modellen.

  5. tack för meningsutbyte; mest jag reagerar på rubriken: ” varför lovordar vi ideella ledare…” enligt mitt synsätt,därför att dom bär upp svensk idrottsrörelse ! och gör det på ett alldeles utmärkt sätt ! Detta konstaterande innebär inte ett vi kan bli bättre, såväl på elit- som breddnivå -det jag i första hand intresserar mig om är idrottens samhällsvärde, sett ur ett folkhälsoperspektiv ! Vänligen lasse b

  6. Hej Lasse B.
    Jag håller med. Om man läser blogginlägget så ser man att jag tycker att man ska lovorda de ideella ledarna och tränarna, vilket jag har egnat ett helt blogginlägg på tidigare. Jag valde dock rubriken för att provocera lite för att få igång en diskussion. Och de ledare och tränare som vi har i Sverige som är ideella ska vi lovorda, men jag förstår inte varför kunskap och vetskap ska vara gratis. Vi ska fortsätta att lovorda dem, men med mer än en klapp på axeln och samtidigt kunna ställa krav.

  7. Ulrika S. Jag är ganska övertygad om att det finns pengar på olika håll som skulle kunna användas betydligt bättre än vad de gör idag. Jag menar inte att alla ska vara betalda för det kostar nog för mycket, men några bör vara det som dessutom får kravet på sig att föra sin kompetens vidare. De övriga som fortfarande blir ideella skulle ju också kunna ersättas, men kanske inte med pengar.

  8. Mycket bra skrivet och detta är något jag tänkt och funderat över en längre tid. Tycker att kraven om vetskap och kunskap borde ha varit en standard att utgå från första början. Tycker du att den svenska kursverksamheten på förbundsnivå kan ersätta/motsvara utbildningarna på akademisk nivå?

    Jag kan ta mitt exempel: Började med en Bachelor på tränarprogrammet (baskettränare), som utvecklades till en magister i idrottsvetenskap och avslutades med en master i idrottsmedicin.

    Tränarutbildningarna i Sverige är uppdelade i 4 steg. Fick inte tillgodoräknat nåt från mina akademiska utbildningar och fick börja från steg 1 år 2007. 2012 avslutade jag min Steg 3 utbildning och väntar naturligtvis på att få gå den sista. Ska det verkligen behöva ta 10år för att gå igenom den svenska modellen?

    För att inte tala om innehållet på utbildningen. Ingen anatomi, fysiologi, träningslära, träningsplanering. Visst mycket om ledarskap, gruppdynamik, talangutveckling men hur kan man kalla sig för eldsjäl eller tränare när du inte får grunderna om träning.

    Sist men inte minst, när ska man få betalt för all kunskap och vetskap? Jag är ju inte sämre tränare för att jag vill ha betalt. En sak till – Är en elittränare en tränare som har hand om elit eller en väldigt duktig tränare inom sitt område?

    • Hej!
      Ursäkta lite sent svar, men jag såg det först nu. Tack för respons. Nej, du är inte en sämre tränare för att du vill ha betalt och ibland eller ganska ofta är du förmodligen en bättre tränare eftersom det går att ställa helt andra krav för en tjänst man betalar för. Bara senaste månaden har jag flera gånger hört att man inte får kritisera ideella ledare även om det inte gör ett bra jobb något som går ut över de andra eldsjälarna. Jag tror inte att alla ska ha betalt, men vissa positioner skulle behöva det för att höja kompetensen.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here