Min far gick bort den 27 april. Pappa var inte idrottsintresserad. Att motionera eller att idrotta för att tävla fanns förmodligen inte med i hans världsbild. Likväl körde han mig till simträningar och olika tävlingar när jag var barn. När han väntade på mig gick han aldrig in i badhuset, istället satt han kvar i bilen och lyssnade på P1 på radion.

Nej, några medaljer imponerade inte på honom. Skaffa dig en utbildning, sade han, och ett hederligt jobb. Pappa ägnade sitt yrkesliv åt att göra livet humanare för andra människor. Han stöttade andra som hade sämre villkor, men han ville också göra rätt för sig i samhället. Mat för dagen, tak över huvudet och att han levde var sådana ting han uttryckte tacksamhet över. Att vi inte bodde i ett krigshärjat område, att det inte blev ett tredje världskrig, att vi inte var fattiga och att vi inte frös skulle vi också vara tacksamma över. Vi skulle vara nöjda och göra det bästa med det vi hade och inte fokusera på det som var bortom räckhåll. Klaga gör man bara om man har kraft och tid till det (och då finns det ingen anledning till självömkan), annars måste man lägga sin energi på att försöka överleva.

Min pappa hade inga synpunkter på mitt arbete. Jag är inte säker på att han skulle ha tyckt att arbetet var meningsfullt om jag hade försökt att förklara. Att idrotta såg han antagligen som onödig lyx, och att beforska idrottsverksamhet gick nog under samma epitet. Det är ett avlönat jobb, hade han kanske konstaterat och lämnat frågan därvid.

Döden är sorglig och aktualiserar existentiella frågor. Nästan lika svårt som att undvika reflektioner om livets mening, är det att undvika frågan om idrottsvetenskapens mening. Ofta fastnar vi i arbetsuppgifter som måste göras, det kan handla om scheman, kursplaner och så vidare. Vi riskerar att förlora oss i form och inte på allvar diskutera det ”verkliga” innehållet. Det finns sannolikt en mängd anledningar till att ägna en stor del av sitt liv åt idrottsvetenskap.

Jag vet varför jag gör det. Vet du varför du gör det?

Previous articleHar vi et problem? Da må vi ha ny manager!
Next articleVarför lovordar vi i Sverige passionerade, entusiastiska och ideella idrottsledare?
avatar
Katarina Schenker is an associate professor in Sport Sciences at Linnaeus University in Sweden. Her research interests concern inclusion and exclusion of children and youth in PEH, as well as in the state funded Swedish sports movement. Additionally, she investigates the relationship between sport and social entrepreneurship in the context of the Swedish sport model and Swedish sport policy. Some of her recent publications are «School HPE: its mandate, responsibility and role in educating for social cohesion», Sport, Education and Society, (epub ahead of print 2020, with Smith, Philpot, Gerdin, Linnér, Larsson, Mordal Moen& Westlie); «Conceptualising social justice–what constitutes pedagogies for social justice in HPE across different contexts?», Curriculum Studies in Health and Physical Education (2019, with Linnér, Smith, Gerdin, Mordal Moen, Philpot, Larsson, Legge & Westlie); «Teaching physical activity – a matter of health and equality?», Scandinavian Journal of Educational Research (2019); «Sport and Social Entrepreneurship in Sweden», (2018, eds. Peterson & Schenker, Palgrave Macmillan).

1 COMMENT

  1. Hej Katarina!

    Jag går vidare i ditt spår, men viker av mot den idrottspraktiska meningen! Min far gick också bort nyligen! Jag känner delvis igen din beskrivning. När jag själv idrottade som mest och ägnade mig åt mängdträning i cykelsadeln sa min far ibland: “Tänk om du hade lagt lika mycket tid och energi på något annat – vad skulle du kunnat uppnå då”?Ja, det kan man undra!

    Han sa även: “Tänk om vi skulle kunna använda all den energi du alstrar när du cyklar till att värma vårt hus”. Ja, vilken fascinerande tanke! Min far var kreativ i tanken och lyssnade också en del på P1, likt din far! Min far ägnade dock en hel del tid åt att idrotta själv, men han kunde ändå ifrågasätta och undra om det vi gör har mening. Det bör vi nog alla fråga oss! Inte bara idrottsvetare utan även idrottare – samt idrottssupporters.

    Alltför många idrottssupporters har tappat bort idrottens mening idag. När det är viktigare att få se en viss idrottare eller idrottslag vinna än att få se riktigt bra och kul idrott så får vi avigsidor som buarop och okvädningsord riktade mot “motståndarna”. De överröstar alla hejarop och uppmuntrande ord alltför starkt. Tänk om idrottens mening åter kan bli – att nöjd gå hem från en idrottstävling trots att hemmalaget eller favoritidrottaren förlorat eftersom man ändå har fått uppleva riktigt bra idrottsprestationer och idrottsupplevelser!

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here