Jag sa upp mig för att fånga lite sol
och jag flyttade mitt skrivbord och min stol
till nattgaraget under vårat hus
– Musik non stop, Kent
Jag började dagen i idrottshallen i Orkanen på Malmö Högskola. Det var tomt, luktade gott och linjerna låg redo att tolkas som den bokstavliga och symboliska läroplan (1) de är. Letade fram en basketboll och försökte orientera mig mellan de olika rastren av markeringar. Idrottssediment; iura snarare än krita. Satte några bollar, missade fler. Skönt trött i armen.
Det finns ju ofta sådana här faciliteter där vi jobbar. Vi kritiska idrottsforskare. Den katt-och-råtta-lek som Teori och Praktik — grekiska ord de med — är inbegripna i glider lätt över i skyttegravskrig. Det är nästan som att det som lärs ut på golvet skall slås ur studenten i föreläsningssalen en våning upp. Så jag gjorde tvärtom och tog mig ner.
Funderade på vad det här är för ett rum egentligen. Vad — snarare än den av kritiska idrottsforskare oftare ställda frågan: vem — tar plats och äger rum här? Låt mig för en stund uppehålla mig vid Vad-dimensionen, om nu Vem? varit den rådande undran i mitt fack. Med ett par glasögon från Bruno Latour (2) funderade jag över vad som äger rum idrottshallen i förhållande till begreppen människa och icke-människa.
Icke-människorna är väldigt tillrättalagda och kontrollerade. Prydliga, linjära, symmetriska, rektangulära, sfäriska och förutsägbara. Jag pratar förstås om bänkar, ribbstolar, bollar, planer, fält, målställningar och dylikt. Dessa skulle väl räknas som kulturella artefakter av de flesta; saker som människor har skapat. Det enda som påminner om natur, den syltburk som människan ännu inte doppat fingrarna i, är väl de kamouflagegröna strecken på klätterväggen.
Nu är ju förvisso inte natur och kultur, enligt Latour, begrepp som företräder de mest grundläggande företeelserna. Snarare än att vi befinner oss i dem — i naturen som biologiska varelser, Hobbesianska vildar eller allmänna skogsmullar, eller i kulturen som medvetna och rationella subjekt med rösträtt — är polerna natur och kultur satelliter till våra kollektiv och samhällen. Alla våra ”naturkulturella” kollektiv består av människor och icke-människor.
Den delen av våra kollektiv som finns i idrottshallar är mycket kontrollerad när det gäller icke-människor (bollar, lianer, linjer och mål). Det är slutet rum, inte helt olikt ett laboratorium. Här skall det undersökas vem människan är, både i förhållande till sig själv (t.ex. dans) och i förhållande till det icke-mänskliga (t.ex. bollsport). Här är människan det heliga djuret.
Idrottslärare lär oss detta. Det är den så kallade praktiken. Idrottsämnet är en mikrovariant av omvärldsanalys, alltså en omgivningsanalys; vad innebär det att vara människa när icke-människa X är inblandad. Man skulle kunna tala om omgivningssimulering då de flesta platser, sammanhang och händelser är mer komplexa än den som erbjuds i idrottshall.
Och det finns inte ett sätt att vara människa på. När vi lär oss idrott är detta en aspekt av mänsklighet där frågan är: vad betyder det att säga att människan är lika med sin kropp? För att vila min skönt trötta arm lite satte jag mig ner. Jag tog fram en artikel (3) och började läsa om hur det är ställt med sportsociologin i USA. Ingen höjdarartikel precis, men ändån.
I artikeln påstås det att i den sportsociologi som ges inom ramen för kinesiologi (rörelselära) är kopplingen till det generella sportsociologiska fältet svag, medan den är starkare i de utbildningar som är sociologiskt orienterade. Innehållet i kurserna tenderar i kinesiologins fall att ha slagsida mot idrott som praktik, medan det i sociologins fall mest lutar mot idrott som symbol för olika samhälleliga processer.
När jag tänker tillbaka på min egen daning inom idrottsvetenskap så är sådana kritiska perspektiv genomgående. I idrotten framträder på ett nästan parodiskt tydligt vis de maktobalanser (patriarkat, kapitalism, postkolonialism, rasism) som kritiska samhällsvetenskapliga teorier har satt sig före att avtäcka och bekämpa. I idrotten behöver de nästan inte avtäckas. Genus exempelvis: män och kvinnor tävlar var för sig, män får mer resurser. QED.
Är det det vi menar med teori? Att tävlingsidrotten (som det ofta rör sig om) är en spegel, eller kanske snarare skrattspegel, för alla maktförhållanden som kritiska samhällsforskare har identifierat? Och är integreringen av ”teori” (idrott som symbol) i praktiken av våra idrottsutbildningar till för att ändra idrotten? För att skapa en sociologisk informerad idrott? Symbol kommer från grekiskans symballein som betyder ”att sätta samman” — det är mitt namn på sådana försök.
Jag vet inte om jag skulle vilja spela symboll; lirar hellre innebandy på fredagslunchen med kollegorna. Latour tycker att den modernistiska sociologin har fokuserat för mycket vid abstrakta processer, kategorier och symboler. Detta på bekostnad av både kropp, ting och rum. Den sociologi som jag vill se göras om idrottsämnet i större utsträckning är just en som tittar på de kategorierna. Förvisso är redan kropp centralt i förhållande till begrepp som t.ex. genus. Komplettering snarare än ersättning är agendan här.
Men det förefaller respektfullt i förhållande till den s.k. praktiken i idrottsämnet att anlägga perspektiv som fokuserar relationen mellan människa och icke-människa. Utöver Latours teorier finns det en rad perspektiv som också skulle kunna vara fruktbara. Nysaklighet, objektorientering, t.ex. Det finns även kombinationer av perspektiven (symbol/praktik) som t.ex. feministisk materialism.
Att inte bara beskriva vad idrott symboliserar (och vem som förlorar på det), utan också fullödigt redogöra för det som människan behöver för att bli till som människa i denna specifika situation, nämligen den fysiska inramningen med sin specifika uppsättning icke-människor. Först då kan idrotten i framträda i hela sin komplexitet som det sammansätta nätverk den är. Idrott non stop till slut.
Referenser:
(1) Sandahl, B. (2005). Ett ämne för alla?: normer och praktik i grundskolans idrottsundervisning 1962-2002. Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2005. Stockholm.
(2) Latour, B. (1993). We have never been modern. Cambridge, Mass.: Harvard Univ. Press.
(3) Nixon, H.L. (2010). Sport sociology, NASSS, and undergraduate education in the United States: a social network perspective for developing the field. Sociology of sport Journal. 27(1), 76-88.
Kompletterande läsning:
Understanding Movement: A Sociocultural Approach to Exploring Moving Humans
Håkan Larsson, Mikael Quennerstedt
Quest Vol. 64, Iss. 4, 2012, 283-298
http://www.tandfonline.com/doi/pdf/10.1080/00336297.2012.706884
denna länk skall det vara:
http://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/00336297.2012.706884