I helgen läste jag i tidningen om en simförening som vill bidra till att bryta det tabu som finns om mens. Föreningen kommer att erbjuda gratis mensskydd.
För tidningen berättar en simmare att hon stått på startpallen och oroat sig för att det ska läcka igenom och synas, och att hon inte kunde fokusera på loppet som hon skulle simma. Hon bad sina kompisar att hålla koll och säga till om hon blödde igenom – det är trots allt fortfarande ett tabu.
Jag minns själv hur jag blödde igenom baddräkt efter baddräkt, fick stå på en minimal toalett med haspad salongsdörr och frostat fönsterglas och gnugga baddräkter i kallt vatten, och hur jag efter det tredje tvätt-tillfället inte hade några torra baddräkter kvar inför mitt lopp, som var 50 meter frisim. Väl på startpallen i startposition fick jag bara hoppas att det inte skulle läcka igenom inför funktionären som stod precis bakom.
Jag minns också att jag slog personligt rekord, vilket var viktigast där och då.
Jag kan konstatera att det tog 35 år innan jag hörde om andra som hade haft liknade upplevelser, och lika lång tid tog det innan jag insåg att min upplevelse kanske är mer vanlig än ovanlig bland simmare, och även andra idrottare. På senare tid har exempelvis vissa flicklag inom fotbollen tillåtits att välja andra färger än vita vid matchspel och träningar då det har visat sig att risken att få en blodfläck på de vita shortsen kan innebära att spelaren tackar nej till matchspel.
Simföreningens insats är ett steg på vägen, även om det krävs mycket mer för att bryta den starka tystnadskultur och det förnekande som finns kring mens och idrott. Hur länge till ska hälften av alla idrottare behöva förtrycka och förminska sig själva? Och hur länge dröjer det innan idrottsvetenskapen uppmärksammar detta som ett problem?
Länk till artikeln om simföreningen: https://www.dn.se/sport/vill-bryta-tabu-kring-mens-det-borde-inte-vara-pinsamt/
Länk till artikel om en av fotbollsföreningarna: https://aktiva.svenskfotboll.se/nyheter/2020/7/svarta-shorts/
