Sofia Paldanius och ”tävlingsdjävulen”

Den svenska kanotisten Sofia Paldanius kommer att vara en av tusentals tävlande vid de Olympiska spelen i Rio de Janeiro sommaren 2016. På hennes hemsida, där man kan följa hennes uppladdning, kan man läsa att hon är född 1979, har en sambo och ett barn. Hon beskriver sig som en ”tävlingsmänniska som ännu inte är nöjd” med det hon uträttat som elitidrottare. Men i övrigt beskriver hon sig som en ”nöjd” människa med tämligen små anspråk och därtill utrustad med en humanistisk grundsyn. ”Jag är i grund och botten en idealist som tror på en bättre värld med allas lika värde som den stora grundpelaren.”

Den femte augusti i år gästade Paldanius Sveriges televisions ”Gomorron Sverige”. Hon berättade om sin uppladdning inför OS i Rio och förhoppningar om att kunna prestera maximalt och nå ett bra ett resultat. Programledaren frågade apropå detta: ”– Ja, jag läste om dig att du annars ser dig som en idealist, alla människors lika värde… Hur får du ihop det med den där…tävlingsdjävulen som du måste ha i dig? [varpå Paldanius svarade] – Ja, jag har faktiskt haft svårt för det där…(skratt). Alltså, det…det gäller att… Ja, ibland har jag nog blandat ihop de där sakerna. Men jag jobbar faktiskt mentalt…jag har en mental coach, just med det här att…när det väl gäller då är det vinna som gäller. Att inte vara den där som månar så mycket om gruppen. Annars är jag en sån där person som månar om folk. Som vill att alla ska vara med.”

Exemplet visar på den utbredda uppfattningen att principen om alla människors lika värde och idrottslig tävlan är oförenliga. Det orimliga i denna uppfattning har jag behandlat på annat håll och ska därför inte kommenteras vidare här (se exempelvis Idrott, tävling och allvar, 2015). Istället några ord om vad som anses karaktärisera ”tävlingsmänniskor”, idéer och föreställningar som genom sin enkelhet och höga igenkänningsfaktor kanske förklarar varför talet om ”tävlingsmänniskan” är både populärt och seglivat.

En vanlig tävlingsmänniskotyp, den som kanske programledaren och Paldanius hade i tankarna, är ”egoisten” som i sin strävan efter seger/berömmelse bara tänker på sig själv och inte visar andra någon nämnvärd hänsyn. En närliggande, inte heller särskilt sympatisk tävlingsmänniskotyp, är ”bekräftaren” som är besatt av att jämföra sig med andra och tvångsmässigt gör allt till en ”tävling”; sociala sammanhang förvandlas automatiskt och oreflekterat till uppvisningsarenor och livet är en enda lång prestationskamp för bekräftelse.

Beskrivningen av ”egoisten” kräver ytterligare några ord då denne, lite motsägelsefullt, faktiskt också kan beskrivas som en ANTI-tävlingsmänniska. Egoisten skyr egentligen det öppna tävlandet. Hen försöker skaffa sig individuella fördelar på andras bekostnad, men inte i öppen kamp. Egoisten kan använda allt från lögnaktigt skvaller till ren stöld. Ändamålet helgar medlen, jagets välbefinnande och framgång, och då föredras den dolda kampen då den upplevs effektiv och mindre riskfylld.

Utöver dessa tävlingsmänniskotyper – ”egoisten” och ”bekräftaren” – finns ytterligare några som ofta glöms bort i talet om ”tävlingsmänniskan” och som inte heller enligt min mening är lika problematiska ur ett lika-värdes-perspektiv eller på ett allmänmänskligt, socialt plan. Här åsyftas exempelvis ”utmaningssökaren” som ofta och gärna presterar i konkurrens med andra, men också söker människa-naturutmaningar – att exempelvis bestiga en bergstopp – då det får hen att prestera extra bra, att ge sitt yttersta. Konkurrens och utmanande uppgifter fungerar sporrande. En annan tävlingsmänniskotyp, ”spänningsnjutaren”, är den som söker tävlande, eller rättare sagt, det osäkra utfallet som följer på tävlande då det upplevs spännande och njutbart vilket berikar livet. För den så kallade spelmissbrukaren har det hela gått för långt, överstyr. Avslutningsvis har vi ”innovatören”, den typ som är hopplöst kreativ och alltid försöka finna effektivare sätt att göra saker och ting. Denne ser ”problem” där inga synes finnas. Allt kan göras bättre, eller åtminstone annorlunda. En sann vardagsrationaliserare. Denne ser det ständiga testandet och jämförandet av metoder och utfall som en lek och ett eventuellt misslyckande, oroar inte det minsta. Livet är en enda lång spännande upptäcktsfärd.

Några av de tre sistnämnda tävlingsmänniskotyperna kan säkerligen – i för stora doser – upplevas som tröttsamma och socialt besvärliga, men i jämförelse med ”egoisten” och ”bekräftaren” så torde de ändå vara helt okej, i vissa sammanhang både intressanta och en tillgång. Och en tävlingsmänniska kan vara humanist, eller för den delen, socialist, liberal eller konservativ. I verkligheten kan också en så kallad tävlingsmänniska inkarnera drag från alla fem här listade idealtypiska tävlingsmänniskotyper. Det vore kanske också bra att begreppsligt skilja på ”idrottstävlingsmänniska” och ”tävlingsmänniska i allmänhet” då många människor synes ha förmåga att begränsa sin tävlingsdrift till just idrotten.

”Tävlingsmänniskan” är alltså en mer sammansatt figur än talet om densamma kan ge sken av. Detta glöms ofta bort när det ordas om ”tävlingsmänniskan”, som i Gomorron Sverige den femte augusti 2015.

Avslutningsvis: Lycka till i OS Sofia Paldanius och ängslas inte över din ”tävlingsdjävul” ty den verkar inte vara av det elakartade slaget.

About author
Jonny Hjelm är professor i historia vid Umeå universitet. Han har tidigare studerat svensk damfotbolls historia och nuvarande läge. Sedan 2008 forskar han om tävlingsidrottens status och ställning i Sverige. Jonny Hjelm är en regelbunden skribent på idrottsforum.org.
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message