SVEBI – Svensk förening för beteendevetenskaplig idrottsforskning – har just avslutat sin konferens som anordnades i Växjö av Linnéuniversitetet. Ett temablock handlade om ”Hållbart ämne – Idrott och hälsa o framtiden”. Introduktionen till blocket löd:
För drygt 10 år sedan kom rapporten ”Mellan nytta och nöje”. En rad forskare presenterade då ämnet idrott och hälsa och ämnets kommande utmaningar. Frågan är vad som har hänt sedan dess? Skolämnet idrott och hälsa har fått en ny kursplan och lärarutbildningen har gjorts om. Hur kan ämnet bidra till ett hållbart samhälle? Forskare inom fältet kommer utifrån olika perspektiv belysa och diskutera vilka nya utmaningar som ämnet kan komma att stå inför under nästa tioårsperiod.
Först att presentera var nyblivna professorn Karin Redelius, som tillsammans med Håkan Larsson var redaktör för nämnda rapport (Larsson & Redelius 2004). Avsikten är inte här att referera innehållet i temablocket, där för övrigt undertecknad också var en av presentatörerna. Istället vill jag utgå från de frågor som Karin och Håkan ställde för lite mer än tio år sedan om ämnets utmaningar:
Vad är idrott? Vad är hälsa? Vad ska eleverna lära sig? Vad ska bedömas och betygsättas? Hur kan flickor och pojkar undervisas på lika villkor? Och hur kan ämnet vara ett ämne för alla?
Det är inga lätta frågor som ställs. Både idrott och hälsa har kulturella innebörder, så även ämnet. Frågan är om det är lättare att besvara dem idag än för tio år sedan. Mycket har hänt, konstaterade Karin. Det handlar om en massiv kunskapsutveckling, om olika utbildningsreformer och om ett förändrat samhälle. Dock tycks enligt forskningen inte lika mycket har hänt inom ramen för det realiserade idrott och hälsa ämnet.
Om vi finner svar på frågorna tenderar nog svaren att bli olika beroende på valda ontologiska, epistemologiska och politiska utgångspunkter. Och går det att enas? För det är väl det som vi måste göra om ämnet ska kunna utvecklas i relation till forskningen?
Jag har inte heller några svar. Däremot menar jag att det går att uppfatta trender i hur ämnet utvecklas, åtminstone i hur omgivningen menar att ämnet bör utvecklas. Här följer en ”trendanalys” utifrån två underlag.
Det ena underlaget utgörs av examensarbeten. Inom ramen för mitt postdok-projekt ”Kroppens validitet” (finansierat av Centrum för idrottsforskning) analyserar jag självständiga arbeten som studenterna skriver i slutet av sin utbildning. Uppsatserna kan ses som en produkt av den utbildning som studenterna har fått, och så långt som de har kommit i livet. I uppsatser av studenter som läser till lärare i idrott och hälsa kan man exempelvis se hur de förhåller sig till delar av ämnets innehåll, till eleverna och till sådana problem som forskningen pekar på att ämnet har.
Det andra underlaget utgörs av UR-serien ”Idrottslärarens drömmar och dilemman”. Serien innehåller olika teman, som ”Omöjligt uppdrag”, ”Motvilja och glädje” och ”Kroppens uttryck”. Serien handlar om ämnet idrott och hälsas innehåll och komplexitet. Olika problem synliggörs i programmen, exempelvis berättar elever om olika jobbiga händelser som att känna sig tvingad att hoppa i vattnet trots att man är paniskt rädd, att bli tillrättavisad och bortgjord inför hela klassen i samband med dans och att bli mobbad i omklädningsrummet. Serien visar dock inte bara på problem, utan den skildrar också hur olika idrottslärare hanterar dilemman som uppstår.
Utifrån forskning, examensarbeten och UR-serien är det möjligt att utläsa kritik mot bollspel och tävlingsidrott. Detta menar man på en strukturell nivå gynnar pojkar, ger flickor sämre utgångspunkter och exkluderar även på andra grunder. I förlängningen kan det innebära ökad frånvaro hos vissa grupper av elever och betyg som bidrar till eller åtminstone inte motverkar de strukturella ojämlikheter som finns i samhället. Vidare beskrivs omklädningsrummen som problematiska.
Åtgärder motsvarande medicin när något felar presenteras sällan inom ramen för forskningen – där pekar man mest på problem, men i UR-programmen kan man dock göra det, så också i viss mån i studenternas uppsatser. Lösningar som mer eller mindre direkt föreslås är:
- Mer individuellt fokus.
- Mindre bollspel.
- Mer dans, och då på ett sätt så att inte ”killarna” uppfattar det som ”töntigt”. Samtidigt ska man helst inte betona skillnader mellan könen, i form av ”kulturella danser” som inte är anpassade efter dagens samhälle.
- Mer av övningar där det inte finns ”rätt” och fel” sätt – t ex expressiv dans och övningar som leder till stressreducering och mindfulness.
- Ge eleverna redskap så att de kan ”ta kontroll över sina liv”. Gym, yoga, psykoterapeutisk dans och kontakt med ”emotional brain”. Öka elevernas självkontroll, psykisk och fysisk.
- Mindre fokus på övningar där det blir synliga skillnader mellan eleverna (där skillnaderna betyder något).
- Lagspel, och aktiviteter hämtade från tävlingsidrotten kan man ha om alla är på ”samma nivå”. T ex bollspel för blinda och skidor för nyanlända.
- Samarbetsdimensionen som tidigare har funnits i ämnet fås genom t ex handikappidrott eller äventyrspedagogik, med kamratövningar, lek och äventyr.
- Inklusion genom bättre och fler omklädningsrum och aktiviteter som också elever med funktionsnedsättning kan delta i tillsammans med övriga klassen.
- Man söker efter nya innehåll som inte direkt kan relateras till tävlingsidrottens – t ex terapeutisk dans och innehåll som är inspirerat av tv och annan media (t ex Super Mario-hinderbana).
- Men hälsans roll i ämnet är fortfarande oklar – ska det vara teoretiska lektioner, räcker det att (positivt) uppleva lektionernas fysiskt och psykiskt hälsosamma innehåll eller behöver teori och praktik varvas, och hur integrerat ska det då vara?
I det följande ämnar jag att belysa att idrottsrörelsens tidigare starka inflytande över ämnet tycks ha fått konkurrens av den kommersiella sektorn. Först vill jag dock ge en kort teoretisk introduktion till hur idrott kan organiseras i samhället.
Ottesen och Ibsen (1999) har förenklat beskrivit hur aktiviteter organiseras i samhället. Idrottsrörelsen är en del av den ideella sektorn som angränsar till den offentliga, den kommersiella och den civila sektorn. I samhällssektorerna finns sociala ordningar (Norberg 2004), som kan ses som system av institutioner och kommunikationsmönster som kontinuerligt reproducerar villkoren för sin egen existens (Ritzer & Goodman 2004).
Idrotten finns i form av idrottsrörelsen i den ideella sektorn, i skolämnet Idrott och hälsa inom den offentliga sektorn, i gym och fitnesscenter inom den kommersiella sektorn och genom exempelvis joggingturen på morgonen inom den civila sektorn (Norberg 2004). Flera av UR-programmens innehåll fokuserar sådant som erbjuds inom den kommersiella sektorn, dvs. sådant som drivs av marknadens logik och som inte nödvändigtvis fokuserar inklusion och tillgänglighet för alla.
Tidigare har eleverna genom skolämnet blivit introducerade i idrottsrörelsens aktiviteter. Numera ter det sig som om ämnet söker efter andra vägar. Eleverna introduceras i att skriva träningsdagbok, träna sin kropp på gym, träna yoga och dansa expressivt, dvs. sådant som de kan köpa månadskort till hos närmaste träningsinstitut. Dessutom introduceras annat innehåll som exempelvis den terapeutiska dansen och äventyrspedagogik. Den första fokuserar på jaget och kan möjligen kopplas till sjukvården och ”läkekonsten”. Den andra är till synes inspirerad av tv-program, där barn får uppdrag, arbetar i grupp och problembaserat och ibland finns ett spänningshöjande tävlingsmoment.
Men om forskning pekar på att bollspel och idrottsliga innehåll med stark tävlingslogik är problematiska i ämnet, i synnerhet om elevgrupperna är heterogena, innebär det då att allt innehåll från idrottsrörelsen är problematiskt i ämnet idrott och hälsa? Kan dessa problem berättiga att ämnet frigör sig från idrottsrörelsen?
Jag föreställer mig att med tanke på idrottsrörelsens omfång borde det finnas en uppsjö av uppslag, som inte fokuserar elitidrottens logik och teknik. Denna folkrörelse kan ju beskrivas både utifrån föreningsfostrande och tävlingsfostrande logiker. Det finns mycket innehåll som inte handlar om rangordnande, selekterande och exkluderande tävlingsidrott, där någon briljerar på någon annans bekostnad.
Vad får det för konsekvenser för eleverna, ämnet och samhället om man i större utsträckning väljer influenser från den kommersiella sektorn och om ämnet i större utsträckning fokuserar individ och självkontroll? Vilken motkraft bidrar ämnet till i en tid med allt starkare självcentrering, då individer ska odla egna varumärken i form av utseende, specifika intressen och synlighet i sociala medier, och där bedömning av enskildas kroppar ses som allas rätt? Ska ämnet bidra till att bygga magrutor eller till att bygga samhället?
Tillgängligheten och allas rätt att delta har varit den svenska idrottsrörelsens signum, men samma ansvar kan inte åläggas den kommersiella sektorns idrott, eftersom denna inte är statligt finansierad. Om kopplingarna mellan idrottsrörelsen och skolämnet lösgörs, kommer då färre att söka sig till föreningsidrotten, och innebär det att idrottsrörelsen i allt högre utsträckning kommer att frånsäga sig ansvaret för de barn som inte förutspås tillhöra den framtida eliten? Kommer idrottsrörelsen att röra sig mot att bli en mer elitinriktad och exklusivare verksamhet, och kommer den kommersiella idrotten stå för breddinriktad idrott/rörelse/motion? Klart är att den senare kommer att finnas där det finns ett ”köpstarkt” behov, dvs. där det finns tillräckligt många som är beredda att betala för en viss typ av verksamhet. Men var finns det då utrymme för dem med sämre socioekonomiska villkor, som likväl kan behöva tillgång till denna typ av verksamhet?
Just för att forskare problematiserar tävlingsidrottslogik och bollspel, så innebär inte det att all undervisning med idrottsrörelsens innehåll är problematisk och att ämnet måste fyllas med annan idrott än den från den ideella sektorn.
Istället för att ”bränna” bollspel och idrottsrörelsens innehåll bör man kanske försöka förstå varför vissa ämnesinnehåll ibland får en exkluderande logik, och söka identifiera didaktiska val som gynnar en mer inkluderande praktik, där alla har lika möjligheter att delta och utvecklas.
Idrottsrörelsen är en stor och betydande del av vårt samhälle. Eleverna skulle i ämnet idrott och hälsa kunna lära sig hantera idrottsrörelsens bra och mindre bra sidor och de skulle kunna ges redskap i att utveckla den vidare för ett hållbart samhälle (se Schenker 2011). Detta snarare än att den överges av rädsla till förmån för den kommersiella idrotten, som ju inte behöver ta ansvar för något annat än de egna ekonomiska finanserna.
Referenser
Larsson, H. & Redelius, K. (2004) Mellan nytta och nöje. Bilder av ämnet idrott och hälsa. Stockholm: Idrottshögskolan.
Norberg, JR (2004) Idrottens väg till folkhemmet: studier i statlig idrottspolitik 1913-1970. Stockholm: SISU idrottsböcker.
Ottesen, L. and Ibsen, B. (1999) Idræt, motion og hverdagsliv – tal og tale. Copenhagen: Department of Sport, University of Copenhagen.
Ritzer, G. and Goodman D. J. (2004) Sociological Theory (6. ed). Quebec: McGraw-Hill.
Schenker, K. (2011) Idrott och hälsa – ett ämne med potential. Svensk Idrottsforskning, 20:4, s. 19-23.
Inte ett enda ord om tävling eller tidtagarur!
Varför får inte idrotten jämföra när man direkt förstår om man är duktig i engelska matte eller fysik.
Varför inte ge dem som är duktiga på rörelse och fysiska prestationer att växa i ämnet idrott.
Hej, ja, det stämmer att trenden i ämnet inte innebär mer tidtagning. Det är snarare tvärtom.
På ett övergripande strukturellt plan, ifall eleverna ska bedömas utifrån sådana aspekter, så är det tveksamt om det är görligt utan att ämnet verkar diskriminerande utifrån vissa av diskrimineringsgrunderna. Måhända att enskilda lärare kanske lyckas? ”Lättast” för enskilda lärare att inte diskriminera torde ju vara om man har homogena klasser, men det blir ändå ett heterogent sammanhang då alla ”resultat” i Sverige sammanställs.
Alla ämnen har sina problem. Högläsningen kan vara problematisk när det gäller språken. Det är vidare svårt att bedöma personliga texter i ämnet svenska på ett ”rättvist” sätt, då vad som anses som bra i dessa sammanhang är tämligen subjektivt. Eleverna tråkas ibland ut av mängdträning i matematik och risken är att de slutar tänka helt på vad de gör eftersom arbetet blir så instrumentellt. ”Att sjunga” upp i musiken kan vara jobbigt för många och dessutom leda till att man inte vill sjunga i framtiden. Inom naturvetenskapen får man inte tillräckligt många att bli fortsatt intresserade, vilket innebär att vi exempelvis har alarmerande brist på lärare inom detta område och vi saknar även ingenjörer.
Jag är således tveksam till anamma andra ämnens logiker i idrott och hälsa-ämnet. Vi kan inte rättfärdiga metoder i idrott och hälsa genom att hänvisa till andra ämnen (som just är andra ämnen med andra innehåll, kanske annan kunskapssyn och eventuellt andra samhällsuppdrag). Varje ämnesdidaktik får ta hand om de problem som finns inom respektive. Idrott och hälsa-ämnets företrädare har inte i uppdrag att bekymra sig om andra ämnen, vilka ju också behöver utvecklas. Varje ämnesdidaktiks företrädare bör, menar jag, huvudsakligen fokusera på att utveckla den egna verksamheten utifrån dennas villkor i den samhälleliga kontexten.