Det jag skriver om idag är ett exempel från min stad, men det måste finnas liknande exempel i många städer.
När jag gick i högstadiet på 80-talet hade vi en gymnastiklärare som älskade långfärdsskridskor. Han tjatade och tjatade om hur härligt det var och fick inget gensvar från oss elever. Vi föredrog hockey bockey på rinkarna. Sjön Runn låg bara ett stenkast från vår skola. Runn är sjön som går från Falun till Borlänge(eller möjligtvis tvärtom, beroende på vilken sida av Dalälven du bor på). När jag gick i lågstadiet i Hosjö, 8 km utanför Falun men fortfarande ett stenkast från sjön, hade vi ibland friluftsdagar på Runn. Vi åkte längdåkning och grillade korv. 1999 flyttade jag till andra sidan sjön, närmare centrum och 55 meter från Runns strand. Inget speciellt hände på isen vintertid(förutom någon som skulle visa sig på styva linan och körde bil på sjön med ibland förfärande resultat). Så kom boomen. Långfärdsskridskoboomen. Idag plogas det upp flera mil isbanor. Det är liv och rörelse på isen hela vintern och framförallt finns det en ny sorts turism.
Långfärdsskridskoturisterna har kommit, framförallt holländare. Det är en stor anledning till att det nu för tiden finns en camping vid stranden som lever året om, att man kan köpa stugor runtom sjön för betydligt högre pris än tidigare, att det varje år är Runn Winter Week och att det genomförs tävlingar på sjön tack vare det holländska intresset. Vi brukar till och med ha holländska mästerskapen(öppen tävling så alla kan vara med).
Ja, det var just det där med att alla kan vara med. Jag började fundera på vilka jag träffar ute på isen. Det har forskats en hel del om hälsa och samhällsklasser. På SBU, Kunskapscentrum för Hälso- och sjukvårdens hemsida kan man läsa följande:
Människor med låg utbildning och låga inkomster är oftare rökare. Andra beteenden som skulle kunna bidra till skillnader när det gäller hälsan är alkoholvanor, fysisk aktivitet och konsumtion av rotfrukter och grova fibrer. Men olikheter i beteende är inte hela förklaringen till skillnaderna, enligt Denny Vågerö. Samhällets organisation i fråga om arbete, inkomstfördelning, boende och social sammanhållning spelar sannolikt också en roll.
Långfärdsskridskor är en billig sysselsättning. Du måste bara ha ett par skenor(det finns second hand) och isdubbar(mina gjorde min syster i slöjden i skolan). Därtill gärna hjälm. Eftersom Runn är så pass vidsträckt har många bostadsområden nära till isen, oavsett om det är ett område som anses ”finare” eller ett med en befolkning som inte har det helt lätt i samhället, av olika skäl.
Vilken idrott passar in på de här kriterierna i din stad(jag hoppas det finns några)?
Vi hamnar ännu en gång på Bourdieus fält. Vem är det som åker där på isen? Utan att ha genomfört någon undersökning så känns dem jag möter när jag är ute och åker väldigt homogena. Jag själv är inget undantag. Vi verkar kunna placeras in på ungefär samma fyrkant i Bourdieus uppställning.
Jag söker på Google: längfärdsskridskokurs i Falun. Det jag får upp är Friluftsfrämjandet som erbjuder turer några gånger på vintern. Men det är ju för dem som redan är frälsta. Du kan hyra skridskor, men det är inte helt billigt(beroende på din inkomst) och om du inte kan åka vad gör du då?
Med tanke på att långfärdsskridskor är en så pass billig sysselsättning och lättillgänglig rent geografiskt skulle ännu fler kunna vara med. Borde inte kommunen ta tag i detta som en hälsofrämjande insats? Gratis kurser, både hur man åker och iskunskap och olika direkta insatser så att alla kommer till sjön oavsett vem de är. Det är säkert inte helt enkelt. Flera osynliga gränser ska korsas och överbyggas, men vore det inte värt ett försök? Och man måste ju inte nödvändigtvis åka skridskor på sjön.
Vad krävs för att få alla till isen?
Nästa gång jag är ute och åker så skulle jag gärna träffa ett tvärsnitt av Faluns befolkning.
