Socialt entreprenörskap, men inte inom idrottsrörelsen

0
988

De nordiska länderna Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige samt Färöarna, Grönland och Åland samarbetar för att stärka Nordens position som en av världens mest innovativa och konkurrenskraftiga regioner. Samarbetet fortgår genom Nordiska ministerrådet (samarbete mellan regeringar) och det Nordiska rådet (samarbetsforum för parlamentariker/riksdagsmän).

De nordiska välfärdsmodellerna håller på att omförhandlas utifrån nyliberala influenser, vilket medför krav på mätbarhet, att kunna jämföra verksamheter och att kunna uttala sig om effekter. På en nordisk konferens om socialt entreprenörskap och social innovation, anordnad av Nordiska ministerrådet, ställdes frågor om t ex ’Hur kan vi underlätta för socialt entreprenörskap och social innovation?’, ’Vilka initiativ och insatser fungerar bra?’ och ’Vilken roll spelar sociala entreprenörer i dag och i framtiden?’

Idrottsrörelsen som fenomen var dock tämligen frånvarande under konferensen, åtminstone explicit – detta trots att idrottsrörelsen kan beskrivas som en social verksamhet som åtminstone ibland nyttjar både innovativa och entreprenöriella koncept för att kunna fortleva, och för att kunna uppfylla statens mål med idrotten. I våra forsknings- och utvecklingsprojekt har vi identifierat sociala entreprenörer inom idrottsrörelsen som är innovativa, tar risker, är förutseende, har ett socialt patos och samtidigt brinner för sin idrott. De förändrade samhällsvillkoren har öppnat upp för entreprenörer också inom idrottsrörelsen. Både Handslaget och Idrottslyftet kan ses som exempel på sociala innovationer där staten önskar att idrotten explicit ska arbeta med samhälleliga mål. Med idrotten som medel, ibland också som mål, har vi sett att andra syften än idrottsliga framträdde – som att utbilda goda medborgare, främja god hälsa eller att sträva efter ett jämlikare samhälle.

Landsbygden är ett område som i olika sammanhang, på grund av avbefolkning, beskrivs vara i behov av social innovation, så även under denna konferens. Faktum är att många idrottsföreningar finns på landsbygden, där de delvis fyller andra funktioner än i städerna. De engagerar betydande delar av befolkningen. Allt färre personer bor på landsbygden och man behöver värna om varje individ som vill delta. Idrotten fungerar då som ett medel snarare än mål, och det är de sociala värdena som istället blir målet. Dessa mål motsvarar samhällets motiv för ett generöst skattefinansierat stöd till idrotten – folkhälsa, demokrati, jämlikhet, integration, fair play och ett barnrättsperspektiv.

Utifrån idrottens storlek och funktion kan man finna det anmärkningsvärt att idrottsrörelsen saknades på konferensen, där ”aktörer inom den offentliga, privata och frivilliga sektorn som arbetar med socialt entreprenörskap och social innovation, samt sociala entreprenörer själva och andra intresserade från de nordiska länderna” medverkade. Konferensen innehöll plenumföredrag, workshops och informella möjligheter till att utbyta erfarenheter med kolleger från andra nordiska länder.

Konferensens huvudtalare var Mikael Nygård, professor i socialpolitik vi Åbo Akademi i Vasa, och Malin Gawell, docent i företagsekonomi vid Södertörns högskola. Nygård talade om de nordiska välfärdsmodellerna och menade att dessa behövs, inte minst för att det ska vara möjligt för för fler att lyckas i samhället. Att staten helt skulle dra sig tillbaka från sitt ansvar för välfärden i samhället, menade han, skulle vara bekymmersamt. Utvecklingen går mot en ökad ojämlikhet i välfärden. Reformer av de befintliga modellerna behöver genomföras, men de måste vara genomtänkta och modellen med kollektivt riskdelande (skatt för att finansiera välfärdssamhället) behöver finnas kvar för att fler ska få möjligheter. Han lyfte sig själv som exempel. Han menade att om det inte hade varit för den finska välfärdsmodellen så hade han inte varit konferensens huvudtalare, eftersom hans uppväxtförhållanden var förhållandevis enkla och det hade varit svårt att utbilda sig vidare om inte samhället aktivt hade stöttat det. Men samhället har förändrats och det gäller att finna en hållbar balans mellan då och nu.

Gawell gjorde en kort historisk exposé över socialt företagande och socialt entreprenörskap i relation till samhällsutveckling och folkhemsbyggande och även i förhållande till i nutid. Förenklat kan man säga att vissa delar av det sociala entreprenörskapet innebär att återgå till något som funnits tidigare i samhället, fast nu i en mer organiserad och reglerad form. Processen över tid i samhället när det gäller sociala (samhälls-) insatser har varit att det innan välfärdsbygget fanns verksamheter i den civila eller den privata sektorn som den offentliga sektorn sedan tagit över (t ex sjukvård, rehabilitering och privata idrottsarenor). Under senare år har motsvarande verksamheter sålts ut till privata aktörer, fast nu reglerad av den statliga byråkratin, t ex genom upphandlingsregler och statliga inspektioner. Något som tydligt har förändrat sig från förr är att man i dag i Sverige kan tala om ”Charity”, ett begrepp som implicerar att det är någon som har mer makt och det finns någon som är i behov av välgörenhet. De med makt får besluta vem eller vilka som har behov av välgörenhet och hur och i vilken utsträckning de ska få stödet. Maktojämlikheten är i denna relation således tydlig. Charity var otänkbart i samband med byggandet av folkhemmet eftersom man då strävade att minska ojämlik maktfördelning, men idag är det inte längre tabu på samma sätt.(Mer om detta kommer med stor sannolikhet att presenteras i en bok om nordiska perspektiv på socialt entreprenörskap som kommer att ges ut i år på Routledge, där bl a Gawell medverkar.) Efter huvudtalarna fortsatte konferensen med ett antal exempel på sociala entreprenörer och socialt innovation, t ex:

  • Honungsproduktion i staden: Ge socialt utsatta möjligheter att producera honung.
  • Verksamhet för långtidsarbetslösa: Sälja tjänster i form av t ex barnpassning och städning.
  • Ge personer med Autism och Aspberger arbete.
  • Yalla Trappan – arbetsintegrerande socialt företag för utlandsfödda kvinnor långt ifrån arbetsmarknaden.
  • Telemarketing (telehandelshuset): Arbete till blinda och synskadade.
  • Rivningsarbete – badrum: Arbete för personer som avtjänat fängelsestraff.
  • Klasscoacher – verksamhet som inspirerar elever att se sina möjligheter och som säljer CSR-partnerskap.

Gemensamt för dessa, till skillnad från några av de som vi har funnit inom idrotten är att de identifierar utsatta grupper som genom social verksamhet ska bli delaktiga i samhället, antingen genom någon form av integration eller genom att de får arbeta tillsammans med andra som har samma ”problem” (synskadade/personer med Aspberger/avtjänat fängelsestraff/socialt utsatta/långtidsarbetslösa etc.) Inom idrottsrörelsen definieras och kategoriseras inte alltid grupperna i behov av sociala insatser lika tydligt – det kan handla om de som står utanför idrottsrörelsen, men det kan också handla om sociala insatser för de som redan är med i idrottsrörelsen.

Sociala entreprenörer uttryckte under konferensen att de har behov av en byråkrati som stöttar snarare än stjälper. Utan samhällelig support finns risken att de sociala entreprenörerna blir utbrända och att detta sociala kapital går till spillo. Sätt att minska pressen och bördan för de sociala entreprenörerna är dels att samverka med andra organisationer, dels att ha flera olika finansieringskällor. Yallatrappan är ett exempel på ett arbetsintegrerande socialt företag och kvinnokooperativ som drivs av en ideell förening på Rosengård i Malmö, och som har flera ben att stå på. Målsättningen med verksamheten är ”att skapa arbetstillfällen och ökad ekonomisk självständighet för utlandsfödda kvinnor som står långt ifrån arbetsmarknaden”. Projekttiden är sex månader för deltagarna. Efter avslutad projektinsats får deltagarna intyg och referenser som ska hjälpa dem i samband med fortsatta kontakter med Arbetsförmedlingen. Företag och privatpersoner kan anlita Yallatrappan för exempelvis servering, catering, sömnad, lokalvård och konferensverksamhet. Yallatrappan får intäkter från olika håll, bland annat genom dem som köper deras tjänster och projektpengar av olika slag.

Det finns en stor tilltro till sociala entreprenörer och att de ska ta vid där välfärdsmodellerna inte fungerar tillräckligt bra. De sociala entreprenörernas verksamhet ska ske på marknadens villkor, och grundidén är att marknaden ska vara självsanerande. Dåliga verksamheter ska konkurreras ut till förmån för de verksamheter som uppfattas som värdefulla. Problemet är att de sociala entreprenörerna oftast bedriver ett arbete som endast på sikt kan visa upp ekonomiska vinster och mätbara effekter i form av exempelvis minskad kriminalitet, en ökad utbildningsnivå och fler i avlönat arbete.

Bördan kan bli tung för de sociala entreprenörerna. De förväntas ofta arbeta under knappa förhållanden för att människor i utanförskap ska inkluderas och bli delaktiga i samhället. De sociala entreprenörerna kan ha svårt att på kort sikt visa resultat, konkurrera under marknadsmässiga villkor och därtill vara reglerad av statlig byråkrati, inte minst då verksamheten ofta handlar om socialt utsatta människor.

Det finns de som menar att de sociala entreprenörerna måste kunna klara sig på samma villkor som andra verksamheter i samhället, att de inte ska vara beroende av projektmedel. Just denna diskussion har också varit aktuell i samband med Handslaget och Idrottslyftet. Exempelvis hade Ridsportförbundet som regel i samband med Idrottslyftet att projektstöd som mest skulle utbetalas i tre år till ett projekt, därefter ska projektet vara självgående. Men samtidigt kan man fundera över just detta; om en verksamhet innehåller värden som samhället vill värna om, men som inte ger mätbara effekter, ekonomiskt sett, under de närmaste åren, hur ska den då regleras? En jämförelse kan göras med jordbruket, som har fått en del ekonomiskt stöd genom åren. Bör verksamheter, som inte klarar av att vara alltför konkurrensutsatta, stöttas genom riktade insatser, i de fall det finns värden som anses vara betydelsefulla att bevara eller kultivera?

En workshop under konferensdagarna handlade om ’Social innovation in rural areas – the engine for local development’. Denna inleddes med en presentation av Nordregios (Nordic working group for demography and welfare) arbete med att undersöka hur och under vilka omständigheter social innovation kan användas för att hantera sociala utmaningar i demografiskt sårbara landsbygdsregioner. I projektet ska man

  • Göra en kunskapsöversikt över studier som behandlar social innovation och dess relation till territoriell eller lokal utveckling av policys och praktiker (practices).
  • Identifiera och beskriva utveckling av policy på nationell och internationell nivå i relation till social innovation.
  • Samla goda exempel på ’territoriell social innovation’ (TSI) från Nordiska länder och Skottland.
  • Dra slutsatser från studien och presentera det för en akademisk och policy-skapande målgrupp och bidra till fortsatt nordiskt nätverkande och kunskapsutbyte om social innovation.

Förutom Nordregios arbete presenterade bl a Anne Pierre, doktorand i företagsekonomi vid Mittuniversitetet ’Grön Omsorg’ som exempel på hur landsbygden kan vara en plattform för innovativa initiativ och entreprenörskap. Landsbygden har länge servat städerna med vad som anses vara hälsostärkande perspektiv. ’Grön Omsorg’ är ett nutida exempel på detta och innebär att gården och miljön kring en gård ses som resurser för att erbjuda människor med särskilda behov omsorg och meningsfull sysselsättning. Pierre menar att en företagsam landsbygdsmiljö kan skapa en mer hållbar samhällsekonomi, samtidigt som hon problematiserade relationen mellan privat och offentlig sektor i relation till lokalsamhällets ekonomiska utveckling. En annan presentation handlade om Village House, ’the center of many services-project’ och om kommunen Ilomantsi, beläget i den mest östra delen av Finland intill den ryska republiken Karelen. Under en tvåårig projektperiod fick invånarna i två byar uttala sig om vilka tjänster som de önskade, och sedan erbjöds vissa av dessa tjänster i byn. Istället för att invånarna åkte till andra orter för att t ex gå till frisören eller få massage, så kunde de få denna service på hemmaplan. Projektet togs väl emot och var uppskattat av invånarna och efter projektperiodens slut har vissa delar kunnat fortgå. Emellertid saknar man hållbar finansiering för att kunna fortsätta med verksamheten i sin helhet, exempelvis är det inte självklart att verksamheten är tillräckligt lönande för dem som tillhandahåller servicen.

Det ’sociala’ i social innovation och landsbygd handlar om att stärka sammanhållningen på landsbygden, alternativt att erbjuda verksamhet av ”social” karaktär. Att välja ’innovation’ framför ’entreprenörskap’ är inte självklart och det är svårt att veta hur Nordregio har resonerat – kanske menar man att en innovation kan vara statlig medan att ett entreprenörskap inte är det? De två landsbygdsprojekten kan ses som exempel på att landsbygden är i stadens tjänst (Grön Omsorg), respektive när landsbygden ska kunna finnas i sin egen rätt, att den har ett egenvärde eller ett bruksvärde som inte kan eller bör värdesättas med ett pris. För invånarna på orter som Ilomantsi, visar det sig emellertid vara svårt att inte få sin tillvaro prissatt. Om de ska bo kvar på orten så kommer de behöva köra långt på dåliga bilvägar för att ta del av ett grundläggande serviceutbud. Byarna får inte tillräckligt med välfärdsstöd för att kunna existera i sin egen rätt. Istället behöver de utifrån resonemangen ovan bli mer omvärldsorienterade och finna företagsidéer inriktade mot att bli del av städernas resurser, för att kunna ta del av dessa (jämför med Grön Omsorg). Men om landsbygden i stor utsträckning ska verka för att stärka städerna, så kommer urbaniseringen att fortgå samtidigt som landsbygden ”urlakas”. Sociala investeringsfonder skulle kunna vara en motkraft i detta, även om kommunernas sätt att arbeta med dessa inte tycks vara helt tydligt.

I vår forskning om idrott och socialt entreprenörskap kan vi utifrån ett landsbygdsperspektiv konstatera att:

  • Det finns mycket lite forskning i Sverige om socialt entreprenörskap där idrotten utgör ett medel. Ett landsbygdsfokus saknas helt.
  • Stadens och landsbygdens förutsättningar är olika, vad som är ett problem i staden behöver inte utgöra ett problem på landet, och vice versa.
  • Ett stadsperspektiv tar inte hänsyn till landsbygdens kontext.

Idrottsföreningar på landsbygden som står för ett socialt entreprenörskap intervenerar också på andra områden än fritidens, och kan påverka förutsättningarna både för kommun och arbetsmarknad.
Konferensen avslutades med en paneldebatt där olika aktörer möttes för att diskutera möjligheter till utveckling av nordiskt samarbete inom områden som finansiering, regelverk och forskning/utbildning. En av förhållandevis få medverkande från forskarsamhället var Linda Lundgaard Andersen, professor och Co-Director för Center for Socialt Entreprenørskab vid Roskilde Universitet i Danmark. Hon menade att forskningen behöver

  • Document and impact-assess social entrepreneurship and social innovation in all its facets and dimensions – qualitative and quantitative methods.
  • Cross-nordic collaboration due to shared welfare state and history.
  • and, look for similarities and differences.

Bild 1. Paneldebatt med bl a. Linda Lundgaard Andersen.

Då vi tydligt tar utgångspunkt i idrottsrörelsen som en viktig del i de nordiska välfärdsmodellerna, och utifrån konferensens övriga innehåll, kan vi se att vårt forskningsprojekt är både viktigt och unikt – för idrotten, landsbygden och kunskapen om socialt entreprenörskap.

Mer information:
Programmet för konferensen
Samlade tweets från konferensen
Om Nordregio
Nordregios initiativ för lokal utveckling
Center for Socialt Entreprenørskab
Gawell, Malin (2015). Social Enterprises in Sweden: Intertextual Consensus and Hidden Paradoxes. Liege: HEC Management School, University of Liege.

* Denna konferensrapport finns också publicerad på http://seidrott.se 

 

Related Posts by Author

Ämneskunskaper och lärarskicklighet – eller en fråga...
Read more
AI och idrottsdidaktik
Read more
Det tog 35 år
Read more
Previous articleÍþróttasaga Laugarvatn
Next articleTrolling, Just Not Sports and the failure of governance
Katarina Schenker
Katarina Schenker holds the position of Professor of Sports Science specialising in pedagogy at Linnaeus University. She has been affiliated with Linnaeus University since 2012. Before that, Ishewas employed at Lund University from 1997 to 2000 and at Malmö University from 2000 to 2012. Her research is grounded in the Nordic context of education and sports policy.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here