Svedala är en kommun med ambitioner att klättra på de nationella rankinglistorna. Målsättningen som sattes för fyra år sedan är att bli en av Sveriges 25 bästa skolkommuner. Att bli en ”skolkommun” kan vara en del av en kommuns varumärke, det är något som ska leda till att fler vuxna i arbetsför ålder ska vilja bosätta sig i kommunen.
Resultaten på nationella prov i årskurs 3 är under de senaste två åren bland landets bästa, enligt en utvecklingsstrateg i kommunen.
Men istället för att avancera på Sveriges kommuner och landstings (SKL) lista har Svedala fallit handlöst, och en av de tre högstadieskolorna pekas ut som det svarta fåret. På denna skola beskrivs studieresultaten som ”svaga”. Ordföranden i kommunens utbildningsnämnd uttrycker att han förväntar sig ”bättre resultat när niorna får sina betyg i juni” så att de nästa år börjar klättra på rankinglistan.
Detta och ytterligare en händelse har försämrat villkoren för kommunens varumärkesproduktion och i tävlingen att bli en attraktiv kommun för barnfamiljer. På en skola i kommunen berättade några tredjeklassare för en annan lärare om hur det hade gått till när de gjorde nationellt prov i matte. Rektorn kontaktades, så även kommunen och en utredning gjordes. Läraren ska ha ”fuskat”.
Inom idrottsrörelsen finns en kontinuerligt pågående diskussion om barn och tävling. Vuxna skapar tävlingar för barn. Ofta utgörs dessa tävlingars fundament av samma regelverk och organisation som gäller för vuxna atleter. Kritiken mot dessa tävlingar grundas bland annat i att barn ska få vara barn och få leka med sinsemellan förhandlingsbara regler så länge som möjligt, tids nog kräver samhället att de ska tävla och konkurrera ut varandra på olika samhällsarenor. Vissa delar av idrottsrörelsen har arbetat om sin verksamhet utifrån kritiken. Föreningsidrotten har på senare år har lidit av ett stort medlemsfrånfall, och utslagsgivande konkurrens- och selektionssystem för barn har inte visat sig ge de bästa elitidrottarna i vuxen ålder. Barn växer och mognar i olika takt, och dessutom har barn som är födda sent på året statistiskt sett en stor nackdel i de flesta idrotter (i några få idrotter gäller det omvända förhållandet). Detta är förhållandevis känd kunskap för specialidrottsförbunden. Exempelvis har Svenska fotbollförbundet bestämt att från och med 2017 ska inga fotbollscuper eller serier få en slutsegrare för barn upp till tolv år. Inom idrottsrörelsen finns erfarenhet sedan flera decennier av att söka sambandet mellan att träna barn och försöka få fram den bästa vuxna idrottseliten.
Nationella prov i årskurs tre kan, menar jag, likställas med vuxenvärldens tävlingar för barn, där vuxna använder sig av barn för att själva bli bekräftade. Via proven kan elever, klasser, skolor och kommuner jämföras med varandra. Genom PISA-proven för äldre elever kan sedan nationer jämföras med varandra utifrån OECD:s agenda. Och när det går dåligt för Sverige i PISA-jämförelsen så finns incitament för att landet ska lägga om sin utbildningspolitik och göra om mål till kunskapskrav – med kunskaper som de nationella proven ska testa.
Om jag nu har tolkat händelsen rätt så utgjordes lärarens ”fusk” av att hon bröt mot en regel och gav vissa av eleverna i en klass fördel gentemot andra elever, klasser, skolor och kommuner i denna kunskapstävling. Läraren har ”gått runt bland eleverna och hintat om att de behövde tänka en gång till kring svar som såg ut att vara felaktiga”. Men det här skulle också kunna betraktas som en formativ bedömning av elevernas arbete, ett arbetssätt som även Skolverket lyfter fram som positivt för elevernas lärande:
Ett aktivt arbete med formativ bedömning handlar om att sträva efter en lärandekultur och ett klassrumsklimat där elever vill lära och där de får möjlighet att lära sig att lära.
Fotbollförbundets omläggning kan också tolkas som formativ bedömning. Istället för att slås ut efter en förlust på en cup så får laget med detta upplägg spela en ny match, med ny möjlighet att spela bättre utifrån det lärdomar som gjorts. Vad som sker i en match blir då inte avgörande för vad som händer sedan.
Ett stödjande klimat innebär att barn i större utsträckning ges möjligheter att tro på sig själva och vilja lära sig mer. I fallet med den ”fuskande” läraren, ifall hon arbetade formativt, menar jag att hon satte humana värden högre än reglerna för tävlingen ”Nationella prov för årskurs tre”. I en tidigare artikel om händelsen skymtas även vuxenvärldens perspektiv:
Föräldrar med barn på skolan har reagerat starkt på uppgifterna om att en lärare eventuellt har fuskat med deras barns prov.
och
tiset är oerhört orättvist att de nu ska behöva hantera det här, säger en förälder som vill vara anonym.
Tävlingslogiken vann i Svedala: läraren blev avstängd under en period (enligt tidningsartikeln) efter att 9-åringar redogjort för hur de uppfattade genomförandet av provmomentet. Därefter har läraren blivit förflyttad – enligt planerna sägs det, men i förtid.
Man kan fundera över om tävlingar, rangordning och exakt tävlingsregelefterlevnad uppfattas som viktigare än att 9-åringarna lär sig empati och att stötta varandra i dagens skola. Man får det samhälle som man utbildar till, och det finns redan tillräckligt många som känner ett alltför stort utanförskap.
De nationella provens vara eller icke vara är inte givet i årskurs tre. Nyligen föreslog regeringens utredare att de ska ersättas med obligatoriska nationella bedömningsstöd, med diagnostiskt syfte. Detta skulle kanske ge möjligheter för lärare att i större utsträckning kunna utöva en lärarprofession snarare än att vara domare och kontrollanter, som kan diskvalificeras från sina uppdrag och hängas ut av eventuellt förfördelade elever påhejade av vuxna, om inte tävlingen utförs med största möjliga reliabilitet och noggrannhet.
Det är inte barnen som ska göras ansvariga för det inträffade, och till viss del inte heller lärarna eller föräldrarna. Däremot menar jag att ansvar ska läggas på upphovsmän till styrsystemen – som lokala och nationella politiker och tjänstemän – och även på lärarutbildningar som borde utbilda rektorer och lärare i att hantera skolans dubbla uppdrag, att främja kunskap och samtidigt fostra eleverna moraliskt och etiskt.
Det vore sålunda lämpligt om kommuner tänker sig för både en och två gånger innan man bestämmer sig för att inkorporera skolresultaten och därmed barnen i en varumärkesproduktion och i en tävling om lämpliga kommunmedborgare.
Mer att läsa:
Äldre artikel (160420) i Sydsvenskan om händelsen
Nyare artikel (160509) i Sydsvenskan om händelsen
Artikel i Sydsvenskan (160426) om Svedalas rankingras
Skolverket om formativ bedömning
Om SvFF:s beslut. Inga segrare ska utses i barnfotboll (DN 151127)
En lärares reflektioner över att vilja stötta sina elever också i samband med Nationella prov.
Bra talat Katarina!
Tack, Anna!