När min fru var barn älskade hon att ta sig fram med hoppsa-steg. Hon förstod inte varför inte alla tog sig fram på detta vis.
Men vad är det för något? Är det att gå? Är det att springa? Eller något som vi ännu inte har namn för? Är det lek? Är det dans?
Hoppsa-steget är väldigt rytmiskt. Lite som ett lokomotiv som tuffar på. Eller som galopp. Du-dunk, du-dunk, du-dunk. Hjärtslag. Kroppens rörelse i förhållande till marken blir som en våg i förhållande till vattenytan. Ett köttets och markens kardiogram.
Men det krävs nästan plan mark för detta. Och plan mark hör ju det moderna samhället till. Och om det är främst i barndomen som vi utför denna rörelse är det inte då ett slags vittnesbörd om vad det är att vara barn i det moderna samhället?
Det finns mig veterligen inga tävlingar i denna gren. Inget VM, inget OS, ingen recognised sport. Detta trots att det är en relativt formbunden rörelse. Vilket ibland är en förutsättning för att någonting skall kunna bli en standardiserad tävling.
Vad vi har att göra med här är alltså en ömsom spontan, ömsom formbunden förflyttningskonst.
Det mest intima med detta sätt att förflytta sig är det lilla steg som tas mellan de lite högre stegen. Och varför säger jag intim?
Det handlar alltså om minsta möjliga avvikelse i position. En proximering. Att smeka marken. Men också en kritik mot den plana ytan. Varför så platt, varför så tråkig?
Denna dubbla funktion: smeksamhet och kritik. En algoritm skriven av barn som förutsätter den plana ytan, som förödmjukar den plana ytan. Hoppsa-steget är det sista som överger barnet.
Sa jag att jag fyller 40 imorgon?
Hoppas att du får en fin dag födelsedag! Må hoppsa-steget för evigt vara med dig.
Tack Katarina!