Precis som Askungen romantiskt fantiserade om balen på slottet så kan det vara lätt att göra detsamma om Vasaloppet.
”Det kan vara dötrist och långtråkigt och alldeles… alldeles underbart!” kanske Askungen skulle ha sagt i en nutida kontext, i jakten efter och profileringen av sin identitet, som självständig, vältränad och stark kvinna. Dagens Askungen, som också blev intervjuad under Vasaloppet, är den tidigare världsmästarinnan i simning, Emma Igelström. Hon var tidigare idrottsligt och kroppsligt fångad i det tävlingssammanhang som hon befann sig i och försöker nu istället att motionera utan press.
Det är inte bara Askungen som fantiserar. Vi är nog många som gör det ganska ofta. Askungens dröm i sagan gick i uppfyllelse – som sig bör i en fin saga, men behöver alla drömmar uppfyllas?
Som medelålders med ett stillasittande arbete fick jag till slut inse att – för att kunna fortsätta med ett stillasittande arbete – så var jag tvungen att på min fritid börja motionera. Inspirerad av ett romantiskt skimrande Vasalopp, som under hela mitt liv årligen ingående har skildrats på TV, så inhandlade jag ett par rullskidor med luftfyllda däck och broms. På så sätt skulle jag inte lika lätt snubbla i samband med oförutsedda vägarbeten och jag skulle också ha möjlighet att stanna förhållandevis kontrollerat.
Min tidigare erfarenhet bestod huvudsakligen av att vi tog märket Snöstjärnan i lågstadiet (en av de två vintrarna som det fanns snö i sydvästra Skåne under min uppväxt), och några dagar vid Grövelsjön för drygt 30 år sedan.
Försäljarna i affären utgick från att jag hade vasaloppsambitioner, men nej, så är det inte. Mitt mål är att inte skada mig och att samtidigt bli bättre i form, dvs. det handlar om någon form av ”kroppslig tandborstning” med Lars-Magnus Engströms begrepp.
Ja, detta är åtminstone vad mitt förnuft säger. Den mer drömmande sidan fantiserar däremot om Vasaloppet. Förnuftet säger då att det är okej att fantisera, men det är inte lämpligt de kommande åren, för en sådan satsning, som därtill inte görs över en längre period, är direkt ohälsosam och den motverkar då det ursprungliga syftet, dvs. den kroppsliga tandborsten. Så, tidigast 2022, om jag fortfarande åker rullskidor då, säger förnuftet. Under tiden är det tillåtet att drömma. Men behövs det egentligen?
Mångsbodarna, Evertsberg, Oxberg och Hökberg, eller Habo Ljung, Flädie, Stävie och Furlulund? What’s the difference?
Även om de intervjuade skidåkarna i flera fall säger något annat så ser årets Vasalopp inte så inbjudande ut. I Skåne har vi ingen trängsel, inga backar, ingen valla, men däremot vintergäck, snödroppar, scilla och medvind (det sistnämnda går att arrangera). Är inte rullskidåkning på våren längs de skånska landsvägarna värda ett eget romantiskt skimmer?
Jag menar emellertid att drömmarna behövs, det är lätt att sluta annars, när förkylningarna kommer, när vädret slår om och blir sämre. Cirka 55 mil har jag åkt sedan i maj, och många av milen
har jag svurit mig igenom. Ilska har behövts för att uthärda vinden, kylan, trubbiga stavspetsar, värk på diverse skiftande ställen och olika störande vägarbeten. Så romantiskt är det inte då.
Under mina turer fantiserar jag om stigningen mot Oxberg. Jag ler då och tänker skillnaderna är enorma gentemot det
slättlandskapet som finns där jag befinner mig. Jag tänker på vätskekontrollerna och tar fram min pet-flaska ur fleecejackan och föreställer mig att innehållet är blåbärssoppa. Och när jag ser
milstenen tänker jag att nu kommer jag till Evertsberg och nu är det bara utför kvar… Samtidigt lyssnar jag på fåglarna, njuter av vårsolen och stannar och fotograferar när jag ser en vy värd att föreviga.
Så det kan vara dötrist och långtråkigt och alldeles… alldeles underbart – helt beroende på hur vi kombinerar fantasi och reella intryck.
Så varför består drömmen om Vasaloppet, varför är år 2022 ens värt att fundera över? Vad är det som ska uppnås, vad är det som ska bevisas? Behöver vi leva ut alla våra drömmar? Vilken funktion fyller då fantasierna?
Eller är drömmen endast ett instrument för att klara av de befintliga utmaningarna, de som vi ändå har?
