Min föregående post var en temperaturtagning på debatten om idrottens och politikens förhållande. Utgångspunkten var det figurativa och bokstavliga moras som kännetecknar OS i Sotji. Jag avslutade med att undra om frågeställningar som ”Vad menar folk som säger att idrott och politik inte hör ihop?”, ”På vilka sätt hänger idrott och politik ihop?”, ”Vad kan idrotten manifestera i politik?” och ”Vad kan politiskt manifesteras i idrott?” kan leda oss vidare?
Affekten och polemiken har här bytts ut mot en mer resonerande och argumenterande demonstration i vilken alternativa tolkningar till problemet söks. Utgångspunkten för denna filosofiska fortsättning är återigen idrott i Ryssland och närmre bestämt den svenska höjdhopparen Emma Green-Tregaros politiska manifestation för homosexuellas rättigheter under friidrotts-VM i Moskva 2013. Essän flaggar för att man, filosofiskt, skulle kunna se det förment naiva påståendet om att idrott och politik inte hör ihop som ett så kallat ontologiskt konstaterande (d.v.s. beskrivande av hur någonting är) snarare än som ett moraliskt föreskrivande imperativ (d.v.s. beskrivande av hur någonting borde vara).
I den gångna veckans SVT Debatt fick den före detta höjdhopparen Stefan Holm uttrycka sig kring om idrott och politik och mer specifikt om hur utövares förhållningssätt till denna problematik. Han menar att idrottare inte kan ägna sig åt politiska tankar och manifestationer när de väl utför sitt idrottsliga värv i tävlingssituationen – då kommer de inte att prestera sitt bästa. Från ett praktikerhåll skulle det alltså betyda att idrott och politik inte hör ihop för att det skulle försämra insatsen, vilket kanske skulle kunna leda till att den olympiska elden såväl som intresset för den skulle falna. Man skulle kunna kalla detta händelseförlopp för ”idrottens konkreta förfall”.
När basen i den Svenska Olympiska Kommittén säger att idrottare gärna får uttrycka vilka åsikter de vill så länge de inte gör det på arenan under tävling, som när höjdhopparen Emma Green-Tregaro målade sina naglar i regnbågens färger i fjolårets ryska friidrotts-VM för att uttrycka sitt ogillande av Rysslands antigay-politik, är det återigen den helgade tävlingen som skall fredas. Men denna gång är det inte prestationen som antas påverkas av tilltaget. Istället är det idén om att idrott skall vara en fristad där de dagligdags surmulna relationerna mellan länder och ideologier kan läggas åt sidan. Detta skeende skulle kunna kallas för ”idrottens symboliska förfall”.
Detta är de två vanligaste argumenten till varför idrott och politik inte hör samman. Det som enar dem är att de är föreskrivande. För att idrott skall kunna äga rum får politik inte manifesteras i samband med dess frambringande.
Sett till fallet Green-Tregaro försämrade knappast färgen på hennes naglar utfallet i tävlingen, d.v.s. ”ett idrottens konkreta förfall”. Detta talar för att hennes höjdhopparkollegas påstående om att politisk manifestation är någonting som idrottare varken kan eller bör ägna sig åt under tävlan inte äger giltighet. Bara om hon diskvalificerats, eller på annat sätt tvingats att sluta tävla, hade detta påverkat utfallet, men då inte form av ett ”sämre/bättre”-resultat, utan i form av ett ”tävlande/icke tävlande”-avgörande. Det var också detta som hände eller, rättare sagt, som det utfärdades hot kring via Svenska friidrottsförbundet, vilket fick Green-Tregaro att ändra nagelfärg från kvalet till finalen.
Av detta torde följa att den symboliska dimensionen av problemet innehar primat i förhållande till den konkreta dimensionen. Och, argument för ett utvecklat försvar mot ”symboliskt förfall” är legio i den moderna idrotten. Idrotten måste enligt denna linje för ändamålet att förbrödra folken (är inte det politik?) renas på politiska budskap. Det är själva idén med den moderna olympiska rörelsen. Inte heller här bör den nyfikne antropologen bland de moderna spela ut naivitetskortet, utan istället vända sig till den ”konkreta dimensionen” som enligt demonstrationen ovan viker ner sig för den ”symboliska dimensionen”, för att se om där ändå kanske kan finnas spår av något som kan förklara på vad sätt påståenden om att idrott och politik hör ihop, eller inte, skulle kunna anses vara giltiga.
Holm menar att politisk manifestation korrumperar idrott, inte främst moraliskt, utan kvalitativt, d.v.s. själva dess resultat. Detta motbevisas ovan i det angivna exemplet med (och av) Green-Tregaro. Förvisso kan det inte uteslutas att hon hoppade sämre i kvalet (1.92) på grund av sina regnbågsnaglar, jämfört med finalen (1.97). Kvalgränsen var 1.95 vilket emellertid ingen av finaldeltagarna behövde nå för att komma till finalen, vilket, i samband med att en tenderar att vilja i stor utsträckning som möjligt att spara på sina krafter till den verkligt avgörande tävlingen, borde vara belägg nog för att det inte var naglarna som påverkade utfallet.
Här tycker jag mig finna en ny väg att betrakta påståendet att idrott och politik inte hör samman. Om man, som ovanstående enskilda demonstration implicerade, ogiltigförklarar den föreskrivande dimensionen av hotet om ”det konkreta förfallet av idrotten” – d.v.s. avfärdar politisk manifestation inom idrott för att det skulle korrumpera dess resultat (och inte dess moraliska status) – och därtill bortser från att Green-Tregaro föll till föga för de krafter som yrkade på ”det symboliska förfallet av idrotten”, är frågan vad som kvarstår. Jo, ett par naglar som inte gör ett skvatt skillnad.
Jaha, säger kanske läsaren då och frågar tätt därefter, vart har detta nagelfarande fört oss? Då är det alltså viktigt att idrottens ideologer, hur naiva de än är, får fortsätta föra det symboliska argumentet, och det för att tävlingarna skall, i deras berättelse få utgöra, den fristad där världens folk kan enas kring ett gemensamt språk, kroppens lyrik och rörelsernas grammatik. Det säger jag inte. Mitt resultat är snarare negativt, dock inte i ”värdebemärkelse”.
Om inte regnbågsnaglarna gjorde någon skillnad i tävlingen skulle detta kunna innebära, vill jag mena, att det inte går att vara politisk, åtminstone inte i meningen torgföra en explicit värdefråga eller formulerad ideologi i själva idrotten. Däremot kan man, bevisligen, använda den som skådeplats och som ett medel för politiska manifestationer, men detta påverkar inte nödvändigtvis resultatet. Idrotten – när den förekommer som själva benämningen på kroppslig tävlingsaktivitet (såsom den manifesteras när den utförs och avgörs) – förmår inte registrera den politiska manifestationen som meningsfull i sammanhanget.
Det är alltså inte förvånande att OS-kritiker anför de kommande spelen som ett utmärkt tillfälle för att manifestera budskap, vare sig sådana rör sig om den naturkatastrof eller den kulturkatastrof som spelen beskylls för att vara. Det är inte bara Putin som vill använda spelen som en politisk reklamskylt, utan även de som tycker att detta är ett utmärkt tillfälle att trycka till vilken regim det nu är i ordningen som gjort sig skyldig till överträdelser av olika slag. Idrottskritik i så måtto blir en exakt spegelbild av det som avser kritisera. Därtill kan man märka en viss mobbmentalitet i som kännetecknas av att det helt plötsligt är relativt riskfritt att kritisera Ryssland. Googles logga för dagen, OS-invigningen till ära är ett exempel på denna globala mobbing.
För även om tävlingssituationerna kommer att vara fredade från förfall, i de avseenden som här avhandlats, kommer medborgarjournalistiken samtidigt, i form av vad man skulle kunna kalla ”twittnesmål”, inte skräda orden när den beskriver det kulturella, materiella och sociala förfallet. Den arkitektoniska och scenografiska finess som kallas potemkinkuliss fortsätter sin fina tradition i den ryska historien i.o.m. OS i Sotji. Skillnaden mellan en potemkinkuliss och en putinkuliss ligger inte i hur de är konstruerade utan i hur världen är/var skickad vid upprättandet av kulissen framgår med all önskvärd tydlighet av omåttligt roande initiativ som #SochiProblems.
Det som vi emellertid ser i de okritiska och kommersiella medierna är just arenorna, glammet och festen där det som celebreras är idrotten – när den förekommer som själva benämningen på kroppslig tävlingsaktivitet (såsom den manifesteras när den utförs och avgörs). Och det är dessa bräckliga arrangemang som då inte, enligt de hot jag skisserat ovan, enligt idrottsprotagonister bör utsättas för vare sig ett konkret eller symboliskt förfall. Det enda ”politiska” som tas upp under t.ex. TV3-sändningar är om hot mot själva arenorna avvärjs eller kvarstår, som när programledaren Ola Wenström vänder sig mot oss och med allvarsam rynka i ansiktet berättar att en av de ”svarta änkorna”, d.v.s. kvinnor som varit gifta med nordkaukasiska självmordsbombare, är infångade. Detta är ytterligare ett exempel på hur politik, från ett idrottsprotagonistiskt perspektiv, kan förstås som relaterat till idrott: som ett hot.
Och det är här jag vill formulera en vad jag förstår det som ny dimension av uttalandet att idrott och politik inte hör ihop. Från det håll det yttras, ovan företrätt av utövare, kommittéledamöter och programledare i de kanaler som sänder tävlingarna, har väl de två senare oftast fått lov att höras i form av förmaningar om att en sådan hybrid skulle korrumpera den fina anda som påstås råda vid idrottstävlingar, eller helt enkelt fysiskt förstöra idrottsarenor. Ett sprängt stadion är en sak, det hindrar idrotten (men inte på ett sätt som idrotten själv förnimmer; den bara upphör om den skulle råka vara utövad vid tillfället för attentatet), men, som det stipulerades ovan, målade fingernaglar torde inte heller förmå rå på idrotten och få den att förfalla, rent praktiskt. Då återstår Stefan Holms uttalande om att utövarna inte kan tänka på sådant för att det skulle försämra resultaten. Utifrån exemplet de målade fingernaglarnas exempel är det inte alls säkert att så är fallet.
Ergo: alla dessa förmaningar om att idrotten och politiken bör hållas isär har en blind fläck, nämligen det faktum som ovan redogjordes för, d.v.s. att idrotten – när den förekommer som själva benämningen på kroppslig tävlingsaktivitet (såsom den manifesteras när den utförs och avgörs) – inte förmår registrera politik som meningsfull kommunikation för sig själv som verksamhet. Idrott och politik kan alltså inte, i dubbel bemärkelse, höra ihop. Idrotten är döv för det som politiken säger. Döv till den grad att den, när riktiga hot som de ”svarta änkorna” eller den karnevaliska publikens intrång på dansgolvet i finalen av Strictly Ballroom, aldrig förmår skydda sig själv mot det enda förfall som verkligen hotar den: att den rumsliga balansen och exakta arrangemanget av människor å ena sidan, ting å den andra rubbas.
Detta är inte den vanliga förståelsen av politik, men det finns de som försöker förstå människorna och ickemänniskorna som fullvärdiga medlemmar av och i gemensamma politiska system. Filosofer som Isabelle Stengers, Bruno Latour och Gilles Deleuze talar om detta som ”kosmopolitik” eller ”mikropolitik”, och det är denna inriktning av idrottskritik som jag skisserar i min avhandling och som jag tycker bör utvecklas.
Moraliska förmaningar om att idrott och politik inte hör ihop döljer, på felaktiga premisser men med god vilja, det faktum att idrott och politik inte kan materiellt höra ihop, med mindre att idrotten – när den förstås som själva benämningen på kroppslig tävlingsaktivitet (såsom den manifesteras när den utförs och avgörs) – skulle förintas, snarare än förfalla.
