En idrottsförälders dilemman

0
931

Idag borde jag egentligen skriva om den allsvenska premiären, om förväntningarna som finns i Malmö, om inte bara lagets utan även supportrarnas förberedelser den senaste tiden och om flödet i sociala medier med ambitionen att fylla stadions 20 000 platser. Solen skiner, det är nästan vindstilla, uteserveringarna har öppnat, flaggorna hänger från fönstren och spänningen når mig på några mils avstånd från platsen för begivenheten via det trådlösa nätverket. Det här kommer att bli en bra dag.

Men, nej, jag ska inte låta mig ryckas med utan väljer att fokusera på en annan mindre arena, en arena som idag kan tyckas vara mindre betydelsefull och av mindre intresse. Det är dock denna arena som är en del av grunden till att ungdomar en dag kan få möjlighet att spela i ett nationellt sammanhang, och att människor i en region kan samlas och euforiskt ryckas med i samband med en premiärmatch. Mitt inlägg idag handlar om föräldrarollen i relation till några av idrottens reella selektionsmekanismer.

Ett idrottsreferat utan resultat

Delar av helgen har jag ägnat åt en handbollscup. Långfredagen innehöll för vår del tre matcher och dagen efter var det ytterligare en match. Tidigt på långfredagen lämnade jag och sonen våra gäster för att bege oss till samlingsplatsen i grannbyn för gemensam avfärd. I karavan med förhållandevis tomma bilar körde vi mot målet. De flesta såg trötta ut efter de inledande påskfestligheterna. Efter den första matchen var det några timmars uppehåll tills nästa match. Sonen valde att prioritera bort denna för att istället ta hand om våra gäster. Den tredje och den fjärde matchen var han emellertid med och spelade. På eftermiddagen såg de flesta lite piggare ut, försvarsspelet blev mer aktivt och olika anfallskombinationer prövades. Tejp och kylsprej tyckes också finnas med i alla lags repertoarer och ibland kom en doft av liniment. Vi kunde se glädje i samband med framgång, besvikelse i motgång och missnöje över ungdomsdomarens beslut (eller ickebeslut). Ibland kunde vi höra gråt då någon av ungdomarna skadade sig, med då var det fram med kylsprej, några uppmuntrande ord, en klapp på axeln och ut på planen igen.

Den sista matchen visade sig bli tung för vissa ungdomar, nämligen de som var storväxta och två huvuden längre än de kortaste. De mindre ungdomarna dansade runt på planen som irriterande flugor en varm sommardag. De trötta större ungdomarna sökte bollen med samma precision som Snövits Butter, vid orgeln jagandes en fluga.

Som åskådare fick vi också ta del av den senaste ”musiken” med hög volym i pauser och i samband med mål, och jag kan konstatera att ljudanläggningen fungerade väl i den relativt nya arenan. När handbollsmatcherna var över denna dag, var det skönt att komma hem och vila huvudet.

Även dagen efter var det match och vi lämnade tidigt på morgonen våra sovande gäster. En något reducerad skara ungdomar var på plats och kämpade tappert med förnyade krafter. Frusen, efter att tillbringat förmiddagen i en fuktig och kall hall, körde jag hem med sonen. Våra vänner var fortfarande kvar och vi hämtade dem för att tillbringa eftermiddagen i Lund. Sonen undrade om fotbollsträningen dagen efter (i en annan grannby), och utmattad svarade jag ”nej, du behöver vila”, även om jag egentligen har förstått att ”vila” inte är ett giltigt skäl för frånvaro.

Idrotten behöver barn med ”rätt föräldrar”

Min fundering efter detta handbollsevent handlar om hur stor del av den del av den reella tillgängligheten som egentligen är avhängig de rätta föräldrarna, de med rätt socialt, ekonomiskt, kulturellt och idrottsligt kapital kombinerat och med rätt habitus, de som kan stötta den blivande handbollseliten. Idrottsföräldrar behöver (i allt större omfattning?) bidra med sin tid, engagemang, sina pengar till den idrottsliga verksamhet som barnen deltar i. Vidare underlättar det om idrottsföräldrar väljer att umgås med likasinnade föräldrar som har gjort samma prioriteringar.

Genom att ”låna ut” sitt barn till idrotten, väljer man som förälder att barnet också till vissa delar fostras inom idrotten. I exemplet handboll ska barnen fostras i att sätta laget främst, det vill säga att offra sig själv för laget, att smärta kan övervinnas, att våga gå i närkamper och att ägna sig åt att brottas med motståndare i kampen om bollen och målen. Vissa värden och egenskaper premieras helt enkelt inte i detta sammanhang.

Samtidigt är det en balansakt, som föräldrar måste man sätta barnen främst (vilka ju i sin tur ska offra sig för laget). Det blir en ständig förhandling. Än tydligare blir det om ungdomarna ägnar sig åt flera idrotter, då behöver en prioritering göras. Någon idrott blir lidande, minst en tränare blir missnöjd med träningsnärvaron och både föräldrar och ungdomar behöver kunna hantera denna upplevelse av otillräcklighet.

Tron på idrotten behöver vara stark för att föräldrar, i fall de har möjlighet, ska vilja göra denna ”investering” där handelsvaran är barnets uppväxt och fostran kombinerat med föräldrarnas vänner, tid, pengar och hobbys. Känslan är dock att hur mycket man som förälder än ger så är det aldrig tillräckligt för idrotten.

Ett barnrättsperspektiv i föräldraskapet

En enkel väg är räta in sig i ledet och att acceptera normerna inom en idrott. Då skulle barnen bara ägna sig åt en idrott, föräldrarna skulle ha specialidrotten som enda intresse och bara umgås med föräldrar som också har barn inom samma idrott. Semestrar och ledigheter skulle planeras utifrån idrotten och utifrån olika matcher och cuper och semesterkassan skulle gå till just detta. Eller som en ungdomstränare inom fotbollen uttrycker sig angående trettonåringarna i laget:

”När de blir äldre så kommer vi begränsa deras fönster för att åka på semester till 4 veckor på sommaren och några veckor på vintern. Så som många vuxna har det på sitt arbete. Vill man bli fotbollspelare betalar man ett högt pris men belöningen är värd det.”

Men vad händer med dem som betalar ”ett högt pris” och aldrig får en belöning i form av att bli ”fotbollspelare”?

Den enklaste vägen behöver inte vara den bästa ur ett barnrättsperspektiv. För vad händer om man som förälder satsar allt på ett kort, i detta fall på en viss specialidrott? Skador är exempelvis ett omfattande problem inom idrotten. Allt kan inte kureras med liniment, kylspray och tejp. Om barnet/ungdomen inte ges möjlighet att utveckla sig på fler plan, annat än det specialidrottsliga, riskerar fallet bli hårt den dag då det av någon anledning inte längre kan satsa på idrotten. Hur kommer barndomen att uppfattas då?

Och det är sannolikt många barn och ungdomar som blir utsatta eftersom det bara är ett fåtal som når eliten och kanske får spela på nationell nivå i en fullsatt arena.

Jag undrar hur många barn (och föräldrar) som har selekterats bort under åren till förmån för dagens laguppställning i Malmö.

Var det värt priset?

Related Posts by Author

Ämneskunskaper och lärarskicklighet – eller en fråga...
Read more
AI och idrottsdidaktik
Read more
Det tog 35 år
Read more

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here