De första passen med eleverna är nu genomförda. Vi har haft en friluftslivsmodul som erbjöd på dramatiska temperaturskillnader: Första veckan -8, andra +6.
Titeln till denna bloggpost anspelar så klart på det epos som den populära HBO-serien Game of Thrones bygger på. Att anspela på populärkultur är en last jag har, snarare än något som verkligen är poänggivande bland kidsen.
Den där kalla dagen möttes vi i alla fall vid en damm som ligger på en både hypercentral, men ändå undangömd del av Landborgspromenaden (som för övrigt är något av det finaste Helsingborg har att erbjuda).
Jag hade lovat curling, men kom snabbt på att utrustningen var för skrymmande. Började sålunda experimentera hemma en vecka före lektionen och kom fram till att vi skulle köra Angry Birds on ice.
Idén var att materialet som vi kom dit med skulle kunna lämnas. Kanske var det en filosofisk poäng jag ville göra, kanske tänkte jag att det kunde vara skönt att slippa släpa hem saker.
Det slutade med att jag skapade ett trettiotal sfäriska isklumpar på sisådäringa ett kilo stycket. Vattnet hade jag blandat med röd karamellfärg för att få Angry birds-looken rätt. Men jag glömde att grisarna var gröna.
Kvällen innan skulle jag alltså göra den gröna uppsättningen istingestar, och gjorde som jag hade gjort första gången: blandade vatten med karamellfärg och hällde i hundbajspåsar som jag hade knutit hörnen på (för den sfäriska formens skull).
Men ack! Trots att det var fimbulgrader utomhus där de hängde prydligt på piasavakvastar lyckades de inte komma från den där obehagliga kvaliteten av geléaktig, alldeles för fylld hundpåse; jag hade hängt dem för tätt.
Emellertid hade en av de gröna grisarna ett fryst ytterlager medan dess inkråm var en starkt koncentrerat grön sörja.
Det lutade alltså mot att lektionen skulle bli ett ode till en liten grön klet, snarare än sonor sång om is och eld. Men, jag hällde ut gojset och tänkte att det kunde bli något slags boule.
Friluftsliv är något magiskt bland idrottslärare i gemen och detta tänkte jag berätta om. På väg till dammen kom jag på att eleverna själva skulle få göra sina aktiviteter baserat på min föreläsning om naturen och människan.
Jag förberedde genom att lägga alla tingestar på isen i dammen (en halvmeter djup; luftbubblor klättrade långt ner på de klara ställena). Jag hade dessutom med en kvast för att sopa undan sprucken (gr)is.
Efter att ha berättat lite om friluftsliv som en andlig praktik, tillika naturreligion för vilken idrottsläraren fungerar som profet, och om hur svåra begrepp som natur och människa egentligen är kunde vi börja leka.
Jag delade in dem i grupper om fem, i vilka de skulle konstruera och enas om en aktivitet. De enda kriterierna som jag ställde upp var kopplade till föreläsningen och säkerhet:
1. Aktiviteten skulle äga rum på isen för att iscensätta friluftsliv (annorlunda underlag, riskmoment). Man behövde dock inte gå ner på isen om man inte kände sig trygg.
2. Man var tvungen att alltid hålla någon i armen eller handen; både när man planerade leken och som en del av lekens/spelets regler. Det fanns en säkerhetsaspekt i detta: Dels ville jag inte att det värsta våghalsarna skulle börja skena, dels ville jag att de som inte kände sig trygga skulle kunna ha någon att luta sig mot. Dessutom så symboliserar tandemmänniskan för mig att man aldrig ska ge sig ut själv på strapatser.
3. Man skulle i leken använda de märkliga drakäggen, istingestarna, eller frusna hjärnorna, som någon tyckte att de liknande. Dessa rullade gott på isen, och krossades dessutom iögonfallande och ljudligt vid kraftfulla kollisioner. För mig symboliserade dessa ting att vi människor konstruerar natur och skönhetsupplevelser av den som ingen annan förstår sig på. Det sköra materialet stod för att vi kan inte, hur mycket vi än vill, undvika att lämna spår efter oss i de omgivningar vi vistas i.
4. Men vi kan minimera denna åverkan genom att var medvetna och att städa efter oss. Därför skulle man ha med en kvast i leken också.
Aktiviteterna som konstruerades var väldigt roliga och föll alla in i något slags tävlingsmall. Det var varianter på kubb, stafett, boule, hockey som de sedan fick presentera inför hela klassen och gärna demonstrera med frivilliga.
Efter en timme lommade de frusna hemåt. Kvar på isen var Nemo, Rickys hund, som kutade runt efter de kvarvarande skärvorna av de frusna hjärnorna. Kanske kan vi, människa och djur, dela på lite av skönhetsupplevelsen i alla fall?
