På jobbet kl 08:00. Jag ska ha en föreläsning kl 10:00. Upptäcker att jag saknar en adapter mellan datorn och projektorn.
Det slår mig att det finns just en sådan adapter i en viss lektionssal. Jag går dit och lånar adaptern. När jag sedan återvänder till min undervisningssal och försöker dra ner den vita duken saknas det en ögla på pinnen. Jag får inte ner duken. Kliver då upp på en stol som uppenbarligen inte är gjord för att stå på. Vinglande och gungande på stolsitsen får jag tag i duken, som trots allt inte går att rulla ner. Jag funderar över om den är elektrisk men kan inte finna någon knapp i rummet som sätter igång maskineriet. Men whiteboarden är ju vit så det fungerar nog ändå, tänker jag och kliver tacksamt ner välbehållen från stolen. Jag kopplar jag ihop datorn och projektorn och sätter i gång projektorn. En röd lampa börjar blinka, men projektorn startar inte. Jag trycker på lite olika knappar, men det förändrar inget. Lampan fortsätter att blinka och vid en närmare blick visar det sig att det står ”WARNING”. – Nej, kanske bäst att låta denna apparat vara.
Det är få studenter i kursen som jag ska föreläsa på – det är en uppsatskurs – och jag konstaterar att jag nog (mot mina principer) kan kopiera upp powerpointpresentationen. Men skrivaren och kopiatorn gör inte som jag vill i flera avseenden. Till slut blir jag uppmanad av skrivaren (!) att ringa ’Service’. Jag gör det och blir uppmanad av teknikern att stänga av strömmen och sätta på den igen (så klart). Jag hittar inte strömbrytaren på skrivaren (som enligt teknikern ska finnas bakom en lucka) så jag drar istället ut sladden. Skrivaren startar om och upp medan jag har teknikern i örat, och självklart(!) fungerar det sedan att skriva ut.
Efter att ha hanterat avsaknaden av adaptern och löst skrivarproblemen tänker jag logga in på Webmailen och söka efter ett mail från en av studenterna, men Firefox kraschar och Mozilla menar att de är ledsna. Så lagom heller. Vilka är Mozilla, varför skulle de vara ledsna och förväntas jag då tycka synd om dem?
(Tilläggas kan att vi hade internetuppkoppling hemma redan 1994 och att jag har arbetat med hemsidor/webb i relation till utbildning sedan 1997 och har även under åren ansvarat för olika IT-relaterade frågor. Teknik har varit och är fortfarande ett stort intresse som jag har.)
På mitt skrivbord ligger en enkät – i pappersformat (!). Jag gör ett försök att besvara den när tekniken inte är medgörlig. Jag fastnar på frågan ’Hur ser du på att utvecklas som lärare? Rangordna de tre viktigaste påståendena för att utvecklas som lärare. Ange siffran 1-3 för de tre viktigaste. Lämna resterande två blanka.’
Det ena alternativet handlar om att undervisa mer effektivt. Ja, kanske, om man vore mer robot och mindre människa – och synkad med allehanda andra tekniska system. Eller kanske skulle jag vara mer effektiv med mindre anpassning till administrativa och tekniska system? Men detta alternativ finns visst inte, och enkätens avsändare är dessutom okänd.
Tur är väl att åtminstone kaffekokaren är pålitlig. Nu är det fika.