I samband med ett forskningsprojekt fick jag förmånen att åka till Nya Zeeland. Jag har inte tidigare varit i denna del av världen, och jag visste väl inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Det som har slagit mig under de 10 dagar som jag har varit här är att den vardagliga kulturen påminner om den som jag lämnade på andra sidan jordklotet.
På ytan är det lite sportigare bara, och bättre väder. Vi har under denna tid bott i Takapuna, i Auckland, och här ter det sig som att den drygt en kilometer långa stranden är central för många människor på orten.
- Här är hundägare som går eller springer med sina (lösa) hundar. Hundägarna kastar bollar som hundarna springer och hämtar.
- Här finns personer som promenerar, ensamma, om två, eller i grupp.
- Här finns mer eller mindre ambitiösa löpare/joggare (varför används inte ordet ”joggare” längre?)
- Här är simmare i våtdräkter.
- Här är kanotister i kajaker.
- Här finns SUP, Stand up paddle boards.
- Här finns segelbåtar, surfare och roddare
- Här är yoga-grupper på gräset och andra träningsgrupper på stranden.
- Här finns surfingskolans barnverksamhet
Klimatet är tillåtande, och det är en avgörande skillnad gentemot Sverige. Med en våtdräkt kan havet nyttjas året om, det blir aldrig för kallt. På beachseries.co.nz beskrivs det flexibla konceptet för ”Swim, paddle or run for fun” vid Takapuna beach:
”You can choose to come along to 1 event, 18 events or any number in between – whatever works for you!” och motiven till att delta är:
”Get fit, stay fit”- ”Have fun with friends & family”
- ”Challenge yourself”
Och stranden står för områdets puls, det är här som man behöver vara för att hänga med. För ingen ska missa eventen på stranden så finns det också reklam som bilisterna kan ta del av.
Cykla eller nyttjande av kommunala färdsätt gör man annars inte i någon större utsträckning. Nej, efter morgonmotionen på stranden så tar man bilen i den långsamma rusningstrafiken till jobbet. Notera den tomma cykelbanan till vänster på bilden nedan:
I mina vandringar på orten har jag sökt efter äldre människor, som tar lite längre tid på sig, som går långsammare och som kanske har rollator. Men, nej, de äldsta som jag möter ser inte ut att vara äldre än 70 år. Merparten verkar vara i god form och ser nästan ut som om de är födda i sina tajta träningskläder. Jag frågade om de äldre människorna, varför kan jag inte finna några? Förklaringen visade sig vara enkel. När man slutar arbeta så har man oftast inte råd att bo kvar i Takapuna, om man har huslån. Man får då ge plats för yngre mer produktiva personer, själv flytta till ett billigare område och man har då inte längre tillräckligt med pengar för att passa in i denna del av samhället.
Maorikulturen, Hobbiton, den nya zeeländska naturen med grottor och lysmaskar visas upp för turisterna. För de som själva vill ta sig runt finns naturreservat med utbyggt vandringsledssystem, som har gjorts förhållandevis tillgängligt även för de som inte är inbitna och erfarna vandrare. Man kan välja svårighetsgrad utifrån sin förmåga. På en nya zeeländsk hemsida kan man läsa:
”Tramping” är något som kan vara rogivande och avstressande, men också något där man ska kunna upptäcka något nytt. Det nya zeeländska landskapet är mångfacetterat och ger utrymme för att med matsäck stanna upp och beskåda och njuta av och i naturen. Kanske är tramp i icke-organiserad regi, över maoriområden, det som som är minst stressande och som bäst ger en känsla för Nya Zeelands ”själ”?
I elektronikaffärer på flygplatsen i Singapore noterade vi hälsohyllor – med blodtrycksmätare, glukosmätare, fettprocentmätare, stegräknare och kalorimätare. Det verkar som hälsan måste kontrolleras, men å andra sidan, hur hälsosamt är det? Och kan ”hälsosam livsstil” upplevas som stressande? (Min hälsa var inledningsvis inte så god på denna resa eftersom tullen konfiskerade det medhavda snuset. Abstinens och jetlag är dålig kombination, och stressande.)
Det moderna tidsbegränsade exklusiva och intensiva livet på och kring stranden ter sig som en lättviktare i förhållande till Nya Zeelands kulturrika natur; trots det har jag varit på stranden nästan varje morgon och försökt ersätta ett beroende med ett annat. Beachkulturen må vara lätt att finna ytlig, men den är svår att avfärda som en vital del i det moderna samhället i Takapuna.
