”Playing football to prevent chronic diseases”. Det var överskriften till Peter Krustrups presentation under ECSS. Ytterligare två presenterade under liknande teman i samma session, nämligen Kate Hunt, som är en föregångare inom området, och Julie Midtgaard. Jag tillåter mig att reflektera över presentationsgränserna. Krustrup pratar om att det är bra att få grupper som inte tränar så mycket att spela fotboll. I deras forskningsprojekt hade dessutom forskningssubjekten redan efter 12 veckor fått mer muskler, mer kondition etc. Min första tanke är att det kan väl inte vara några revolutionerande resultat precis. Alla som inte rör på sig och sedan börjar att röra på sig får ju förmodligen resultat efter 12 veckor. Men intressanta resultat är det. För det första förklarar han att forskningsprojektet som pågår i Danmark är ytterst multidisciplinärt, vilket är en förutsättning för att ha hög validitet i den holistiska modell som de presenterar.
De använder fotbollen för att locka. De börjar med att låta forskningsdeltagare prova olika sorters träningsmetoder så som löpning, cykling med mera. De får sedan värdera hur jobbigt de har tyckt att de olika idrottspassen har varit. Resultatet är att löpningen var jobbigast och även de andra passen var mer eller mindre jobbiga, men fotbollen var inte så jobbig. När de sedan undersöker hur passen har påverkat kroppen och hur mycket de har sprungit på fotbollsplanen etc. så visar det sig att trots att fotbollen inte var så jobbig så har forskningssubjekten haft lika mycket intensitet som i de andra passen. Fotbollen var alltså egentligen lika jobbig, men uppfattades inte så.
Det viktiga är att få grupperna att röra på sig. De får dock inte spela match. Forskarna är väl medvetna om att skaderisken är ganska stor i fotboll och den ökar kraftigt i samband med match. Kate Hunt har till och med utövat gåfotboll med en del grupper som uppvärmning eller som en start på en längre process med goda resultat. Hon har använt sig av några av de stora lagen i Skottland för att locka de överviktiga, motionsointresserade fansen att börja röra på sig.
De manliga fansen har förstått att det inte är bra att vara så överviktiga som de är, men inte vetat hur de ska göra då det tycker att bantning är för kvinnor. I fotbollen har de hittat något nytt. Och fotboll är nyttigare än bantning. När de jämförde en lågkaloridiet med att spela fotboll var det fotbollsgruppen som hade bäst resultat och de får ju dessutom fler resultat än bara mindre omfång och kilo.
Fotboll som identitet
Fotbollen som identitet har i fansens fall varit viktig. De har hittat en identitet. De har fått ”vara med” klubben och de har emellanåt nästan känt sig unga igen. De har hittat två gemensamma faktorer i kampen mot fetman och kärleken till klubben. Fotbollsidentiteten har även varit viktig för gruppen med prostatacancer. De har också hittat tillbaka till en mer manlig identitet som de har känt att de tappat genom att de inte längre kan prestera sexuellt och att medicinen som de tar ger dem kvinnliga attribut. Idag finns det, som jag förstod det, till och med ett lag som heter FC Prostata.
Män, manlighet, fotboll
Men är det bara nyttigt, är inte projektet skadedrabbat? Jo, det är några som har blivit skadade. Julie Midtgaard har bland annat intervjuat några i prostatagruppen som skadat sig. Hon har frågat om deras upplevelse av att vara skadade. De tyckte inte att det gjorde så mycket att de hade blivit skadade. Det framkom att de har ett helt annat perspektiv på livet nu för tiden. De visste att de kunde skada sig när de blev tillfrågade att vara med, men tyckte att det var värt att ta den risken. De förklarade att det är mycket värre att inte veta om man ska få samma läkare nästa gång man går till läkaren än att skada sig på fotbollsplanen och att de nu hade ett mål igen. Att komma tillbaka.
Ingen fotboll utan skador
Så resultatet är att fotboll ger en manlig identitet och passar utmärkt för grupper med män. Men det var det intressanta. I forskningsgruppen fanns även grupper med bara kvinnor, som kvinnorna som ingick i ett projekt på Färöarna och även grupper där det var en blandning av män och kvinnor. De hade en grupp som var till för äldre där målvakten var 90 år och man och en av utespelarna en kvinna på 78. Oavsett kön har de i gruppen, oavsett om den har varit en könshomogen eller könsheterogen grupp, hittat en identitet, ett socialt sammanhang och bättre hälsa.
