Kroppens validitet

Bedömning av kunskaper kan vara både stöttande och styrande. Samtidigt ska betygen fungera som urvalsinstrument. Kunskaper som motsvarar det högsta betyget på en skola i ett ämne ska vara likvärdiga de kunskaper i ämnet som varje annan elev med samma betyg har. Kunskapskraven för olika betyg uppges ha kvalitativa skillnader och det är elevernas kvalitativa kunskapsnivåer som ska bedömas. Egentligen, tänker jag, torde bedömning av kunskaper vila på samma grundvalar som de inom vetenskapliga metod, och då främst kvantitativ metod, ifall betygen ska kunna fungera som urvalsinstrument, åtminstone från ett metodteoretiskt perspektiv. Kvalitativ metod medför andra vetenskapsteoretiska antaganden. Frågan är om bedömningarna i skolan kan vara reliabla ifall det är kvalitativa kunskaper som bedöms.

Jag har funderat utifrån grundskolans kursplan för idrott och hälsa. Eleverna ska ges förutsättningar att utveckla sina förmågor att röra sig allsidigt i olika fysiska sammanhang. Här ska kvalitativa förmågor bedömas och sedan ska dessa bedömningar kvantifieras till en bokstav. Inom ramen ämnet idrott och hälsa behöver vi diskutera hur man kan ”mäta” kroppslig förmåga med god validitet och reliabilitet? Relativt vilka ”måttstockar”?

Lärare behöver studera elevernas förmågor genom att samla in sådan ”empiri” som kan omvandlas till bokstäver (varje transformation medför dock potentiella felkällor och risk för försämrad reliabilitet och validitet).

Först behöver vi dock identifiera förmågorna som ska ”mätas”. Alternativen som vi också behöver diskutera är a) den fysiska förmågan i relation till en förutbestämd ”ribba” som gäller alla elever, b) den fysiska förmågan relativt den förmåga som eleven hade i inledningsvis (men även här behöver vi veta vilken måttstocken är) c) att inte betygssätta den fysiska förmågan – utan ”endast” begära/sträva efter deltagande utifrån bästa förmåga i de delar i momentet rörelse som omfattar fysiska prestationer.

Det som följer härnäst är ett tankeexperiment där jag funderar över hur syftet med ämnet idrott och hälsa skulle kunna undersökas i en vetenskaplig kontext. Jag har här utgått från den del av syftet i kursplanen som handlar om elevernas rörelseförmågor:

”Genom undervisningen i ämnet idrott och hälsa ska eleverna ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att röra sig allsidigt i olika fysiska sammanhang”

(Obs! Det grammatiska felet är inte mitt.)

Så hur undersöker man om eleverna har fått dessa förutsättningar i ämnet? ”Studien” skulle kunna bli följande utifrån formuleringen i kursplanen:

Syftet är att studera i vilken utsträckning eleven har utvecklat sin förmåga att röra sig allsidigt i olika fysiska sammanhang.

I kursplanens centrala innehåll specificeras aktiviteterna till lekar, spel, idrotter, traditionella och moderna danser samt rörelse- och träningsprogram till musik. I kunskapskraven ramas begreppen in ytterligare med ord som anpassning, takt och rytm. Givet detta kan då frågeställningarna bli med kunskapskraven i åtanke:

  1. I vilken utsträckning har eleven utvecklat sin förmåga att anpassa sina rörelser till aktiviteten och sammanhanget?
  2. I vilken utsträckning har eleven utvecklat sin förmåga att anpassa sina rörelser till takt, rytm och sammanhang?

Men så är inte kunskapskraven i kursplanen formulerade. Istället fokuseras något annat än elevens utveckling. Kunskapskravet för elever i åk 9 för betyget A är:

”Eleven kan delta i lekar, spel och idrotter som innefattar komplexa rörelser i olika miljöer och varierar och anpassar sina rörelser väl till aktiviteten och sammanhanget. I danser och rörelse- och träningsprogram till musik anpassar eleven sina rörelser väl till takt, rytm och sammanhang. Eleven kan även simma 200 meter varav 50 meter i ryggläge.”

Vi ser här att frågeställningarna behöver justeras. Utifrån syftet och kunskapskraven kan de i en studie istället bli:

  1. Kan eleven delta i lekar, spel och idrotter som innefattar komplexa rörelser?
  2. I vilken utsträckning varierar och anpassar eleven sina rörelser till aktiviteten och sammanhanget?
  3. I vilken utsträckning anpassar eleven sina rörelser till takt, rytm och sammanhang?
  4. Kan eleven simma 200 meter varav 50 meter i ryggläge?

I kursplanen handlar det i kunskapskraven inte längre om att eleven ska utveckla sin förmåga. Det tycks som att det viktigaste är att eleven anpassar sina rörelser till det (kulturella) sammanhanget. Ytterligare avsteg görs från det formulerade syftet i Skolverkets exempel på konkretiserad bedömningsmatris. I denna delas den första och andra frågeställningen upp i följande frågor (som bedöms utifrån E, C och A):

För A krävs enligt förslaget i matrisen:

  • ”Eleven rör sig med god rytm, precision och balans”
  • ”Eleven rör sig med etablerade, avspända och konsekventa rörelser med flyt och stabilitet i rörelseövergångar”
  • ”Eleven är mer beslutsam och kan upprepa rörelsen med samma goda resultat”
  • ”Eleven rör sig ekonomiskt; ett rörelsemönster med väl avvägd kraftinsats”

Om frågeställningarna istället formuleras utifrån matrisen så kan dessa bli:

  1. I vilken utsträckning rör sig eleven rytmiskt och med balans?
  2. I vilken utsträckning rör sig eleven med etablerade och konsekventa rörelser med stabila rörelseövergångar?
  3. I vilken utsträckning är eleven beslutsam i genomförandet av rörelsen?
  4. I vilken utsträckning kan eleven upprepa rörelsen med samma goda resultat?
  5. I vilken utsträckning har eleven ett rörelsemönster med avvägd kraftinsats?

Det vill säga, något har skett sedan formuleringen av syftet (syftet är att studera i vilken utsträckning eleven har utvecklat sin förmåga att röra sig allsidigt i olika fysiska sammanhang). Om man utifrån dessa frågeställningar ska härleda syftet, så blir detta snarare: Syftet är att studera hur tekniskt skicklig eleven är i lekar, spel, idrotter. Och, vilken blir den didaktiska principen då?

Och då har vi fortfarande inte kommit längre än till att formulera syfte och frågeställningar. Frågan är var vi hamnar ifall vi sedan formulerar indikatorer som hjälper oss att identifiera ”i vilken utsträckning”, ”etablerade rörelser”, ”stabila rörelseövergångar”, ”avvägd kraftinsats” och så vidare. Inom kvalitativ metod skulle lärarens subjektiva upplevelse (eller varför inte elevens) vara gott nog, men då betygen ska fungera som urvalsinstrument så är detta problematiskt.

Kroppens validitet menar jag är kulturellt bestämd. Utvecklingen av förmågan att röra sig allsidigt har tolkats inom ramen för en kultur, där det förutsätts att det är samma förmågor som ska utvecklas mot en gemensam ribba alternativt en gemensam måttstock, trots att uttrycket allsidigt inte behöver innebära just detta. Man skulle kunna säga att det är ett inom-kulturellt sätt att se på att röra sig allsidigt. Ju mer kulturellt styrd bedömningen (och innehållet) blir, desto mer exkluderande blir ämnet. Om detta faktiskt hade varit en studie med vetenskapliga anspråk och ifall uppsatsinnehållet hade vridit sig på samma sätt som i idrott och hälsas kursplan och i bedömningsstödet, så hade studenten sannolikt stött på patrull i samband med examinationen. Studenten hade då fått ändra antingen syftet eller frågeställningarna.

Bedömning och betygssättning är komplext inom alla ämnen. För ämnet idrott och hälsa är det möjligen än mer komplext eftersom det är kroppen, som är intimt förknippad med identitet och kultur, som ska bedömas. Med exemplet har jag försökt att visa på vikten av undervisning i vetenskaplig metod i lärarutbildningen, då det inom metodteori finns många diskussioner och lärdomar som är väsentliga för bedömning och betygssättning i skolan.

Länk till kursplanen

Länk till bedömningsstödet

About author
Katarina Schenker is senior lecturer in sport sciences at Linnaeus University in Sweden. Her research interests concern inclusion and exclusion of children and youth in PE, as well as in the state funded Swedish sports movement. Her research pinpoints how and why teachers’ presumptions and teaching logics act excluding for some children and youth. Additionally, she investigates the relationship between sport and social entrepreneurship in the context of the Swedish sport model and Swedish sport policy. Some of her recent publications are «Health(y) Education in Health and Physical Education», Sport, education and society (2016); «The doxa of PETE – Set in stone?», European Physical Education Review (with Larsson & Linnér, 2016); «Teaching physical activity – a matter of health and equality?», Scandinavian Journal of Educational Research (2017); KIOSK – Idrott och socialt entreprenörskap (with Tomas Peterson, Malmö: Bokbox 2015).
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message