En inkluderande idrottsrörelse med “hygge” och folkhälsa?

I sommar fick jag möjligheten att simma mellan Kastrup och Dragør. Arrangör för eventet var Copenwater, en öppet vatten-simklubb i Köpenhamn. Uppvuxen i närheten av Malmö har Köpenhamnsregionen en särskild plats i mitt hjärta. Eventet riktade sig till Copenwaters medlemmar, vilket innebar att jag behövde bli medlem för att vara med. Visst krångel över nationsgränsen var det, men med e-post och kontanter så gick medlemskapet så småningom att ordna. För 250 danska kronor är jag numera som enda aktiva svensk medlem i Copenwater.

Även om öppet vatten-simning påminner om simning i bassäng så finns skillnader. Copenwater beskriver öppet vatten-simning så här:

”Sporten er nært beslægtet med bassinsvømning og har også en række lighedspunkter med vinterbadning samt kystlivredningssporten. Men åbentvandssvømning er samtidig også noget helt andet. Der er højt til loftet og langt til bunden, og man svømmer mellem bølger, saltvand, dyreliv og altid sammen med andre.”

Copenwater vill med sin verksamhet erbjuda vägledning, gemenskap och kunskap om säkerhet. Som nybliven medlem ville jag dock veta mer om klubbens tillhörighet. Den danska idrottsrörelsen är något annorlunda organiserad än den svenska. Organiseringen sker genom både Danske Gymnastik- & Idrætsforeninger (DGI) och Danmarks Idrætsforbund (DIF). På DGIs hemsida finns följande beskrivning:

”DGI arbejder målrettet for at styrke motion og breddeidræt i Danmark. Sammen med de lokale idrætsforeninger udvikler vi koncepter og aktiviteter, der tager udgangspunkt i dine behov og muligheder. Det gør vi, fordi vi tror på glæden ved idræt og på styrken i foreningsfællesskabet.

Vores aktiviteter spænder over mange forskellige idrætsgrene. Fra street soccer til svømning, fra håndbold til fitness og løb. Vi hjælper vores flere end 6.300 foreninger og 100.000 frivillige med at gøre en forskel. For samfundet. For idrætten. For dig”.

Och motsvarande på DIFs hemsida:

”DIF’s overordnede opgave er at sikre gode rammebetingelser for de 62 forbunds over 9.000 medlemsklubber og 1,9 mio. medlemmer. Gennem politisk samarbejde med politikere og embedsmænd i kommunerne og i Folketinget, så arbejder DIF på at sikre idrættens finansiering, gode rammevilkår [og] øge politikernes anerkendelse og prioritering af idrætten.

DIF arbejder også for andre end dets medlemmer. DIF arbejder eksempelvis for en mere aktiv skoledag med mere bevægelse, en troværdig idræt, aktive byrum, aktivitet i udsatte boligområder og meget andet. Som national interesseorganisation påtager DIF sig derfor en bred politisk rolle og et stort samfundsansvar, der går på tværs af ressortområder i staten såvel som i kommunerne”.

En skillnad mellan DGI och DIF är att det senare förbundet också är inriktat på elitverksamhet. Båda uppger att de arbetar för breddverksamhet och vill bidra med något gott till samhället. Copenwater, som visade sig vara medlem i båda, har både ”hygge”-turer och tävlingsinriktad verksamhet. Ett medlemskap i den ena behöver sålunda inte utesluta ett medlemskap i den andra.

Eftersom jag också är medlem (genom flera föreningar) i Riksidrottsförbundet (RF), som har 19 distriktsförbund, 72 medlemsförbund (specialidrottsförbunden, SF) och ca 20 000 idrottsföreningar, och då en annan organisation som jag också är medlem i, Friskis & Svettis, nyligen inte fick bli ett eget Specialidrottsförbund i RF, så ville jag jämföra det som DGI och DIF säger att de gör med vad RF säger att de gör:

”RF är idrottsrörelsens samlande organisation med uppgift att stödja, företräda, utveckla och leda rörelsen i gemensamma frågor, såväl nationellt som internationellt. RF:s distrikt har motsvarande uppdrag som RF på regional och lokal nivå. De stödjer föreningar i hela landet. Till RF:s uppgifter hör att:

  • Stödja den idrottsliga utvecklingen och kunskapsutvecklingen i SF i linje med idrottsrörelsens strategi och mål.
  • Ge service och stöd till SF.
  • Företräda idrottsrörelsen gentemot myndigheter, politiker och samhället i övrigt.
  • Leda det intressepolitiska arbetet och påvisa idrottens samhällsnytta.
  • Bevara det idrottshistoriska arvet.
  • Samordna idrottsrörelsens internationella arbete.
  • Verka för en sammanhållen idrott.
  • Samverka med övriga stödorganisationer för en tydlig ledning och ett effektivt stöd till idrottsrörelsen.
  • Samordna arbetet kring idrottsrörelsens värdegrundsfrågor.
  • Fördela och följa upp statens anslag till idrottsrörelsen utifrån regeringens riktlinjer och i linje med idrottsrörelsens strategi och mål.”

Riksidrottsförbundet och dess medlemsförbund får statsbidrag för att bland annat ge alla i landet möjligheter att motionera och idrotta för att främja en god folkhälsa. Samtidigt ska statsbidraget stödja en självständig idrottsrörelse. Detta är en balansakt som kräver att båda parter tar ansvar – staten ska inte lägga sig vad idrottsrörelsen gör och idrottsrörelsen ska verka i linje med de idrottspolitiska målen. Inom Riksidrottsförbundet finns en tydlig ambition att utveckla sin verksamhet så att medlemmar väljer att idrotta i förening livet ut och att bidra till en bra samhällsutveckling.

I texten (se ovan) ges intryck av att RF-verksamheten är ett (gott) samhälle i sig, som inte behöver engagera sig så mycket i det större samhället. I jämförelse med vad DGI och DIF säger att de gör så har RF en starkare betoning på sin egen verksamhet – det är denna som ska stärkas och det är idrottsrörelsen “gentemot” omgivningen i form av myndigheter, politiker och samhället i övrigt – det är inte ”i samarbete med”.

Kanske var det därför som RF-stämman som hålls vartannat år beslöt att återremittera frågan, med konsekvensen att Friskis & Svettis är hänvisad till ett annat eller andra specialidrottsförbund de kommande två åren – om de nu framgent önskar vara kvar under RFs paraply? Skälen till beslutet om att inte ta beslut, något som merparten av specialidrottsförbunden var delaktiga i, handlar dels om att andra specialidrottsförbund uppfattar att Friskis & Svettis bedriver verksamhet som liknar delar av befintlig specialidrottslig verksamhet, dels att tävlandet inte ingår i Friskis & Svettis verksamhet.

Båda skäl går att diskutera, men frågan är om ett exkluderande förhållningssätt gentemot Friskis & Svettis 550.000 medlemmar är en hållbar väg att gå för Riksidrottsförbundet och dess medlemsförbund.

Friskis & Svettis erbjuder olika former av träning, motion och en social verksamhet. Det går också att finna tävlingsverksamhet inom ramen för Friskis & Svettis regi även om den är sparsmakad. Friskis & Svettis har själva vid olika tillfällen uttryckt att deras största konkurrent är soffan. Vad tävling är eller kan vara är en ontologisk fråga, som kan besvaras mer eller mindre exkluderande. I Friskis & Svettis värld behöver motionären på individnivå vinna över soffan och på organisationsnivå behöver Friskis & Svettis nå ut med denna ambition till både befintliga och potentiella medlemmar.

I Danmark skulle denna halva miljon Friskis & Svettis-medlemmar säkerligen kunna få en idrottslig hemvist inom ramen för DGI, medan de i Sverige av RF inte anses som tillräckligt viktiga och ontologiskt korrekta för att få bli ett eget specialidrottsförbund.

RF tycks inte uppfatta att de behöver förändra sig, de behöver bara organisera sig bättre och bli tydligare med sina kärnvärden. Men att arbeta med kärnvärdena innebär att definiera dem som tillhör och då också dem som inte tillhör. Ju tydligare kärnvärden desto större är risken för en exkluderande verksamhet.

About author
Katarina Schenker is senior lecturer in sport sciences at Linnaeus University in Sweden. Her research interests concern inclusion and exclusion of children and youth in PE, as well as in the state funded Swedish sports movement. Her research pinpoints how and why teachers’ presumptions and teaching logics act excluding for some children and youth. Additionally, she investigates the relationship between sport and social entrepreneurship in the context of the Swedish sport model and Swedish sport policy. Some of her recent publications are «Health(y) Education in Health and Physical Education», Sport, education and society (2016); «The doxa of PETE – Set in stone?», European Physical Education Review (with Larsson & Linnér, 2016); «Teaching physical activity – a matter of health and equality?», Scandinavian Journal of Educational Research (2017); KIOSK – Idrott och socialt entreprenörskap (with Tomas Peterson, Malmö: Bokbox 2015).
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message