Efter tre och en halv timme landar jag på Istanbuls internationella flygplats. Anknytningsflyget går först nästa dag så jag får bo över på ett hotell vid flygplatsen. Morgonen därpå serveras den sötaste av frukostar innan jag åker vidare. Det blir ytterligare tre timmar, nu på ganska låg höjd, över enorma berg och undersköna landskap. Slutdestination Erzurum. Staden dit alltfler idrottsliga vägar bär.
Innan 2010 visste jag inte var Erzurum låg. Jag fick dock höra att det skulle byggas hoppbackar där och alla backhoppningsintresserade var nyfikna på projektet. Förutom att de byggde hoppbackar behövde de bygga upp en hel idrott- backhoppning. Om man tittar noga på bilden ser man att det har funnits en hoppbacke, men det var länge sedan. De importerade därför en tränare från Slovenien som hade tränat flera framgångsrika landslag . Han tog även med sig några andra tränare och personer som kunde backhoppning och de började bygga upp sporten. Redan 2011 genomförde klubben/ staden universiaden och ett år senare följde Junior-VM och till 2019 har de ansökt om att få arrangera Winter European Youth Olympic Festival.
Det var 2011 i december som jag fick äran att åka dit som backhoppningsdomare. Det visade sig att hoppbackarna inte bara var backar. De var arkitektiska mästerverk och tydliga inslag i staden.
Jag frågade varför de hade bestämt sig för att bygga backarna och arrangera alla dessa arrangemang. Jo, berättades det för mig, det var för att de ville satsa på idrott i regionen och de såg även en chans att få en bättre infrastruktur. Stöttningen för idén var stor och finanser ordnades och infrastrukturen förbättrades kraftigt, till exempel vägkommunikationerna. Bland annat finns nu för tiden en ordentlig riksväg nedanför hoppbackarna. Där hade de dock inte tänkt på effekterna av backhoppning. Medan tävlingen jag dömde pågick blev bilisterna, som borde passera, så fascinerade av sporten att de stannade mitt på riksvägen och gick ur bilarna för att titta. I mitt domarbås stod en domarkandidat som internationella chefen hade bett mig ta hand om och han sa plötsligt.
– Oj, jag måste ringa polisen.
– Händer det ofta att de stannar så där, frågade jag?
– Ja, varje gång det hoppas, fick jag till svar.
Och ännu en gång åkte polisen ut för att stoppa nyfikna backhoppningsentusiaster.
Jag la dock även märke till att samtidigt som backarna lyste upp över staden verkade inte elektriciteten vara speciellt utbredd i centrum och det var en kraftig kontrast mellan de rymdfarkostliknande ljusföremålen och de mörka affärerna, bara kilometer ifrån varandra.
I år(2014) bestämde de sig för att även satsa på skidorientering. En tävling arrangerades i Erzerum och landslag från Europa bjöds in för att starta samarbete och bygga upp idrotten. Här är ju omkostnaderna dock blygsammare än i samband med backhoppning.
För ett litet tag sedan var det även JVM i short track. Utan att vara expert så räknar jag med att ishallarna som krävs kostar en del att bygga.
Här har man alltså satsat på att utveckla en hel region med hjälp av idrott. Staden verkar gå under parollen: idrotten förenar, förstärker och förbrödrar. Samtidigt ser man med blotta ögat att kostnaderna har varit enorma. Jag vet inte varifrån alla pengar har kommit eller vad folket i Erzurum tycker och tänker, men det skulle vara intressant att undersöka idrottens betydelse för regionen runt Erzurum. Är det något att förkasta eller berömma?