|
|
 Martin Treumer Gregersen
’Det forestillede fælleskab’: Strategier for etnisk integration i danske og svenske fodboldklubber
Inom den moderna idrottsforskningen är globaliseringsbegreppet ett viktigt analysverktyg för att förstå en del samtida tendenser, till exempel migration av idrottsutövare mellan länder och världsdelar, eller uppbygganden av ett internationellt sportindustriellt komplex som numera omsätter enorma summor och berikar såväl utövare och administratörer som olika finansiella intressen som inte bryr sig ett skvatt om var pengarna kommer ifrån, så länge de kommer. Globaliseringsprocessen har pågått i århundraden, men tempot har ökat och dess kännetecken, upphävandet av nationella gränshinder till fromma för kapitalets fria utbredning vilket leder till att nationella ekonomier utvecklar ömsesidiga beroenden, är en av de mest framträdande utvecklingstendenserna idag. Men, som redan antytts, en annan påtaglig effekt av globaliseringen är nya mönster och en ny omfattning när det gäller internationell migration. Utöver, som nämns ovan, att detta innebär migration av idrottsutövare kors och tvärs runt globen, så finns en annan, indirekt påverkan av migrationen på idrotten. Den mest omfattande migrationen består som bekant inte av idrottsutövare som byter land och lag, utan av människor som flyr undan en tillvaro som på skilda och goda grunder uppfattas som outhärdlig till den grad att ett uppbrott från den invanda miljön och flytt till ett helt främmande land framstår som det enda alternativet. Väl framme i det främmande landet visar det ju dessvärre sig ofta inte vara någon drömtillvaro; man är ju inte alltid så välkommen, det finns inga jobb, man hamnar i utanförskap. Det nya landet har visserligen som regel en politik för att ta hand om immigranterna, men politiska visioner och praktisk vardagsverklighet sammanfaller sällan.
Vi vet alla hur det går. Immigranternas vardagsverklighet präglas av segregation, arbetslöshet, fattigdom, utanförskap; invandrarområden i städer och förorter uppvisar tydliga ghettoiseringstendenser. Mottagarlandets politik gentemot invandrarna kallas i Sverige för integrationspolitik, och har som mål att göra det möjligt för invandrare att etablera sig i det svenska samhället och bli svenska medborgare, samtidigt som samhället anpassas till följd av de förändringar i demografi och kultur som de nya medborgarna innebär. Ett annat sätt att bemöta den problematik som uppstår till följd av invandring och därmed förekomsten av nya kulturella, och ibland religiösa, uttryck är att sträva efter, ja till och med kräva, att immigranterna fullt ut anpassar sig efter majoritetskulturen. En sådan assimilationstänkande, menar Martin Treumer Gregersen, karaktäriserar den danska invandringspolitiken. Vi har således två grannländer som valt två helt olika sätt att handskas med ett av globaliseringens tydligaste uttryck, migrationen, lika oundviklig som globaliseringen självt. Vad får då dessa två hållningar och politiska strategier för konsekvenser för idrotten? Gregersen valde att undersöka detta genom att studera klubbfotbollens strategier för att handskas med etniskt betingade skillnader mellan spelare i laget. Påverkas klubbarnas strategier av de nationella strategierna? Gregersen har studerat sex klubbar på ömse sidor av Öresund med hjälp av semistrukturerade gruppintervjuer med spelare och tränare. Läs artikeln och se vad som kommit fram. Man kan med fördel också läsa Mickael Möllers recension i den här uppdateringen av Gregersens uppmärksammade bok Hvorfor har vi ingen Zlatan i dansk fodbold?, som ju behandlar samma problematik.
MARTIN TREUMER GREGERSEN är cand. pæd. ant. och forskningsassistent vid Institut for Idræt, Københavns Universitet. Dessutom är han lärarassistent, dels på Danmarks Pædagogiske Universitetsskole (DPU), där han undervisar i utbildningsvetenskap på kandidatnivå, dels på Afdelingen for Idræt, Aarhus Universitet, där han undervisar på grund- och forskarutbildningsnivå inom humaniora och samhällsvetenskapliga forskningsmetoder. Martin Treumer Gregersen är främst intresserade av fotboll och integration inom bredd- och elitidrott och dessutom har han utvärderat flera idrottsprojekt i socialt utsaata bostadsområden i Danmark. Han har publicerat boken Hvorfor har vi ingen Zlatan i dansk fodbold? samt några rapporter om fotboll och integration. Därtill är han före detta elitfotbollsspelare på junior- och seniornivå. Till artikeln
|
 Daniel Alsarve
Den demokratiska idrottens motsägelsefulla karaktär
Sport är stort. Som fält, eller subsystem, är sporten omfattande i sig självt, och griper därtill in i andra fält, eller subsystem, och påverkar dem på olika sätt. Samtidigt inser dessa och andra fält, eller subsystem, att sporten, idrotten, med dess många och starka positiva värden och konnotationer kan användas för att främja eller marknadsföra skilda ideal, doktriner och rörelser. Denna idrottens mångsidighet och sprängkraft har varit och är dess styrka och samtidigt dess svaghet. I form av olympiska spel har idrotten bidragit till att sälja liberaldemokratisk kapitalism, kommunistiska diktaturer och nazistisk ideologi. På senare tid har idrottens egna organisationer, och därmed sporten som fält eller subsystem, stärkts väsentligt. Sporten i dess varierande skepnader har blivit mera av aktör i världen, sannolikt till stor del på grund av att dess globala ekonomiska makt och potential vuxit, och rollen som hjälplöst redskap i händerna på politiska manipulatörer från vänster till höger får sägas vara mindre påtaglig idag – även med OS 2008 taget i beaktande.
Numera innebär ett forskningsmässigt makroperspektiv på idrott ofta att man studerar idrottens potential att sprida de främst västerländska demokratiska värden och ideal om fred och samverkan som den själv anses omfatta, till delar av världen och tillvaron som ännu inte nåtts av demokratins välsignelser. Att det finns goda skäl att problematisera sammansättningen av och innehållet i begreppsparet idrott och demokrati har tidigare berörts i olika texter på forumet, och vi har nu förmånen att kunna publicera en text som helt fokuserar idrottens demokratiska potential och motsägelser. Vi bad Daniel Alsarve (f.d. Arvidsson) att recensera de tre första numren av den nya danska referentgranskade tidskriften Forum for Idræt, Historie och Samfund, och istället för en regelrätt genomgång av artiklarna i de tre numren lät sig Alsarve stimuleras och ryckas med av texterna han läste, och resultatet blev en essä som sätter fingret på viktiga frågetecken när det gäller idrotten som demokratibärare.
DANIEL ALSARVE är doktorand i historia vid Örebro universitet och undervisar i idrottshistoria och allmän, modern historia. Daniel Alsarve intresserar sig för den moderna sporten under 1900-talet och dess innehåll av identitet, modernitet och genus. I sin avhandling undersöker han interna spänningar i den lokala idrottsföreningen där till exempel balansgången mellan ekonomisk effektivitet och sportslig framgång blir en fråga. Preliminär titel är ”Från familj till företag – identitet, relationer och genusordning i Örebro Sportklubb 1908-1989”. Han har även publicerat artiklar om bland annat fältbegreppet som källkritik, sjömäns maskulinitet och är en återkommande medarbetare på idrottsforum.org. Till artikeln
|
 Erkki Vettenniemi
Paavo Nurmi’s Posthumous Doping Case: An Essay on Drugs, Money, and the Vagaries of Sports Journalism
In the early 1930s, the Finnish long-distance runner Paavo Nurmi endorsed a medical substance that allegedly enhanced athletic performance. Sixty years later, one such endorsement was discovered and, in a rather sensationalist manner, interpreted by a Swedish newspaper as an infringement of anti-doping rules. The scoop triggered a brief war of words between Finland and Sweden. My article explores the two incidents that, taken together, testify to the alarmingly anachronistic nature of today’s dominant doping discourses. What was once an innocuous drug experiment or an advertisement of a non-controversial pharmaceutical can suddenly be construed as a form of cheating. In a further ironic twist, Nurmi’s purported drug of choice appears to have worked only as a placebo, and according to a contemporary source, it had been enough for the Finn to get paid for the endorsement without so much as touching the concoction. Yet although the nine-time Olympic champion merely violated the outdated amateur rules, his reputation can probably never fully recover from the posthumous drug slur that has been uncritically disseminated for two decades.
ERKKI VETTENNIEMI is a doctoral student at the Department of History and Ethnology, University of Jyväskylä. He received his first PhD in social sciences from the University of Tampere in 2001. Having switched his main attention from Soviet studies to sport history, he has published three monographs (in Finnish) and edited the single-volume collected works of Paavo Nurmi. His areas of interests include cultural history of sport and issues related to performance-enhancing drugs. He will defend his doctoral dissertation titled ‘Tinkering with Drugs: Essays on Drugs in Sport and the Nature of Sport’ in 2012. Go to the article
|
 Rasmus K. Storm
Skaber elite bredde? En analyse af aktuel forskning
I den första utgåvan av idrottsforum.org, som publicerades den 6 juni 2003, fanns ett inslag med som vi var väldigt nöjda med att ha rott hem, till det första stapplande steget på en väg vi knappast visste vart den skulle leda. Det var en krönika, författad av den då högste ansvarige för idrottsfrågor i forumets hemstad Malmö, nämligen kultur- och fritidskommunalrådet Lynn Ljungberg, socialdemokrat och tidigare elithandbollsspelare, och den ägnades ”den klassiska frågan om bredd och elit inom idrotten” som det stod i redaktörens presentation. Ja, det vill säga att rubriken var ”Bredd och elit” men det tar större delen av den i och för sig ganska korta krönikan att komma till kärnfrågan. På vägen dit resonerar krönikören klokt och socialdemokratiskt kring olika frågor som rör barn- och ungdomsidrotten, till exempel nämner hon föreningsfostran och tävlingsfostran, begreppsliga lån från en forumet närstående professor; vidare kommer hon in på de så kallade träningsavgifterna som föräldrar får betala, och som enligt Ljungberg varierar på ett ”odemokratiskt” sätt, vilket påverkar bredd- och elitverksamheten: sponsorer – föräldrar och andra – vill ha snabb avkastning på insatta medel. Men, menar hon, ”[b]redd och elit behöver varandra i ett växelbruk./.../ Eliten, stjärnorna, idolerna behövs för att skapa det där magiska. Attraktionen och drömmen för en del och det konkreta målet för andra.” För den som följt diskussionen om bredd och elit inom idrotten, politiken och forskningen representerar hennes utsaga ett annorlunda, nästan poetiskt perspektiv.
Frågan om samspelet mellan bredd och elit har ägnats en hel del tankemöda inom idrottsforskningen. Grundhypotesen som prövats vetenskapligt har som regel varit att elit ger upphov till bredd, och antagandet om det sambandet har oftast sin upprinnelse i behovet av att legitimera idrottspolitiska satsningar på elitsport med att det är till fromma för folkidrotten, breddidrotten – att fler vanliga människor kommer att ägna sig åt idrott för att ett litet antal ovanliga människor vinner, ja till och med bara kanske vinner, medaljer i stora internationella mästerskap. Forskningen på området har som sagt varit omfattande, bland annat har en text i forumets systerpublikation Scandinavian Sport Studies Forum behandlat frågan, och för alla oss som inte har möjlighet att själva skapa oss en överblick över forskningsläget har Rasmus Storm, senioranalytiker på danska Idrættens Analyseinstitut och flitig medarbetare på forumet, gjort en traditionell litteraturstudie av publicerad forskning i området i syfte att slå fast om det kan vetenskapligt beläggas att, som det har hävdats, elit skapar bredd. Storms genomgång, som för övrigt på många sätt kan stå som modell för det slags artiklar som forumet bör publicera, finner inte stöd för huvudhypotesen; elit skapar inte bredd – i sig, per automatik. Däremot kan en elitsatsning i kombination med andra insatser för att sprida och stärka idrottsdeltagandet ge resultat, men i det läget kan det vara svårt att hävda den ena oberoende variabelns styrka över en annans. Denne redaktör, som i viss detalj följer de engelska OS-förberedelserna, har noterat att de faktiskt inbegriper ett stort mått av satsningar utöver den elitidrottsliga som själva de olympiska spelen innebär, och ser med spänning fram emot utvärderingarna när det gäller idrottsdeltagandets utveckling efter 2012. Men de kommer väl inte förrän framåt 2016 eller 2017, så den som lever får se. Under tiden suger vi lite på Lynn Ljungbergs karamell, om växelverkan, det magiska, drömmen...
RASMUS K. STORM är senioranalytiker på Idrættens Analyseinstitut, København. Han är också doktorand vid Institut for Idræt og Biomekanik, Syddansk Universitet, och han har deltagit i undervisning vid Institut for Ledelse og Virksomhedsstrategi vid samma universitet. Rasmus K. Storm intresserar sig för kommersialisering av dansk elitidrott och problemställningar som rör konsekvenserna av denna utveckling – både för klubbar, idrottare/spelare och för samspelet med det omgivande samhället. Andra primära intresseområden är internationell elitidrott och sportskandaler, samt frågan om elit kontra bredd. Han har publicerat en lång rad artiklar, böcker och rapporter i danska och internationella sammanhang och han har bidragit till såväl idrottsforum.org som sportstudies.org. Till artikeln
|
 Anne-Lene Bakken Ulseth
Ørnulf Seippel
Fitness, Class and Culture: Social Inequality in Fitness Centres
Gymkulturen och fitnessfanatismen har formligen exploderat här i Malmö. Kommersiella fitnesscenter växer upp som svampar ur marken, och de är öppna dygnet runt – obemannade på natten, rimligen, men även då syns de motionssugna hängivet jogga på löpbandet, detta ekorrhjul för vår tid, eller lyfta tunga vikter på maskiner som ser ut som moderna tortyrredskap. Och detta är inte ett Malmöfenomen, inte alls; i större städer över hela västvärlden och i stora delar av den övriga världen har en oftast nyväckt medvetenhet om kopplingar mellan hälsa och välbefinnande å ena sidan, och behovet av en sansad livsföring vad gäller kosthållning och fysisk aktivitet å den andra, skapat en stor och växande marknad för gymentreprenörer. Det är med andra ord frivilligt, ja, fitnessutövarna är ju faktiskt beredda att betala dyrt för att få tillgång till gymmens träningsredskap och motionspositiva miljö. Som kommersiell verksamhet är gymmen närmast idealiska, eftersom deras raison d’être är en folkhälsomässigt mycket angelägen beteendemodifiering, från det stillasittande liv som följt på arbetslivets och mediekonsumtionskulturens utveckling det senaste halvseklet, vilket lett till en fetmaexplosion av oanade dimensioner, och till en mer aktiv, hälsofrämjande livsstil som i praktiken innebär att en inte ringa del av fritiden måste ägnas åt olika former av motion, som enklast och därmed allt oftare utförs på kommersiella gym.
Precis som fysisk ohälsa och till exempel fetma är starkt klassrelaterat, så är också deltagandet i fysisk aktivitet av tradition beroende av sociala bakgrundsfaktorer som god inkomst och utbildning. Är detta också sant när det gäller vardagsmotionen på gymmet? Denna frågeställning står i centrum för en norsk studie av klass- och kulturmässiga determinanter för fitnessmotion, mot bakgrund av det postindustriella samhällets tendensiella försvagning av de traditionella klassmarkörerna till förmån för faktorer som kultur och livsstil. Anne-Lene Bakken Ulseth och Ørnulf Seippel frågade sig på vilket sätt fitnesskulturen och aktiviteterna på gymmen speglar dessa nya sociala skiljelinjer, och de valde att undersöka utövarna av fyra idealtypiska fitnessaktiviteter, aerobics (kollektiv, mindre ansträngande), styrketräning (individuell, mer ansträngande), spinning (kollektiv, mer ansträngande) och stretching (individuell, mindre ansträngande) med hjälp en enkätundersökning. Resultaten av den statistiska bearbetningen av svaren visar sammanfattningsvis att såväl individuella karakteristika som sociala bakgrundsvariabler påverkar val av fitnessaktivitet.
ANNE-LENE BAKKEN ULSETH har tidigare arbetat som forskare vid Institutt for samfunnsforskning i Oslo. Hon blev filosofie doktor i sociologi vid universitetet i Oslo 2008 på en avhandling med titeln Mellan tradition och förnyelse. Analyser av fysisk aktivitet bland vuxna i Norge. På grundval av tre enkätundersökningar ger hon några svar på hur, varför, och hur ofta vuxna norrmän är fysiskt aktiva. Tyngdpunkten ligger på träning och motion inom ramen för gym och idrottsföreningar. Idag arbetar hon i Bymiljøetaten, Oslo kommune, med ansvar för utredningar och behovsanalyser inom idrottssektorn. ØRNULF SEIPPEL har arbetat med olika samhällsvetenskapliga studier av sport. Han var tidigare forskare vid Institutt for samfunnsforskning i Oslo och professor vid NTNU i Trondheim. Ørnulf Seippel är nu verksam som forskare vid Norsk institutt for forskning om oppvekst, velferd og aldring, NOVA, och adjungerad professor vid NTNU. Till artikeln
|
 Halvdan Haugsbakken
Frykt og avsky for casuals i norsk offentlighet: Et antropologisk essay om casuals
Ställd inför den kanske mest besynnerliga subkulturen inom fotbollens supporterkultur, den som fått eller tagit sig namnet casuals, kommer ett citat upp till ytan, hämtat från Torbjörn Anderssons recension av det kanske viktigaste verket om detta fenomen, Phil Thorntons Casuals: ”Självfallet är det lätt för en medelålders vänsterakademiker som en själv att förfasas över hela casualsvågen med dess våldsfixering och dyrkan av slagsmål à la catwalk.” Men låt oss i korthet definiera en casuals utifrån en snabbläsning av ett antal sidor på webben. Det handlar om unga män, i England ursprungligen med arbetarklassbakgrund, ursprungligen med kläder från ansedda designers, organiserade i gäng som kallas firmor och knutna till fotbollslag, som möts i slagsmål vanligtvis i anslutning till att deras respektive lag möts i fotbollsmatcher på plan. Det finns olika förklaringar till uppkomsten av casualskulturen. Det råder dock forskarkonsensus om vissa grundläggande drag. Den engelska klubbfotbollens supportrar, och speciellt huliganerna bland dem, har alltid haft ett inslag av klädmodemedvetenhet, från Teddy Boys på 1950-talet via mods till skinheads, och casuals faller rätt in i den historien. När de dök upp i slutet av 1970-talet som en del av en mod revival, var det mot bakgrund av Thatcherismens intåg i engelsk politik och samhällsekonomi. Vissa hävdar att de maktlösa arbetaklassungdomarnas enda sätt att skapa självrespekt var att klä upp sig i medelklassens mode. Andra pekar på att det var lättare att undvika polisens uppmärksamhet när man såg ut som välartade medelklassungdomar. Oomtvistligt tycks det i alla händelser vara att kläderna åtminstone inledningsvis stals i europeiska modebutiker när fansens följde sina lag till matcher på kontinenten.
Efter en nedgång i slutet av 1990-talet har av allt att döma engelska casuals hämtat ny kraft, och i stort sett alla lag i Premier League, och många lag i Football League och lägre divisioner, har firmor med inte längre fullt så utstuderat märkesklädda unga, våldsamma män. Och liksom huliganismen i sig, det vill säga fotbollsvåld utövat av supportrar i lagets och spelets namn, så har casuals-fenomenet spridit sig över fotbollsvärlden, främst i Europa. Skandinavien har fått sin beskärda del. Det finns mer eller mindre organiserade firmor i Danmark som uppstod vid mitten av 1990-talet och kommer och går sedan dess. Många har ordet casuals med i firmanamnet. I Sverige används inte begreppet casuals i anslutning till firmorna alls i samma utsträckning, men firmor finns, framför allt i storstäderna, och slagsmål förkommer, de noteras och dokumenteras. I Norge uppstod casuals-fenomenet i början av 2000-talet, och under dess första decennium har firmor av casual-typ etablerat sig, dock i begränsad omfattning. Ingen mer omfattande forskning har utförts kring casual-fenomenet i Norge, trots ett flertal öppna slagsmål och polisingripanden som uppmärksammats i norska medier. Således är Halvdan Haugsbakkens studie av hur begreppet casuals använts i norska dagstidningar 2000–2009 något av ett pionjärarbete. Inspirerad av Cliffort Geertz tolkande antropologi och thick descriptions relaterar han berättelserna i medierna om slagsmål och polisingripanden, och som läsare växer berättelserna samman till en livfull kanvas i mörka toner där norsk fotbolls avigsidor dominerar scenen.
HALVDAN HAUGSBAKKEN har arbetat som lärare och som forskare vid SINTEF Teknik och samhälle, och är för närvarande doktorand i sociologi vid Inst. för statsvetenskap och sociologi vid NTNU, Trondheim. Hans doktorandprojekt utforskar användning och erfarenheter av sociala medier i den norska offentliga sektorn. Haugsbakken har också professionell bakgrund i socialantropologi och har idrott som intresse. År 2002 genomförde han ett långvarigt fältarbete bland en grupp FC Barcelona-supportrar i Spanien. Han gjorde också kortare fältarbete i Malta, bland maltesiska supportrar. Under åren har Haugsbakken regelbundet medverkat på idrottsforum.org med artiklar och recensioner. Till artikeln
|
 Glen Nielsen
Reinhard Stelter
Mellem social kreativitet og sportslige kompetenser: En analyse af børns bevægelsesaktiviteter i et kulturpsykologisk perspektiv
Barn ska leka. Om detta råder närmast total konsensus bland psykologer, pedagoger och andra professionella grupper som på olika sätt arbetar med barns utveckling teoretiskt eller praktiskt. Det är i leken som barnet växer och utvecklas på många olika sätt: fysiskt, eftersom leken tränar och utvecklar motorisk kompetens och skicklighet; emotionellt, genom att barns lek så ofta inbegriper rollspel, varigenom de lät sig handskas med emotionella konflikter; kognitivt, genom att leken stimulerar tänkandet, minnet och problemlösningsförmågor; socialt, genom att barn i leksituationen tvingas ta hänsyn och relatera till andra, de lär sig turtagning och rollfördelning, gränsdragning och lagarbete; och moraliskt, genom leken ger barnet förståelse för vilka beteenden som är acceptabla, de lär sig hänsynstagande, vänlighet och generositet. Det är med andra ord en alldeles förträfflig sysselsättning, leken, ett viktigt komplement till skolarbetet och det lärande som där förekommer i organiserad form och under vuxens överinseende. Dessvärre finns det nu allt fler tecken – i vår skandinaviska verklighet men också, och kanske än mer, i andra delar av västvärlden – på att barns lek får allt mindre utrymme. Den trängs tidsmässigt med en allt mer krävande skola som ska förbereda barnen för ett vuxen- och arbetsliv i en alltmer globaliserad värld, TV- och datorspel och andra teknologiska innovationer, och organiserade fritidssysselsättningar som olika idrotter, dans, och så vidare. Samtidigt pågår en social förändring av den traditionella familjekonstruktionen, och världen utanför hem och skola ter sig allt farligare för mindre barn. Det låter sig inte i en handvändning redas ut hur detta påverkar vuxenblivandet för dagens unga generationer, men att det får konsekvenser tycks det råda stor enighet om.
Det ligger nära till hands att i detta sammanhang nämna Johan Huizinga, den holländske historikern och kulturteoretikern vars bok Homo Ludens (1938; Den lekande människan, 2004) intagit en central position inom delar av idrottsforskningen genom författarens tanke att leken är förkulturell och därmed präglar hela vår kultur snarare än att vara en del av den, och på grund av att idrottsforskare gärna ser idrott som en förlängning av detta ursprungliga beteende, kulturellt oberoende och universellt mänskligt. Och sannolikt befruktar Huizingas tankar moderna utvecklingspsykologers betoning av lekens betydelse för barnets utveckling till homo socialis, den socialt kompetenta människan. Forskning om barnets lek är av flera skäl viktigare än kanske någonsin tidigare, och det är med stor tillfredsställelse idrottsforum.org i föreliggande uppdatering kan publicera ny och spännande dansk forskning som kontrasterar barns spontana lek bortom vuxenkontroll till barns organiserade idrottsutövning. Det är Glen Nielsen och Reinhard Stelter vid Institut for Idræt i København som genomfört en kvalitativ studie, byggd på observationer av barn mellan sex och elva år, och författarna noterar iakttagelser som väl överensstämmer med tidigare forskning om värdet av barns lekar, men det som lyfter studien är det komparativa anslaget; vad tillförs och vad förnekas barnet när den spontana leken ersätts av tränar- eller lärarledd idrottsutövning?
GLEN NIELSEN har tidigare arbetat som projektledare, tränare och lärare. Han är nu nybliven doktor vid Institut for Idræt, Københavns Universitet, där han forskar kring barns dagliga rörelseaktiviteter, vikten av sociala och materiella livsvillkor i vardagen, inkluderings- och exkluderingsprocesser inom idrotten, samt om frivilliga tränarinsatser. REINHARD STELTER är professor i idrottspsykologi och coaching vid Institut for Idræt, Københavns Universitet, där han leder såväl forskargruppen”Kropp, lärande och identitet” som Coaching Psychology Unit. Under många år har han forskat om identitetsutveckling, varvid han också studerat kroppens betydelse i inlärningsprocessen, både för barn och vuxna. För närvarande arbetar han med gruppcoaching för unga elitidrottstalanger. Till artikeln
|
 Niklas Hafen
Idrott för utveckling och fred – en litteraturöversikt
Vad är det som försvårar eller hindrar utvecklingen mot ekonomiskt välstånd och demokrati i utvecklingsländer, till exempel i Afrika? Det är en stor och komplicerad fråga, en fråga med många svar – och svaren varierar naturligtvis beroende på vem man frågar. Grundläggande i problematiken är enligt samstämmiga forskare den afrikanska kontinentens koloniala historia, som förvrängt och försvårat en naturlig utveckling av de afrikanska samhällena genom framtvingade statsbildningar som saknade demografisk förankring. Konsekvenserna av detta ligger bakom de flesta av de olika konkreta problem som länderna söder om Sahara står inför. Fattigdomen är utbredd, en stor andel av befolkningen bär på hiv-viruset, utbildningsnivån är låg. Staten är som regel antingen svag eller maktfullkomlig – demokrati är en bristvara. Samhällena präglas av avsaknaden av sociala och demokratiska institutioner, av en liten, outvecklad och maktlös medelklass, och av korruption på alla nivåer. Såväl inom som mellan afrikanska stater råder instabilitet, med plötsligt uppblossande stridigheter eller långvariga konflikter. De geografiska och ekologiska förutsättningarna är svårbemästrade. Den ekonomiska utvecklingen som på sina håll uppvisar kraftiga tillväxttal, men kännetecknas av rovkapitalism, har inte inneburit välstånd för folket på grund av ledares maktfullkomlighet, korruption och avsaknad av sociala och demokratiska ambitioner. Situationen i de här länderna utmärks, med vissa undantag och en del variation, av brist på social sammanhållning och gemensam färdriktning som tillsammans med alla övriga svårigheter är förödande för kampen mot fattigdom, sjukdom och underutveckling.
Den rika världen baserar till inte ringa del sitt välstånd på en långvarig exploatering av tredje världen; först genom kolonisering och slavhandel, på senare tid genom till exempel orättfärdiga handelsavtal. I den andra riktningen har det som en gång kallades u-hjälp och numera betecknas bistånd gått. Den rika världen har genom olika så kallade biståndsprojekt pumpat in stora summor pengar i den tredje världen, och kanske främst i Afrika, i syfte att döva samveten i norr och sätta fart på utvecklingen i söder. Detta har till största delen misslyckats; effekterna har varit begränsade och i värsta fall helt uteblivit. Biståndspengarna har istället berikat och beväpnat maktens män. Frågan är då, mera konkret: Hur ska man komma till rätta med problemen i Afrique Noir, Afrika söder om Sahara, med fattigdom och svält, väpnade konflikter och underutveckling? Svaret lyder numera allt oftare – med hjälp av idrotten! – och det man vanligen avser är västvärldens idrottskultur. Tanken är väl på ett plan inte så främmande; redan under kolonisationen av Afrika använde kolonialmakterna fysisk fostran och idrott som ett sätt att stärka greppet över de främmande folken, på likartat sätt som religionen användes – och ibland gick de hand i hand, vilket illustreras av den viktorianska rörelsen Muscular Christianity. Och idrott och fysisk aktivitet rankas, som Niklas Hafen inledningsvis konstaterar i sin litteraturöversikt om idrott för utveckling och fred, högt som panacé mot alla tänkbara samhälleliga dysfunktioner, som övervikt och fetma och allehanda andra livsstilssjukdomar, och till och med ungdomsbrottslighet. Och möjligen skulle en på basplanet inplanterad idrottsrörelse kunna bidra till att stärka sammanhållningen i de drabbade länderna. Hafen har tidigare undersökt hur idrottsprojektet Open Fun Football Schools fungerar i konfliktdrabbade länder, och i en ny artikel studerar han nu synen på idrottens potential som utvecklingskatalysator i ett antal internationella vete nskapliga artiklar.
NIKLAS HAFEN är forskarstuderande vid Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola. Till artikeln
|
 Frode Moen
Camilla Fikse
Elite Coaches’ Perceptions of Needed Coach Competencies in Elite Sport
Coaching, eller vanligare på svenska numera coachning, har blivit en allt mer central del av det moderna livet inom dess olika skeden; vi har i andra sammanhang exemplifierat med problemet att hitta jobb, att göra karriär, att få ett fungerande och helst lyckligt äktenskap, och listan kan göras lång. Till tjänst står en växande yrkeskår av just coacher, med mycket varierande utbildning och kompetens. Vi misstänker starkt att detta, som så mycket annat i samhället, är en tillfälligt uppblossad, om än vida spridd, modefluga som närs av det komplexa samspelet mellan inkompetens, för mycket pengar, och svårdefinierade behov. Men coachning är så mycket mer än hajpen, och när nya universallösningar på livs- och livspusselproblem tar över kommer åtminstone sportens coacher att sitta i orubbat bo. Man kan nämligen med fog hävda att den moderna användningen av coacher och coachning började i sportens värld, för 100–150 år sedan. Men inte ens inom idrotten är det helt enkelt att reda ut vad en coach är och gör, delvis på grund av språkförbistring i kombination med idrottskulturella skillnader mellan länder och kontinenter. Engelska Wikipedias definition klarar emellertid att täcka in de olika aspekterna av idrottscoachens yrkesroll: ”In sports, a coach is an individual involved in the direction, instruction and training of the operations of a sports team or of individual sportspeople.” Svenska Wikipedia fyller på med att ”[e]n coach kan också stötta personer när det gäller karriärval eller personlig utveckling.” Svenska Nationalencyklopedin är mera koncis, ”tränare och rådgivare med aktiv ledarroll, huvudsakligen i lagsporter”. En tränare således, men också en stödjande mentor och – kanske – en vän.
Coachningens akademiska hemvist är omtvistad. Här finns plats för pedagoger och psykologer – till exempel ligger programmet Coaching och Sport Management vid Linnéuniversitetet inom Institutionen för pedagogik, psykologi och idrottsvetenskap – av naturliga skäl, som det kan tyckas, eftersom ämneskompetensen i båda dessa discipliner kommer väl till pass för arbetsuppgifter som lärande, ledning, personligt stöd. Den uppmärksamma forumläsaren har emellertid inte missat att notera att också idrottssociologin – genom Lars Tore Ronglan – gör anspråk på forskningskompetens inom coachningen, till exempel när det gäller social interaktion på gruppnivå. När det gäller forskning är forumets linje klar – ju fler kockar desto intressantare och mer näringsrik soppa, och vi välkomnar nya fräscha vetenskapliga perspektiv på såväl idrotten generellt som coachning i synnerhet. Mot den bakgrunden är vi stolta över att kunna presentera ny norsk forskning i området coacher och coachning, Frode Moens och Camilla Fikses undersökning av vilka kompetenser, och i förekommande fall vilken kompetensutveckling, som elitidrottscoacher anser sig behöva för att kunna fullgöra sitt värv. Tjugoåtta coacher fick uttrycka sina tankar kring detta i en metodologiskt strukturerad kvalitativ studie som inbegrep avancerade fokusgruppdiskussioner, intervention av toppelitcoacher, forskarnas tolkningar och strukturanalyser, samt återföring av detta till undersökningsgruppen. Resultatet blev, sammanfattningsvis, sex övergripande kompetenskategorier, var och en med en repertoar av kunskaper, färdigheter, förmågor och/eller attityder. Viktigast ansågs kompetenshöjning inom kommunikation och ledarskap vara.
FRODE MOEN är tidigare landslagschef och hopptränare för Norske kombinertlandslaget (2001-2004 B-landslaget, 2004-2007 A-landslaget), FD i coaching och prestationspsykologi vid NTNU 2010, i dag avdelningschef vid Olympiatoppen Midt-Norge med bland annat ansvar för coaching och mental träning. CAMILLA FIKSE är utbildad förskollärare, men nu verksam som doktorand vid NTNU, Institutt for voksnes læring og rådgivingsvitenskap. Hennes avhandling handlar om ledares syn på den egna ledarrollen. Till artikeln
|
 Christian Haulan
Stig Arve Sæther
Aldersbestemte fotballandslag i Norge: Dette kjennetegner de selekterte spillerne i 2009
Det är för de allra flesta en självklarhet att äldre barn är mer utvecklade än yngre barn, såväl fysiskt som mentalt och intellektuellt. Och ju större åldersskillnad, desto större fysiska och utvecklingspsykologiska skillnader. Men inom en och samma åldersgrupp, säg tioåringar födda 2000, där är det väl knappast några avgörande skillnader; ta en normalskolklass och den innehåller alltid en statistisk normaldistribution med några kortare och några längre, några kraftigare och några smalare, några lite smartare, några lite mindre smarta. Men är det skillnader vi tänker på i vår vardag? Nja kanske, men knappast så mycket som man uppmärksammar dessa skillnader inom idrottens vardag. Det är nämligen troligt att de mest mogna i klassen, de längsta, kraftigaste, fysiskt kompetenta, också är lite äldre än de övriga, födda tidigare på läsåret. Inom idrotten, där man oftast arbetar med årskohorter, barn och ungdomar födda ett visst år, innebär det att de för idrottens syften mest utvecklade och lämpade med största sannolikhet är födda under årets tre första månader. Detta kallas i forskningssammanhang för Relative Age Effect (RAE) och uppmärksammades först inom kanadensisk ishockey i mitten av 1980-talet.
Forskningen kring RAE har gått vidare sedan dess, längs lite olika vägar. Vid University of Alberta i Kanada har Barnsley, Thompson och kolleger jobbat vidare med RAE inom olika sporter, och dessutom utvecklat en teori om hur RAE skapar skillnader i prestationsförmåga som beror på mognad, inte talang, vilket leder till variationer i självuppfattning och självförtroende, och lågt självförtroende leder till svårigheter att tävla mot klasskamrater, vilket i sin tur framkallar depression och känslor av hopplöshet, kända bakgrundsfaktorer till självmord. En dyster bild, med andra ord, av konsekvenserna av den relativa ålderseffekten. På skandinavisk botten har RAE-forskningen i huvudsak fokuserat fotboll. I dagarna publiceras Tomas Petersons nya undersökning Talangutveckling eller talangavveckling (SISU Idrottsböcker), där han finner att dagens fotbollselit kommer fram inte på grund av, utan trots, det nuvarande selektionssystemet – ”av den herrelit som systemet skapade ur årgång 1984 fanns exempelvis vid 25 års ålder endast en enda spelare som är född under oktober, november eller december”. Ett något annorlunda resultat framkommer i de norska forskarna Christian Haulans och Stig Arve Sæthers undersökning av norska åldersbestämda fotbollandslag som publiceras i denna uppdatering. Från att i de tidigaste åldrarna ha haft tydliga relativa ålderseffekter, det vill säga att en större andel spelare är födda under årets första än dess sista kvartal, så avtar den effekten gradvis med stigande ålder. Tilläggas kan att ingen av dessa studier har följt upp det kanadensiska spåret att relatera selektionsprocesserna till självmordsfrekvensen.
CHRISTIAN HAULAN är för närvarande bachelorstudent i samfunns- og idrettsvitenskap, NTNU. STIG ARVE SÆTHER är cand. polit. i idrottsvetenskap och är verksam som forskare ved Senter for idrettsforskning, NTNU. Till artikeln
|
Jane Meckbach
Pia Lundquist Wanneberg
The World Gymnaestrada – a Non-Competitive Event: The Concept ‘Gymnastics for All’ from the Perspective of Ling Gymnastics
During the twentieth century, large, non-competitive Gymnastics festivals were held in Europe. An early festival of this kind was the 1939 Lingiad, which was held in Stockholm and based on the principles of Ling gymnastics. A later variation that is still going today is the World Gymnaestrada, which is based on the principle of ‘Gymnastics for All’. The aim of this study is to highlight the concept Gymnastics for All and, above all, to examine whether it contains any elements of Ling gymnastics. Three pairs of opposing concepts, general–elite, collectivism–individualism, and modesty–ambition, have been used for this task. The study is based on twenty group interviews and eighty-seven observations. The results show that one similarity between the two forms of gymnastics is their non-competitiveness, and another is the view of collectivism and general, namely that gymnastics should be performed together, and the idea behind both gives everyone an opportunity to participate. The major difference between the two can be linked to the increased individualization of society during this period. This is shown, for instance, by the fact that many of the participants, young people under the age of twenty-five, despite their participation in the Gymnaestrada hold individual competitions in higher esteem than group display.
JANE MECKBACH and PIA LUNDQUIST WANNEBERG are Senior Lecturers at The Swedish School of Sport and Health Sciences, Stockholm. Go to the article
|
 Celia Brackenridge
Children’s Rights in Football: Welfare and Work
Vad är det med fotboll som lockar unga och gamla, pojkar och flickor, oavsett kontinent och nationalitet, oavsett politisk ideologi och religiös tro, till att spela, titta på, läsa och prata om det vackra spelet, the beautiful game? Det är elva vuxna män eller kvinnor eller flickor eller pojkar av varierande åldrar på en plan som tävlar mot elva likadana om vem som kan göra flest mål. Och ändå blir det ofta väldigt få mål, kanske ett i halvtimmen, ibland inget på 90 minuter. Tjänstgörande redaktör, vars mediesport par préférence är tennis snarare än fotboll, har flera gånger haft anledning att reflektera över den egna fascinationen, och kan räkna upp en rad fördelar med tennis – som Geoff Dyer kallar the most beautiful game – som gör sporten mer attraktiv än fotboll. Likafullt är det fotboll som är världens största sport till utbredning, antal utövare och popularitet. Man räknar med att det vid senaste sekelskiftet fanns 250 miljoner fotbollsspelare i 200 länder. Till detta kommer en tevepublik som räknas i miljarder och en oerhört stark och djupgående fotbollskultur som i många länder är en viktig, på sina håll central, del av hela den nationella kulturen.
Fotboll är föremål för omfattande akademisk forskning, inte minst när det gäller fotbollskulturen, som dessvärre innehåller dysfunktionella inslag och beteenden som skadar fotbollens anseende. Sålunda är fotbollshuliganism numera nästan lika känd och omskriven som fotbollen självt, och det finns en omfattande forskning kring detta fenomen som får sägas ha uppstått utanför fotbollens egna organisatoriska strukturer och till dels utanför dess kontroll. Men dysfunktionella inslag finns också inom fotbollens domän, och det handlar framför allt om barns situation. Celia Brackenridge, som inte kallar sig fotbollsforskare, har studerat barns välfärd och arbetssituation inom fotbollen i förhållande till några av artiklarna i Förenta nationernas konvention om barnens rättigheter, och i synnerhet artikel 12, som tillförsäkrar barnet rätten att bli hörd och få sina åsikter beaktade. I sin engagerande och ställvis upprörande genomgång av hur barn utnyttjas och far illa i den närmast hysteriska jakten på nya talanger runt om i världen, vänder Brackenridge också blicken mot unga fotbollstjejers situation, och frågar sig om jämställdhet i det här sammanhanget kommer att leda till att flickor utsätts för samma skadliga behandling som pojkar. Några tecken på en kommande genusrevolution inom fotbollen hittar hon inte.
CELIA BRACKENRIDGE är avgående chef för Centre for Youth Sport and Athlete Welfare at Brunel University, i västra London. Hon är för närvarande ordförande i organisationskommittén för ICSEMIS-konferensen i Glasgow i juli 2012. Till artikeln
|
 Petra Andersson
Susanna Radovic
Elitridsport som en paus från barnen? En undersökning av könsstereotyper i dagspressens rapportering av ridsport
Under decennierna strax efter andra världskriget ägde en genomgripande mentalitetsförändring rum, främst i västvärlden, och framför allt bland ungdomsgenerationerna, i takt med att 1950-talets allt stramare sociala normer cementerades. Idéer om alternativa tanke- och levnadssätt växte fram, inte minst bland universitetsstuderande, och etablerade sanningar om samhälle och mänskliga relationer ifrågasattes. I denna fruktbara jordmån för nytänkande började kvinnans ställning i samhället att skärskådas ur ett kritiskt perspektiv. Ett centralt verk i det här sammanhanget, Simone de Beauvoirs Le Deuxième Sexe, kom ut 1949, men det var först med den engelska översättningen 1953 som hennes kritik av kvinnans plats i samhället genom historien fick ett bredare genomslag och stimulerade kvinnor att ifrågasätta en rad förgivettagna föreställningar om kön och genus. Det skulle ändå dröja tio år innan Betty Friedans The Feminine Mystique kom ut och kickade igång den andra feminismvågen, varigenom women studies, och senare gender studies blev ett accepterat och etablerat forskningsfält, både form av inriktningar inom andra akademiska discipliner och som en egen disciplin.
I Sverige har gender studies som akademisk forskningsdisciplin så småningom fått beteckningen genusvetenskap, efter att först ha kallats kvinnovetenskap. Namnbytet markerar att såväl teori som forskningsfokus förändrats, i takt med att man fått bättre grepp om dels hur kön konstrueras och dels om mannens roll i de processerna. Till den utvecklingen hör också insikten att identitet konstrueras inte bara av kön utan också av klass, etnicitet, sexualitet, lokalitet, etc., tankegångar som till dels kan kopplas till det som kallats den tredje feministiska vågen. Genusvetenskaplig forskning idag är synnerligen diversifierad; utöver forskningen vid de genusvetenskapliga institutionerna bedrivs empirisk forskning inom en rad discipliner, vilket framgår av forumets mer om-sida för idrott och genus. En inriktning som finns representerad där är studier av kopplingen mellan idrott, medier och genus, en nog så naturlig forskningsinriktning med tanke på att idrottsrörelsen fortsatt uppvisar en traditionell könsmaktsordning som, när den i medierapporteringen förstärks av medias egen könsmaktsordning, reproducerar snedvridna föreställningar om idrott och kön. Ridsporten är särskilt intressant i detta sammanhang eftersom den är den största sporten bland flickor, samtidigt som ridsporttävlingar är helt könsintegrerade. Göteborgsfilosoferna Petra Andersson och Susanna Radovic undersöker hur ridsport redovisas i ett antal dagstidningar åren 2005 till 2007, och mera precist hur manliga och kvinnliga ryttare representeras. Finns det systematiska skillnader mellan könen? Domineras rapporteringen av könsstereotypa föreställningar? Eller är rapporteringen könsneutral på ett sätt som motsvarar könsintegrationen inom tävlingsverksamheten.
PETRA ANDERSSON är FD i praktisk filosofi och projektkoordinator vid Kompetenscentrum för återvinning, Chalmers tekniska högskola. SUSANNA RADOVIC är FD och universitetslektor i teoretisk filosofi vid
Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori, Göteborgs universitet. Till artikeln
|
 Bill Sund
Giro d’Italia – ett av två hegemoniska cykellopp
Ett transportmedel för en miljö- och hälsomedveten era – så kan man beskriva cykeln. Som HPV, human powered vehicle, kräver den ingen energitillförsel för sin framfart utöver den kraft cyklisten tillför genom fysiskt arbete. Den luktar sålunda inte, den smutsar inte ned, och den låter inte. Den skapar inte trafikstockning, och den är lätt att parkera. Och till råga på alla fördelar så är den dessutom en kraftfull aktör på motions- och träningsmarknaden – cykling är så hälsofrämjande att den till och med emuleras inom fitnessindustrin, i form av så kallad spinning. – Det har hänt en del sedan tysken Karl von Drais 1818 patenterade sin Laufmaschine, en cykelliknande tvåhjuling som drevs genom att föraren sparkade sig fram med fötterna. Detta anses allmänt vara föregångaren till dagens cykel (da Vincis cykelritning betraktas numera som en förfalskning). 1800-talet såg en stadig utveckling av cykeln, där införandet av trampor representerade ett viktigt steg, men där det avgörande genombrottet var säkerhetscykeln, så kallad för att föraren nådde marken med fötterna och för att tramporna drev bakhjulet, från 1879 med hjälp av en kedja – och på den vägen är det, som man säger. Det finns idag uppskattningsvis en miljard cyklar i bruk i världen, vilket betyder att var sjunde människa har en cykel; marknaden är med andra ord inte mättad!
Det stod inte länge på förrän man började tävla med cyklar, vilket knappast förvånar – man hade ju tävlat med häst på olika sätt när detta var det dominerande fortskaffningsmedlet, och löpning fanns i ett antal varianter – och åter tog människans leklust formen av formell tävlan. Den 31 maj 1868 tog sig britten James Moore i mål på en träcykel med järnskodda hjul efter 1.200 meter, i Parc de Saint-Cloud, Paris. (Knappt 20 år senare skulle den allra första biltävlingen äga rum, också den i Frankrike.) Idag finns ett stort antal cykeltävlingar i världen, arrangerade inom eller utom ramen för det internationella cykelförbundet Union Cycliste Internationale (UCI), som grundades redan år 1900. Man tävlar på landsväg i endags- eller etapplopp, i terräng med mountainbikes, på särskilda banor med BMX, så kallad cykelmotocross, och inomhus i velodromer. Cykeltävlandets kronjuveler är, i nu nämnd ordning, Tour de France, Giro d’Italia och Vuelta a España. Forumets särskilde cykeltävlingskorrespondent, Bill Sund, till vardags arbetsmarknadsforskare vid Institutet för social forskning i Stockholm, har tidigare skrivit om Tour de France på forumet, och i denna uppdatering tar han sig an Giro d’Italia i en artikel som behandlar loppets politiska roll för att ena Italien och bygga en nationell identitet, integrationen mellan loppets arrangör och den nationella cykelindustrin, samt likheter och olikheter i förhållande till Tour de France.
BILL SUND är professor i arbetsmarknadskunskap vid Institutet för docial forskning, Stockholms universitet. Till artikeln
|
 Frida Andersson
Fredrika Vångell
Leif Yttergren
Orienteringsträning i förändring? En komparativ studie av orienteringsträningen på elitnivå på 1980-talet och 2010
Det har tagit åtta år och 137 uppdateringar innan orienteringssporten förekommer på idrottsforum.org mer än bara nämnd i förbifarten i en bisats i en text som handlar om något helt annat. Överhuvud taget har orienteringssporten inte i någon märkvärdig utsträckning väckt idrottsforskarnas intresse – med ett lysande undantag, nämligen pedagogikprofessorn vid Högskolan Kristianstad och Högskolan i Borås, Torgny Ottosson, som redan 1984 publicerade forskningsrapporten ”Problemlösningsstrategier i orientering: En skiss till teoretisk ram och en metodstudie” vid Göteborgs universitet. Tre år senare kom avhandlingen Map-reading and wayfinding (Göteborg Studies in Educational Sciences, 65), och därefter har Ottosson publicerat ett flertal artiklar om orientering, bland annat i Scientific Journal of Orienteering. Om skälen till att Torgny Ottosson ensam fått föra orienteringsforskningen framåt i orienteringssportens hemland kan vi blott spekulera; möjligen kan det har att göra med att sporten till sin natur saknar viktiga förutsättningar för att bli en bred publiksport, och därmed uppvisar en markerad frånvaro av kommersiell potential. Här är dock inte sista ordet sagt; samma sak sas ju om skidskyttet innan televisionen utvecklade täckningen av tävlingar på ett sätt som gjort skidskytte till en av de främsta publiksporterna.
Orienteringssporten sägs ha sitt ursprung i Sverige i slutet av 1800-talet – termen orientering användes första gången 1886, enligt engelska Wikipedia, medan SAOL refererar till Idrottsbladet från 1924. Oxford English Dictionary anger att orienteering infördes i engelskan på 1940-talet, från svenskans orientering. Ordet härstammar uppenbarligen från oriens, latin för Östern, Orienten, och definieras i orienteringssammanhang som ”hitta väderstreck”, med betydelsen ”förflyttning från en punkt i terrängen till en annan (med hjälp av karta o. kompass)”. Det började som militära övningar och därefter militära tävlingar. Den första tävlingen som var öppen för civila gick av stapeln i norska Nordmarka 1897. Sveriges första tävling för civila kom fyra år senare, i arrangemang av Sundbybergs IK. Damer släpptes in i sporten 1925 redan, och man hann med ett SM 1935, tre år innan Svenska Orienteringsförbundet bildades. 1960-talet inleddes med att Internationella Orienteringsförbundet bildades, och sporten nådde nu på allvar utanför den nordiska skogsmiljön. Frida Andersson, Fredrika Vångell och Leif Yttergren visar i sin artikel i den här uppdateringen hur orienteringssporten från och med 1980-talet genomgått en omfattande förändringsprocess, som kan sammanfattas med begreppen ”miniglobalisering”, det vill säga att sporten fått allt större internationell spridning; sportifiering, med innebörden att man brutit med traditionen att bara springa en enda distans; samt avskogifiering – man springer allt oftare i annan terräng än skogslandskap. Till det kan läggas att kartografitekniken har utvecklats med hjälp av datorer och GPS. Andersson, Vångell och Yttergren vill i sin studie undersöka i vilken utsträckning orienteringssportens förändringar under de senaste 30 åren lett till motsvarande förändringar i orienterarnas träningsstrategier. De kombinerar litteraturstudier och enkätintervjuer med aktiva förr och nu, och kommer fram till bitvis ganska förvånansvärda resultat, som kanske främst sätter sportifieringsbegreppets användning i samband med orientering ifråga. Traditionens makt är stor, här som i andra sammanhang.
FRIDA ANDERSSON och FREDRIKA VÅNGELL är idrottslärarstudenter vid Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH). LEIF YTTERGREN är FD i docent i idrottshistoria och högskolelektor, likaså vid GIH. Till artikeln
|
Svein S. Andersen
Dag Vidar Hanstad
”Den som er godt forberedt, har ikke uflaks”: Norsk OL-deltagelse i Vancouver – risiko, forberedelse og resutater
In Norway, the central elite sport organization, Olympiatoppen, has the overall responsibility for coordinating and supporting all elite sport efforts. Part of this is the responsibility for the Norwegian participation in the Olympic Games. This study focuses on the 2010 Vancouver project, and how it was carried out in the light of the negative experiences from the 2006 Winter Olympics in Turin. The article aims to answer three questions. The first question concerns the kind of risks that can affect participants’ ability to perform. Such issues have received limited attention in the literature on major sporting events. The second question concerns what can be done to eliminate or manage such risks. In major sports competitions there are limited possibilities to manage operational risks through delays or transfer to others. Building capacity to manage challenges during the event becomes vital, and developing the relationships and shared identity within the project team is considered the key to success. Such findings are consistent with general project management research. Often, too little is done to secure the social basis for responsible cooperation. The third question concerns the outcome of the project. In contrast to the Turin Winter Olympics, the project was successful in realizing its ambitions, but the capacities created were not put to a critical test.
DAG VIDAR HANSTAD is Associate Professor at the Norwegian School of Sport Sceinces, and Head of the Department of Dept. of Cultural and Social Studies. SVEIN S. ANDERSEN is Professor at the Department of Leadership and Organisational Behaviour, BI Norwegian Business School. Go to the article
|
 Nils Asle Bergsgard
Eliteidrettens virvelstrømmer: Norge (og naboene) i verden
I den så kallade nordiska idrottsmodellen har folkrörelsetanken och breddidrottsinriktningen av tradition varit de grundläggande kännetecknen, och länge räckte det till för att också driva fram unika talanger ur bredden, och därmed tillfredsställa behovet av internationella idrottsliga framgångar. Och de nordiska länderna låg knappast i strykklass i de sammanhangen, mycket tack vare det stora antalet ungdomar som deltog i organiserad idrott i skola och föreningar, och, inte minst, det relativa välstånd – relativt jämnt fördelat, dessutom – som kännetecknade Norden under de inledande efterkrigsdecennierna. Men så utvecklades gradvis internationella idrottstävlingar till en kamp inte bara mellan atleter, individuellt eller i lag, utan också mellan politiska system. USA var störst, rikast och därför bäst i alla olympiska sommarspel, och bara slagna av Norge i vinterspel. Så var det bara. Men så insåg länderna i östblocket, i första hand Sovjetunionen, vars huvudfiende var USA, och Östtyskland, som i alla sammanhang ville visa sig överlägset Västtyskland, värdet av den internationella tävlingsidrotten för att propagera för det egna samhällssystemet och dess bakomliggande ideologi. Vi vet idag förfärande väl vad som låg bakom Sovjetunionens och DDRs idrottsframgångar: särskilt det sistnämnda landet, med systematisk, vetenskapligt utprovad talangjakt, träning, selektion, och slutligen dopning, avskräcker från ingående statlig styrning av nationellt elitidrottsarbete. Eller?
Det är väl inte många idag som värjer sig mot syftet bakom östblocksländernas satsning på att odla fram en internationellt konkurrenskraftig elitidrottskader, nämligen att tillföra landet ära och heder, skapa nationell stolthet och identitet inåt och att kunna slå sig för bröstet utåt. Faktum är att just den typen av statsstödda satsningar på nationella elitidrottscentra med det uttalade syftet att dra upp talanger som kan konkurrera internationellt numera finns i de flesta länder, i en eller annan form. Nej, det var metoderna som inte kunde accepteras, metoder som för övrigt närmast förutsätter ett diktatoriskt styresskick och därtill åsidosättande av inte bara mänskliga rättigheter utan också människans värde och moraliska integritet – för att inte tala om sportens! Elitidrottscentra världen över är idag lika vetenskapsbaserade och forskartäta som i DDR, men det är forskning av helt andra slag som bedrivs. Och som sig bör bedrivs det forskning också om dessa elitidrottscentra, inom ramen för en bredare forskningsansats som handlar om att fastställa vilka faktorer det är som skapar nationella framgångar i internationell idrott, en fråga som engagerar forskare på olika håll i akademin. Vi har i denna uppdatering nöjet att kunna publicera en av de forskare som både i sitt hemland och internationellt är en ledande auktoritet i området, nämligen Nils Asle Bergsgard från det Stavangerbaserade forskningsinstitutet IRIS. Bergsgard var keynote-talare vid den senaste SVEBI-konferensen, och hans anförande behandlade olika nationella modeller för att frambringa en slagkraftig idrottselit i ett komparativt perspektiv, med utgångspunkt i Norges Olympiatoppen i förhållande till motsvarande modeller i Australien, Kanada, Tyskland med flera länder, och med sidoblickar till Danmark, med Team Danmark, och Sverige, med dess ”fravær av en spesifikk eliteidrettspolitisk strategi”. Men möjligen, tänker Bergsgard, kan det vara den svenska strategin som långsiktigt blir mest framgångsrik.
NILS ASLE BERGSGARD är seniorforskare vid International Research Institute of Stavanger (IRIS), inom forskningsområdet Politics, Policy and Society . Till artikeln
|
 Henning Eichberg
Kropsligt demokrati: Mellemfolkelig anerkendelse og udvikling gennem idræt
Vad är idrott? Det är ingen lätt fråga, och kanske bara en måttligt intressant fråga, dessutom. Alltför många forskare har redan lagt ned alltför mycket tid på att formulera en vetenskapligt godtagbar definition av idrott, eller sport, för att det ska kännas meningsfullt att gräva vidare. Betydligt mer intressant är frågan om hur idrott, eller sport, uppfattas. Vad menar folk i gemen att idrott är? Detta är naturligtvis en empirisk fråga, och det ligger inte i denne redaktörs uppdrag att göra empiriska undersökningar av denna, eller andra, forskningsfrågor. Vi får spekulera, vilket, med Oscar Wildes ord, alltid är mer givande än att prata om sådant man redan vet något om. Sålunda dristar vi oss till att föreslå att de flesta människor uppfattar idrott som något monolitiskt – sammansatt, sannolikt, men inte delbart. Sammansatt av, bland andra beståndsdelar, universellt mänskliga behov av att röra sig, av att möta andra individer i spontan, glädjefylld, lekfull tävlan, av att se och njuta av andras deltagande i tävlan, glädjefylld och lekfull eller spänningsfylld och prestigefylld, på gränsen till blodigt allvarlig. Åttaåringars lekfulla tävlan på längdhoppsbanan och överbetalda elitfotbollsspelare som försöker fejka en straffsituation; allt är beståndsdelar i samma idrottsbegrepp, sprunget ur primitiva krav och behov som under en lång och komplex civilisationsprocess utvecklats till den vanligtvis kontrollerade tävlingsmentalitet som kännetecknar dagens människor och deras samhällen, långt utanför och bortom, men definitivt inkluderande, idrott, sport.
Men detta är spekulationer; möjligen skulle de kunna kvala in som hypoteser, med ett mer vetenskapligt orienterat språkbruk, med de återstår fortfarande att bevisa. Det som möjligen skulle kunna tala för att de vore värda en prövning är att idrottens utveckling tycks ha sin motsvarighet i samhällsutvecklingen i övrigt – men som det uttrycks på annan plats i denna uppdatering, ”det inte är fruktbart att studera idrott som en passiv reflektion av abstrakta sociala krafter, som en avspegling av samhället, utan som något som konstitueras av skiftande sociala krafter och producerande diskurser”. Så låt oss vända blicken mot den text som stimulerat ovanstående tankemödor på forumets redaktion. Henning Eichberg, sociolog och professor i rörelsekultur, har tagit sig an den funktionalistiska utvecklingsteorin, så som den appliceras på idrotten hos bland andra den tyske sociologen Helmut Digel. Digel och hans tankefränder går, menar Eichberg, vilse i deras egen enhetsidrott, som inte rymmer några alternativ till den kommersiella, globaliserade elitidrotten. Eichberg visar i sin artikel, med fotboll som sitt Beispiel, att idrotten inte är enhetlig – de ska snarast uppfattas i plural, som idrott er – och att särskilt den mångfald som ryms i de folkliga idrotterna och rörelsekulturenna kan inspirera till en mer differentierad syn på demokratibegreppet: hur förhåller sig olika demokratiformer, och inte minst dagens demokratiska uttryck, till idrotten? Eichberg manar till ödmjukhet inför idrotternas fortsatta utveckling, och deras potential för utbyte och ömsesidigt berikande.
HENNING EICHBERG är professor i kroppskultur med särskild inriktning på lek och spel, vid Syddansk Universitet, Odense. Till artikeln
|
Helge Chr. Pedersen
Sport, Ethno-Politics and Sámi Identity in Northern Norway
Although Sámi sport has not attracted a huge sports following, SVL’s activities have been of importance for the individual athlete’s understanding of his/her own (Sámi) identity, and for the collective understanding of what Sámi sports identity entails. In about 2000, Sámi sport also became an important arena for asserting that Sápmi belonged to the international society of indigenous peoples. Through the Viva World Cup and through participation in the Arctic Winter Games (AWG), self-understanding of the Sámi as an indigenous people was strengthened. These international competitions stressed fellowship with other minorities and indigenous peoples, at the same time as marking the contrast with ‘Norwegian’ sport. Thus I would maintain that the traditional view of sport as cementing pre-existing differences between competitors does not apply to the international environments in which the Sámi sports movement participate. On the contrary, these competitions helped to create an understanding of fellowship and a sense of belonging among the competitors. The Viva World Cup and AWG were experienced as events in which competition was characterized by cultural and historical fellowship. This in turn emphasized the contrast with ‘Norwegian’ sport and helped to strengthen the understanding of the Norwegians as “the others”.
HELGE CHR. PEDERSEN is lecturer at Finnmark University College, the Northernmost University College in the World. Go to the article
|
 Mike McGuinness
Some Reflections on Representations of the English Football Team through Ephemera from the 1966 World Cup to the Present
Den engelska nationella identiteten uppkom och utvecklades gradvis från 900-talet och framåt, i samband med att de sju kungadömena i The Heptarchy, Wessex, East Anglia, Mercia, Northumbria, Kent, Sussex och Essex, år 973 gav upp sin självständighet och ett enat engelskt konungadöme upprättades inför hotet från danska vikingar. Under tiden fram till slutet av 1600-talet fördjupades och förstärktes den engelska identiteten i takt med att det engelska kungadömet konsoliderades och utvecklades, med bland annat införandet av ett parlament, en framgångsrik handelsflotta, utbildningsinstitutioner och en allt starkare krigsmakt. Kring år 1700 intensifierades förhandlingar om en union mellan England och Skottland, och 1707 antogs Acts of Union av de bägge ländernas parlament. Kingdom of England blev nu Kingdom of Great Britain, det första steget mot en upplösning av den engelska identiteten till förmån för den vidare brittiska identiteten. Storbritannien blev nu världens ledande kolonialmakt, och 1801 anslöts också Irland till konungadömet, nu på nytt omdöpt, till United Kingdom of Great Britain and Ireland. Sista steget i statsbildningen togs 1922, då större delen av Irland lämnade unionen, och 1927 fick det vi oftast till vardags kallar England sitt nuvarande namn, United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland. Vid det laget hade orden ”engelsk” och ”brittisk” blivit utbytbara, och den specifika engelska nationella identiteten suddades alltmer ut – åtminstone på ytan.
Konungadömet utanför England, det vill säga Skottland, Wales och Nordirland har åtnjutit varierande grader av självständighet alltsedan de ingick i unionen. Under regeringen Blair genomfördes väsentliga förändringar i riktning mot alltmer ökat självstyre vilket gett upphov till förstärkta nationella identiteter i de länderna; framför att skottar och walesare har blivit tydliga i sina krav på ”nationell” suveränitet. Parallellt med utvecklingen av dessa nationella identiteter har frågan om ”Englishness”, en engelsk nationell identitet vid sidan av ”Britishness”, hamnat högt på dagordningen för det offentliga samtalet i det ursprungliga England. Inom politiken, akademin och kulturen söker man efter de engelska rötterna, och böcker, filmer och musik från de senaste 10–15 åren speglar detta intresse och den osäkerhet som finns: Vad är det att vara engelsk? Tecken på framväxten av en engelsk nationell identitet finns också inom sportens värld. I sin artikel i den här uppdateringen tar Mike McGuinness sin utgångspunkt i engelsk fotboll, och följer spåren i en historisk utveckling från 1966 fram till våra dagar. När England vann fotbolls-VM 1966 var läktarna på Wembley Stadium ett hav av Storbritanniens flagga, Union Jack. Följer men spåret fram till idag i form av tillfällighetstryck, knappar, klistermärken och annat efemärt material, vilket McGuinness gjort, kan man tydligt se den gradvisa förskjutningen mot en engelsk identitet, inte minst när det gäller just fanor. Numera är det Englands fana, Cross of St George, som hänger i bilrutor och i husens fönster när The Three Lions är i elden i ett internationellt mästerskap.
Mike McGuinness är Senior Lecturer inom Sport and Exercise, School of Social Sciences and Law, University of Teesside, Middlesborough, UK. Till artikeln
|
 Ingegerd Ericsson
Margareta Cederberg
Fysisk aktivitet bland ungdomar som inte uppnår grundskolans mål: En enkätundersökning bland IV-elever i Malmö 2008
Behovet av ökat fokus på fysisk aktivitet inom ramen för skolans verksamhet påtalas från många håll. Frågan aktualiseras av flera nygamla insikter och nya forskningsresultat. Argumenten för ökad tid för idrott och fysisk aktivitet kan sammanfattas i ett par huvudområden, där hälsan länge varit det allt överskuggande intresset. Det finns ingen opposition idag mot uppfattningen att det viktigaste vapnet mot de grasserande livsstilssjukdomarna, däribland fetma hos barn och ungdom, är en väl utvecklad fysisk kompetens och regelbunden fysisk aktivitet. Stat och idrottsrörelse satsar mycket pengar och andra resurser på att få in barn och ungdomar i idrottsliga sammanhang – helst mer långsiktigt genom medlemskap i idrottsföreningar och dylikt. Parallellt med detta har skolan, som alltsedan slutet på 20-talet, då tio procent av skoltiden ägnades åt fysiska aktiviteter, uppfattats som den naturliga hemvisten för undervisning i gymnastik, idrott och hälsa, sakta men säkert fått allt mindre tid avsatt för sådan undervisning. Situationen idag representerar en bottennotering när det gäller tid för fysisk aktivitet i skolan, och krav på en förändring kommer från många håll, inom och utanför riksdagen.
Betydligt mer kontroversiell har den forskning varit som sagt sig kunna visa att ökad fysisk aktivitet under skoltid påverkar lärandet i andra ämnen är idrott och hälsa. Sådan forskning har bedrivits i flera länder; på svensk botten har Ingegerd Ericsson vid Malmö högskola genom sin avhandling från 2003 svarat för en pionjärinsats som senare följts upp med en rad studier om betydelsen av fysisk aktivitet för den motoriska utvecklingen, för utvecklandet av koncentrationsförmåga, och för skolprestationer i allmänhet. En rad andra studier pekar på liknande positiva samband mellan fysisk aktivitet och lärande, till exempel att fysisk aktivitet indirekt kan öka elevers skolprestationer genom att förbättra deras mentala hälsa, självförtroende och uppmärksamhet. Man har kunnat spåra samband mellan förbättrad mental hälsa och akademiska prestationer. Bevisen är med andra ord många, och de stödjer en intuition som går tillbaka till tusentalet före vår tideräkning, om vikten av fysisk hälsa för en sund personlighetsutveckling och ett framgångsrikt medborgarskap. – I föreliggande uppdatering återkommer Ingegerd Ericsson till frågan, i en artikel skriven tillsammans med Margareta Cederberg. Författarna har studerat ett antal förstaårselever i gymnasiet som inte uppnått grundskolans mål, det vill säga behörighet att söka till gymnasieskolans nationella program. Dessa elever som går individuella program (IV) har studerats med avseende på deltagande i skolämnet idrott och hälsa, och dessutom fysisk aktivitet utanför skolans ram, under det sista grundskoleåret. I artikeln, som tidigare accepterats för publicering i Aktuell beteende- och samhällsvetenskaplig idrottsforskning (SVEBIs årsbok) efter referentgranskning, men endast publicerats som ett särtryck, läggs ytterligare bitar i det komplicerade pusslande som det innebär att utveckla positiva eller negativa statistiska samband till kausala samband.
INGEGERD ERICSSON är FD i ledagogik och lektor i idrottsvetenskap vid Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola. MARGARETA CEDERBERG är FD i pedagogik och verksam som universitetslektor vid Institutionen för socialt arbete, Mamö högskola. Till artikeln
|
 Göran Lambertz
Rättvisa inom idrotten
Fair play är ett centralt inslag i idrott. Det översätts ibland med sportsmannaanda, och handlar om att uppföra sig ärligt och renhårigt i idrottssammanhang. Särskilt viktigt är detta då annan översyn av idrottsutövarnas beteende saknas, främst vid spontan idrottsutövning men också i många andra amatöridrottsliga aktiviteter. Fair play representerar i grunden en moralisk hållning i förhållande till idrottsutövande, att deltagarna tillägnat sig idrottens grundläggande värden, det som ofta betecknas som idrottens etos. Det var ett tag sedan detta räckte till för att göra idrotten rättvis, men det är intressant att notera att flera internationella högprofilidrotter, till exempel tennis, fotboll och ishockey, delar ut priser och hedersomnämnanden till spelare eller lag som genom sitt uppträdande på plan levt upp till de krav som ställs utifrån fair play-idealen.
Den moderna tävlingsidrotten ställer emellertid helt andra krav på hur idrotternas oftast mycket omfattande och detaljerade regelverk efterlevs, och att regelbrott beivras. På plats finns alltid en eller flera domare som i sin tur övervakas av olika kontrollmekanismer. Därtill finns en besvärsordning som möjliggör granskning och omprövning av regeltolkningar. För de idrotter som så önskar finns dessutom en idrottens högsta besvärsinstans, skiljedomstolen Court of Arbitration for Sport (CAS) i Lausanne, Schweiz. CAS grundades 1984 av Internationella olympiska kommittén (IOK) för att avgöra rättsliga tvister vid olympiska spel. Tio år senare ifrågasattes domstolens opartiskhet, men en dom i den schweiziska högsta domstolen fastställde CAS’ roll och position under förutsättning av banden till IOK klipptes av, vilket också skedde. Huvuddelen av målen i CAS handlar om fotboll och dopning.
Men det är en sak att pröva om idrottens regelverk tillämpats korrekt och en helt annan att avgöra om regelverket är så utformat att det i varje given situation ger ett utfall som kan betecknas som rättvist. Är det till exempel rimligt att ett fotbollslag kan förlora en match på straffar efter att ha varit totalt överlägset enligt alla variabler utom gjorda mål under 120 minuter av ordinarie speltid och tilläggstid? Självklar, svarar de flesta, inklusive tjänstgörande forumredaktör, unisont och rungande. Men detta gäller inte för alla regler inom alla idrotter, vilket diskuteras i föreliggande artikel på idrottsforum.org av domaren i svenska Högsta domstolen Göran Lambertz, en text som först publicerades i en vänbok till en avgången kollega. Av de olika betydelserna av begreppet rättvisa inom idrotten befattar sig Lambertz med det han kallar rättvisa när reglerna tar över, det vill säga i de situationer där det inte säger sig självt hur reglerna ska tolkas, men där det måste finnas regler. Ett av flera exempel som behandlas i artikeln är Gelete Burka, etiopisk medeldistansare som ledde VM-finalen på 1 500 meter i Berlin 2009 men knuffades av en medtävlare som vann loppet och som senare diskades. Tvåan utropades som etta, Burka som sprang i mål som tia och blev tia. Besluten fattades i enlighet med regelverket, men uppnåddes rättvisa? Göran Lambertz populärt hållna, läsvärda och närmast rättsfilosofiskt resonerande text är lärorik och utmanande, och ställer viktiga frågor som alltför sällan ges utrymme i den idrottsjuridiska diskursen.
GÖRAN LAMBERTZ är sedan 2009 justitieråd i Högsta domstolen. 2001–2009 var Lambertz svensk justitiekansler. Till artikeln
|
 Lars Tore Ronglan
Coaching – en sak for idrettssosiologien?
Det sägs att hästdragna vagnar tillverkade i den ungerska staden Kocs fick namnet coche när de togs i bruk i Frankrike på 1500-talet. I England kom vagnen att kallas för coach. I 1830-talets Oxford blev coach studentslang för att beteckna en lärare som framgångsrikt förde en student till examen. (En alternativ historieskrivning hänför beteckningen till att välbeställda engelska familjer hade med barnens guvernant på resor i stora hästdragna vagnar, coaches alltså, för att läsa för och undervisa – coach – barnen under resans gång.) På 1880-talet anställde man coacher inom amerikansk collegeidrott, som komplement till managers. Idag, 130 år senare, är coaching och coacher en självklarhet inom såväl lagidrott som för individuella idrottare, och coachen är en eftertraktad person inom, kan det ibland tyckas, alla livets skeden och skiftningar, och en bred yrkesgrupp med ibland oklar utbildningsbakgrund säger sig bland annat kunna lotsa arbetslösa till jobb, företagsledare på mellannivå till stärkt ledarkompetens, singlar till lyckliga förhållanden och folk i allmänhet till ett gott liv. I dessa spalter kan vi dessbättre inskränka oss till idrottscoaching, men den är i sig en nog så komplex företeelse.
Internationellt, eller snarare i den engelskspråkiga i världen och facklitteraturen, är sportcoachen en tränare, medan coaching på skandinavisk botten som regel syftar på en viss ledarstil (”han är en bra tränare men en dålig coach”). Tittar vi på coaching inom den akademiska sfären så är det i första hand inom idrottspsykologin, men även inom pedagogiken, som man utbildar coacher och forskar om och utvecklar coaching. Däremot, menar Lars Tore Ronglan i föreliggande artikel, har idrottscoaching marginaliserats som ett forskningsfält inom idrottssociologin. Detta handlar självfallet till dels om att psykologi och pedagogik koloniserat coaching, såväl vad gäller utbildningen, det praktiska utförandet, och forskningen. Men, menar Ronglan, det kan också sägas bero på att idrottssociologin de senaste 20 åren valt andra ingångar till sitt forskningsfält än social interaktion på gruppnivå, till exempel globalisering, medier, etnicitet och kön. I sin artikel undersöker Ronglan om coaching är en fråga för idrottssociologisk forskning, och således om sociologin kan tillföra coachingforskningen nya perspektiv och dimensioner. Efter en genomgång av idrottssociologins kärnområden och den internationella coachingforskningen slår han fast att idrottssociologin kan bidra med en tydligare kontextualisering av relationen mellan tränare/coach och utövare – det handlar om det komplexa sociala möte som coaching utgör, om att kunna hantera och reducera komplexiteten, och det handlar – inte minst – om maktdimensionen i coachingrelationen. Lars Tore Ronglan går systematiskt till väga för att med starkt stöd i litteraturen och en övertygande argumentation visa att coaching verkligen är en fråga för idrottssociologin. De närmaste åren får utvisa om de skandinaviska idrottsociologerna plockar upp den kastade handsken.
LARS TORE RONGLAN är førsteamanuensis vid Seksjon for coaching og psykologi, Norges idrettshøgskole. Till artikeln
|
Prisvärda uppsatser
Tidigt under hösten 2010 uppmanades examinatorer och handledare att nominera uppsatser till en uppsatstävling arrangerad av World Village of Women Sport (WVWS). Temat skulle förstås vara idrott och kvinnor eller idrott och genus. Uppsatsen skulle vara ett examensarbete, c-uppsats eller uppsats på avancerad nivå samt examinerad i Sverige under läsåret 2009/2010. Uppsatsen kunde vara skriven av en eller flera författare, på svenska eller engelska. Utlysningen skickades till rektorer vid högskolor och universitet och offentliggjordes på WVWS’ hemsida och på idrottsforum.org, bland annat. Två priser om 10 000 kronor skulle delas ut till vinnande uppsats, dels inom det humanistisk-samhällsvetenskapliga området och dels inom det naturvetenskapliga och medicinska området.
Uppsatstävlingen ska vara årligt återkommande och är ett led i den forskningssatsning på kvinnor och idrott som WVWS står för och självt är ett uttryck för. Förutom uppsatstävlingen kommer forskningscentret att erbjuda öppna forskningsseminarier och konferenser som undersöker förhållanden och villkor för kvinnor och idrott. Vid WVWS’ forskningscenter ska internationellt ledande forskare samlas i syfte att studera och förändra kvinnors förutsättningar att idrotta.
Dessvärre nominerades inte denna gång några uppsatser från det naturvetenskapliga forskningsområdet varför man valde att istället belöna fler än en uppsats från humsam-området. Av de uppsatser som nominerades under hösten utvaldes och korades tre pristagare – det blev helt enkelt alltför svårt för juryn att välja mellan de olika bidragen. Idrottsbegreppet tolkades brett i alla uppsatser som nominerades, och de tre pristagarna har skrivit om idrottsplatsarbetare, konståkning respektive tränarutbildning. Forskningsfrågor om arbete, kvinnors hela livssituation och hur vi tolkar kropp och rörelse belyser från flera olika perspektiv förhållanden och villkor för kvinnor och idrott.
Förstapriset på 10 000 kronor vanns av Kajsa Haraldson för uppsatsen ”En arena för alla? En studie om normbrytare på Stockholms stads idrottsplatser”, som lades fram på magisterprogrammet i genusvetenskap vid Södertörns högskola. Andrapriset, 4 000 kronor, gick till Anna Maria Hellborg, Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola för C-uppsatsen ”Konståkning ur ett genusperspektiv”, och tredje pris, likaså 4 000 kronor, till Maria Berglöf från Företagsekonomiska institutionen, Stockholms universitet med C-uppsatsen ”Financing and Coach Development in Swedish High Performance Athletics”.
De tre pristagarna presenterade sina forskningsresultat vid en uppskattad föreläsning på Malmö Högskola – ett samarrangemang mellan högskolan och WVWS. Efter pristagarnas miniföreläsningar berättade Kajsa Gilenstam från Umeå universitet om sin avhandling från 2010 vars unika ansats och resultat ligger i skärningspunkten mellan naturvetenskaplig, humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning – som också blir skärningspunkten för den forskning som ska bedrivas vid WVWS’ forskningscenter.
De tre pristagarna erbjöds att skriva om sina uppsatser till artiklar för publicering på idrottsforum.org. Alla ville vara med, och nedan presenteras de tre artiklarna.
 Kajsa Haraldson
Är idrottsplatserna till för alla?
Det pratas vitt och brett, inte minst i dessa spalter, om olika samhälleliga utryck och avtryck som idrotten ger upphov till, utifrån abstrakta teoretiska resonemang, gärna ur ett makroperspektiv. Och det är klart, det är nödvändigt att analysera idrotten inverkan på olika strukturer och funktioner i samhället, lokalt, nationellt och globalt. Men ibland känns det som om idrottens mest grundläggande beståndsdelar, kropp och rörelse hamnar i skymundan, och inte minst de platser och utrymmen som kroppar i rörelse kräver. Tveklöst är detta ett viktigt fundament för hela det moderna fenomenet idrott, att det finns välskötta idrottsplatser, lätt och lika tillgängliga för alla som önskar använda dem. I de nordiska länderna är idrottsfolket väl försett med idrottsliga rum och arenor; bara i Sverige finns ca 30 000 idrottsanläggningar av skilda slag, och för var och en av dem gäller högt ställda krav på underhåll. Detta arbete utförs av en yrkesgrupp som sällan röner någon uppmärksamhet i idrottsforskningen – idrottsplatsarbetarna. Just den yrkesgruppen är föremål för Kajsa Haraldsons intresse, och mera specifikt har hon undersökt könsfördelningen bland idrottsplatsarbetare verksamma vid idrottsanläggningar i Stockholms stad. Hennes utgångpunkt är att arbetsmarknaden är starkt könssegregerad, och likaså idrotten, och idrottsplatserna befinner sig där dessa två sfärer korsas. Och mycket riktigt, idrottsplatsarbetarkåren är starkt mansdominerad. För att få klarhet i bakgrunden till detta förhållande har Kajsa Haraldson intervjuat ett antal kvinnliga arbetsplatsarbetare, och hennes artikel ådagalägger en del av de strukturella, praktiska och diskursiva anledningarna till att könsfördelningen bland idrottsplatsarbetare ser ut som den gör. | Till artikeln
 Anna Maria Hellborg
Konståkning ur ett genusperspektiv: Maskulinitet och femininitet i kvinnlig och manlig singelåkning
En av de internationellt sett verkligt stora publiksporterna är konståkning, en tävlingsidrott med gamla anor. Redan kring 1830 bildades London Skating Cluc, och de första stegen mot den moderna konståkningen togs. 1891 hölls de första europamästerskapen, fem år senare avhölls de första världsmästerskapen i St. Petersburg. 1908 blev konståkning en olympisk gren, 16 år före de första vinterspelen. Norge och Sverige har haft framgångsrika åkare, från Norge Sonja Henie, från Sverige Ulrich Salkow och Gillis Grafström – men detta var många år sedan. Förutom singelåkning finns numera både paråkning och isdans, men det är damernas och herrarnas singelåkning som ådrar sig störst uppmärksamhet. Sporten ställer stora och delvis motstridiga krav på utövarna; det handlar om att kombinera fysisk styrka, snabbhet och spänst med konstnärlig känsla, grace och smidighet. De atletiska kraven stämmer väl in på vad som kan betecknas som manlighet, medan de konstnärliga ofta förknippas med kvinnlighet, och i konståkning måste både män och kvinnor besitta båda kvaliteterna. Denna dubbelhet är föremål för undersökning och analys i Anna Maria Hellbergs artikel. Hon har dels intervjuat tre tränare och tre domare inom svensk konståkning, dels observerat två VM-tävlingar, 2009 och 2010. Resultaten från delstudierna relateras till varandra och till litteratur om konståkning och i genusteori. Empirin ger upphov till en spännande diskussion om män och kvinnor, maskulinitet och femininitet, hetero- och homosexualitet, samt gränser och gränsöverskridanden och hur de uppfattas och tolereras på och utanför isen. | Till artikeln
 Maria Berglöf
Finansiering och tränarutveckling inom svensk elitfriidrott
Ludus gymnicus campestris, eller rätt och slätt friidrott, är en av de äldsta belagda idrotterna – redan de gamla grekerna, i de ursprungliga olympiska spelen, tävlade i varianter på de grenar som idag ingår i friidrott. Från mitten av 1800-talet återupptogs friidrotten i England, och som bekant var friidrott en av de centrala tävlingsidrotterna när de olympiska spelen drog igång igen 1896. – Svensk friidrott har en brokig historia. I OS-tabellen över guldmedaljer ligger Sverige på nionde plats, räknas alla medaljer in hamnar Sverige på en sjätteplats; Finland toppar bland de nordiska länderna med en hedersam fjärdeplats i båda tabellerna. Ett närmare studium av tabellen visar att Sveriges storhetstid som friidrottsnation i OS var 1908 till 1928, därefter är det mest spridda skurar (dock tre guld i Aten 2004). Det moderna svenska friidrottsundret, som är bäst avläsbart i EM- och VM-statistiken, varade mellan 2000 och 2008. Sedan dess är det glest mellan medaljerna. Varför? Maria Berglöf har inom ramen för ett internationellt projekt med basen vid Vrije Universiteit Brussel, och vars övergripande syfte är att kartlägga vilka idrottspolitiska faktorer som leder till internationella idrottsframgångar, har studerat svensk friidrott utifrån den så kallade SPLISS-modellen, och hon kan konstatera att av de nio ben som sådana framgångar vilar på fallerar Sverige med två; finansiering av friidrottssatsningar, samt tillgången på utbildade tränare. Och denna sista aspekt har en viktig könspolitisk sida – så länge tränarsysslan är en fritidsangelägenhet har kvinnor betydligt svårare än män att vara med. | Till artikeln
|
Eystein Enoksen
Drop-out Rate and Drop-out Reasons Among Promising Norwegian Track and Field Athletes
The aim of the present study was to identify the total drop-out rate and drop-out reasons for a group of promising track and field athletes. 202 males and 98 females, aged 16 ±2 years, took part in this study. Questionnaires were administrated in 1975, 1983, and 1989. In-depth interviews were conducted in 1989 and in 2000. A chi-square test was administrated to test the difference between males and females dropping out and to test the most significant reasons influencing the athletes’ decision to drop out of their competitive track and field activities. The drop-out rate was highest when the athletes were 17 years old. The results showed that females were clearly dropping out at a higher rate than males (p < 0.05). In contrast to the most common drop-out reasons mentioned in the research literature, this study showed that the frequency of injuries, stagnation in performance, educational demands, and a lack of motivation were highly notable reasons for why relatively many talented track and field athletes dropped out at an early age. The influence of social factors, participation in other sports, demanding work situations, military services, and marriage and family were also reasons for some athletes dropping out. Various dropout reasons were important over the life of the study, and differed at the different stages.
EYSTEIN ENOKSEN is an Associate Professor in the Department of Physical Performance at the Norwegian School of Sport Sciences in Oslo, Norway. Go to the article
|
 Thomas Gjelstrup Bredahl
Kirsten Kaya Roessler
Prescribed Exercise and Behavioural Change: The Influences of Self-efficacy, Stages of Change, and Social Relations
Att fysisk aktivitet är hälsobringande betraktas idag som en självklarhet, och därtill en evidensbaserad självklarhet. På samma sätt är det klarlagt att frånvaron av fysisk aktivitet är till förfång för hälsan. På intuitiv nivå är detta känt sedan länge; redan i samband med ökningen av arbetssjukdomar, sjukskrivning och förtidspensionering i Sverige under senare halvan av 1970-talet och in på 80-talet var läkare explicita rörande behovet av att komplettera konventionell medicinsk behandling, inklusive sjukgymnastik, med fysiska aktiviteter såväl under arbetstid som på fritiden. På den tiden var det emellertid inte möjligt för läkare att förskriva fysisk aktivitet. I samband med att Folkhälsoinstitutet 2001 fick regeringens uppdrag att sammanställa kunskapsläget rörande sambandet mellan hälsa och fysisk aktivitet tog det fart. Den bok som blev resultatet, FYSS, utarbetades av YFA (Yrkesföreningar för fysisk aktivitet), som är ett fristående utskott inom Svensk Idrottsmedicinsk Förening (IMF). FYSS står för FYsisk aktivitet i Sjukdomsprevention och Sjukdomsbehandling, och likheten med FASS, FArmaceutiska Specialiteter i Sverige, är naturligtvis ingen händelse. Liksom FASS är FYSS närmast att uppfatta som en handbok för läkare, en instruktion för förskrivning av fysisk aktivitet i behandlande eller förebyggande syfte. FYSS utkom med en andra upplaga 2008, och den gängse förkortningen för fysisk aktivitet på recept, FaR, anges numera som ett registrerat varumärke och skrivs FaR®. FaR är med andra ord på banan.
Hur fungerar det då? Det finns en del utvärderingar, men det ligger inte inom möjligheternas ram att i detta sammanhang sammanställa tillgänglig forskning. idrottsforum.org har tidigare publicerat några texter om FaR. I en artikel från april 2006 reflekterar Lone Friis Thing över fysisk aktivitet i ett medicinskt paradigm. Hon ser motion på recept som medikalisering, och argumenterar för att befolkningens fysiska inaktivitet ska ses som ett samhällsproblem som för sin lösning kräver institutionella och strukturella insatser. Ett knappt år senare argumenterade Kirsten Kaya Roessler i en krönika för ett synsätt där motion och rörelse sätts in i ett meningsskapande sammanhang för att svara upp mot insikten att det inte blott är en fråga om fysiologi utan i hög grad om en psyko-motorisk och emotionell process. I samma veva undersökte Helene Bengtsson och Camilla Svensson Skåneläkares användning av FaR, och i en artikel framhålls att väsentliga insatser erfordras för att utbilda läkare i FaR, liksom vikten av att göra FaR konkurrenskraftig i förhållande till traditionell läkemedelsbehandling. Att det inte är oproblematiskt att få patienter som förskrivits fysisk aktivitet att ”ta sin medicin” visar idrottspsykologerna Thomas Gjelstrup Bredahl och Kirsten Kaya Roessler i sin artikel i föreliggande uppdatering. Utgångspunkt är en lokal interventionsstudie med fysisk aktivitet på recept i två danska län som följts av forskarna i syfte att analysera beteendeförändringar i relation till fysisk aktivitet. Genom intervjuer vid olika tillfällen under ”behandlingen” har de kunnat visa på alla de olika hinder som finns och hur faktorer som självtillit och sociala relationer påverkar förmågan att överbrygga dessa hinder.
THOMAS GJELSTRUP BREDAHL är Cand.scient, PhD, och innehar en postdoctjänst vid Institut for Idræt og Biomekanik, Syddansk Universitet . KIRSTEN KAYA ROESSLER Cand.psyk., PhD, och lektor vid Syddansk Universitet . Till artikeln
|
 Jarmo Mäkinen
Idrottsorganisationer och offentligt stöd: En jämförelse mellan Finland, Norge och Sverige
Det talas en hel del om den nordiska idrottsmodellen, och det finns goda skäl för detta. De nordiska länderna är i många hänseenden unika, speciellt när det gäller statens roll i samhället, mest märkbar i den så kallade nordiska välfärdsmodellen. Oaktat de märkbara skillnader som finns i enskildheter finns en tydlig och uttalad gemensam värdegrund för välfärdens utformning, som kan sammanfattas i den universalistiska principen för fördelning och omfördelning av välfärden och som kännetecknas av lika möjligheter, social solidaritet och trygghet för alla. I samtliga nordiska länder är välfärdspolitiken och arbetsmarknadspolitiken tätt sammankopplade; välfärden finansieras av värden som skapas genom en tillväxtfrämjande arbetsmarknads- och ekonomisk politik som premierar tanken på arbete åt alla, och som kommer det allmänna till del genom ett internationellt sett förhållandevis högt skattetryck. Alla medborgare ska ha lika möjligheter att delta i samhällslivet och dess olika beslutsprocesser, och lika tillgång till det offentliga utbudet av tjänster. Och vi har det ganska bra i Norden, de nordiska länderna ligger som regel ganska bra till i internationella jämförelser, välfärdsnivå, förvärvsfrekvens, inte minst för kvinnor, kvinnofrigörelse i allmänhet, barnadödlighet, medelålder, utbildningsnivå, etc, etc. Att de nordiska länderna också skulle ha ett välfärdspolitiskt perspektiv på idrottens organisering är knappast att undra på. Idrott åt alla!
idrottsforum.org har i en rad artiklar och i bokrecensioner behandlat eller berört statlig idrottspolitik i de nordiska länderna – eller kanske snarare i Danmark, Norge och Sverige. Mest omfattande i det hänseendet var satsningen på Tomas Petersons utredning av de svenska förhållandena i det hänseendet, som i en temauppdatering kommenterades av svenskar, danskar och norrmän. Men också norsk och dansk idrottspolitik har behandlats. Kännetecknande för den nordiska idrottsmodellen är, sammanfattningsvis, dess folkrörelsehistoria samt det system för statsstöd till idrotten som är typisk för framför allt Sverige, Norge och Danmark. I begreppet ligger också en socialt ansvarig sammanhållning mellan bredd och elit. Men liksom när det gäller välfärdsmodellen finns det en hel del intressanta skillnader mellan de nordiska länderna när det gäller idrottsmodellens nationella utformningar, till dels av historiska skäl, till dels som en följd av medvetna val. Men komparativa analyser lyser med sin frånvaro, en brist som vi åtminstone delvis har nöjet att kunna avhjälpa genom att publicera Jarmo Mäkinens artikel i denna uppdatering. Mäkinen, som är forskare vid det finska institutet för olympisk idrottsforskning, inbjöds att vid ett möte med representanter för de nordiska idrottsministerierna i september 2010 presentera en studie av Finlands, Norges och Sveriges organisering och finansiering av idrotten. Visst hade vi gärna haft Danmark och Island med i den komparativa analysen, men skillnaderna mellan i första hand Finland och de övriga två länderna är belysande på ett sätt som är sig självt nog.
JARMO MÄKINEN är PhD i samhällsvetensk och forskare vid det finländska institutet för olympisk idrottsforskning, KIHU. Till artikeln
|
Chunlei Lu
How China Plays the Game: A Cultural Perspective on Sports in China
This article examines the history of Chinese sports in relation to sport development and cultural renaissance against the backdrop of the 2008 Beijing Olympiad. The differences between Chinese and Western sports are analyzed from a cross-cultural perspective. An argument is made that the westernization of traditional Chinese sports has had profound implications upon East-West cultural conflict and negotiation. Post-Olympic and future sports landscapes in China are also discussed. It is concluded that both Chinese and Western sports have their place in human culture: Chinese and Ancient Greek legacies represent the two oldest East-West civilizations, and the passing of the 2008 Olympic torch from Greece’s Olympia to the city of Beijing precisely marks a shift from Western global dominance to a more balanced yin-yang model where both Western and non-Western cultures have international influence.
CHUNLEI LU is an Associate Professor in the Department of Teacher Education, Faculty of Education, Brock University in St. Catharines, Canada. Go to the article
|
|
