Utlagd 6 juni 2003

Bredd och elit

Fritidsverksamheten spelar en betydelsefull roll för att ge barn och ungdomar i Malmö en stimulerande och innehållsrik uppväxt. Föreningarna är samarbetspartners i allt förändringsarbete och bidrar till en bra grund i ett demokratiskt samhälle. Kommunen ska därför stödja föreningslivet.

Diskussionen om att platsa eller inte och elitidrott på knattenivå är inte ny. Den tog fart i början av 1970-talet. Alltsedan dess har idrottsrörelsen diskuterat frågan, både i stort och i enskilda föreningar.

Ett särdrag hos idrotten i förhållande till andra folkrörelser är kombinationen av föreningsfostran och tävlingsfostran. Idrott bygger på att man skall mäta sina krafter med andra. Att tävla tillhör det normala. Idrotten ger utomordentliga möjligheter till att tränas i att vinna och förlora.

Bland de viktigaste uppgifterna för en ledare är att kunna hantera situationen så att barn och ungdomar lär sig ta både förluster och vinster. Framförallt borde kanske föräldrarna vara med och lära sig detta. Ett av huvudproblemen kring barn- och ungdomsidrotten är de vuxnas attityd, kunskap och förväntan.
Att få mogna och känna glädje inför sin aktivitet i gruppen är både nödvändigt och stimulerande. Det utvecklar barn och ungdomar ur både individuellt och kollektivt perspektiv. Självförtroendet och tryggheten att tillhöra ett positivt sammanhang stärker och förbättrar människans möjligheter till god socialitet.

Idrottsrörelsen generellt har en mycket bra insikt och attityd gentemot barn- och ungdomsidrottens betydelse för individens utveckling. Föreningarna är duktiga på att klara av att alla får delta, även om det finns undantag. Flertalet av förbunden har anpassat verksamhet och tävlingsmoment, till exempel ”björnliga” i ishockey, minibasket, minibadminton, friidrottskolor med mera.

I fotbollen finns det inga serietabeller för barn under tio år. Trots detta existerar uppenbarligen utslagning. Utslagning via föräldrarnas plånbok! De föräldrar som har ekonomisk möjlighet, betalar de allt högre så kallade träningsavgifter som finns inom vissa idrotter.

En förenings årsmöte fastställer medlemsavgiften medan träningsavgiften i de flesta fall fastställs av styrelsen i föreningen. Medlemsavgiften är lika för alla och är förhållandevis låg. Medan träningsavgiften är väsentligt högre och fluktuerar beroende på antal träningstillfällen och åldersklasser.

Det känns odemokratiskt att inte behandla träningsavgiften, som de facto påverkar om ett barn eller ungdom har möjlighet att utöva sin idrott eller inte, på ett årsmöte eller medlemsmöte, där alla medlemmar har möjlighet att komma till tals och få sin åsikt prövad.

Förutom de rent föreningsdemokratiska aspekterna anser jag att det även påverkar en idrottsförenings bredd- och elitverksamhet. Verksamheten styrs upp ekonomiskt redan från början av föräldrar och sponsorer som vill ha snabb avkastning på de satsade slantarna.

Bredd och elit behöver varandra i ett växelbruk. Det är precis den teknik bonden använder för att skapa god tillväxt på sina grödor. Det allra bästa resultatet får man om man vårdat och sörjt för plantornas bästa i det långa perspektivet.

Eliten, stjärnorna, idolerna behövs för att skapa det där magiska. Attraktionen och drömmen för en del och det konkreta målet för andra. Något att kämpa för. Ett steg till. Samtidigt är det så att större arrangemang är en tillväxtfaktor för kommunen och näringslivet. Krasst ekonomiskt är det bra för Malmö att ”vi” är duktiga inom idrott. Ett lag som syns mycket i media tack vare idrottsliga framgångar marknadsför dessutom ”sin” stad på ett positivt sätt.


Lynn Ljungberg är fd elithandbollspelare, numera kultur- och fritidskommunalråd (s) i Malmö.


Krönikor på idrottsforum.org (klicka och läs):

Ing-Britt Melin: När vuxna män och en och annan kvinna gör något tillsammans (2003-07-06)

Torun Lundin: Att fylla 40 år och ta en svensk klassiker (03-11-11)