![]() |
||
ISSN 16527224 :: Publicerad den 26 januari 2011
Klicka här om du vill se och ladda ner artikeln som en utskriftsvänlig pdf-fil Läs mer om norsk idrott, idrottspolitik och idrottsforskning på idrottsforum.org Läs mer om svensk idrott, idrottspolitik och idrottsforskning på idrottsforum.org Läs mer om idrottspolitik på idrottsforum.org |
![]() |
|
![]() |
Idrottsorganisation och offentligt stöd
Det talas en hel del om den nordiska idrottsmodellen, och det finns goda skäl för detta. De nordiska länderna är i många hänseenden unika, speciellt när det gäller statens roll i samhället, mest märkbar i den så kallade nordiska välfärdsmodellen. Oaktat de märkbara skillnader som finns i enskildheter finns en tydlig och uttalad gemensam värdegrund för välfärdens utformning, som kan sammanfattas i den universalistiska principen för fördelning och omfördelning av välfärden och som kännetecknas av lika möjligheter, social solidaritet och trygghet för alla. I samtliga nordiska länder är välfärdspolitiken och arbetsmarknadspolitiken tätt sammankopplade; välfärden finansieras av värden som skapas genom en tillväxtfrämjande arbetsmarknads- och ekonomisk politik som premierar tanken på arbete åt alla, och som kommer det allmänna till del genom ett internationellt sett förhållandevis högt skattetryck. Alla medborgare ska ha lika möjligheter att delta i samhällslivet och dess olika beslutsprocesser, och lika tillgång till det offentliga utbudet av tjänster. Och vi har det ganska bra i Norden, de nordiska länderna ligger som regel ganska bra till i internationella jämförelser, välfärdsnivå, förvärvsfrekvens, inte minst för kvinnor, kvinnofrigörelse i allmänhet, barnadödlighet, medelålder, utbildningsnivå, etc, etc. Att de nordiska länderna också skulle ha ett välfärdspolitiskt perspektiv på idrottens organisering är knappast att undra på. Idrott åt alla!
Inledning
I föreliggande skrift jämförs finansieringen och strukturerna inom idrotten i Finland, Sverige och Norge. Rapporten är en sammanfattning av en mer omfattande publikation från Forskningscentralen för tävlings- och elitidrott (Mäkinen 2010) om finansieringen och strukturerna inom den finländska elitidrotten i dag jämfört med de två andra länderna. Sammanfattningens fokus ligger inte på elitidrotten utan på de generella skillnaderna i fråga om idrottsrörelsen, staten och kommunerna. Trots att de tre länderna beskriver sina respektive modeller för idrottskulturen som nordisk, finns det likväl betydande skillnader. Den nordiska modellen kännetecknas av en idrottsrörelse som stödjer sig på och organiseras utifrån frivillig aktivitet. Intresseorganisationerna inom idrottsrörelsen har uppnått en relativt stark förhandlingsposition gentemot staten i beslut som gäller idrottslivet. Jämförelserna och betraktelserna begränsas huvudsakligen till slutet av 2000-talets första årtionde. Först redogörs för idrottsrörelsernas organisation i de olika länderna i dag, varefter följer jämförelser av det statliga understödet till idrotten och hur det fördelas. Här diskuteras också samarbetet mellan staten och idrottsrörelsen samt dispositionen av medlen till medlemsorganisationerna. I kapitel fyra beskrivs kommunernas idrottsutgifter, föreningsbidrag och idrottsinvesteringar i stora drag. Avslutningsvis följer en sammanfattning av de största skillnaderna i idrottsstrukturerna och -finansieringen mellan de tre länderna. Idrottsrörelserna I den nordiska modellen bygger motions- och idrottskulturen på medborgaraktivitet som också utgör grunden för idrottsrörelsen. I Norden har idrottsrörelsen genom tiderna också haft som mål att utvecklas till en allt mer övergripande sammanslutning som ska samla alla idrottsorganisationer under en paraplyorganisation. I Finland, Norge och Sverige har dessa strävanden emellertid realiserats på ett något avvikande sätt. Det första land som tas upp är Norge som genom sin enhetlighet är lätt överskådligt och som därigenom kan anses vara ett slags nordisk idealmodell. Därefter diskuteras likheterna och skillnaderna mellan idrottsrörelserna i Sverige och Norge. I detta sammanhang tas också upp idrottsrörelsen i förhållande till staten, idrottsrörelsens förhandlingsposition i motions- och idrottsfrågor och uppgiftsfördelningen mellan staten och idrottsrörelsen. Slutligen diskuteras idrottsorganisationen i Finland, som i dag avviker rätt så mycket från de två andra länderna. Norges idrettsforbund (NIF) omfattar hela idrottslivet i Norge. Eller så som NIF uttrycker det: förbundet representerar hela det norska idrottslivet med tonvikten på frivillig aktivitet. NIF:s övergripande och representativa karaktär samt förhållandena mellan de idrottsorganisationer som samlats under NIF:s paraply gör förbundet till ett slags ”privat idrottsstyrelse” i Norge (Enjolras 2004, 9). Med detta avses att staten och den sittande regeringen kan genomdriva sin idrottspolitik endast i samarbete med NIF. Å andra sidan är NIF en intresseorganisation som både bevakar idrottens intressen gentemot staten och är beroende av statens bidrag (Enjolras 2004, 9). Den högsta beslutande makten i NIF har Idrettstinget som sammanträder vart fjärde år. Idrottsdistrikten och grenförbunden väljer hälften av tingsledamöterna var. Tingets beslut och avgöranden ges ut som ett idrottspolitiskt dokument som gäller under fyraårsperioden fram till följande ting (tingeperiod). Pågående tingsperiod började 2007 och avslutas 2011. Tingets riktlinjer verkställs i praktiken av idrettsstyret (idrottsstyrelsen) vars medlemmar utses av tinget. Detaljerad information om NIF:s regler finns i NIF:s lovhefte (lagbok) som ges ut varje år.
Figur 1 Idrottsorganisationen i Norge
NIF:s organisation är uppdelad i två linjer (figur 1). Den s.k. NIF-linjen utgörs av idrottskretsarna och ‑råden. Förbundslinjen består av grenförbunden (særforbund) och deras kretsorganisation (særkrets). På grund av den uppdelade organisationsstrukturen är ansvarsfördelningen och beslutsgången inte alltid klar. I princip är det NIF-linjen som har huvudansvaret för de strategiska riktlinjerna och den norska idrottens grundläggande betingelser. Idrottskretsarna står i NIF-linjens operativa centrum. Bergsgard (2008) ser dem både som förvaltare av arvet efter Arbeidernes Idrettsforbund som fusionerades med NIF på 1940-talet och som främjare av folkidrotten. Förbundslinjen utvecklar verksamheten inom de olika idrottsgrenarna samt arbetar för sina egna idrottspolitiska mål för tävlings- och elitidrotten. Norges Olympiska Kommitté (NOK) höll sig avskilt från NIF fram till år 1996. Integreringen av handikappidrotten och paralympiska idrotten i NIF år 2008 gjorde den norska idrottsrörelsen allt mer helgjuten. Horisontalt täcker NIF alla former av motion och idrott och sträcker sig vertikalt från klubbnivå till de riksomfattande organisationerna.
Figur 2 Idrottsorganisationen i Sverige
I Sverige och Norge har medborgaraktiviteten inom motion och idrott organiserats enligt i stort sett samma mönster. I bägge länderna finns en paraplyorganisation som täcker praktiskt taget hela den organiserade idrotten. I Sverige finns det visserligen två organisationer, medan man i Norge har en. Sveriges Olympiska Kommitté och Riksidrottsförbundet (RF) fungerar som självständiga organisationer. I RF och norska NIF fattas besluten av RF-stämman respektive Idrottstinget som består av representanter för klubbmedlemmarna. Stämmorna på de olika organisationsnivåerna bildar en hierarkisk pyramid ända upp till förbundets högsta beslutsfattande organ. Inom RF finns ingen ”elitidrottssektion” som skulle motsvara norska Olympiatoppen. Därmed spelar RF inte en lika central roll i det svenska idrottssystemet jämfört med NIF som har monopolställning också inom den norska elitidrotten. Inom den svenska idrottsrörelsen har distrikten ett mindre inflytande än i Norge. Enligt Bergsgard (2008) är den svenska modellen betydligt med centrerad på specialidrottsförbunden. Ett exempel på detta är att specialidrottsförbunden har 90 procent av rösterna vid RF-stämman medan distrikten har bara 10 procent. I Norge delas rösterna jämt mellan förbunden och kretsarna/distrikten. Bergsgard anser att de starka distrikten tillsammans med det centrala NIF i Norge förhindrar en koncentration av makten till grenförbunden. Också idrottsrörelsens ställning i samhället och dess förhållande till staten är olika i Norge och i Sverige. I Norge är idrottsavdelningen vid kulturdepartementet en betydande idrottspolitisk aktör. I Sverige befattar sig betydligt färre statliga myndigheter med idrottsärenden. Relationen mellan staten och idrottsrörelsen i Sverige har utretts grundligt i en officiell utvärdering av Peterson & Norberg (2008). Av den framgår att RF handhar många uppgifter av myndighetskaraktär. Idrottsrörelsen i Finland avviker till sin uppbyggnad från den norska och den svenska. Den mest påfallande skillnaden är att en paraplyorganisation som NIF eller RF saknas i Finland. Därav följer så att säga automatiskt ett större antal olika organisationer som också har en mer självständig ställning och står i ett annorlunda förhållande till varandra. Den struktur som finns i dag har sitt ursprung främst i inrättandet av Finlands Idrott och sektororganisationerna samt i den omorganisering och andra processer som följde av detta. Finlands Idrott som grundades i början av 1990-talet är ett forum, en samarbets-, service- och intresseorganisation för självständiga idrottsorganisationer (Heikkala 1998, 108). Alla idrottsorganisationer är medlemmar i Finlands Idrott, som emellertid saknar den ekonomiska eller påtryckande makten som NIF eller RF har över sina medlemmar. Den största skillnaden är emellertid att den pyramidstruktur som kännetecknar de två andra länderna har slopats i Finland, vilket har lett till differentiering av idrottskulturen och verksamhetslogiken och till en polycentrisk verksamhetsmodell (Koski & Heikkala 1998, 222). Den polycentriska verksamhetsmodellen verkar har utfallit relativt väl, och det är svårt att sätta fingret på ett tydligt maktcentrum inom den finländska idrottsrörelsen. Differentieringen har inte skett enbart horisontellt, med andra ord mellan sektorerna, utan också den riksomfattande, regionala och klubbnivån har blivit allt mer självständiga aktörer. Medlemskapet i Finlands Idrott och den därmed förknippade representativa rollen väger därmed inte lika tungt som i Sverige och Norge. Detta är sannolikt förbundet med de finländska föreningarnas svagare ekonomiska och organisatoriska ställning jämfört med i Sverige och Norge. Förändringen förflyttade tyngdpunkten i beslutsfattandet från de förtroendevalda till en operativ proffsledning. I Finland sker valet av de förtroendevalda i idrottsorganisationerna inte under lika stor kontroll som i Sverige och Norge. Överlag har organisationsstrukturen inom idrotten utvecklats i en annan riktning än i Sverige och Norge där man har stärkt den traditionella pyramidmodellen ytterligare under 2000-talet. Idrottsrörelsens riktning har varit en annan i Finland än i Sverige och Norge. Där har man hållit fast vid pyramidstrukturen och arbetat för att förenhetliga idrottsrörelsen och samla den under en centralorganisation. Man har velat harmonisera differentieringstendenserna inom idrottskulturen eller integrera dessa i rörelsen ifall de ursprungligen organiserat sig utanför rörelsen.
Figur 3 Idrottsorganisationen i Finland
Förhållandet mellan idrottsrörelsen och staten är inte lika jämlikt i Finland som i Sverige och Norge. Det har skett en makt- och ansvarsförflyttning inom idrottspolitiken från idrottsorganisationerna till staten, speciellt sedan 1990-talet (Vasara 2004). I jämförelse med de svenska och norska idrottsrörelserna förefaller man i Finland också ha gått miste om en del av sin förhandlingsposition och initiativförmåga gentemot staten. Anmärkningsvärt ofta tas centrala idrottsfrågor upp på statliga forum och på statens initiativ. Detta ger intrycket av att staten blir tvungen att överbrygga strukturella klyftor mellan idrottsorganisationerna. De riksomfattande idrottsorganisationerna står dessutom under statens resultatstyrning, som utgör grunden för förhandlingssystemet mellan staten och idrottsrörelsen. Statlig finansiering Statens stöd till idrotten baserar sig i de nordiska länderna främst på avkastningen från penningspel. I Norge finansieras anslagen till idrotten helt med vinstmedel från det statliga spelbolaget. I Finland står Veikkaus' avkastning för cirka 98 procent av statens stöd till idrotten. I Sverige är motsvarande andel cirka 75 procent, med andra ord är andelen av egentliga budgetmedel där störst, cirka 25 procent av idrottsbidragen. I Sverige och Norge har idrottsrörelsen också fått medel direkt från sina egna spel, alltså utanför statsbudgeten, i betydligt högre grad än i Finland. I figur 4 visas totalbeloppen av dessa tre inkomstslag i de tre länderna. Statsbudget avser den del av idrotten som finansieras med skattemedel och statligt spelbolag finansieringen med offentliga vinstmedel. Sammantagna utgör dessa statens stöd till idrotten. Dessutom tillkommer intäkter från egna spel som även de kan räknas som en inkomstkälla som betingas av statens politiska styrning.
Figur 4 Statens bidrag till idrotten och idrottens intäkter från egna spel år 2007
I Finland tilldelas idrotten mindre vinstmedel från penningspel än i övriga Norden, eftersom den vinstandel som tillkommer idrotten är mindre än i de andra länderna. Skattemedlen, som endast uppgår till ett par procent av idrottsbudgeten, förbättrar inte idrottens ställning i Finland. I Norge använder man inga skattemedel alls på idrotten. Idrottsbidragen baserar sig helt på vinstmedel från det statliga spelbolaget Norsk Tipping. De norska idrottsorganisationerna får ändå dessutom betydligt större egna intäkter från penningspel än de finländska. Dessa spelmedel tillförs alltså på sätt och vis förbi statens idrottsbudget. Med det nya systemet för fördelning av spelmedlen och det statliga spelmonopolet som införs i Norge år 2009 kommer detta att förändras. De tidigare egna spelintäkterna införs i den statliga idrottsfinansiering i Norge (spillemidler) som kunde kallas statens idrottsbudget. Ändringen innebär en betydlig ökning av statens bidrag till idrotten, trots att finansieringen till idrotten inte nödvändigtvis kommer att ändras. De egna spelintäkterna blir vinstmedel som fördelas via det statliga spelbolaget. Förändringen är till denna del nominell, och finansieringsbasen kommer fortsättningsvis att utgöras av intäkter från penningautomatspel. Sverige är det enda av jämförelseländerna där skattemedlen står för en betydande andel av statens idrottsbidrag. Detta avviker från Norge, Danmark och Finland där motsvarande bidrag sedan 1940-talet har baserats på statens inkomster från spelmarknaden (Peterson & Norberg 2008, 157). I Sverige utgör de budgeterade skattemedlen 2030 procent av de totala statsbidragen till idrotten. Återstoden av statsfinansieringen härstammar från vinstmedel från det statliga spelbolaget Svenska Spel. Budgetmedlen slås i sista hand fast av riksdagen och prövas således varje år tillsammans med de övriga politiska engagemangen i statsbudgeten oavsett idrottsorganisationernas ekonomi. Å andra sidan hjälper de treåriga prognoserna för utgiftstaket i statsbudgeten idrottsorganisationerna att förutse den ekonomiska utvecklingen (Peterson & Norberg 2008, 159).
Figur 5 Statens bidrag till idrotten 19972008.
Figur 5 visar utvecklingen av statens bidrag till idrotten under perioden 19972008. I Sverige och Norge har bidragen ökat kraftigt under denna period, medan de i Finland har stampat på stället. I Norge har idrottsanslagen ökat med närmare 50 procent under 2000-talet. I Sverige har bidragen nästan tredubblats under den aktuella perioden. I Finland har idrottsbudgeten varit i stort sett oförändrad i flera år. Nedan studeras bakgrunden till bidragsökningen först i Norge och sedan i Sverige. I Norge ökade statsbidragen till idrotten år 2000 då spelmedlen från Det norske Pengelotteri (DnP) och från Norsk Tipping AS jämställdes med varandra och började fördelas enligt samma kriterier (Kultur- og kirkedepartementet 2003a, 11). En betydande andel av ökningen riktades in på stöd till barn- och ungdomsarbetet (Spillemidler: Post 6.1) som man år 2000 började dela ut till klubbar och föreningar (Kultur- og kirkedepartementet 2003a, 11). Före år 2000 utgjorde statsbidragen som utbetalas från vinstmedlen från DnP endast ett moment på inkomstsidan i budgeten, och de riktades inte in på något speciellt ändamål (Kultur- og kirkedepartementet 2003b, 43). Därför kan ändringen anses ha medfört en genuin ökning av statsstödet till idrotten. Bidragen till idrotten fortsatte att öka ännu under 20032005. Detta berodde sannolikt på att idrott och kultur har tilldelats en allt större andel av spelmedlen medan vetenskapens andel har krympt. År 2008 uppgick idrottsanslagen till 177 miljoner euro i Norge. Efter år 2009 kommer statsanlagen till idrotten att öka till följd av omorganiseringen av penningspelen. Så som nämndes ovan, kommer dessa ändringar inte att medföra någon ökning i inkomsterna för idrottsrörelsen. I Sverige var den markanta ökningen av idrottsanslagen en följd av att man i början av 2000-talet började använda överskottet från Svenska Spel på ett nytt sätt. Då skapades ett nytt vinstdelningssystem för alla vinstmedel som staten kanaliserar till idrotten. Där styrs medlen till idrotten tekniskt sett via tre olika kanaler. Den första kanalen är generellt spelbidrag som delats ut alltsedan början av 1990-talet. Beloppet som i dag ligger på 60 miljoner euro tilldelas varje år RF, som beslutar mycket självständigt om hur pengarna används. RF har delat ut största delen av stödet till organisationerna och specialidrottsförbunden. (Peterson & Norberg 2008, 159.) Det generella spelbidraget var länge den enda kanalen för överföring av medel från Svenska Spel till idrotten. De två andra kanalerna uppstod genom det nya vinstdelningssystemet. Alla medel som tilldelas genom systemet ska anvisas till folkrörelsernas barn- och ungdomsverksamhet. Detta sker genom att ett grundbelopp, i dagens läge cirka 350 miljoner euro, av AB Svenska Spels totala överskott oavkortat tillförs till statskassan. Den resterande vinsten delas lika mellan staten och föreningslivet. Idrotten tilldelas cirka 80 procent av föreningslivets andel, och resterande 20 procent delas ut av Ungdomsstyrelsen till övriga ungdomsorganisationer. Idrottsrörelsens andel utnyttjas huvudsakligen för att finansiera det statliga lokala aktivitetsstödet (LOK-stödet) för barn- och ungdomsverksamheten i föreningarna. Av statens andel via vinstfördelningssystemet anvisas dessutom medel till olika utvecklingsprojekt för förhållandet mellan samhället och idrotten, såsom ”Handslagssatsning” och ”Idrottslyftet” som främst riktar sig till barn och unga (Peterson & Norberg 2008, 160). Ökningen i statsbidragen till idrotten i Sverige baserar sig på denna reform av vinstfördelningssystemet. Statens idrottsbidrag fokuseras för närvarande på barn- och ungdomsidrotten, eftersom vinstfördelningssystemet är förankrat till barn- och ungdomsaktiviteter. Dispositionen av statens idrottsstöd behandlas närmare nedan. Fördelning och disposition av statens idrottsbidrag Statens idrottsbidrag tilldelas och allokeras på olika sätt i de jämförda länderna. I Norge och Sverige är processerna för disposition av medlen emellertid mycket likartade. Den finländska statsfokuserade proceduren avviker således betydligt från de övriga två. I Finland är det Undervisnings- och kulturministeriet som fördelar medlen med stöd av en expertorganisation. I Sverige tillförs hela idrottsbudgeten och i Norge nästan hela idrottsbudgeten till paraplyorganisationerna (RF och NIF) som sedan fördelar medlen. I dessa länder är det paraplyorganisationen som fördelar eller disponerar statsbidragen till medlemsorganisationerna och åtagandena. I Finland fördelar Undervisnings- och kulturministeriet bidragen till de ca 125 idrottsorganisationerna. Ministeriet har absolut kontroll över fördelningen, varigenom frågor om huruvida statsmedlen utnyttjas ändamålsenligt aktualiseras mer sällan än i Sverige och Norge. Mer kritiska frågeställningar lyfts fram bland annat i Sverige där staten tillför medel till idrotten men överlåter utdelningen helt till Riksidrottsförbundet (RF). RF kan dock inte disponera statsstödet helt självständigt. Regeringen styr användningen av medlen genom bland annat myndighetsbrev, och dessutom omfattas idrottens budgetandel av den normala politiska budgetprocessen. I Sverige och Norge gäller myndighetsföreskrifterna typiskt hur medlen ska utnyttjas. På idrottsrörelsen ankommer att besluta hur och vilka organisationer som ska verkställa uppdraget. Till exempel stödet till idrottsorganisationerna tillförs som ett klumpbelopp till paraplyorganisationen som delar ut det, främst till specialidrottsförbunden. Den norska staten tar inte ställning till hur medlen fördelas till exempel mellan grenförbunden. Den ger inga anvisningar om hur omfattande ett grenförbunds aktiviteter ska vara eller vad förbundet ska syssla med för att få spelmedel (Kultur- og kirkedepartementet 2003a, 20). I Sverige är statens direktiv om stödet till idrottsorganisationerna lika knapphändiga. Här finns en stor kontrast till Finland där Undervisnings- och kulturministeriet beslutar själv om stödbeloppet till de enskilda grenförbunden. I Norge och Sverige har paraplyorganisationerna betydligt större makt gällande både fördelningen och dispositionen av medlen än organisationerna i Finland. Utöver skillnaderna i dispositionen av medlen finns det också skillnader i hur idrottsbidragen riktas i de jämförda länderna. I analysen nedan har jämförelsetalen för Norge och Sverige främst härletts ur hur staten öronmärkt anslagen, varigenom man får fyra kategorier som kan jämföras med Finland. Den första kategorin är organisationer som hänför sig till stödet till riksomfattande och regionala idrottsorganisationer. I Sverige och Norge utgörs detta nästan uteslutande av stöd från riksförbundets centralbyrå, centralorganisationen för elitidrotten, grenförbunden och idrottskretsarna. I Finland utgörs det huvudsakligen av stödet från centralorganisationerna och grenförbunden inom motion och idrott. Den andra kategorin, idrottsanläggningar, avser statsstödet till motions- och idrottsanläggningar. Den tredje kategorin föreningar, barn och unga inbegriper stödet till lokal aktivitet för barn och unga samt det egentliga stödet till föreningarna. Den fjärde kategorin övriga omfattar i Sverige finansieringen till idrottsgymnasier och forskningsverksamheten och i Norge informations- och utvecklingsarbete samt mindre projekt. Vad gäller Finland skulle den sista kategorin bli så stor att bidragen till utbildningscentra (idrottsinstituten) och kommunernas idrottsväsenden lyfts separat fram i detta sammanhang, trots att motsvarande bidrag inte finns i Norge och Sverige. Omräknat i euro har beloppet som betalas till idrottsorganisationerna varit cirka dubbelt så stor i Norge som i Finland. Den relativa andelen av stödet till organisationerna är emellertid betydligt större i Finland (34 %) än i Norge (24 %). I Finland riktas största delen av idrottsbidragen till organisationerna. I Sverige är organisationernas relativa andel mindre än i Norge och Finland. Det svenska idrottsbidragssystemet är mer aktivitets-/insatscentrerat än i Finland och Norge. Organisationsstödets större andel i Finland anknyter sannolikt till sektoriseringen av organisationsfältet och det stora antalet centralorganisationer. I Sverige och Norge sköter riksförbunden och grenförbunden tillsammans de uppgifter för vilka det i Finland har uppkommit de sektorspecifika organisationer som beskrivs i kapitel 1.
Figur 6 Disposition av statsstödet till idrott i Finland, Norge och Sverige år 2007
I Norge riktar staten nästan 60 procent av bidragen på anläggning av idrottsplatser. I Sverige tilldelas däremot inga bidrag för detta ändamål, utan finansieringen har överlåtits helt åt kommunerna. I Finland används cirka en femtedel av bidragen på idrottsanläggningar. I Sverige riktas medlen huvudsakligen till föreningarna och i synnerhet deras barn- och ungdomsverksamhet. Detta beror på öronmärkningen av spelmedlen från Svenska Spel. Denna kategori stod för cirka 70 procent av statens idrottsanlag år 2007. Idrottsvetenskap, forskning och utveckling samt antidopningsinsatser tilldelas något mer stöd i Finland än i Norge. I Finland dirigeras mer medel till idrottsvetenskaplig forskning än i Norge där forskningsbidragen i idrottsbudgeten kanaliseras via Norges forskningsråd, som motsvarar Finlands Akademi. Totalbeloppet för FoU inom idrotten har i Finlands idrottsbudget inte separerats från bidragen till idrottsvetenskapen. I Norge anvisas cirka en miljon euro av statsbudgeten till FoU. Bidragen till antidopningsarbete är betydligt högre i Norge än i Finland. I Norge tilldelas de återstående få procenten av bidragen olika idrottsrelaterade insatser. I Finland återstår däremot 42 procent för åtaganden som överhuvudtaget inte ingår i den norska idrottsbudgeten. Dessa är kommunernas statsandelar (17 %), idrottsinstituten (13 %) och andra uppgifter (12 %). Dispositionen av medlen verkar vara enklare och tydligare i Sverige och Norge. Detta beror på att medlen allokeras mer specifikt först när paraplyorganisationen delar ut bidrag till sina medlemsorganisationer. I ett system som bygger på vidarefördelning ger staten åtagandet till idrottsrörelsen, som måste vilja och kunna sköta uppgiften. Detta system måste bygga på hög tillit mellan staten och idrottsrörelsen. Dessutom måste man beakta allmänhetens och medias reaktioner som snabbt påverkar också politikernas beslut. I Sverige har bidragsbefogenheterna överlåtits helt till Riksidrottsförbundet. Dessutom åtnjuter idrotten särstatus i fråga om spelmedlen i förhållande till andra sektorer. Spelmedlen redovisas direkt från Svenska Spel till RF enligt det gällande vinstfördelningssystemet och andra officiella bestämmelser. Staten spelar en mycket liten roll i idrottsärenden. Det är ingen överdrift att hävda att RF de facto fungerar som den statliga idrottsmyndigheten. I Finland är förhållandet mellan staten och idrottsrörelsen i stort sett det omvända jämfört med Sverige. Statsmedel vidarefördelas i mycket liten skala. Statens centrala roll begränsar sig likväl inte till bidragsutdelning. Bland annat tar Undervisnings- och kulturministeriet initiativ gällande idrotten, verkställer utredningar, utvecklar idrottspolitiken, förhandlar och står i konstant kontakt med idrottsrörelsernas representanter. I Finland finns ingen stark och sammanförande paraplyorganisation inom idrotten som i Sverige och Norge, men ministeriet kan när det så önskar fungera som en sådan, eftersom ministeriet är den enda instans som kan överbrygga klyftorna inom den sektoriserade idrottsrörelsen. Vidarefördelning och stödformer Paraplyorganisationerna disponerar statsbidragen till sina medlemsorganisationer eller till verksamhet som ålagts organisationerna. Vidarefördelning av medlen sker i omfattande skala i Sverige och Norge men är ovanligare i Finland. Norge I Norge dirigeras statens idrottsbidrag till organisationerna helt till NIF (Spillemidler/Post 5). En del av stödet används till att finansiera det centrala NIF, och resten delas ut till grenförbunden (særforbund) och idrottskretsarna (idrettskrets). NIF har mycket fria händer att bestämma hur den disponerar bidragen från kulturdepartementet. NIF äskar spelmedel från kulturdepartementet enligt beslut av NIF:s styrelse (idrettsstyret) som beaktar de långsiktiga budgetmålen samt idrottstingets (idrettstinget) eventuella riktlinjebeslut. Det slutliga beslutet om att bevilja medlen fattas av norska statsrådet.
Figur 7 Vidarefördelning av statsbidragen i NIF (1 000 euro).
Grundstödet till NIF (Grunnstøtte NIF, post 5.1) tillförs centrala NIF och idrottskretsarna. Sedan år 2000 har centrala NIF varit arbetsgivare för de personer som arbetar i kretsarna. I det nya stödsystemet betonas att det inte är att upprätthålla NIF:s administration som är det primära idrottspolitiska målet utan man vill bidra till att stimulera till idrottsaktivitet utifrån frivillig verksamhet (St.meld. nr 14, 19992000). Bidraget uppgick till 10 355 251 euro, vilket var cirka 24 procent av hela det stöd från spelmedlen till NIF år 2007. Grundstödet till grenförbunden (Grundstøtte særforbund, post 5.2) ska användas till administration och drift. I meddelandet konstateras likväl att NIF:s egna fördelningskriterier ska ligga som grund för fördelningen av medel till de enskilda grenförbunden. Grundstödet till grenförbunden utgör cirka 40 procent av allt NIF-stöd och är således den största bidragsposten som anslås NIF. År 2007 var bidragsbeloppet 17 466 689 euro. Enligt statens meddelande (St.meld. nr 14, 19992000) framhävs barn och ungdom som de viktigaste målgrupperna för den statliga idrottspolitiken. Syftet med stödet till barn och ungdom (Barn og ungdom, post 5.3) är att stimulera aktivitet och deltagande i idrott på lokalnivå inom målgrupperna barn och ungdom. Man vill inte heller att de lokala föreningarna ska behöva tillföra egna resurser som är avsedda för föreningens primäraktiviteter till aktiviteter för barn och ungdom, utan de anvisas medel separat för detta syfte. Centrala aktiviteter som stöds är idrottsskolorna för barn och organiserad idrott för ungdomar (St.meld. nr 14). Stödformen har funnits sedan år 2000. Till dess införande bidrog insikten om att de statliga idrottsbidragen tenderade att ”stiga uppåt i idrottsorganisationen” det vill säga det återstod allt mindre pengar för den egentliga verksamheten. Den andra orsaken var grenförbundens benägenhet att prioritera tävlingsidrott och satsa på idrottslöftena i stället för ungdoms- och massidrotten (Bergsgard et al. 2007b, 117). Bidraget uppgick till 6 861 913 euro, vilket var cirka 16 procent av hela stödbeloppet från spelmedlen till NIF år 2007. Den primära motiveringen i meddelandet (St.meld. nr 14, 19992000) för statens stöd till elitidrott (Toppidrett, post 5.4) är de upplevelser och den identitetsskapande effekt som elitidrott har för befolkningen. Stödet är basfinansiering för uppgifter av överordnad karaktär som kommer elitidrotten i Norge generellt till godo (St.meld. nr 14, 19992000). Stödet till elitidrotten uppgick till 9 232 393 euro, vilket var cirka 21 procent av hela det stöd från spelmedlen till NIF år 2007. Stödet dirigeras i sin helhet till NIF:s ”elitidrottssektion”, Olympiatoppen. Stödet utgörs huvudsakligen av olika slags stipendier. Stipendierna till grenförbunden utgör den största utgiftsposten för OT. Stödet till lokala klubbar och föreningar (Tilskudd til lokale lag og foreninger, post 6) är avsett i synnerhet för arbete för barn och unga. Stödet riktas direkt in på den nivå där aktiviteterna realiseras, det vill säga till klubbarna. Bakgrunden är den omfattande debatten i slutet av 1990-talet om förhållandet mellan staten och medborgarsamhället. Debatten gav bland annat upphov till ett meddelande år 1997 (St.meld. nr 27, 19961997) om principerna för införande av stödet. Stödet infördes år 2000, och det är alltid 10 procent av alla spelmedel som staten tillför idrotten. År 2007 uppgick stödbeloppet till 15 595 258 euro, med andra ord var det av samma storleksklass som grundstödet till grenförbunden. Stödet anvisas de lokala idrottsråden (idrettsråd) som fördelar medlen. Kulturdepartementet har fastställt principerna för beviljande av stödet, men därutöver har centrala NIF utarbetat ytterligare anvisningar och rekommendationer. Bidragen till barn- och ungdomsidrotten riktas till grenförbunden. Detta är självfallet problematiskt, eftersom statens primära idrottspolitiska målgrupp är barn och unga. Stöd för utrustning till idrottsanläggningar infördes som ett försök år 2003. Av spelmedlen beviljar staten ett extra belopp som slås fast separat för varje år. Enligt anvisningarna för år 2008 beviljas stöd för tävlings-, tränings- och säkerhetsutrustning som kostar högst 37 500 euro. För större belopp är det möjligt att få NIF-stöd genom en särskild ansökningsprocess. Integreringsstöd är ett aktivitetsstöd som beviljas främst för integrering av handikappidrotten från separata grenförbund till de allmänna grenförbunden. Målet var att grenförbundet för handikappidrott skulle läggas ned före år 2007, och detta har skett. Sverige Det svenska statliga stödsystemet är enklare än det norska. De fyra stödkategorierna i figur 8 täcker nästan 90 procent av det totala statsbidragsbeloppet. I detta kapitel diskuteras de tre översta kategorierna som står för cirka 80 procent av det totala statsbidragsbeloppet.
Figur 8 Vidarefördelning av statsstödet i Sverige.
Tabell 1 Svenska statsstödet till LOK-stödet, specialidrottsförbunden samt Handslaget och Idrottslyftet åren 20042007.
De första stöden till lokalt och ideellt organiserad barn- och ungdomsverksamhet (LOK-stöd) delades ut år 1971. LOK-stödet var länge det enda statliga stödet till klubbarna. Det finansieras genom vinstfördelningssystemet från AB Svenska Spel som presenteras i kapitel 1. Utgångspunkten för stödet var och är att allmänt uppmuntra till föreningsaktivitet hos ungdomen utan att därmed styra verksamhetens form eller innehåll (Peterson & Norberg 2008, 288). Med andra ord vill man med stödet locka föreningarna till att arrangera högkvalitativa aktiviteter för barn och unga utifrån sina egna fokusområden. Regeringens riktlinjer till RF angående stödet är alltså mycket löst formulerade. I dem framhålls endast att LOK-stödet har som mål att ge flickor och pojkar mellan 7 och 20 år goda möjligheter att utöva gemensam idrottsverksamhet (Peterson & Norberg 2008, 288). Den närmare formulering av stödkriterierna har överlämnats till Riksidrottsstyrelsen (RS) som i sin tur ålade utdelningen av stödet år 2004 till LOK-stödsgruppen inom RF. Inom RF finns dessutom en särskild nämnd (LOK-stödsnämnden) som hanterar överklagandeärenden (Riksidrottsförbundet 2008). Utdelning av LOK-stöd i efterskott och utan öronmärkning har väckt kritik och misstankar om att stödet används för sådana syften som det inte är avsett för, såsom löner, elitidrott och vuxenidrott. Enligt Peterson & Norberg (2008) har detta visserligen hänt i viss mån, men inte i oroväckande omfattning. Bidraget används till 77 procent till lokalhyror, material och tävlingar/turneringar. Till träningsläger används 6 procent och löner 5 procent (ibid. 293). Sannolikt vill man inte skärpa kriterierna för LOK-stödet trots att utredningarna om hur stödet används har bevisat att kritiken till vissa delar har varit befogad. Enligt Peterson & Norberg (2008, 291) är LOK-stödet ett bidrag med hög legitimitet i föreningarna, och dess karaktär av kontinuerligt stimulansbidrag ansågs bättre än tidsmässigt avgränsade projektstöd som Handslaget. Målen för satsningen Handslaget lanserades i det socialdemokratiska valmanifestet inför riksdagsvalet 2002. I det utlovades en miljard kronor till idrottsrörelsen, det vill säga cirka 108 miljoner euro, under förutsättning att målen nedan uppfylldes. Följande vår fastställde regeringen Handslagets målområden enligt vilka idrottsrörelsen skulle
Enligt Peterson & Norberg (2008) var Handslaget ett rätt så storslaget utvecklingsprojekt som saknar motstycke i Sveriges idrottspolitiska historia. LOK-stödet har varit ett allmänt och permanent stimulansbidrag med låg grad av styrning. Däremot blev Handslaget en tidsmässigt avgränsad insats med fokus på ett begränsat antal utpekade områden som krävde en stor satsning av föreningarna (ibid. 298) I gengäld kunde en förening få ut ett betydande stödbelopp genom Handslaget. Enligt regeringens målformulering blev det RF:s uppgift att konkretisera hur Handslaget skulle organiseras och pengarna fördelas. Förbundets övergripande strategi blev att begränsa den centrala styrningen. Härigenom ville man tillvarata föreningarnas egen kreativitet och vilja att utvecklas. De lokala föreningarna skulle formulera sina egna utvecklingsaktiviteter inom programmets ramar medan specialidrotts- och distriktsförbund skulle ansvara för information och uppmuntran. Det egentliga arbetet utfördes i föreningarna (Peterson & Norberg 2008, 300). Handslagets resurser fördelades över fem kanaler: föreningsstöd via specialidrottsförbunden (49 %), föreningsstöd via distriktsförbunden (21 %), RF:s medel till speciella insatser i föreningar eller förbund (19 %), administrativt stöd åt special- och distriktsförbunden (11 %) och slutligen två procent för övergripande utvärdering av Handslaget (Peterson 2008, 331). Handslagets goda resultat har sannolikt varit förutsättningen för inrättandet av dess efterföljare, Idrottslyftet, med liknande inriktning i målformuleringen. Peterson & Norberg (2008) hävdar likväl att det finns åtminstone en förskjutning i inriktningen. Där Handslaget betonade att ”öppna dörrar för fler”, för att nyrekrytera barn och unga till föreningarna och idrotten, är Idrottslyftets ambition att ”stänga dörrarna om fler”, så att de unga fortsätter att idrotta längre upp i åldrarna. Regeringen har beviljat Idrottslyftet 500 miljoner kronor årligen under satsningens fyra år. Ett av de äldsta bidragen i statens stöd till idrotten utgör statsbidraget till RF:s specialidrottsförbund (SF-stöd). Enligt regeringens förordning om statsbidrag till idrottsverksamhet från 1999 kan stöd tilldelas för att utveckla kvalitén i idrottsrörelsens barn- och ungdomsverksamhet samt i idrottsverksamheten i övrigt så att verksamheten främjar en god etik, ökat deltagande, ideellt engagemang, jämställdhet och integration. Stöd kan enligt förordningen också tilldelas för att möjliggöra förberedelser inför och deltagande i internationell tävlingsverksamhet. I regeringens riktlinjer för statens stöd ingår SF-bidraget i verksamhetsgrenen ”verksamhet av gemensam natur inom idrottsrörelsen” (Peterson & Norberg 2008, 277). Principerna för fördelning av bidrag fastställs av RF som också delar ut bidragen. Enligt RF-stämmans och Riksidrottsstyrelsens gällande bestämmelser ska specialidrottsförbunden äska medel för sin ordinarie verksamhet vart tredje år. Budgetarna och planeringsperioderna är därmed också treåriga. Förbundens äskanden ska vara uppdelade på programmen tävling, motion och administration. Bidragsfördelningen baseras på bedömningar av specialidrottsförbundens utveckling över tid. Grunden för dessa utgörs av förbundsstatistik rörande LOK-aktiviteter, utbildningsinsatser, antalet föreningar och aktiva medlemmar. Av betydelse är även specialförbundens årsberättelser samt återkommande dialog mellan RF och varje enskilt specialidrottsförbund. Specialidrottsförbundens äskanden bedöms av en bidragsfördelningsgrupp bestående av tre representanter från Riksidrottsstyrelsen och tre representanter från specialidrottsförbunden. Riksidrottsstyrelsen fastställer beredningsgruppens sammansättning och beslutar om ett slutgiltigt bidragsbelopp. (Peterson & Norberg 2008, 277278.) I Finland är det i regel staten som fördelar bidragen till idrotten, och i princip förekommer ingen vidareallokering av medel inom idrottsrörelsen. De enda mer betydande undantagen är Olympiska Kommitténs elitidrottsstöd till grenförbunden samt Ung i Finlands utvecklingsstöd till föreningarna. Kommunal finansiering Den kommunala idrottssektorns åtaganden i Finland, Sverige och Norge är till stora delar likartade. Kommunerna tillhandahåller kommuninvånarna idrotts- och fritidsaktiviteter, underhåller och anlägger lokaliteter för dessa samt samarbetar med idrottsföreningarna och beviljar dessa bidrag. Elitidrott ingår i princip inte i de nordiska kommunernas intressesfär. De ovan nämnda åtagandena utgör emellertid grunden även för elitidrotten. Oavsett likheterna finns det också skillnader mellan länderna gällande bland annat ansvarsfördelningen och relationerna mellan kommunerna, staten och idrottsrörelsen. Till följd av ansvarsfördelningen är kommunernas idrottsutgifter större än statens i Sverige och Finland. Också i Norge är kommunernas utgifter större än statens, men inte i samma utsträckning som i grannländerna. Antalet idrottsanläggningar som ägs och underhålls av föreningarna är däremot större i Norge och Sverige än i Finland. Föreliggande utredning fokuserar inte på skillnaderna på kommunnivå, utan på de mer generella skillnaderna i kommunernas idrottsutgifter, stöd till föreningarna och anläggning av idrottsplatser. Kommunernas driftskostnader och stöd till föreningarna I vidstående figur presenteras den kommunala idrottssektorns sammanlagda driftskostnader per land i nettobelopp, med andra ord kommunens egen ekonomiska satsning på idrott och fritid. I Sverige står kommunernas kostnader på fritidsverksamhet i en klass för sig. År 2008 uppgick de till ca 1,3 miljarder euro, av vilket ca 60 procent användes på underhåll av idrotts- och fritidslokaler. Kommunernas stora utgifter förklaras delvis av att svenska staten inte betalar stöd till idrotten, utan uppgiften ankommer av hävd på kommunerna. Staten ökade likväl stödet till idrotten betydligt i början av 2000-talet. De nya stödformerna är avsedda för lokal aktivitet och tillkommer inte kommunerna, utan anvisas föreningarna. Staten stödjer fortfarande inte underhållet och anläggningen av idrottsplatser som utgör den största utgiftsposten för kommunerna. I Norge är kommunernas driftskostnader inom idrotten klart minst bland de jämförda länderna. År 2008 uppgick de till 254 miljoner euro. Beloppet är också proportionellt sett anspråkslöst och kan förklaras genom att norska staten, fylkena och idrottsrörelsen finansierar mer av de lokala idrottskostnaderna och verksamheten än i de andra länderna i jämförelsen. Denna förklaring undermineras dock av att norska staten och fylkena satsar i synnerhet på anläggningen av idrottsplatser, vilket inte ingår i ovan nämnda belopp. I vilket fall som helst anställer fylkena flera personer inom idrottssektorn, och idrottsföreningarna står för en stor del av underhållet av idrottsplatserna. Detta drar betydligt ned på de driftskostnader för idrottssektorn som ankommer på kommunerna. En mer betydande faktor i de synbarligen låga driftskostnaderna i de norska kommunerna kan vara att lönekostnaderna för de kommunanställda inom idrottssektorn inte i sin helhet har registrerats i KOSTRA-statistiken. Idrottsutgifterna i de finländska kommunerna ligger mellan de norska och de svenska, men de är ändå en tredjedel av beloppet för Sverige. De finländska kommunernas idrottsutgifter och -investeringar är ungefär femfaldiga jämfört med statsstödet. I Sverige är denna disproportion ännu större. Där satsar kommunerna cirka sju gånger mer på idrotten än staten.
Figur 9 Kommunernas driftskostnader för idrotts- och fritidsaktivitet 20032008 (netto).
Jämförelsen av driftskostnaderna för den kommunala idrottssektorn i de olika länderna visar att det finns rätt så stora skillnader i ekonomin. Dessa kan sannolikt förklaras av olikheterna i arbetsfördelningen mellan staten, kommunerna, fylkena/landskapen/landstingen och idrottsrörelsen. Dessutom är det sannolikt att en del av skillnaderna beror på olika principer för statistikföring och redovisning av den kommunala ekonomin. Detaljerad statistik över den kommunala ekonomin, idrottsanläggningen och föreningsverksamheten skulle ge en möjlighet att utreda skillnaderna och göra intressanta jämförelser. Också uppgifterna om stödet till klubbarna och föreningarna via kommunernas idrottssektor påverkas sannolikt av skillnader i statistikföringen i de olika länderna, men vissa slutsatser kan ändå dras utifrån de totala stödbeloppen. I Sverige är kommunernas stöd till föreningarna också proportionellt sett klart störst. Enligt statistiken uppgick bidragen från kommunernas idrottssektor sammanlagt till cirka 180 miljoner euro år 2008 (figur 10). Enligt Peterson & Norberg (2008, 184) tilldelades cirka 77 procent av dessa bidrag till föreningar inom RF år 2003. Om idrottssektorns andel har hållits på samma nivå, betyder det nästan 140 miljoner euro år 2008. Detta belopp överskrider klart den redan i sig väl tilltagna statliga stödpotten på 122 miljoner euro (LOK-stödet och Idrottslyftet sammantagna år 2007). Det totala kommunala och statliga stödet till lokala aktiviteter uppgår därmed till 262 miljoner euro. Dessutom stödjer landstingen RF-distrikten med cirka 10 miljoner euro årligen (Peterson & Norberg 2008, 184). Stödet till klubbarna och föreningarna via den kommunala idrottssektorn i Norge har ökat till 67 miljoner euro under detta årtusende. Stöd tilldelas föreningsverksamhet samt aktiviteter för barn och unga. I vidstående figur har beloppen räknats ihop, eftersom stödet till barn- och ungdomsverksamheten ofta tillförs idrottsföreningarna. Precis som i de andra jämförda länderna inkluderar beloppet också andra mottagare än idrottsföreningar. För Norge saknas uppgift om idrottsrörelsens andel, men det torde stämma att föreningarna mottar största delen av stödet.
Figur 10 Stödet till föreningarna via den kommunala idrottssektorn
Norska statens stöd till lokala idrottsaktiviteter (lam) uppgick till cirka 15 miljoner euro år 2008. Dessutom tillfördes cirka 10 miljoner euro till föreningarna genom disposition av statsbidragen inom idrottsrörelsen (främst aktivitetsmidler, post 5.3). Dessutom uppgår det sammanlagda stödet från staten (+ NIF) och kommunerna till lokala aktiviteter till cirka 90 miljoner euro. Därutöver stödjer fylkena regelbundet NIF-distrikten, men det exakta totalbeloppet har inte utretts. Nettoutgifterna för fylkenas idrottssektor var drygt 10 miljoner euro per år (Kulturstatistik 2006 och 2008). I Finland anvisar kommunerna cirka 40 miljoner euro per år i verksamhetsbidrag till föreningarna. Det totala beloppets realvärde har varit i stort sett oförändrat efter millennieskiftet. Egentligen är kommunernas andel cirka hälften av denna summa, eftersom staten understöder den kommunala idrottssektorn med cirka 20 miljoner euro årligen. Historiskt sett kom statsstödet till för att kompensera kommunernas kostnader för de bidrag som beviljas föreningarna i enlighet med idrottslagen (Vasara 2004, 283). Det nuvarande statsandelssystemet känner emellertid inte till någon sådan öronmärkning. Därför är det positivt för föreningarna att kommunernas stöd är dubbelt så stort som den statsandel som betalas till kommunernas idrottssektor. Ändå är det sammanlagda kommunala och statliga stödet till lokal verksamhet 67 gånger mindre än i Sverige och över 2 gånger mindre än i Norge. De finländska föreningarnas ställning har förbättrats något genom statens stöd till föreningarna som infördes år 2009. Anläggning av idrottsplatser Nedan betraktas anläggning av idrottsplatser och idrottsanläggningar främst genom finansiering och innehav. En jämförelse av idrottsanläggningarnas uppbyggnad ingår inte denna rapport. I Finland och i Norge finns omfattande register över idrottsanläggningar som möjliggör en detaljerad jämförelse mellan länderna. Av de cirka 30 000 idrottsanläggningarna i Finland har 75 procent byggts av kommunerna som också underhåller dem. Också största delen av de övriga idrottsanläggningarna kontrolleras av kommunerna (Undervisningsministeriet 2009a, 22). Antalet idrottsanläggningar i Sverige var också cirka 30 000 enligt en uppskattning år 2005 (Riksidrottsförbundet 2008c, 26). Enligt de färskaste uppgifterna är antalet cirka 35 000. Av dessa ägs cirka 70 procent av kommunerna. En skillnad jämfört med Finland är att cirka hälften av alla idrottsanläggningar i Sverige inte upprätthålls av kommunen. Av uppgifterna om utvecklingen av innehavet och underhållet av idrottsanläggningar framgår att både det kommunala och det icke-kommunala (vanligen idrottsförening) underhållet har ökat under 19962006 (Sveriges Kommuner och Landsting).
Figur 11 Kommunernas investeringar i idrottsanläggningar 20042008 (brutto)
I Norge äger idrottsföreningarna 45 procent av idrottsanläggningarna, staten och kommunerna 37 procent och andra organisationer 18 procent. Största delen av näridrottsanläggningarna ägs av en offentlig instans, 18 procent av föreningar och 16 procent av övriga (Skirstad 1999, 278, 287288). Den norska modellen avviker från den finska något mer än den svenska och tas därför upp mer ingående nedan. I figur 11 presenteras kommunernas investeringar i idrottsanläggningar i bruttobelopp, med andra ord inklusive statsandelarna till kommunernas investeringar samt finansiering från andra källor. Uppgifter om investeringar i idrottsanläggningar finns från Norge och Finland. I den svenska statistiken ingår också kultursektorn i investeringsbeloppen, varför den inte tas upp närmare här. Ökningen i investeringarna i idrottsanläggningar i Norge på sistone avspeglas i att de överskrider de totala investeringarna i kultur och idrott i Sverige åren 2007 och 2008. I idrott investerades totalt över 300 miljoner euro år 2008. Till ökningen har sannolikt bidragit de norska kommunernas goda ekonomi samt de storinvesteringar, såsom Holmenkollenprojektet, som inföll under den granskade perioden. Budgeten för Holmenkollenprojektet var större än de sammanlagda kommunala idrottsinvesteringarna i Finland på ett år. På längre sikt bidrar statens starka stöd till de väl tilltagna idrottsinvesteringarna i de norska kommunerna. Statsstödet har de senaste åren varit 3040 procent av kommunernas totala investeringar, medan det i Finland ligger på cirka 10 procent. I Finland har de årliga idrottsinvesteringarna legat på cirka 100 miljoner euro per år. I Norge ökas idrottsinvesteringarna ytterligare av fylkenas och föreningarnas egna investeringar. Det norska registret över idrottsanläggningar KRISS (www.idrettsanlegg.no) innehåller uppgifter om idrottsanläggningarnas ägare. I Norge äger föreningarna flest anläggningar. Största delen av dessa har dock låga investerings- och driftskostnaderna. Det är fråga om anläggningar som kan byggas och underhållas med en kombination av statliga vinstmedel och frivilligt arbete. Idrottsföreningarna äger till exempel 70 procent av de upplysta skidspåren, men inte en enda simhall, som alla är i offentlig ägo. Vidare äger föreningarna omkring hälften av fotbollsplanerna, men dessa är övervägande gräsplaner medan kommunerna äger praktiskt taget alla konstgräsplaner. I Norge avviker förhållandet mellan kommunernas driftskostnader och investeringar i idrottsanläggningar från situationen i Finland. Under den granskade perioden var kommunernas investeringsutgifter (brutto) i Norge nästan lika höga som driftskostnaderna inom idrottssektorn (brutto), år 2008 var de t.o.m. högre. I Finland har investeringarnas andel (brutto) varit cirka en femtedel av driftskostnaderna (brutto). Uppgifterna för kommunerna beskriver relativt väl situationen för hela Finland, eftersom betydande investeringar eller driftskostnader som hänför sig till idrottsanläggningar inte uppstår utanför den kommunala ekonomin. I Norge uppstår investeringar och driftskostnader också inom idrottsrörelsen och fylkena, men i synnerhet investeringarna är mindre än för kommunerna. För Sverige finns inga separata uppgifter om idrottsinvesteringarna, men utifrån de sammanlagda investeringarna i kultur och idrott kan man sluta sig till att differensen mellan investeringarna och driftskostnaderna är ännu större än i Finland. Sammanfattning I Norge och Sverige är statens bidrag till idrotten större än i Finland. Skillnaden har uppkommit först under 2000-talet. Bidragen per capita är likväl i stort sett lika stora i Finland och i Sverige. I Norge och i Finland baserar sig idrottsbidragen i sin helhet på avkastningen från de statliga spelbolagen. Endast i Sverige tilldelas idrotten dessutom betydande budgetbidrag. Skillnaden mellan den årliga utdelningen av penningspelavkastningen till motion och idrott i Finland är cirka 100 miljoner euro jämfört med i Sverige och cirka 140 miljoner euro jämfört med i Norge. Orsaken till skillnaden är inte avkastningen från spelbolagen, utan att andelen som anvisas idrotten är mindre. I Finland får idrotten cirka 13 procent, i Norge 45,5 procent och i Sverige hela 80 procent av de medel som anvisas utanför statsbudgeten. I Norge och Sverige är ”idrottsbudgetarna” enklare än i Finland. Detta beror bland annat på att bidragen betalas till den svenska och norska idrottsrörelsen, som sedan disponerar medlen internt. Staten fastställer endast verksamhetsramarna och anvisningarna för disposition av medlen till de lägre organisationsnivåerna. I Finland är statens och kommunernas ekonomiska stöd till lokal motions- och idrottsaktivitet betydligt mindre än i Sverige och Norge. Statsstödet kanaliseras främst till centralorganisationerna. Huvudparten av det kommunala stödet anvisas till underhåll av idrottsanläggningar. Föreningsstödets andel är liten. I Sverige och Norge är stöden sannolikt också förknippade med arbetsfördelningen mellan den kommunala idrottssektorn och de lokala idrottsföreningarna som avviker från det finländska systemet. Den mest påfallande strukturella skillnaden är den finländska idrottsrörelsens polycentriska verksamhetsmodell som avviker klart från den svenska och den norska idrottsrörelsen pyramidstruktur. I Finland utgår det interna beslutsfattandet och representationsorganisationen inte på samma sätt från gräsrotsnivån som i de två andra länderna. Paraplyorganisationen Finlands Idrott representerar inte hela idrottsrörelsen på samma sätt som RF eller NIF. Därför kan den inte heller utan särskilt mandat fungera som en befullmäktigad diskussionspartner med finska staten. Den decentraliserade idrottsrörelsen förskjuter den idrottspolitiska beslutsmakten till staten, som samtidigt tar på sig allt mer operativa uppgifter. I detta hänseende förefaller den svenska statens roll enligt Peterson & Norbergs rapport (2008) nästan vara den motsatta. Endast i Norge står makt- och uppdragsproportionerna mellan idrottsrörelsen och staten i balans, åtminstone enligt Bergsgards (2008) tolkning. Källor
Bergsgard N.A., Nødland, S.I. & Gjerstad B. (2007b). Kompetanse og aktivitet: En gjennomgang av aktivitetsmidlene til barn og ungdom (post 3) fordelt via særforbundene. Rapport IRIS -2007/093. Bergsgard, N.A. (2008). Et norsk blikk på svensk idrettspolitikk.
Enjolras, B. (2004). Idrett mellom statlig styring og selvbestemmelse. Idrettens bruk av spillemidler. Institutt for samfunnsforskning/rapport 2004:7. Heikkala J. (1998). Ajolähtö turvattomiin kotipesiin: Liikunnan järjestökentän muutos 1990-luvun Suomessa. Tampereen yliopisto. Koski, P. & Heikkala, J. (1998). Suomalaisten urheiluorganisaatioiden muutos. Liikunnan sosiaalitieteiden laitoksen tutkimuksia no 63, Jyväskylän yliopisto. Mäkinen, J. (2010). Urheilun tuki ja rakenteet Suomessa, Ruotsissa ja Norjassa (2010). Kilpa- ja huippu-urheilun tutkimuskeskus. KIHUn julkaisusarja nro 17. 165s. Peterson, T. & Norberg, J.R. (2008). Föreningsfostran och tävlingsfostran. En utvärdering av statens stöd till idrotten. SOU 2008: 59. Skirstad, B. (1999). Norwegian Sport at Crossroad, i verket Klaus Heinemann (red.), Sport Clubs in Various European Countries. Series Club of Cologne Vol. 1. Hofmann ja Schautter. St. Meld. nr 14 (19992000). Idrettslivet i endring. Om statens forhold til idrett og fysisk aktivitet. Kulturdepartement. St. Meld. nr 27 (19961997). Om statens forhold til frivillige organisasjoner. Kulturdepartement. Vasara, E. (2004). Valtion liikuntahallinnon historia. Liikuntatieteellisen Seuran julkaisu nro 157. Helsingfors
Copyright © Jarmo Mäkinen 2011.
|
|
www.idrottsforum.org | Redaktör Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Aage Radmann
|