|
|
 Håkan Larsson
Birgitta Fagrell
Karin Redelius
Kön–Idrott–Skola
En inte ringa del av idrottsforskningen, åtminstone i Sverige, handlar om idrottsämnet i skolan. Och helt rätt och rimligt är detta dessutom. Medan föreningsidrotten i alla dess former kännetecknas av att deltagande är helt frivilligt, så är skolans gymnastik- och idrottsutbildning, numera inom ramen för skolämnet idrott och hälsa, obligatorisk, reglerad av styrdokument, ledd av högutbildade lärare och föremål för betygsättning. Och eftersom allt detta sker i offentlig regi är det naturligtvis av största betydelse att följa upp, studera och utvärdera verksamheten. Nya verksamhetsplaner och styrdokument som tar tillvara förändringar i samhällets åsiktsklimat bidrar dessutom till att människorna i verksamheten har svårigheter att fullt ut anpassa sin praktik till de förändrade förutsättningarna.
I början av 1980-talet bytte ämnet namn från gymnastik till idrott, och den sedan något decennium pågående könsrollsdebatten i samhället fick en försiktig spegling i idrottsämnets kursplan. Samundervisning förespråkades, med målet att bidra till ett utjämnande av könsrollerna och därmed större jämställdhet. Nu gällande läroplan för grundskolan kom 1994. Ämnesbeteckningen blev idrott och hälsa, och kursplanen betonar just relationen mellan fysisk aktivitet och hälsa. När det gäller könsskillnader är det numera så, för idrottsämnet såväl som för hela skolan, att mäns och kvinnors lika rätt och möjligheter ska främjas. Så hur fungerar då detta i praktiken? I projektet Konstruktionen av kön och synen på kroppen i skolans idrottsundervisning, som finansieras av Vetenskapsrådet med närmare tre miljoner kronor, undersöks just detta av Håkan Larsson, Birgitta Fagrell och Karin Redelius. Det empiriska materialet består av videofilmade observationsstudier, intervjuer med lärare och elever, samt genomgång av nationella och lokala kursplaner. Analysen av det omfattande materialet pågår för fullt, men forskarna har valt att redan nu, exklusivt för idrottsforum.org, belysa några av de problemområden som projektet omfattar. Det handlar om genus i undervisningen ur ett lärarperspektiv, betyg och bedömning i förhållande till genus, samt makt och motstånd i gymnastiksalen.
HÅKAN LARSSON är docent och universitetslektor i pedagogik vid Lärarhögskolan i Stockholm och Gymnastik- och idrottshögskolan. BIRGITTA FAGRELL och KARIN REDELIUS är universitetslektorer i pedagogik vid Gymnastik- och idrottshögskolan. Till artikeln
|
 Dag Vidar Hanstad
Kommersialiseringen av skiskyting
När Magda var som bäst var skidskytte som hetast – i Sverige. När hon nu istället sitter i TV-soffor och frågesportburar, och ingen har kunnat följa i hennes spår, så har hela sporten drabbats av irrelevans, vilket som alla vet är en livsfarlig sjukdom för idrottsgrenar. Något liknande har hänt inom tennis, där Sverige efter ett par tre fantastiska decennier numera spelar en blygsammare internationell roll, och därmed publikintresset sviktar. Frågan som inställer sig är naturligtvis om detta är lagbundet: Måste ett brett intresse i ett land för en viss gren stimuleras av nationella framgångar i den grenen? I Norge har skidskytteförbundet NSSF inte bara lyckats skapa stort intresse för sporten, och då med god hjälp av framgångsrika skidskyttar som Bjørndalen och Skjelbreid Poirée, utan också på olika sätt byggt in skydd mot att sporten förlorar sin publik på grund av att det egna landets framgångar uteblir.
En som studerat skidskyttets kolossala framgångar i Norge, såväl idrottsligt som publikt, är förre sportjournalisten och numera doktoranden Dag Vidar Hanstad. I boken Fullt hus: Eventyret norsk skiskyting redovisar han en analytisk reportageresa genom norskt skidskytte och dess organisation och affärer, på längs och på tvärs. idrottsforum.org återkommer med en recension av Hanstads bok, men i väntan på det har vi nöjet att kunna presentera en specialskriven artikel som tar sin utgångspunkt i boken och några av dess temata, speciellt de ekonomiska frågorna, som redovisas med uppfriskande detaljrikedom. Hanstad visar på en rad kloka och förutseende beslut och strategier från förbundsledningens och det internationella förbundets (som i slutet på 90-talet hade samma ledare, Anders Besseberg) sida som lett till ökat intresse för idrotten såväl i Norge som internationellt. Skidskytte är den populäraste sporten i Norge, och är på det viset större än både fotboll och nationalsporten langrenn.
DAG VIDAR HANSTAD är stipendiat vid Norges idrettshøgskole, Oslo. Till artikeln
|
 Kalle Danielsson
E-sport: rörelse utan rörelse
De dyker upp överallt nu, tecknen på en omvälvande förändring i främst ungdomars sätt att tillbringa sin fritid. SVT har ett presentations- och recensionsprogram för olika former av datorspel, Kontroll; i stort sett alla dagstidningar ägnar en helsida i veckan åt recensioner av spel; det finns en hel rad glassiga magasin på temat i tidningshandeln; allt oftare dyker det upp kulturartiklar och andra ”seriösa” inlägg om datorspel; internetcaféer läggs ner och i deras ställe kommer internetspelhallar. Det är fråga om en revolution, varken mer eller mindre, som omfattar ett betydande antal människor världen över som själva spelar, som utvecklar spel, eller organiserar spelandet. Men trots de synliga bevisen på dess existens och den avsevärda kvantitativa tillväxten, är internetspelandet i huvudsak något som försiggår i tysthet. För de allra flesta är det helt okänt, kanske ointressant, och för vissa upplevs det till och med som ett hot.
För idrottsforum.orgs surfare är dock dunklet på god väg att skingras, och för det kan vi tacka vår specielle medarbetare Kalle Danielsson, som omarbetat ett avsnitt i sitt examensarbete till en informativ och explanativ artikel om vad e-sport är: hur det fungerar, hur utbrett det är, vem utövar det, med mera, med mera. Huvuddelen av artikeln ägnas åt en prövning huruvida onlinespel kvalificerar att kallas sport. Danielsson går igenom Allan Guttmanns klassiska karakterisktika för tävlingsidrott och prövar dem ett och ett mot e-sporten. En väl genomförd och inspirerad analys leder honom till slutsatser om e-sportens sportifiering som delvis ställer idrottsbegreppet på huvudet.
KALLE DANIELSSON är nykorad fil kand i idrottsvetenskap från Malmö högskola. Till artikeln
|
 Bo Carlsson
Kristin Fransson
Youth Sports, Official Sports Policy, and Children’s Rights in Society
Idrotten utställer en rad löften till det omgivande samhället och de individer som befolkar det, såväl som grundläggande idé som i sin organisatoriska manifestation. Men i varje löfte ligger också inbyggt ett hot om en dysfunktion, ett missbruk, en medaljens baksida. Idrott helar och förenar; idrott skadar och splittrar. Idrott inkluderar och skapar kamratskap; idrott exkluderar och skapar fiendskap. Idrott fostrar till solidaritet och humanism; idrott stimulerar elitism och förakt för svaghet. Denna idrottens paradox har tagits som utgångspunkt i en rad analyser av idrottens väsen och praktiska uttryck, inte minst när det gäller en av dess värsta avarter, vanvård eller missbruk av barn och ungdomar. Barns naturliga utsatthet är inte minst uppenbar, ja snarast förstärkt, i idrottens värld, där barn far illa som en följd av idrottens inneboende och grundläggande existentiella tema, konkurrensen, tävlingsmomentet. Men också baksidorna drabbar barn och ungdomar, och drabbar dem värst – beroendeförhållanden, selektion och exklusion.
Bo Carlsson och Kristin Fransson har studerat barns och ungdomars utsatthet i Idrottssverige, och vi kan i denna uppdatering publicera artikeln ” Youth Sports, Official Sports Policy, and Children’s Rights in Society”. som bygger på deras paper till årets konferens med International Association of Sports Law, som går på temat ”Fighting Abuse in Sport”. Det finns tydliga indikationer på att barn far illa av idrott även utan att vara utsatta för direkt missbruk av en enskild idrottsfunktionär. Carlsson och Fransson närmar sig problematiken från olika håll; de studerar officiell policy, de undersöker ungdomsidrottens ställning i den svenska idrottsmodellen, de lyfter fram initiativ i den tredje sektorn som stödjer utsatta barn och ungdom såväl förebyggande som reparativt. De sammanfattar problematiken teoretiskt som uttryck för tre slags dilemman: funktionella dilemman, som är följder av idrottens inre väsen; utvecklingsdilemman, som är följder av att barn i idrott ofta ses som, och behandlas som, små vuxna; samt moraliska dilemman, som uppkommer i samband med manifesta uttryck för sportens tävlingsmoment, exempelvis selektionsprocesser.
BO CARLSSON är professor i rättssociologi och idrottsforskare vid Malmö högskola. KRISTIN FRANSSON är fil kand i idrottsvetenskap oxch arbetar som forskningsassistent vid Idrottsvetenskap, Malmö högskola. Till artikeln
|
 Lise Warren Pedersen
Dansk gymnastik- og idrætskultur i Nordamerika:
Hvordan dansk folkelighed og gymnastik slog amerikanske rødder
Medan gymnastics av de flesta amerikaner som hör ordet förknippas med Olga Korbut, Nadia Comanescu och naturligtvis nya egna stjärnan Chellsie Memmel, har beteckningen Danish style gymnastics reserverats för att beskriva den speciella form av folkgymnastik som kommer ur tysk, svensk och inte minst dansk tradition när den uppträder i USA. Och det gör den. Nils Bukh, den danska gymnastikens fader, tog själv en trupp danska gymnaster tillUSA i början på 1920-talet, och besökte bland annat universitetet i Berea, Kentucky, där deras framträdande väckte stor entusiasm hos åskådarna. Än idag utövar man ”dansk gymnastik” på Berea College, och än idag besöks orten av danska gymnaster i form av The National Danish Performance Team.
Ett annat yttryck för kopplingen mellan dansk gymnastik i Berea och i Danmark är ett utbytesprogram, Danish American Exchange Program, inom vars ram danskar knutna till DGI besöker Berea College under en längre tidsperiod. Detta har spridits också till Kansas, Michigan, W. Virginia, New Jersey, North Carolina, Virginia med flera amerikanska delstater, men Kentucky är bas för utbytesverksamheten. Under 2002–03 var Lise Warren Pedersen anställd på Berea College inom ramen för utbytesprogrammet, som varit föremål för en omfattande undersökning av Pedersen, och sedermera en doktorsavhandling (2004). I denna artikel, som bygger vidare på avhandlingen, diskuterar Lise Warren Pedersen en rad olika aspekter av dansk gymnastik i Berea, bland annat syftet med och resultaten av satsningen, kulturförmedlingsaspekten och könsaspekten. Författaren ifrågasätter avslutningsvis om det verkligen är en fråga om ett utbyte; hon föreslår istället beteckningen missionsverksamhet.
LISE WARREN PEDERSEN håller på att slutföra sin PhD-examen vid Institut for Idræt, Københavns Universitet. Till artikeln
|
 Peter Dahlén
Svarta idrottsstjärnor och rasismens diskurs: Muhammad Ali, Michael Jordan och Mike Tyson i jämförande belysning
Del 3: Mike Tyson
På den tredje duken i Peter Dahléns triptyk av förhållandet mellan idrott, ras och medier i USA är motivet den ryktbare/beryktade tungviktsvärldsmästaren i boxning, Michael Gerard Tyson (f. 1966). Mike Tysons liv och karriär uppvisar intressanta skillnader och likheter i förhållande till Muhammad Ali, som var föremål för den första artikeln i serien, och Michael Jordan, som behandlades i andra delen, och fördjupar därmed insikten om svartas situation inom amerikansk idrott – och media.
Tyson kom från fattig bakgrund; barndomen tillsammans med två syskon och ensamstående moder var en enda lång progression av geografisk och mental förflyttning mot allt djupare misär. Att han hamnade i ungdomsfängelse i tidiga tonår får betraktas som en naturlig utveckling. Det var också i ett fängelse som unge Mike tog de första stegen mot den kommande framgångsrika boxningskarriären.
Mike Tyson har förmodligen slagit sin sista knockout i professionella sammanhang, och hans liv och karriär, så som Peter Dahlén med Ellis Cashmores hjälp summerar den, representerar en ytterligare variant på temat svart idrottare i det mediestyrda USA, jämfört med Ali och Jordan. Tyson blev den vita pressens favorithatobjekt och kunde pressas in i den värsta av rasstereotyper, den om den svarte mannen som en rasande, brutal, ointelligent best – vid något tillfälle presenterades hans motståndare med orden ”and in the human corner...”. Efter en framgångsrik boxarkarriär och ett mer eller mindre misslyckat liv i de flesta andra avseenden, har Tyson nu, 39 år gammal, förlorat tre av sina fyra sista matcher, den sista så så sent som i juni 2005 mot irländaren Kevin McBride på teknisk knockout.
PETER DAHLÉN är försteamanuensis vid Institutt for informations- og medievitenskap, Universitetet i Bergen. Till artikeln
|
 Jesper Thiborg
Fotbollsspelares moral
Idrottspersoners agerande på planen, i rinken eller i andra arenor är ofta föremål för belysning på sportsidorna, i etermedia eller i andra offentliga sammanhang, och lika ofta som ett mål, en målgörande passning eller någon annan idrottslig framgång ger upphov till uppmärksamheten, är det spelarens osportsliga beteenden som avhandlas. Frågor har i sådana sammanhang väckts om var gränsen bör gå mellan spelets regler och samhällets när det gäller vilket instans som ska ställa missdådaren till svars när det gäller till exempel uppkomna personskador. Och osökt glider diskussionen in på frågor om idrottares moraliska hållning inom ramen för idrottsligt utövande.
Ishockey är väl kanske det man först tänker på i dessa sammanhang, inte minst när det gäller uppkommen personskada, men också inom den största idrotten, fotbollen, blir utövarnas moral genomlyst och ifrågasatt. Jesper Thiberg redovisar i sin artikel en undersökning som erbjuder ett vetenskapligt korrektiv till (van-)föreställningarna om fotbollsspelares moral. Med hjälp av en enkät till elitfotbollsspelande män och kvinnor, som bland annat innehöll frågorna ur Participation Motivation Questionnaire och NEO-FFI, och en gedigen statistisk analys, kan Thiberg dra viktiga slutsatser om deltagarnas personliga egenskaper, motiv till idrottsdeltagande och moral när det gäller regelöverträdelser, fair play och sportpersonship.
JESPER THIBORG har en kandidatexamen i idrottsvetenskap från Malmö högskola. Till artikeln
|
 Torbjörn Andersson
Fotbollen i Södertälje
Idrotten, och kanske mera specifikt fotbollen, som integrationsarena i teori och empiriskt diskuteras från och till i dessa spalter. Så också denna gång, teoretiskt, i Ingela Kolfjords artikel nedan och med mer empirisk inriktning i Torbjörn Anderssons artikel ”Fotbollen i Södertälje”. Det har varit mycket med Assyriska FF det senaste dryga året, efter det att laget kämpade sig upp i den högsta svenska serien, Allsvenskan. Det blev en kort vistelse, det stod redan för ett par månader sedan klart att laget förmodligen skulle komma att spela i Superettan nästa säsong, och häromveckan blev detta fastställt. ”Invandrarlaget” från Södertälje söder om Stockholm, som fortfarande till viss del består av spelare med etnisk bakgrund i den assyriska folkgruppen som kom till Sverige under senare delen av 60-talet, är dessutom föremål för en serie dokumentära TV-program under namnet ”Assyriska - landslag utan land”.
Fotbollshistorikern Torbjörn Andersson har valt en något annan vinkling på sin studie av Assyriska FF, och i mindre grad av Södertäljekollegorna Syrianska FC, vars spelare har en likartad etnisk bakgrund som Assyriska och som i år knappt kvalmissade Superettan. I sin artikel lägger Andersson tonvikten vid klubbarnas förhållande till staden Södertälje, dess invånare och institutioner, som han skärskådar genom ett källmaterial som består av inlägg på chatfora på Internet, dels Assyriskas eget, dels deras supporterklubb Zelge Fans’. Vidare redovisas ett kvantitativt empiriskt material från en enkätstudie av samtliga elever i Södertäljegymnasiernas första klass. Materialet erbjuder en rad intressanta iakttagelser om Assyriskas plats i Södertäljeungdomens hjärtan, och därmed i förlängningen, i viss utsträckning, om fotbollens integrationseffekter.
TORBJÖRN ANDERSSON disputerade 2002 på avhandlingen Kung fotboll och är verksam som idrottshistoriker och lektor vid Idrottsvetenskap, Malmö högskola. Till artikeln
|
Peter Dahlén
Svarta idrottsstjärnor och rasismens diskurs: Muhammad Ali, Michael Jordan och Mike Tyson i jämförande belysning
Del 2: Michael Jordan
I andra delen av sin artikeltrilogi om idrott, ras och medier i USA sätter Peter Dahlén søkelyset på den sportsligt och ekonomiskt nästan osannolikt framgångsrike basketbollspelaren Michael Jordan. När Jordan, som gjort sig ett namn i universitetsligan i basketboll, kom till National Basketball Association (NBA) 1984 hade ligan under ett dramatiskt år skakats i grunden av den nye chefen, David Stern, som 1983 övertagit ledaskapet för en organisation i djup kris. Michael Jordan kom att bli en viktig aktör i upprättelsen av ligan i den amerikanska allmänhetens ögon.
Som svart idrottsman med nästan obegränsad tillgång till media i USA har Jordan valt en betydligt lägre profil än Cassius Clay/Muhammad Ali, som behandlades i Dahléns första artikel i serien. Inga som helst politiska uttalanden från Jordan finns i arkivet, inte i rasfrågan, inte i någon annan fråga. Mest känd utanför sporten (inom den anses han vara den främste allroundspelaren någonsin) är han för sina skyhöga inkomster, och då inte i första hand den väl tilltagna lönen som spelare. Nej, viktigare i det hänseendet har varit reklamintäkterna från i första hand Nike, vars egen framgångssaga till inte ringa del är förbunden med Jordans.
PETER DAHLÉN är försteamanuensis vid Institutt for informations- og medievitenskap, Universitetet i Bergen . Till artikeln
|
 Ingela Kolfjord
Landskrona i förvandling
– en idrotts- och kunskapsstad i vardande
I oktober blev det klart; Landskrona BoIS herrfotbollslag lyckades inte hålla GAIS stången och därmed inte heller hålla sig kvar i den högsta serien, Allsvenskan, utan gör Assyriska och GIF Sundsvall sällskap till Superettan. Smällarna har varit många för Landskrona, stor varvsindustristad som efter 70-talets strukturförändringar inte riktigt hittat en ny identitet. Staden dras med de klassiska postindustriella problemen och har därtill en stor invandrarpopulation vars integration hämmats av bristen på arbetstillfällen och den svaga framtidstron. På senare år har Lunds universitet förlagt vissa kurser till Landskrona, till synes utan en mer avsiktlig och långsiktig strategi.
En uttalad avsikt finns det emellertid bakom Malmö högskolas satsning på Landskrona, att i samarbete med kommunen 2007 starta en projektledarinriktad tvåårig utbildning i Internationell migration och etniska relationer (IMER) med inriktning mot idrottsvetenskap. Syftet är att utnyttja idrottens potential som integrationsarena. I utbildningen samsas ett antal discipliner, som juridik, ekonomi och politik, och en rad infallsvinklar: etnicitet, genus, sexualitet, bland annat. Ingela Kolfjord, som arbetar med att bygga upp utbildningen, delar i denna artikel med sig av de teoretiska analyserna, funderingarna och sedermera utgångspunkterna för den nya satsningen.
INGELA KOLFJORD är FD i rättssociologi och lektor vis Hälsa och samhälle, Malmö högskola. Till artikeln
|
Peter Dahlén
Svarta idrottsstjärnor och rasismens diskurs: Muhammad Ali, Michael Jordan och Mike Tyson i jämförande belysning
Del 1: Muhammad Ali
Visst var det trist att vår svenske tungviktsboxningsvärldsmästare Ingemar Johansson förlorade titeln mot Floyd Patterson i returmötet, och sedan i den tredje matchen – men Floyd var ju en sådan trevlig neger som kom till Sverige som mästare och blev nästan accepterad av nästan hela svenska folket. Men usch så hemsk den där brutale Sonny Liston var, som slog ut den nästan svenske gentlemannaboxaren Floyd, och två gånger på rad! Men hurra! – där kom en rolig kille som dansade i ringen och rimmade utanför den och gav den där Sonny Liston på nöten. Han hette Cassius Clay och blev för en kort stund den store hjälten för svenska tonårsgrabbar med ganska begränsat intresse för boxning. När returmötet mot Liston gick av stapeln 1965 hade Cassius Clay bytt både religion och namn, och för svenska tonåringar blev det hela alldeles för komplicerat; och vem bryr sig om boxning? Och negrernas situation i Amerika?
Idag betraktas Muhammad Ali som en av de största idrottsprofilerna genom tiderna, och han var förvisso ett av de första riktigt tydliga exemplen på det symbiotiska förhållandet mellan idrott och medier – medierna skapar stjärnor av framgångsrika idrottare och dessa säljer lösnummer och biobiljetter och drar in annonspengar åt mediakonglomerat världen runt men mest i USA. I sin nya artikel, den första delen av tre, fortsätter Peter Dahlén sin undersökning av idrott, ras och medier i USA. Den första delen behandlar Muhammad Ali, den andra Michael Jordan (publiceras 051102) och i sista delen tar han sig an Mike Tyson (051116). Tre amerikaner, män, svarta, som sysslar med kontaktsporter. Men studerade i ljuset av en rasmässig diskurs uppvisar de en rad intressanta och belysande skillnader.
PETER DAHLÉN är försteamanuensis vid Institutt for informations- og medievitenskap, Universitetet i Bergen . Till artikeln
|
 Björn Sandahl
Idrottsämnet som samhällsspegel: En tentativ komparation av idrottsundervisningen i Europa och USA under 1900-talets andra hälft
Björn Sandahl disputerade i maj 2005 på en avhandling om idrottsämnet i den svenska skolan, Ett ämne för alla? Normer och praktik i grundskolans idrottsundervisning, där han diskuterar normer och praktik i grundskolans idrottsundervisning 1962–2002. Inför denna specialskrivna artikel har han omarbetat den del av avhandlingen som behandlar utvecklingen av idrottsämnet i andra länder, och med ett delvis annat perspektiv på den komparativa analysen framkommer också annorlunda och förvisso mycket spännande mönster som vidgar förståelsen för den svenska utvecklingen.
De länder som jämförs, inbördes och med Sverige, i artikeln är Tyskland, England, Danmark, Sovjetunionen och USA. På basis av analys av sekundärdata kan Sandahl dela in länderna i två huvudgrupper. Sverige, Danmark och (Väst-)Tyskland utgör en i vissa hänseenden homogen grupp där utvecklingen kännetecknas av övergången vid mitten av 1950-talet från gymnastik som dominerande inriktning in om skolidrottsämnet till idrott, samtidigt som den frivilliga föreningsidrotten varit väl utvecklad och organiserad. De återstående länderna, England, Sovjetunionen och USA, å andra sidan, saknar en centralt organiserad föreningsidrott, och utvecklingen av idrottsämnet i skolan följer också helt andra logiker och mönster.
BJÖRN SANDAHL är forskare och lärare vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm. Till artikeln
|
 Fredrik Johansson
Pascal Rotter Nilsson
Tredje generationens konstgräs
och fotbollens framtid
I nästsista omgången av allsvenska serien i fotboll hade Malmö FFs herrlag möjlighet att bättra på sina chanser till en andraplats i serien, och därtill hyfsa sin statistik på konstgräs. På två matcher hittills under säsongen hade MFF inte lyckats ta en enda poäng, och i "konstgräsligan" låg man ohjälpligt sist. Men, ack! – på Gävles hemmaarena fick man istället bita i den tredje generationens konstgräs när man på nytt fick se sig besegrade på detta underlag. Vilket betyder att laget missar spel i Europa nästa säsong, och, ännu snöpligare kanske, cementerar sin position som sämsta elitfotbollslag på konstgräs.
Tredje generationens konstgräs har mer än tidigare "generationer" skapat kontroverser, främst naturligtvis för att kvaliteten numera är så god att artificiellt underlag blivit ett realistiskt alternativ till naturgräs. Och inte minst för att det när billigare, har konstgräset fått anhängare högt upp i den internationella fotbollshierarkin. Men vad tycker spelarna? Vad betyder övergången till konstgräs för "the beautiful game"? Fredrik Johansson och Pascal Rotter Nilsson har tagit sig an denna frågeställning i en D-uppsats vid Idrottshögskolan i Göteborg. I denna artikel har författarna koncentrerat sin resultat, som bygger på enkät- och intervjusvar från spelare med större och mindre erfarenhet av spel på konstgräs.
FREDRIK JOHANSSON och PASCAL ROTTER NILSSON studerar vid Idrottshögskolan i Göteborg. Till artikeln
|
 Elisabet Apelmo
”Från det att jag var liten har det alltid varit boll.”
Om konstruktionen av femininitet bland elitsatsande fotbollstjejer
Kvinnofotbollen har haft en framträdande plats på idrottsforum.org alltsedan Jonny Hjelms och Eva Olofssons artikel om genombrottet för svensk damfotboll i september 2003. Ämnet är förvisso underbeforskat och vi fortsätter att uppmuntra vidare undersökning av olika aspekter av ämnet. En aspekt som ägnats viss uppmärksamhet redan är frågan om kropp, kön och identitet inom kvinnofotbollen; identitetsskapandet blir självfallet problematiskt när kvinnor ger sig in i ett sammanhang – en idrott, i det här fallet – med en mycket lång maskulin historia. Om detta har Gunlög Fur skrivit i februari 2005, och den problematiken står i centrum också för Elisabet Apelmos studie av MFFs DU-lag.
Malmö FF Dam's utvecklingslag (DU) består av 15–18-åriga tjejer som tar fotboll på stort allvar och satsar på att bli elitspelare. DU är en av de mer ambitiösa elitsatsningarna inom svensk kvinnofotboll. De spelare som lyckas tar klivet upp i A-laget. Elisabet Apelmo studerade laget under säsongen 2004–05, genom deltagande observation vid träning och matcher och ett antal samtalsintervjuer med sju av spelarna. I artikeln diskuterar hon bakgrunden till tjejernas fotbollsintresse och varför de började spela; vad som gör att de fortsätter och satsar så hårt; om skillnaderna mellan männens och kvinnornas fotbollsspel; samt hur fotbollen påverkar konstruktionen av deras könsidentitet.
ELISABET APELMO är konstnär och har studerat filosofi och sociologi vid Lunds universitet. Till artikeln
|
 Jan Toftegaard Nielsen
Kunsten at få børn og unge i bevægelse
Mediebilden av dagens ungdom föreställer fysiskt inaktiva, feta och osunda barn och ungdomar som sitter framför datorn med dess förråande datorspel och äter junkfood, och oron är stor för den framtida utvecklingen framför allt vad gäller inaktiviteten och fetman. Men, konstaterar Jan Toftegaard Nielsen i sin artikel, den vuxna generationen har i alla tider oroat sig för ungdomens utveckling, och möjligen har vuxengenerationen också alltid igångsatt projekt och program för att ”bryta de onda mönstren” och få ungdomsgenerationen ”på rätt köl” igen. Så är i alla händelser fallet idag i Danmark – och annorstädes – vilket ju dessbättre håller akademikerklassen sysselsatt med att utvärdera de olika insatserna. I Danmark har man tolkat problemet som en fråga om att få barnen att tidigt ägna sig åt idrott och annan fysisk aktivitet, och följaktligen är det Kulturministeriet som släppt till slantarna, och skolan tillsammans med idrottsrörelsen som ska svara för insatserna.
Jan Toftegaard Nielsens utvärderingsstudie gäller ett projekt på Fyn, ”Modelprojekt Børn og unge i bevægelse på Fyn”, med syftet att inpränta i en större grupp 6–10-åringar insikten om värdet av fysisk aktivitet för att hålla sig glad, frisk och sund. Metodologiskt är projektet förvisso intressant, med bland annat frågeformulär till ett par tusen barn i projektet. Också de preliminära resultat som presenteras i artikeln är synnerligen intressanta, inte minst det faktum att 90 procent av barnen i projektet redan är fysiskt aktiva på regelbunden basis – och därtill vill göra ännu mer – och författaren ser sig därför föranlåten att också diskutera och ifrågasätta användandet av den moderna ”projektkulturen” för att sätta fart på de resterande tio procenten.
JAN TOFTEGAARD NIELSEN är disputerad forskare vid Institut for Idræt og Biomekanik, Syddansk universitet i Odense. Till artikeln
|
 Dan Porsfelt
Supporterrock i Sverige
Vad menar vi med supporterskap? I en artikel på idrottsforum.org nyligen skrev Peter Dahlén om supporterskapet betydelse för att upprätthålla idrottens, och mera specifikt, fotbollens position inom alla andra områden, samt om hur supporterskap utvecklats i takt med förändringarna inom idrott och media under de senaste årtiondena. Supporterskap ligger i botten också för Dan Porsfelts artikel. Liksom Dahlén, och Sandvoss vars bok Dahlén utgick från, framhäver Porsfelt supporterskapets betydelse för att skapa identitet, och globaliseringens effekter på identitetsskapandet, som en av flera centrala aspekter på ämnet och fenomenet supporterskap, vid sidan av kommersialisering och kommodifiering, samt huliganismen, den del av supporterskapet som varit mest i allmänhetens blickfång under de senaste 10–15 åren.
Men Dan Porsfelt är egentligen ute i ett annat ärende när det gäller fotboll och supporterskap, nämligen supporterskap och musik. Supporterrock som företeelse är relativt blygsamt utvecklat i Sverige i förhållande till, till exempel, England och Tyskland, men Porsfelt har lyckats plocka fram tre artister/grupper som är nära anknutna till de tre stora Stockholmsklubbarna; Djurgården med Coca Carola, Hammarby med Bajen Death Cult, och AIK med AIK–trubaduren. Han urskiljer tre olika teman genom analyser av sångtexter och andra uttryck, och frilägger ett fenomen ”i gränslandet mellan rock och samhälle, mellan kommersialism och värnandet av en mer eller mindre konstruerad autenticism, mellan revolution och konservatism, mellan karnevalisk utlevnad och samhällelig repression”.
Dan Porsfelt är universitetslektor i arbetsvetenskap med inriktning mot organisationssociologi vid Institutionen för samhällsvetenskap, Växjö universitet. Till artikeln
|
 Lars-Magnus Engström
Barnidrott och vuxenmotion som kulturella uttryck
Idrott är nyttigt! Denna utsaga har närmast status som axiom, inte minst i idrotts-, idrottslärar- och idrottsforskarkretsar. Och förvisso råder omfattande, både uttalad och outtalad, konsensus kring sanningshalten i utsagan. Men från och till hörs avvikande meningar, inte sällan från medicinskt håll, med budskapet att det inte alla gånger är helt riskfritt att, etc etc. Och på sociala och psykologiska grunder pekas på avigsidor som har med utstötning, utnötning, etc att göra. Och ibland är det bara så att idrott inte är så bra som vi trott, i det ena eller andra hänseendet. Ta till exempel det här med att idrottande i ungdomen förmodas vaccinera individen mot inaktivitetsbegär för resten av livet. Stämmer det verkligen?
Vi får veta mycket mera om denna centrala problemställning i Lars-Magnus Engströms artikel, där han redovisar resultat från en ovanligt lång och trogen forskargärning. Underlaget är en longitudinell studie som följt ett antal ungdomar från 1968, då de var 15 år, och fram till 2000, då de var 47 år. 2001 gjordes en undersökning av 16-åringars idrottsvanor 2001, jämfört med för drygt 30 år sedan. Engström leder läsaren igenom en kort, men kirurgiskt precis, analys av siffermaterialet och utvecklar efterhand tolkningen av data till att ge ovedersägliga svar på väsentliga frågor om människan och hennes utveckling som fysisk varelse som de flesta ännu inte förstått att ställa. Och, förresten, det är inte så enkelt som att idrottande i ungdomen i sig är en panacea mot lättja efter 30. Om du som är ung idag siktar på en framtid som fysiskt välbehållen och konditionsstark 50-åring ska du, enligt Engströms rön, skaffa dig en hög utbildning med bra betyg i teoretiska ämnen, ett välbetalt jobb, hög social status, och, framför allt, du ska se till att du får en positiv bild med dig av skolans idrottsundervisning!
LARS-MAGNUS ENGSTRÖM är professor i pedagogik vid Idrottshögskolan och Lärarhögskolan i Stockholm. Till artikeln
|
 Kutte Jönsson
Cyborgatleterna är här?!
Om genus, ”genfuskare” och idrottens hybrider
Vart går idrotten? Hur ser framtidens elitidrott ut? Svaret varierar självfallet med den som svaret ger. Man skulle till exempel kunna tänka sig att David Howman, WADAs generaldirektör, liksom vår egen Arne Ljungqvist gärna föreställer sig framtidens idrott som ”ren” från dopning av alla slag. Andra ser en fortsatt manipulation av människokroppen som en ofrånkomlig konsekvens av tävlingsidrott på internationell elitnivå. Ytterligare andra ser dessutom detta som något önskvärt. Diskussionen bland förespråkarna för ”artificiell” förbättring av fysisk kapacitet i syfte att förbättra idrottsresultat har lämnat dopningspreparaten bakom sig. Nu handlar det om gener, om genmanipulation, och mer därtill.
I en artikel som av författaren beskrivs som ”ett första utkast i en pågående undersökning av fältet kön/genus—teknologi—idrott” ställer Kutte Jönsson invanda begrepp och tänkesätt på huvudet i ett försök att smälta samman en utveckling som bryter upp köns- respektive genusdikotomin manligt—kvinnligt som ett sätt att bryta ner genushierarkin inom idrotten. Tanken är inte på något sätt ny, genusteoretiker har lekt med den de senaste 10-15 åren. Det som ger den förnyad aktualitet är senare års framsteg för den biomedicinska och biotekniska utvecklingen. Vi står idag ytterst nära forskningsmässiga genombrott såväl på området embryonal genetisk design som när det gäller att förena organiskt liv och teknologiska system. Är framtiden cyborgatleternas?
KUTTE JÖNSSON är filosof och forskar om idrott och genus vid Teknik och Samhälle, Malmö högskola. Till artikeln
|
 Nils Asle Bergsgard
Statens politikk overfor idrettsfeltet i Norge
Idrotten har sina rötter i spontant uppkomna folkliga verksamheter som svarar mot dels behov av fysisk aktivitet i ett socialt sammanhang, dels behov av oskyldig tävlan. Den moderna idrottsrörelsen i de nordiska länderna har i mångt och mycket växt fram nerifrån och upp, som folkrörelser, idealt oberoende av stat och politik. Däremot har stat och politik efterhand insett att idrottsutövning och idrottens som rörelse kan vara värdefulla politiska, pedagogiska eller disciplinerande verktyg. De nordiska staterna spelar sålunda en aktiv roll i de nordiska ländernas idrottsliv. I Norge är idrotten ett eget politikområde, och norska staten ger idrotten ett omfattande ekonomiskt stöd, i första hand med pengar från tips och annat spel. Följaktligen är statlig idrottspolitik ett eget område inom norsk idrottsforskning.
idrottsforum.org har i en tidigare uppdatering presenterat RF Rogalandsforsknings omfattande utvärdering av en särskild statlig satsning på lokalidrotten. Nils Asle Bergsgards artikel om förändringar i statens politik i förhållande till idrotten i Norge tar som en viktig utgångspunkt just denna satsning, LAM. LAM-pengarna går direkt från Kultur- og kirkedepartementet till lokala klubbar och lag, vilket lett till att maktförhållandena mellan stat och idrottsrörelse och inom idrottsrörelsen håller på att förändras. Tidigare arrangemang innebar nämligen att alla pengar till idrotten gick via idrottens huvudorganisation, Norges Idrettsforbund (NIF). Med teoretisk resonans i Bourdieu, och genom att applicera dennes begrepp fält, konsekration samt ekonomiskt och symboliskt kapital, bjuder Bergsgard läsaren på en intressant analys av ett viktigt idrottsvetenskapligt problemområde, relationen mellan staten och idrottsfältet.
NILS ASLE BERGSGARD är forskare vid Telemarksforsking-Bø. Till artikeln
|
 Jan-Eric Ekberg
Bourdieu och Idrottsläraren
Våren 2005 såg kulmen på en diskussion om den svenska lärarutbildningen som pågått under lång tid, och som intensifierats under de senaste åren. Under ett par marsveckor hettade det alltså till ordentligt, varvid många med tämligen begränsad insikt i sakfrågorna, partiledare och andra, gav uttryck för mycket bestämda uppfattningar om hur tokigt allting är och hur man bäst kommer till rätta med problemen. Debatten upprörde såväl lärare som studenter vid landets lärarutbildningar, och prefekten vid Lärarutbildningen på Malmö högskola konstaterade att det i mångt och mycket handlade om partipolitisk positionering inför nästa års riksdagsval i Sverige, och pekade på att tillsynsmyndighetens utvärderingar konstaterar att den nya lärarutbildningen fungerar bra, och inte minst i Malmö.
Hur ska man då förstå kritiken mot och problematiken kring detta att utbilda utbildare? Jan-Eric Ekberg, pedagogikdoktorand och biträdande enhetschef vid Malmö högskola, har funderat över detta sedan långt före vårens vattenglasaktiga storm. I sin artikel försöker han komma till rätta med frågan genom att ta idrottslärarutbildningen som Beispiel för en analys i Bourdieuska termer; att se idrottslärarutbildningen som ett fält, att applicera kapital- och smakbegreppen på blivande idrottslärare för att förstå hur de agerar som färdiga diton. Inte minst fältbegreppet blir till god hjälp för att förstå de olika, ofta motstridiga krav som från olika håll ställs på idrottsläraren; det kan vara från hälsofältet, från föreningsidrotten, från föräldrar och andra agenter. Resultatet har blivit en intresseväckande applikation av Bourdieu som faktiskt vidgar förståelsen för hela problematiken kring utbildningen av lärare.
JAN-ERIC EKBERG är bitr. enhetschef och doktorand i pedagogik vid Lärarutbildningen, Malmö högskola. Till artikeln
|
 Kjell Gustavsson
Idrott som folkbildning eller utbildning?
Några noteringar om idrottens studieförbund
”SISU Idrottsutbildarna ska vara en för idrotten eftertraktad resurs som stimulerar människors lärande, stärker engagemanget och utvecklar verksamheten. Utbudet ska präglas av mångsidighet, flexibla metoder och hög pedagogisk kvalité.” På detta sätt uttrycker den svenska idrottsrörelsens eget studieförbund sin idé; i de flestas öron vackert med vagt, som sådana texter gärna blir. En som tycker det är vagt, och kanske inte särskilt vackert, är Kjell Gustavsson, som i sin artikel presenterar en analys av en rad SISU-dokument som på olika och ibland motstridiga sätt ger en något mer konkret bild av verksamhetens idé och mål.
Gustavsson pekar i synnerhet på en svårlöslig motsättning – och kanske ambivalens – mellan SISUs strävan att vara både utbildare och folkbildare inom samma ideologiska, organisatoriska och pedagogiska kappa. Bland de problem som detta leder till pekar Gustavsson särskilt på relationerna mellan medlemmarna, där folkbildningsidealets lika-värde-syn på människan ger upphov till symmetriska relationer, medan idrottsutbildning med dess inbäddade hierarkiska logik med nödvändighet frambringar asymetriska relationer. Idrott som utbildning präglas av målstyrning, medan idrott som folkbildning vilar på en kommunikativ rationalitet och en dialog mellan deltagarna.
KJELL GUSTAVSSON är universitetslektor i pedagogik vid Örebro universitet. Till artikeln
|
Peter Dahlén
Fotbollsfans i televisionsåldern
”[D]etta är möjligtvis den viktigaste bok jag läst om den kommersiella storidrottens utveckling i hägnet av en alltmer global medieapparat.” Så inleder Peter Dahlén det som skulle bli en recension av Cornel Sandvoss’ doktorsavhandling från London School of Economics, A Game of Two Halves: Football, Television and Globalization (Routledge 2003). Och det är mot den bakgrunden man ska se Dahléns långa artikel om Sandvoss’ avhandling, som med god marginal överskrider recensionens format såväl kvantitativt som kvalitativt. Den som aldrig skulle ta sig an boken kan nu få sig den till livs tack vare denna utförliga presentation, välskriven och lättläst, som vanligt på basis av en kritisk läsning, och utan att göra avkall på ämnets komplexitet.
Cornel Sandvoss är väl inläst på alla de teoretiker han lutar sig mot i analysen av fotbollens förhållande till televisionsmediet, dess länkar till den transnationella kapitalismen, och betydelsen av fotbollens supporterskaror världen över för att forma sociala och kulturella identiteter. Hans empiriska underlag är tre fotbollsklubbar, Chelsea FC, Bayer Leverkusen, samt amerikanska DC United, och det är bland fansen till dessa klubbar han gjort 89 intervjuer och 44 deltagande observationer. Boken, konkluderar Peter Dahlén, är ett måste på alla idrottsutbildningar med samhällsvetenskaplig inriktning.
PETER DAHLÉN är försteamanuensis vid Institutt for informations- og medievitenskap, Universitetet i Bergen . Till artikeln
|
 Britt-Marie Ringfjord
Bilder av idrottskroppen
Vi har i idrottsforum.orgs spalter under de senaste två åren vid ett flertal tillfällen behandlat idrottens mediala representation, medierad idrott, och bland annat Knut Helland har pekat på symbiosen mellan fotboll och medier. Det är uppenbart att det råder ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan all slags idrott och medier, att de klamrar fast vid varandra i ett ekonomiskt järngrepp. Under samma tid har en livaktig diskussion om kroppen betydelse för och i idrott – och vice versa – förts i olika kontexter och på olika plan i en rad artiklar. Det har bland annat handlat om kropp och kroppskultur i klassisk gymnastik, om kroppskontakt och medvetandeutveckling, om kropp och demokrati, om kropp, kön och sexuell identitet. Kroppens såväl direkta som symboliska betydelse för vår förståelse av idrott kan knappast underskattas.
I sin artikel kopplar Britt-Marie Ringfjord greppet över hela detta problemområde, med tyngdpunkten vid hur idrottskroppen presenteras och representeras i pappersburna medier. Genom effektiv och innovativ tillämpning av såväl modern genusteori och media-, kommunikations- och kulturteori som klassisk semiotisk bildanalys, uppmärksammar Ringfjord en viktig – och delvis bortglömd – diskussion om idrottkroppen i medierna. Hon visar genom jämförande analys av visuellt medierade bilder av två manliga och två kvinnliga idrottare hur den traditionella genusordningen i samhället produceras och reproduceras med hjälp av idrottares kroppar placerade i skiftande kontexter. Hon lyfter därvid en aspekt av idrottsvetenskaplig forskning till nya insikter: symbiosen mellan idrott – och idrottare – och medier är en pålitlig kraft för bibehållandet av det existerande maktförhållandet mellan könen i idrotten, i medierna och i samhället.
BRITT-MARIE RINGFJORD är doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap vid Växjö universitet. Till artikeln
|
 Bill Sund
Tour de France – några reflektioner
Det börjar dra ihop sig till årets upplaga av Tour de France. Lördagen den 2 juli startar den första etappen i denna tävlingscyklingens klassiker, en munsbit på 19 km från Fromentine till Noirmoutier-en-l’ile i västra Frankrike, av totalt 3 607 km! Världens blickar fokuserar särskilt Lance Armstrong, den redan legendomspunne amerikanen som efter fem segrar i rad nu siktar på en sjätte, ”historisk”, seger. Vad är det då som är så speciellt med den franska Touren, som gör att italienska Girot och spanska Vueltan blott har rollerna som förrätt och efterrätt till den franska huvudrätten?
Bill Sund har tillbringat de långa sega månaderna mellan juli förra året och årets upplaga (bland annat) med att fundera över detta, och han bjuder idrottsforum.orgs läsare på frukterna av hans överläggningar i denna specialskrivna artikel. Bill menar att en av de viktigaste faktorerna för att Tour de France har den centrala position den har i internationell tävlingscykling är de ritualer som utvecklats som en del av loppet, som gick första gången 1903. Men också den mytologi som utvecklats under dryga hundratalet år, samt de koder som rigoröst styr beteendet hos deltagarna och som inte kan fastställas i regelböcker, har stor betydelse. I artikeln tar han självklart också upp dopningsproblematiken som på ett för Tourens rykte förödande sätt kommit att prägla senare års lopp.
BILL SUND är docent i historia och verksam vid SOFI och Historiska institutionen, Stockholms universitet. Till artikeln
|
 Mikael Lindfelt
Idrott, människosyn och religion:
En tolkning av Pierre de Coubertins idrottsreligion med utblick på postmoderna höjder
Sommarolympiaderna är för miljoner människor över hela världen den första – och ofta den enda – kontakten med medierad idrott på hög internationell nivå. Med sitt breda utbud av idrottsgrenar – inklusive hela friidrottspaketet, hästsport och segling, stora och små lagsporter, nya idrotter med jämna mellanrum – har en sommarolympiad något att erbjuda alla idrottsintresserade. Även vinteridrottsfansen får sin speciella preferens tillfredsställd genom vinterolympiaderna, där inslagen av de nya så kallade extremsporterna inneburit ett rejält publikt uppsving. Men Olympiska spelen är så mycket mer än de regelbundet återkommande tävlingsarrangemangen Sommar-OS och Vinter-OS. Det finns den olympiska rörelsen, som är en gigantisk organisationsapparat med nationella kommittér och den mäktiga internationella kommittén, IOC, och dess organisationskommitté och olika kommissioner, för bland annat etik, juridik, media och kvinnor. Och så finns olympismen, som är den övergripande och underliggande idén bakom det hela, ideologin och trossatserna som driver hela rörelsen i rätt riktning.
De olympiska värdena, som det heter inom olympismen, fastslås i The Olympic Charter, vars nu gällande version trädde i kraft den 1 september 2004, i sex grundläggande principer (s. 9) som vid läsning känns ytterst moderna och politiskt korrekta ur ett samtida perspektiv. Kan detsamma sägas om den olympiska rörelsens grundare och olympismens förste ideolog Pierre de Coubertins tankegångar inför uppväckandet av antikens olympiska spel vid 1800-talets slut? Mikael Lindfelt har närläst de Coubertins texter om olympism – för övrigt utgivna av IOC – och funnit ett starkt religiöst inslag i hans syn på idrott, men också formuleringar som tydligt visar att för de Coubertin var de olympiska spelen till för att hylla unga, vita män med vackra atletiska kroppar, som han såg som den mänskliga våren och de sanna olympiska hjältarna. Lindfelt visar emellertid att de tidstypiska sexistiska, rasistiska och åldersdiskriminerande inslagen i de Coubertins tänkande i huvudsak förpassats till den olympiska historiens soptipp, medan de religösa inslagen, som gärna tog en etisk form, har fortsatt aktualitet i vår tid.
MIKAEL LINDFELT är docent i etik vid Teologiska institutionen, Åbo Akademi. Till artikeln
|
 Gertud Pfister
Sabine Radtke
Sport, Women and Leadership:
Selected Results of the German project
“Women Taking the Lead”
Gertrud Pfister har på annan plats i dessa spalter skrivit om det östtyska idrottsundret, som förde fram Östtyskland som en av de främsta idrottsnationerna i världen framför allt med hjälp av landets kvinnliga idrottare (och, som man nu vet, med hjälp av ohämmat bruk av otillåtna prestationshöjande medel, dvs dopning). Hon visade i det sammanhanget på den bristande överensstämmelsen i det östtyska idrottsetablissemanget mellan den kvinnliga representationen i placeringslistorna och i ledningen för idrottens organisationer. Kvinnors underrepresentation bland idrottens ledare och administratörer är ett globalt fenomen, naturligtvis, och mångt och mycket en spegling av kvinnors påtvingade underordning i samhället överhuvud taget.
Inom ramen för ett större forskningsprojekt har Pfister nu tillsammans med Sabine Radtke under en tid studerat situationen med avseende på kvinnlig representation inom den tyska idrottsorganisationen idag. Med syftet att dels analysera läget idag och förklara kvinnornas underrepresentation och få kunskap om nuvarande idrottsledare, män och kvinnor, dels utveckla strategier för att uppmuntra kvinnor att engagera sig i idrottsrörelsen, har forskarna genomfört sju empiriska studier, såväl kvantitativa som kvalitativa, under perioden 2001–2004. I denna artikel, skriven speciellt för idrottsforum.org, redovisas två av undersökningarna, en enkätstudie av män och kvinnor i ledande potitioner inom centrala idrottsorgan och en studie med ingående intervjuer med 23 kvinnor i verkställande positioner inom den tyska idrottsorganisationen.
GERTRUD PFISTER är professor vid Institut for Idræt, Københavns universitet. SABINE RADTKE är verksam vid Arbeitsbereich Integrationspädagogik, Bewegung und Sport, Freie Universität Berlin. Till artikeln
|
 Lone F. Thing
Motion på recept – er en svær pille at sluge!
En sociologisk diskussion af motion som behandling i velfærdsstaten
Sambandet mellan hälsa och fysisk aktivitet är oomtvistligt belagt i en mångfald internationella studier. Sjukdomar som kranskärlsförträngning, högt blodtryck, övervikt, diabetes, med flera så kallade välfärdssjukdomar, har i sin etiologi brist på motion som en av flera bakgrundsfaktorer, och fysisk aktivitet kan bidra till att lindra symptomen, öka livskvaliteten och i vissa fall förlänga liv för de drabbade, samt också att förebygga att sådana sjukdomar uppkommer eller förvärras. Arbetsgivare som infört regelbunden motion på arbetstid har sänkt sjukskrivningsfrekvensen bland personalen dramatiskt. Västvärldens välfärdsstater lägger omfattande resurser på informationskampanjer i syfte att stimulera till ökad fysisk aktivitet, med målet att förbättra folkhälsan och därmed göra samhällsekonomiska vinster i form av minskade socialförsäkrings- och sjukvårdskostnader. På senare tid har man också gjort det möjligt för läkare att förskriva fysisk aktivitet som ersättning för eller komplement till läkemedelsbehandling vid flera sjukdomstillstånd. Bland annat i England, Sverige och Danmark finns möjlighet att ge motion eller fysisk aktivitet på recept, och detaljerade handledningar för hur sådant ska tillgå har utarbetats eller är på väg. I Sverige vädrar idrottsrörelsen morgonluft och ser sig som en ny aktör inom vården.
I Danmark har majoriteten amt infört motion på recept. I Storstrøms amt har man kört ett interventionsprogram för överviktiga gravida kvinnor och deras familjer med målet att minska kvinnornas vikt och därmed reducera riskerna för komplikationer i samband med förlossning. Interventionsprgrammet följs och utvärderas av Lone Friis Thing, som i denna artikel, till dels på basis av erfarenheterna från Storstrømsprogrammet, gör en kritisk-teoretisk reflektion över fysisk aktivitet i ett medicinskt paradigm. Hon ser motion på recept som medikalisering, där sociala och allmänmänskliga förhållanden, strukturer och livssfärer dras in under medicinsk tolknings- och handlingskontroll. Thing varnar i sammanhanget för ”klientifiering” och expertberoende, och vill istället se överviktsproblematiken och befolkningens fysiska inaktivitet som ett samhällsproblem som för sin lösning kräver institutionella och strukturella insatser.
LONE F. THING är seniorforskare vid Universitetshospitalernes Center for Sygepleje- og omsorgsforskning, København. Till artikeln
|
Katarina Swartling-Widerström
Kroppen i grundskolans styrdokument
Den 4 mars 2005 disputerade Katarina Swartling-Widerström i pedagogik vid Örebro universitet på avhandlingen Att ha eller vara kropp? En textanalytisk studie av skolämnet idrott och hälsa (Örebro: Örebro universitetsbilbliotek). Avhandlingens övergripande syfte är att skapa förståelse för hur kroppen uppfattas inom skolämnet Idrott och hälsa under perioden 1976–2002. Författaren har analyserat läroplaner, kursplaner och texter ur idrottslärarnas fackpress. I en artikel skriven direkt för idrottsforum.org har Swartling-Widerström urskiljt analysen av Lpo 94, nu gällande läroplan för det obligatoriska skolväsendet, och därtill hörande kursplaner. Hennes artikel är förvisso intressant i sig själv, men kan också ses som ett smakprov på avhandlingens mer utvecklade och fylliga studie.
Av särskilt intresse är Swartling-Widerströms teoretiska analysverktyg. Hon har valt att studera dokumenten utifrån två olika perspektiv på människan som kroppslig varelse, och kontrasterar effektfullt de båda perspektiven mot varandra. Det är dels ett dualistiskt perspektiv, här i huvudsak hämtat från René Descartes, med innebörden att människan ses uppdelad i en tänkande och en materiell existensform. Mot detta ställer hon ett perspektiv som kan sägas vara en bearbetning av Merleau-Pontys fenomenologiska kroppssyn, le corps propre, som Swartling-Widerström här väljer att kalla det intregrerade perspektivet. Med en pragmatisk utgångspunkt bjuder författaren på en spännande genomgång såväl av läroplanen generellt som av idrottsämnet, i avseende på resonemangen om kropp och själ, var för sig och tillsammans.
KATARINA SWARTLING-WIDERSTRÖM är fil dr i pedagogik och universitetsadjunkt vid Institutionen för Idrott och hälsa, Örebro universitet. Till artikeln
|
 Kari Fasting
Research on Sexual Harassment and Abuse in Sport
Våld mot kvinnor är ett universellt fenomen. I alla kulturer, samhällen och länder är kvinnan utsatt för olika former av övergrepp, från förnedrande tilltal och oönskade kontaktförsök, via frihetsberövande, tvångsäktenskap och påtvingade sexuella närmanden och sexualakter, till öppet våld, våldtäkt och mord. Våld mot kvinnor är ett av vår tids mest angelägna sociala problem, ett allvarligt hinder för en fortsatt civilisationsutveckling mot frigörelse, jämställdhet och ett samhälle fritt från förtryck. Våld mot kvinnor är därför också ett av feminismens – och inte minst den akademiska – viktigaste måltavlor. Forskningen i detta område är i tilltagande, och allt fler samhällsområden skärskådas i syfte att frilägga de mekanismer som framkallar och medger förnedring, förtryck och våld mot kvinnor.
Att idrotten inte är fri från förtryck och sexuellt våld mot kvinnor visades nu senast i den så kallade hockeyskandalen, som utförligt analyserades på idrottsforum.org i en tidigare uppdatering. Många skulle nog hävda att idrotten till och med är en förutsägbar riskmiljö i det här avseendet, likvärdig med skola, vårdinstitutioner och andra sammanhang där patriarkala strukturer dominerar och beroendeförhållanden är en naturlig del av den sociala miljön. Å andra sidan kan man hävda att idrottskvinnor genom den självtillit de tillägnar sig som en del av sin idrottsliga fostran, är väl rustade att motstå sexuell förnedring och våld i sammanhang utanför det idrottsliga. Just denna tanke var en av flera hypoteser inför ett forskningsprojekt i Norge, där ett antal idrottskvinnor intervjuades om sina erfarenheter av sexuella trakasserier, inkluderande allt från verbala närmanden till våldtäkt. Projektet leddes av Kari Fasting, ledande nordisk idrotts- och genusforskare, och i sin artikel redovisar hon resultaten av forskningsprojektet, mot bakgrund av en genomgång av aktuell internationell forskning i området, och av idrottsvärldens olika insatser och åtgärder – än så länge huvudsakligen i form av ord på papper – för att i någon mån komma till rätta med besvärande förhållanden i de egna leden.
KARI FASTING är sociolog och professor vid Norges Idrettshøgskole i Oslo. Till artikeln
|
Peter Dahlén
Rasfrågan i nordamerikansk idrott
1997 publicerade den amerikanska idrottstidskriften Sports Illustrated ett nummer på temat ”Vad har hänt med den vite idrottaren?”. Frågan ställdes mot bakgrund av fem artiklar på temat som behandlade dominansen av svarta i professionell amerikansk fotboll, där 65% av spelarna är afroamerikaner, i proffsbasket, där 70% av spelarna är svarta, i tjejernas collegebasket, som också domineras – inte minst kvalitativt – av svarta, i amerikansk fotboll på collegenivå, som domineras av svarta, samt – i golf, där Tiger Woods plötsligt helt dominerade den internationella scenen som nästan ende aktive afroamerikanske golfare. Så vad har hänt med den vite idrottaren? Sanningen är att 95 procent av alla idrotter i USA domineras av vita. Simning, simhopp, vattenpolo, golf, tennis, badminton, bilsport, hästsport, gång, gymnastik, alla vinterporter, är bara några exempel på idrotter där svarta är kraftigt underrepresenterade, och inte sällan helt frånvarande. De vita är på plats, i flertal, och mycket synliga, förutom de där tre-fyra-fem sporterna där svarta släppts in och tagit över.
Ras är en viktig selektionsfaktor i USA; i många sammanhang är det korrekt att tala om ras som en selektionsprincip. Detta gäller självfallet inte bara idrott, men det gäller förvisso också idrott. För att förstå svartas situationen inom modern idrott är det. som så ofta, nödvändigt att följa den historiska utvecklingen. Peter Dahlén, vår specielle medarbetare i Bergen som tidigare lärt oss mycket om David Beckham och om rugbysporten, skriver här speciellt för idrottsforum.orgs läsare ingående och informatgivt om rasfrågan i amerikansk idrott, från tiden för amerikanska inbördeskriget och den svarte boxaren Tom Molineaux (1784–1818), via Joe Louis och Jesse Owens på 1930- och -40-talen, fram till Tommie Smiths och John Carlos’ mäktiga och oförglömliga demonstration på prispallen i Mexiko-OS 1968. Artikeln slutar med en analys av situationen inför inträdet i 2000-talet.
PETER DAHLÉN är försteamanuens vid Institutt for informations- og medievitenskap, Universitetet i Bergen. Till artikeln
|
 Mats Trondman
Träna och supa till helgen:
Om föreningsidrott, socialt kapital och alkohol i unga vuxnas liv
Förhållandet mellan idrott och alkohol har i Sverige väckt stort intresse under lång tid, förmodligen ända sedan idrottsutövning blev något mer än en enskild individs angelägenhet, och, enligt uppgift, särskilt sedan idrott blev en angelägenhet för arbetarklassen. I svenska Riksidrottsförbundets (RF) nu gällande riktlinjer för alkohol inom idrotten heter det att "[i]drottsrörelsen ställer sig bakom samhällets mål att minska alkoholkonsumtionen och framför allt senarelägga ungdomars alkoholdebut. Som landets i särklass största ungdomsrörelse har vi ett medansvar när det gäller idrottsungdomars alkoholvanor." Men hur märker vi av detta ansvarstagande? Studier visar övertygande att omfattningen av alkoholkonsumtion inom föreningsidrotten är försumbar. Därtill hävdar RF, under hänvisning till en undersökning från CAN (Centralorganisationen för alkohol och narkotikaupplysning), ”att idrottsungdomar dricker ungefär lika mycket alkohol jämfört med riksgenomsnittet”.
Man vågar förmoda att Mats Trondmans forskningsresultat, som för första gången presenteras i en specialskriven artikel för idrottsforum.org, kommer att slå ner som en bomb i en idrottsrörelse som tycks ha slagit sig till ro med tron att man gjort så gott man kunnat och se! – det har hjälpt! För Trondman presenterar här data som går på tvärs mot den uppfattning som kommer till uttryck i RFs alkoholpolitiska program. På grundval av ett omfattande empiriskt material, med egenrapporterad idrottsutövning och idrottsintresse respektive alkoholkonsumtionsmönster från dryga tusentalet 18-åriga gymnasieelever i sydöstra Sverige, kan Trondman konstatera att idrottsungdomar inte bara dricker mer alkohol jämfört med undomar i allmänhet, men också att de dessutom dricker mer alkohol ju mer de idrottar och ju mer idrottsintresserade de är!
MATS TRONDMAN är professor i kultursociologi vid Idrottsvetenskap, Malmö högskola. Till artikeln
|
 Hans Lundberg
Masskommunicerad underhållningsidrott som koncentrerad livsförenkling: Om idrottens konceptuella gränser och begränsningar
Vad händer med idrotten? idrottsforum.org har i artiklar och recensioner belyst det speciella förhållandet av ömsesidigt beroende som råder mellan vissa sektorer av idrotten och internationell massmedia, där sponsors- och reklampengar spelar en central roll för såväl idrotten som media. Man kan argumentera för att dettta representerar ett förkastande av klassiska idrottsliga värden till förmån för ekonomiska intressen och intressenter. Idrotten, hävdar Hans Lundberg i denna artikel, håller på att industrialiseras, det har blivit underhållningsidrott och det är upplevelseindustrin som tar över.
Hur ser då idrotten självt på denna utveckling? Lundberg är starkt kritisk till svenska Riksidrottsförbundet (RF), som han menar har anammat en strutsstrategi i denna fråga. Det duger inte längre, menar Lundberg, att som RF tala om breddidrott och elitidrott som om de oomtvistligt förutsätter varandra, och därtill förtränga att en viktig del av elitidrotten idag är underhållningsidrott. Hans Lundberg framhåller massmedias roll i denna utveckling, det är i den medierade idrottsupplevelsen som immateriella värden som aura och nostalgi produceras och reproduceras.
HANS LUNDBERG är doktorand i entreprenörskap vid Växjö universitet. Hans avhandling behandlar de frågor som reses i artikeln. Till artikeln
|
  Mats Greiff
Susanna Hedenborg
”Jag är nog lite som en mamma till mina passhästar och skämmer bort dem.” Om manligt och kvinnligt inom trav- och galoppsporterna
Genusordningen inom idrotten, framför allt historiskt men i stor utsträckning också i dagsläget, är i stora drag densamma oavsett idrottsgren, och den bär överallt stora likheter med de förhållanden i detta hänseende som råder inom alla samhällsområden. Den ytligt sett uniforma historiska utvecklingen fram till dagens något mera heterogena situation måste likväl bli föremål för vetenskapliga studier; utifrån enskilda avvikelser från det generella utvecklingsmönstret kan teoretiska modeller med högt förklaringsvärde utvinnas. Idrotten, i alla dess uttrycksformer, borde vara föregångare när det gäller att bryta traditionella könsmönster och skapa också i praktiken den jämlikhet/jämställdhet som såväl på papperet som i oskrivna ideologiska föreställningar är ett av idrottens centrala övergripande mål. Att studera olika idrottsliga inriktningar, eller grenar, blir därför betydelsefullt för att förstå utvecklingen på genusordningens område över huvud taget.
Inom trav- och galoppsporten kan man finna den här typen av intressanta skillnader i utvecklingsväg när det gäller manligt och kvinnligt, överordning och underordning. Det visar Mats Greiff och Susanna Hedenborg i en specialskriven artikel för idrottsforum.org. Med gediget historiskt källmaterial och modern genusteori frilägger författarna de skillnader i travsportens respektive galoppens historiska utveckling som är relevanta för en förståelse av de förändringar i genusordningen som kan iakttas. En markant sådan skillnad är att kvinnorna, vanligen av överklass, fick tillträde till galoppsporten långt tidigare än fallet var ifråga om travsporten, och skälet förefaller vara att i galoppsportens fall var klassaspekten viktigare än genusaspekten – man valde att bibehålla galoppens överklasskaraktär framför att behålla dess maskulina prägel.
MATS GREIFF är professor i historia vid Lärarutbildningen, Malmö högskola. SUSANNA HEDENBORG är docent och forskarassistent vid Ekonomisk-historiska instutionen, Uppsala universitet. Till artikeln
|
 Sara Berglund
En släktsaga i hästväg:
Hur blodsband tolkas och organiseras inom travsporten
Söker man efter ”travsport” på Riksidrottsförbundets hemsida kammar man noll, eller egentligen ett, eftersom man där återger en text om travsport i Årjängstrakten ”förr”, av Bo Larsson. Därutöver anses travsport inte vara sport i idrottslig mening. Men inget sportsligt eller idrottsligt är idrottsforum.org främmande. Det är därför inte utan viss stolthet som vi kan publicera en förhandstitt i vad som med stor sannolikhet blir en av svensk etnologis mera intressanta och läsvärda avhandlingar på senare år, nämligen Sara Berglunds, med arbetstiteln Vägen till vinnarhålet: Kulturvetenskapliga perspektiv på trav som sport och spel. I det redigerade utdrag vi publicerar här diskuterar Berglund det komplicerade system av släktrelationer som avgör bytesvärdet på en häst utan egna meriter.
Inledningsvis får läsaren en intressant inblick i etnologiskt fältarbete. Vi träffar Sara Berglund på en parkeringsplats söder om Upplands Väsby, där närmare hundratalet travhästar ställts ut till beskådan inför den årliga Elitauktionen. Som alla andra har hon auktionskatalogen i ena handen och en penna i andra, men hennes anteckningar har inget med hästarna att göra; Berglund studerar de presumtiva köparna. Selekteringsprinciperna bakom urvalet av hästar i auktionen, liksom för vilka hästar som kostar 35.000 kr och vilka som betingar priser över halvmiljonen bygger i första hand på härstamning, och Berglund bjuder på en snabbkurs i hur stamtavlan ska tolkas. Hon visar å andra sidan också på exempel när stamtavlan inte var någon ledtråd till en hästs prestationsförmåga ute på travbanorna.
SARA BERGLUND är doktorand vid Etnologiska institutionen, Lunds universitet. Till artikeln
|
 Gunlög Fur
Tjej eller fotbollsspelare?
Om kropp, kön, och identitet i det sena 1900-talet
Svensk kvinnofotboll har kommit långt sedan de första stapplande stegen under senare halvan av 1960-talet, vilket bäst illustreras av internationella framgångar som herrlandslaget bara kan drömma om: EM-silver 1995 och 2001, VM-brons 1991, VM-silver 2003. Genomslaget på hemmaplan har dock låtit vänta på sig; t ex är publiksiffrorna i damallsvenskan blott bråkdelar av herrarnas. Satirprogrammet Public service fångade den allmänna attityden till kvinnofotboll på pricken när man lät ”Göran Persson” i hyllningstalet till damlandslaget efter VM-silvret 2003 säga, ”ni ska inte tro att denna bragd är sämre än herrarnas VM-brons 1994, inte alls, nej, den är precis lika bra”.
Kvinnornas intåg på fotbollens traditionellt manliga domän har blivit föremål för idrottshistorikernas forskningsintresse, men den traditionella historieforskningen och -skrivningen när det gäller kvinnofotbollen har enligt Gunlög Fur missat en väsentlig mentalitetsaspekt på kvinnors fotbollsliv: Vad innebar det för kvinnor att ta plats på ett utrymme som redan fyllts med föreställningar om maskulinitet? Fur menar i sin artikel, som kan ses som en skiss till ett forskningsprojekt, att denna och angränsande aspekter rörande synen på kropp, kön och identitet ligger bakom den problematiska hållningen till kvinnlig homosexualitet inom fotbollen. Idrottens garderober är djupa och rymmer inte bara många lesbiska kvinnor; alla idrottande kvinnor drabbas av rädslan för att bli betraktad som lesbisk.
GUNLÖG FUR är docent och lektor i historia vid Institutionen för humaniora, Växjö universitet. Till artikeln
|
 Tomas Peterson
Landskrona BoIS som uppfostrings- och utbildningsmiljö
Organiserad idrott utgör en väsentlig bit av svenskt samhällsliv. Inte minst märkbart blir detta när man tittar på barns och ungdomars uppväxt. Mer än hälften av alla barn och ungdomar mellan 13 och 20 år tränar eller tävlar i någon av de över 20.000 idrottsföreningarna i Sverige, under ledning av någon eller några av de totalt 641.000 ledarna inom den svenska idrottsrörelsen. I åldergruppen 7–14 år är andelen 75%. Idrotten är, som Tomas Peterson inledningsvis i sin artikel om idrott och fostran uttrycker det, vid sidan om familjen och skolan den mest omfattande organiserade uppfostringsmiljön för barn och ungdom. Den idrottsaktivitet som suger upp det största antalet ungdomar är också den i särklass största tävlingsidrotten i Sverige – just det, fotbollen. Och det är således av naturliga skäl som Peterson valt att studera barn- och ungdomsverksamheten inom en fotbollsklubb, Landskrona BoIS, som case för en komparativ analys av idrotten och skolan som utbildnings- och uppfostringsmiljö.
I sin analys, som primärt bygger på intervjudata, jämför Peterson skolan och idrottsföreningen i en rad olika avseenden – läroplan, lärarrollen, betygssystem och selektionsstruktur, utifrån intervjuer med aktiva och avhoppade fotbollsungdomar i BoIS. (Just selektionsmekanismerna inom ungdomsfotbollen har Peterson behandlat i en tidigare artikel på idrottsforum.org.) Härigenom bjuds läsaren in i det unika fotbollspedagogiska program som man drivit inom Landskrona BoIS sedan mitten av 1980-talet, och som numera spridits och i olka varianter blivit standard inom svensk ungdomsfotboll. Inte minst värdefullt är det att ta del av synpunkter från de ungdomar som varit med i verksamheten. Peterson konstaterar stora likheter mellan en högt professionaliserad idrottsförenings verksamhet och det allmänna skolsystemet. Där tillkortakommanden kan spåras inom idrottens ”utbildningssystem” kan de alltid härledas till de specifika dragen som följer med frivillighet.
Tomas Peterson är sociolog och professor i idrottsvetenskap vid Malmö högskolas lärarutbildning. Till artikeln
|
 Søren Andkjær
Pædagogiske perspektiver på udviklingen i dansk friluftsliv
Friluftsliv är inte vad det har varit – i alla fall inte i Danmark. Det är inte heller ett enhetligt begrepp, eller ens särskilt lätt att empiriskt fånga in och skärskåda. Just detta har dock varit syftet med ett omfattande forskningsprojekt om danskt friluftsliv inför det 21 århundradet, under ledning av Søren Andkjær, som nyligen avslutades. Andkjær har studerat utvecklingen inom frilluftsliv i Danmark – som för övrigt inte sällan utspelar sig i Norge och Sveriges– under perioden 1970–2000, och han har funnit vissa dominerande tendenser. Det handlar om en markant ökning av det organiserade friluftslivet, antingen det är institutionaliserat i offentlig regi eller kommersiellt baserat, liksom en ökning av friluftaktiviteter totalt sett.
Den moderne utövaren av friluftsliv ikläder sig en mer tydlig och identifierbar roll i samband med aktiviteten, beroende på vem som organiserar densamma; är det marknaden blir man kund/turist, är det den offentliga sektorn är utövaren vanligen studerande eller klient/patient (brat camp-modellen), är det den tredje sektorn är man troligen föreningsmedlem. Vid sidan av dessa finns naturligtvis den traditionelle friluftsutövaren, vars mål är att den traditionella naturupplevelsen. Denna är dock på tillbakagång, och Andkjær målar upp en framtidsbild som inbegriper en vidare ökning av organiserat friluftsliv, med tydligare inslag av pedagogiska mål samt av ren turism.
Søren Andkjær är lektor vid inst. for Idræt & Biomekanik, Syddansk universitetscenter. Till artikeln
|
 Leif Yttergren
”Avskaffa Vinter-OS!” – Edström, Vinter-OS och Skidlärarkonflikten
Den förste – och hittills ende – nordbo som innehaft presidentämbetet i den internationella olympiska kommittén IOK var den svenske företagsledaren och idrottspampen J. Sigfrid Edström (1870-1964). Edström ledde dåvarande ASEA mellan 1903 och 1949, först som VD och sedan som styrelseordförande. Han tog som industriledare initiativ till Industriförbundet och andra industribranschorganisationer, och var ordförande i bl a Verkstadsföreningen och SAF; han var i den senare rollen en av undertecknarna av Saltsjöbadsavtalet 1938. Edström hann, vid sidan om sin framgångsrika karriär som industriman, med en närmast remarkabel karriär som idrottsledare på internationell toppnivå. Han satt med i IOK mellan 1920 och 1952, de sista sex åren som president; på den posten efterträddes han av Avery Brundage. Han var en grundarna av Internationella friidrottsförbundet, och dess ordförande 1913-46. Han införde baseboll i Sverige 1910 som ordförande för Västerås Bäsbollförening. Han tillhörde också stiftarna av Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund 1903 (sedan 1947 Sveriges riksidrottsförbund, RF) och var till 1940 medlem av överstyrelsen.
Om denne man, och ett speciellt skede under hans tid i IOKs styrelse, skriver idrottshistorikern Leif Yttergren. Det handlar om den idag kanske mindre kända, men på sin tid oerhört dramatiska Skidlärarkonflikten, som böljade fram och tillbaka från mitten av 1930-talet och fram till Vinter-OS i Oslo 1952. Konflikten handlade om makten över den internationella idrotten, och mera precist makten att avgöra vad som är amatörism och professionalism. Och mitt i stridens hetta stod J. Sigfrid Edström med sin närmast fanatiska övertygelse om amatörismens nödvändighet inom idrotten på alla nivåer. Yttergren låter oss följa striden genom Edströms omfattande korrespondens med såväl motståndare, som Nicolai Östgaard, presidenten i FIS, det internationella skidförbundet, och anhängare, som Avery Brundage i IOK och Sixtus Jansson, ordförande i Svenska skidförbundet. Och mer än en gång under konflikten tillkännagav Edström sin intention att hellre skrota Vinterspelen än släppa in professionella utövare i tävlingarna.
LEIF YTTERGREN är fil dr och lektor vid Idrottshögskolan i Stockholm. Till artikeln
|
 Roger Melin
Dopning och sanningsenlighet:
Ett försök att rättfärdiga dopningsförbudet inom idrotten
Dopningsproblematiken inom idrotten är ett alltid lika hett ämne för idrottsforskare, oavsett disciplin. Sent i höstas erbjöd David Hoff idrottsforum.orgs läsare en ny styrningsstrategi för dopningskontroll, baserad på rättssociologisk teori, som han kallade utomrättslig formaliserad styrning. Tidigare har Inge Kryger Pedersen argumenterat mot dopning utifrån ett normativt perspektiv på sport – vad sport bör vara – med udden riktad mot bl a Claudio Tamburrini, känd dopningförespråkare som i dessa spalter argumenterat för genetisk dopning. Ett aldrig så ytligt och översiktligt getöga på olika empiriska manifestationer av idrott ger vid handen att oavsett vad den ene eller den andre idrottsforskaren eller etikern kan tänkas tycka så har den samlade organiserade idrottsrörelsen bestämt sig: dopning ska bekämpas, med alla inom ramen för tillgängliga resurser till buds stående medel. Man vill gärna tro att de flesta som dopar sig åker dit; att döma av hur många det är, är det uppenbart att inte alla aktiva ansluter sig till dopningsförbudet.
På vilken etisk grund vilar då förbudet mot dopning? Den frågan diskuterar filosofen Roger Melin i sin essä. Efter ett inledande resonemang om vad dopning är och varför gängse argument mot dopning – negativa konsekvenser eller skada – inte rättfärdigar dopningsförbudet hävdar han att idrotten ska ses som en autonom praktik (i MacIntyres mening) och att dopningsförbudet således kan grundas i de interna värden som är knutna till idrotten. På det stadiet i resonemanget inför Melin sanningsenlighet i diskussionen, och för sedan ett spännande, om än icke okontroversiellt, resonemang om dygden sanningsenlighet som något som idrottare har skäl till att internalisera som handlingsnorm.
ROGER MELIN är FD i teoretisk filosofi och lektor i filosofi vid Högskolan Dalarna. Till artikeln
|
|
