ISSN 1652–7224  ::  Publicerad den 14 december 2011
Klicka här om du vill se och ladda ner artikeln som en utskriftsvänlig pdf-fil
Läs mer kritisk idrottsanalys på idrottsforum.org
Läs mer om idrottsfilosofi på idrottsforum.org
Läs mer om dansk idrott, idrottspolitik och idrottsforskning på idrottsforum.org
Läs mer om svensk idrott, idrottspolitik och idrottsforskning på idrottsforum.org

Languages on this page:

Den demokratiska idrottens motsägelsefulla karaktär



Daniel Alsarve
Akademin för humaniora, utbildning och samhällsvetenskap, Örebro universitet




Sport är stort. Som fält, eller subsystem, är sporten omfattande i sig självt, och griper därtill in i andra fält, eller subsystem, och påverkar dem på olika sätt. Samtidigt inser dessa och andra fält, eller subsystem, att sporten, idrotten, med dess många och starka positiva värden och konnotationer kan användas för att främja eller marknadsföra skilda ideal, doktriner och rörelser. Denna idrottens mångsidighet och sprängkraft har varit och är dess styrka och samtidigt dess svaghet. I form av olympiska spel har idrotten bidragit till att sälja liberaldemokratisk kapitalism, kommunistiska diktaturer och nazistisk ideologi. På senare tid har idrottens egna organisationer, och därmed sporten som fält eller subsystem, stärkts väsentligt. Sporten i dess varierande skepnader har blivit mera av aktör i världen, sannolikt till stor del på grund av att dess globala ekonomiska makt och potential vuxit, och rollen som hjälplöst redskap i händerna på politiska manipulatörer från vänster till höger får sägas vara mindre påtaglig idag – även med OS 2008 taget i beaktande.

Numera innebär ett forskningsmässigt makroperspektiv på idrott ofta att man studerar idrottens potential att sprida de främst västerländska demokratiska värden och ideal om fred och samverkan som den själv anses omfatta, till delar av världen och tillvaron som ännu inte nåtts av demokratins välsignelser. Att det finns goda skäl att problematisera sammansättningen av och innehållet i begreppsparet idrott och demokrati har tidigare berörts i olika texter på forumet, och vi har nu förmånen att kunna publicera en text som helt fokuserar idrottens demokratiska potential och motsägelser. Vi bad Daniel Alsarve (f.d. Arvidsson) att recensera de tre första numren av den nya danska referentgranskade tidskriften Forum for Idræt, Historie och Samfund, och istället för en regelrätt genomgång av artiklarna i de tre numren lät sig Alsarve stimuleras och ryckas med av texterna han läste, och resultatet blev en essä som sätter fingret på viktiga frågetecken när det gäller idrotten som demokratibärare.



Inledning

I denna text problematiseras idrottens potential som politiskt medel i allmänhet och som demokratiseringsmedel i synnerhet. Angreppssättet är brett och de exempel som diskuteras rör för det första idrotten som politiskt och marknadsekonomiskt medel och för det andra idrotten som uttryck för ett västerländskt demokratiideal. Utgångspunkten är att den alltför positiva bilden av och tilltron till idrottens potentialer för samhällsnytta och demokrati behöver problematiseras mer. Idrotten har både positiva och negativa sidor och min övergripande poäng är att idrottens karaktär är både dold och motsägelsefull och återfinns i såväl de transnationella strukturerna som de individbundna kroppspraktikerna. Materialet består av tidigare forskning och framförallt tas utgångspunkt i den danska idrottsforskningens senaste resultat.[1]

Bakgrund och problemformulering

Historiskt sett så har idrottens politiska och demokratiska ideal varierat men redan Pierre de Coubertain och den olympiska idrottsrörelsen hävdade idrottens utvecklande och civiliserande potential.[2] Men idrottens fostrandehistoria går förstås längre tillbaka än så. Både inom det engelska och amerikanska skolväsendet har sport länge haft en central betydelse för fysisk och psykisk fostran. Inom den svenska skolidrottspolitiken dominerade under senare delen av 1800-talet lingianismens läror som länge kritiserade den alltför ensidiga, prestationsinriktade, individhyllande och ovetenskapliga sporten. Under 1900-talet vann den moderna sporten mark, dels genom vidgad ungdomsidrott, dels genom ökad medialisering. Idag uttrycks den moderna idrottens demokratiska ideal genom att till exempel varje deltagare ska få möjlighet att utvecklas efter sina egna önskemål oavsett ålder, kön och etnisk bakgrund och samtidigt få lära sig att ta ansvar för den egna utvecklingen.[3]

Det finns dock, menar jag och andra forskare, anledning att problematisera synen på idrotten som medel för politisk samhällsnytta och demokratiska ideal.[4] I textens första del kommer jag med hjälp av texter om de olympiska spelen i Berlin 1936 och Beijing 2008 diskutera idrottens (o)politiska laddning och dess relation till marknadsekonomiska krafter på en transnationell nivå. Poängen, som jag försöker komma fram till, är att idrotten som social rörelse är så pass dynamisk att den kan användas ändamålsenligt av vitt skilda politiska doktriner. Denna kunskap om idrottens (sken)ideologiska innehåll är viktig för diskussionerna i textens andra del. Här problematiseras idrottens potential som demokratiseringsmedel och utgångspunkten tas i texter om idrottsprojekt i krigsdrabbade länder och bland muslimska kvinnor. Jag försöker här visa att demokratiska ambitioner med idrottsprojekt riskerar att få direkt odemokratiska konsekvenser. Textens breda anslag sker på bekostnad av en mer djupgående analys av vardera problemområde. Jag hoppas emellertid få möjlighet att återkomma till något av dessa i framtiden. Innan litteraturstudien redovisas bör en viss begreppsutredning att göras.

Begrepp

Idrott, politik och demokrati är komplexa begrepp men min tolkning ligger här nära den vardagliga förståelsen av begreppen. Flertalet forskare har försökt definiera såväl idrotts- som demokratibegreppet och dess politisk-moraliska dimensioner.[5] Men i denna text utgår jag från en mer pragmatisk användning av begreppen. Istället för att teckna en absolut definition av vad som är idrott, politik och demokrati (och vad som därmed inte är det) utgår jag alltså istället från diskussionen om vad idrott och demokrati är eller hur det används som min definition. Idrott, politik och demokrati blir därmed i första hand något som görs och diskuteras och är på det sättet föränderliga till sin karaktär.

I texttolkningarna har jag använt begreppsparet det universella och det partikulära. En viktig inspirationskälla till detta tolkningssätt har idéhistorikern Bernt Gustafssons arbete varit.[6] Gemensamt för många av de demokratiska idealen är att de har universella anspråk. Detta betyder att dess förespråkare hävdar att de demokratiska spelreglerna och rättigheterna ska gälla alla medborgare. Idrotten har också universella anspråk och här återfinns de universella principerna i regelverk som ska följas av alla och i principen om allas rätt att delta.

Den moderna demokratin innehåller dock motsägelser där olika universella principer ställs mot varandra och drar åt olika politiska håll. Dessutom innehåller det formella politisk-demokratiska styrsättet informella konsekvenser. Detta innebär i praktiken att en demokrati kan innefatta odemokratiska konsekvenser. Till exempel menade försvarare av demokratin att makten utgick från ”folket”. Men länge räknades exempelvis inte kvinnorna i Norden och de färgade i USA in bland de röstberättigade. Definitionen av demokratins ”folk” har alltid utgått från en norm innehållande ålder, kön, sexualitet, etnicitet med mera. Även om den formella normen numera har omdefinierats så fortgår en informell diskriminering av kvinnor och normavvikande människor. Den demokratiska följdfrågan blir då hur dessa normavvikande handlingar ska hanteras. Inom idrotten ska varje deltagare ges möjlighet att utvecklas efter sina egna önskemål oavsett ålder, kön eller etnisk bakgrund men samtidigt har idrotten av tradition varit en västerländsk, vit och manlig domän. Dessutom sker en allt tidigare selektering och tillsammans formulerar dessa informella realiteter en deltagarnorm innehållande kön, etnisk bakgrund, färdighetsnivå med mera. Detta är ett stort problem, både inom idrotten och i samhället. Den första artikeln i FN:s konventioner om mänskliga rättigheter lyder just att ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.” Därför blir det ett demokratiskt problem om vissa människor tillskrivs ett högre informellt värde med större rättigheter att utvecklas. I samhället märks denna konflikt genom att sociala rörelser och normavvikande minoriteter formulerar sina obestridliga demokratiska rättigheter gentemot staters tolkningar av demokratins innehåll.

Konflikten kan också sammanfattas i dialektiken mellan universella principer och partikulära värden. Relationen mellan dessa begrepp är komplex och forskningen kring perspektiven är omfattande. För att exemplifiera min tolkning av dem kan deras olika sätt att sträva efter rättvisa belysas. Förespråkare inom den förstnämnda skolan har med utgångspunkt i den västerländska upplysningstraditionen formulerat universella kriterier för rättvisa.[7] Dessa kriterier ska gälla alla samhällsmedborgare oavsett kön, klass och etnisk bakgrund. I motsats till detta stråk formulerar förespråkare för den partikulära traditionen rätten till lokala olikheter och särarter. En sådan rättvisedefinition innebär indirekt en kritik av den västerländska kulturens universella anspråk och dess maktutövande över andra kulturer.[8]

Begreppen har en lång tradition inom den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen men har hittills underskattats av idrottsvetenskaplig forskning. Ett delsyfte i denna text är därför att pröva begreppen som tolkningsverktyg och deras eventuella förklaringskraft. Därmed är det nu dags att förflytta oss till Berlin-OS 1936 och studera hur dessa perspektiv kan användas för att tolka idrotten som ett politiskt medel.

Idrotten som politiskt och marknadsekonomiskt medel

Trots att vi idag inte ifrågasätter idrottens politiska innehåll så fanns inom den nordiska idrottsrörelsen länge en retorik som utgick från att idrott och politik inte hörde ihop. Hans Bonde har undersökt den danska statens politiska inställning till Berlinolympiaden och menar att parollen om att idrott och politik inte hörde ihop i själva verket gav tyskarna möjlighet att ohämmat politisera sporten. Inför Berlin-OS 1936 anförde de danska regeringarna att det tjänade Danmarks intresse att inte provocera den allt mäktigare grannen i syd. Det hävdades att ett idrottsligt deltagande inte skulle medföra ett politiskt ställningstagande. Detta gav, tillsammans med andra länders passiva inställning, den tyska staten utrymme att visa upp en imponerande arkitektur, organisation och storslagna upplevelser för publiken. Idrotten politiserades medvetet och blev en del i Hitlers propagandamaskin. Bonde finner att den danska fascinationen för tysk idrott var stor och att idrottsutbytet med Tyskland faktiskt pågick ända fram till ockupationen i april 1940![9]

Den danska inställningen gick ut på att minimera idrottens politiska aspekter medan den tyska inställningen snarare eftersträvade det motsatta. Det är förstås intressant, utan att gå in på detaljer, att de båda staterna lyckades föra en övertygande argumentation i så motsatta riktningar. Exemplet, menar jag, visar hur dynamisk och motsägelsefull idrotten kan vara som politiskt medel. I detta fall ställdes två universella idrottsprinciper mot varandra där den danska idrottsrörelsen försökte se de sportsliga evenemangen som ett sätt att knyta vänskapsband medan den tyska diktaturen hade betydligt mer fientliga avsikter där de olympiska spelen blev en maktdemonstration och tävlingarna symboliska strider.

Sedan Berlin-OS har ingen på allvar kunnat blunda för idrottens politiska innehåll. Idrottens politiska laddning aktualiserades med ny kraft vid valet av Beijing som arrangör av de olympiska spelen år 2008. Den olympiska rörelsen fick utstå hård kritik för sitt val av Kina som arrangörsland. Trots den intensiva debatten om Kinas inställning till (västerlandets) mänskliga rättigheter och pressfrihetsideal valde ytterst få länder att bojkotta spelen. Jørn Hansen förklarar i artikeln ”OL i Beijing – markedskræfternes sejr over moralen!” omvärldens agerande och argumenterar för att det var ekonomiska och maktpolitiska faktorer som överröstade den moraliska hållningen och idrottens kulturella ideal. Mer precist så överskuggade de västerländska företagens lockelse av att få tillgång till den kinesiska marknaden den olympiska idrottens demokratiska ideal.[10]

Den kinesiska omvärldsuppfattningen vilar på djupa rötter av europeisk kolonialmakt, amerikansk missionärsverksamhet och japanska ockupationstrupper där den västerländska, universella idén om mänskliga rättigheter inte harmonierar med kinesiska, partikulära värderingar och dess politiska strävanden. Clemens Stubbe Østergaard har undersökt det politiska spelet kring Beijing-OS och menar att den västerländska mediebevakningen av såväl spelen som det kinesiska samhället var ytterst endimensionell. Exempelvis, menar Østergaard, dominerades mediernas dagordning av hur Kina inte hade uppfyllt löftet om FN:s mänskliga rättigheter. Ett sådant löfte hade dock Kina aldrig avgivit! Østergaard menar också att den kinesiska regimen, som i det närmaste har nolltolerans för utländsk kritik, blev ännu mer sluten i takt med att västvärldens kritik blev allt mer högljudd.[11]

Valet av Beijing motiverades i vissa sammanhang av IOK som ett sätt att med hjälp av olympisk idrott försöka öka pressfriheten och förbättra människors rättigheter i Kina. Huruvida dessa demokratiska och universella ideal har förankrats i Kina och hur spelen påverkade västvärldens relationer med Kina återstår att se. Skaparen av ”Fågelboet”, konstnären Ai Weiwei, gick också ut och kritiserade det kinesiska kommunistpartiet i samband med invigningen och kallade OS för ett falskt leende.[12] I efterhand kan det konstateras att IOK tycks ha haft storslagna tankar om de olympiska spelens politiska förändringsförmåga. Inom detta tema finns uppslag för flera intressanta forskningsfördjupningar. Här finns dock inte möjlighet till dessa fördjupningar utan jag ska i nästa avsnitt fortsätta diskussionen om idrottens potential för demokratisering.

Sport som demokratiseringsmedel

USA har under lång tid kombinerat etablerandet av sport med implementering av demokratiska värderingar. Gerald Gems framför i texten ”The Political Uses of Sport by the United States” flera exempel på hur USA genom åren systematiskt har använt sport för att assimilera immigranter till det amerikanska samhället och hur den amerikanska sportens etablering i Asien kan kopplas samman med etableringen av demokratiska och kapitalistiska ideologier på dessa platser.[13]

Ett mer nutida exempel på föreställningen om idrottens demokratiseringsförmåga är att idrotten idag används inom flera frivilligorganisationer som en metod för att förhindra våld samt stimulera till och stärka en demokratisk utveckling i tredje världen. Arbetet visar sig ofta vara lyckat. Den danska organisationen Network for Sport and Development (NSD) är en av de ledande inom området. Organisationen har ett stort nätverk som kopplar samman universitet och forskare med andra organisationer som arbetar med sport. Sporten används i korthet som ett redskap för att främja utvecklingen i länder som drabbats av krig och andra konflikter och arbetet understöds av FN och EU som på senare år insett betydelsen av ”development through sport”.[14]

Grundtanken i demokratiseringsprojekten är att ”idrott för alla” har ett universellt värde som kan bidra till att skapa sociala kompetenser, ökad inlärningsförmåga, minskad kriminalitet, ett mer hälsosamt leverne och ett demokratiskt deltagande i samhället generellt. Få av oss motsäger sådana värderingar och avsikter. Det danska exemplet är inte heller unikt. Niklas Hafen har studerat hur idrotten används i demokratiska biståndsprojekt (framför allt Open Fun Football Schools) men tillägger att denna syn på idrottens förmåga måste problematiseras mer. Även om idrottens aktiviteter genererar glädje mellan deltagarna så bör inte idrotten betraktas som ett universalmedel för att skapa fred och demokrati. Hafen tolkar idrotten som en bärare av västerländska, universella ideal och värderingar vilka genom idrottsliga hjälpprogram i tredje världen utsätter kulturer för ett postkolonialt förändringstryck.[15]

Den postkoloniala kritiken bottnar i frågan om det är moraliskt försvarbart att lära icke-västerländska människor västerländsk sport. Vilka problem och frågor väcker dessa processer, som i all välmening sker i demokratins namn? Med andra ord, med vilken rätt kan vi hävda demokratins värden gentemot rätten till en egen, lokal särart och tradition? Sådana frågor är ytterst svåra att besvara men i skenet av denna problematik ter sig Getrud Pfisters artikel ”Women and Sport in Islamic Countries” extra intressant. Pfister menar att:

Sports are attractive because they provide equal conditions for competitors, but they compare performances and, focus on differences in order to identify the very best athlete. As such, competitive sports have limited opportunity to consider diversity and to include “otherness”.[16]

I formulerandet av sportens (o)förmåga att inkludera olikheter (det vill säga normavvikande handlingar och uttryck) sätter Pfister fingret på det motsägelsefulla draget som förenar den moderna sporten och demokratin. Pfister utgår från den moderna sportens och den olympiska rörelsens ställningstagande att garantera rättvisa villkor oavsett etnisk bakgrund. Hon ställer frågan om, och i så fall hur, västerländsk sport kan bidra till kvinnors utveckling i muslimska länder? Det muslimska, manliga deltagandet i de olympiska spelen har generellt sett inte varit så högt och andelen kvinnor har varit ännu lägre. I hemlandet möter muslimska kvinnor ofta ett motstånd baserat på religion, tradition och kultur. Sportens universella strävanden möter alltså ett dubbelt partikulärt motstånd genom att kvinnor bär en avvikande sportidentitet inom det, generellt sett, normavvikande islam. I länder som till exempel Oman saknar den moderna sporten helt traditioner även om det numera finns en del manliga fotbollsklubbar. Pfister finner att muslimska sportfeminister dock refererar till Koranen i sin argumentation för flickors och kvinnors rättigheter till fysiska aktiviteter och sportutövande. Pfister frågar sig om det är önskvärt att till exempel västerländska kroppsideal även ska gälla i de muslimska länderna i allmänhet och för kvinnor i synnerhet. Det går också att ifrågasätta, menar Pfister, hur den västerländska sportens isärhållande av könen ska kunna bidra till ökat kvinnligt inflytande bland muslimer. Riskerar inte ett sportsligt deltagande snarare att reproducera kvinnors marginalisering i dessa länder?[17]

Det behövs mer forskning inom detta område innan vi kan svara på Pfisters fråga men hon skjuter onekligen fram problematiken ett steg och genom att vända problemet mot den universella demokratin och den moderna sportens universella strävanden tydliggörs en sportslig och demokratisk paradox. Såväl sporten som demokratin har kanske begränsade förmågor att inkludera det som uppfattas som avvikande minoriteter men på en retorisk, ideal nivå hävdas motsatsen! I värsta fall, och här instämmer jag i Pfisters farhågor, kan sportens demokratiska avsikter få direkt odemokratiska konsekvenser.

Sammanfattande analys

I vilken utsträckning kan egentligen sporten få betydelse i formandet av demokratiska medborgare? Med exemplen ovan vill jag visa att idrotten som politiskt och demokratiskt medel har en motsägelsefull karaktär och därför behöver tilltron till idrottens potentialer för samhällsnyttan och demokratin problematiseras mer. Detta dilemma karaktäriserar i viss utsträckning även det demokratiska styrsättet vars förmåga att skapa demokratiska medborgare är ett ämne för ständig diskussion. Idrotten (och demokratin) är ofta demokratisk och odemokratisk på samma gång. I Sverige har denna motsägelsefulla dimension bland annat konstaterats av Tomas Peterson i de belysande begreppen föreningsfostran och tävlingsfostran. Samtidigt tenderar dock detta begreppspar att förenkla bilden av idrotten något. Henning Eichberg har i artikeln ”Bodily Democracy and Development through Sport – Towards Intercultural Recognition” studerat vilka demokratiska värden som elitsatsningar och rangordningar kan tänkas innehålla. Eichberg menar att demokratiska processer alltid är involverade i sportpraktiken i form av till exempel självbestämmande och förmåga att lyda ett regelverk. Dessa egenskaper kan alltså ses som demokratiska konsekvenser av sportens tävlingsfostran där den sportsliga konkurrenssituationen laddas med ett slags kroppsdemokratisk dimension. Samtidigt förlorar deltagaren andra demokratidimensioner. Eichbergs poäng är att vi egentligen inte vet vad sport och demokrati är. Vi lär oss hela tiden vad dessa processer innehåller men sportens och demokratins potentialer är till stora delar outforskad och det är bara genom att göra demokrati (och sport) som vi kan upptäcka dess fulla möjligheter.[18]

På ett övergripande plan skapas ett problem inom idrotten eftersom den innehåller flera motstridiga universella principer. Alla ska få delta samtidigt som idrotten bygger på selektering och rangordning. Få samhällsområden klassificerar dessutom sina deltagare i sådan utsträckning som idrotten. Utövare indelas efter färdigheter (divisioner, klasser med mera) och inte minst utifrån könstillhörighet. Rätten att klassificera människor på det här sättet motiveras sällan men utgår förstås från idrottens tävlings- och rangordningsprinciper. Det globala imperativet i FN:s konvention om mänskliga rättigheter där alla människors inneboende lika värde erkänns av idrotten samtidigt som vissa kritiker menar att resultatet av idrottens rangordningsprinciper underminerar detta ställningstagande. Lars-Magnus Engström menar till exempel att tävlingsidrotten inte respekterar principen om människors lika värde och till och med kan bidra till att upprätthålla samhälleliga klasskillnader.[19] Å andra sidan, vilket den liberal-demokratiska traditionen anser, behöver inte prestationsvärderingar och rangordningsprinciper kränka tesen om människors lika värde. Erkännandet av ett lika människovärde behöver inte gälla i alla situationer utan att för den sakens skull bli något konstigt.[20]

Min poäng är att idrottens motsägelsefulla karaktär innebär både styrkor och svagheter. Det uppstår dock ett problem när det västerländska idealet om allas rätt till frihet och rättvisa möter en kinesisk syn på den egna traditionens egenvärde. Vi i väst har helt enkelt svårt att förstå varför den kinesiska regimen inte tycks vilja anamma våra ideal. Ett liknande problem uppstår då det västerländska idrottsimperativet vill att muslimska kvinnor skall idrotta. Demokratiska avsikter riskerar då att få odemokratiska konsekvenser. Pfister visar i sin artikel hur en inlevelse i den avvikande positionens kontext skärper perspektivet samtidigt som den bidrar till att nyansera de egna värderingarna (eller åtminstone se dem med en självkritisk blick). Idrotten, liksom demokratin, har både positiva och negativa konsekvenser och frågan är till exempel vilka motsägelsefulla drag som den olympiska idrottsrörelsen innehåller (eller varför inte FN:s konventioner om mänskliga rättigheter) och om dessa karaktärsdrag kan göra det befogat att inta en avvaktande inställning till dem? Trots att idrotten ”bara” är organiserad lek förtjänas den att tas på större allvar. Idrotten vill väldigt mycket men dess förmåga att skapa demokrati och själv stå emot förändringstryck bör, menar jag, problematiseras och förtydligas mer.

Referenser

(2009) Idrotten vill: idrottsrörelsens idéprogram

Andrew, M. G. (2009:10) ”The diffusion of development-through-sport: analysing the history and practice of the Olympic Movement's grassroots outreach to Africa” Sport in Society: Cultures, Commerce, Media, Politics

Blaug, R. and J. Schwarzmantel (2001) Democracy: a reader

Blom, K. A. and J. Lindroth (1995) Idrottens historia: från antika arenor till modern massrörelse

Bonde, H. (2009:1) ”Dansk idraet og den nazisitske udfordring i 1930'erne” Forum for Idræt, Historie og Samfund 'OL, politik og sport'

Dyrberg, M. (2010:1) ”Can Sports Projects Contribute to Conflict Prevention?” Forum for Idræt, Historie og Samfund 'Sport and Development'

Eichberg, H. (2010:1) ”Bodily Democracy and Development through Sport – Towards Intercultural Recognition” Forum for Idræt, Historie og Samfund 'Sport and Development'

Engström, L.-M. (1989) Idrottsvanor i förändring

Gems, G. R. (2010:1) ”The Political Uses of Sport by the United States” Forum for Idræt, Historie og Samfund 'Sport and Development'

Gustavsson, B. (2003:1) ”Bildning och demokrati – Att förmedla det partikulära och det universella” Utbildning och Demokrati: Tidsskrift för Didaktik och Utbildningspolitik

Guttmann, A. (2004) From ritual to record: the nature of modern sports

Hafen, N. ”Idrott för utveckling och fred – en litteraturöversikt.” (2011-10-12) www.idrottsforum.org

Hedenius, I. (1982) Om människovärde: essayer

Hjelm, J. ”’Den brutala tävlingsidrotten’: Svensk idrottsforskning om konkurrens och gemenskap inom idrotten.” (2010) www.idrottsforum.org

Ostergaard, C. S. (2009:1) ”De politiske spil omkring OL i Beijing 2008 – hvorfor blev de så dagsordensaettende, og hvilke virkninger fik de?” Forum for Idræt, Historie og Samfund 'OL, politik og sport'

Peterson, T. (2008) Föreningsfostran och tävlingsfostran: en utvärdering av statens stöd till idrotten: betänkande (SOU, 2008:59)

Petersson, T. (20080428). ”Fågelboets” arkitekt avskyr spelet runt OS. www.dn.se.

Pfister, G. (2010:1) ”Women and Sport in Islamic Countries” Forum for Idræt, Historie og Samfund 'Sport and Development'

Rawls, J. (1999) En teori om rättvisa

Sandahl, B. (2005) Ett ämne för alla?: normer och praktik i grundskolans idrottsundervisning 1962-2002

Noter

[1] I Norden ligger den danska idrottsforskningen inom humaniora och samhällsvetenskap i framkant. I ett försök att ytterligare stimulera och inspirera har nu Idrætshistorisk Årsbog reinkarnerats till en ny, modern peer review-tidskrift. Den ”nya” tidskriften heter Forum for Idræt, Historie og Samfund och varje nummer innehåller ca fyra forskningsbaserade artiklar som genomgått en anonym, facklig granskning. Dessa artiklar, vilka behandlar ett gemensamt tema, kompletteras sedan med ca en studentuppsats med syfte att uppmuntra studerande att publicera sina arbeten. Utöver detta så innehåller tidskriften också utrymme för essäer och krönikor som tillsammans ska skapa en mer prioriterad idrottsdebatt. Inpaketerat i en modern layout med texter i läsvänligt format författade på både danska och engelska får läsaren ta del av det senaste inom dansk och internationell idrottsforskning.

[2] Se t ex Andrew, M. G. (2009:10) ”The diffusion of development-through-sport: analysing the history and practice of the Olympic Movement's grassroots outreach to Africa” Sport in Society: Cultures, Commerce, Media, Politics.

[3] För översikt och fördjupning, se t ex Blom, K. A. and J. Lindroth (1995) Idrottens historia: från antika arenor till modern massrörelse, Sandahl, B. (2005) Ett ämne för alla?: normer och praktik i grundskolans idrottsundervisning 1962-2002, (2009) Idrotten vill: idrottsrörelsens idéprogram

[4] Se t ex Hafen, N. ”Idrott för utveckling och fred – en litteraturöversikt.” (2011-10-12) www.idrottsforum.org. I den senaste statliga idrottsutredningen riktades till exempel skarp kritik mot idrottens tävlings- och (köns)sorteringsprinciper Peterson, T. (2008) Föreningsfostran och tävlingsfostran: en utvärdering av statens stöd till idrotten: betänkande (SOU, 2008:59). Även Hjelm har problematiserat idrottens konkurrensaspekter i Hjelm, J. ””Den brutala tävlingsidrotten”: Svensk idrottsforskning om konkurrens och gemenskap inom idrotten.” (2010) www.idrottsforum.org. Det kan tyckas självklart att idrotten har ett politiskt innehåll men det har under lång tid funnits en föreställning om att idrotten ska vara (och är) en politiskt obunden praktik.

[5] För översikt se t ex Blaug, R. and J. Schwarzmantel (2001) Democracy: a reader, Guttmann, A. (2004) From ritual to record: the nature of modern sports

[6] Se t ex Gustavsson, B. (2003:1) ”Bildning och demokrati – Att förmedla det partikulära och det universella” Utbildning och Demokrati: dskrift för Didaktik och Utbildningspolitik

[7] Se t ex Rawls, J. (1999) En teori om rättvisa

[8] Gustavsson, B. (2003:1) ”Bildning och demokrati – Att förmedla det partikulära och det universella” Utbildning och Demokrati: Tidskrift för Didaktik och Utbildningspolitik.

[9] Anförandet av en opolitisk hållning på en retorisk nivå kan alltså tolkas som ett slags politisk hållning på en mer praktisk nivå. Bonde, H. (2009:1) ”Dansk idraet og den nazisitske udfordring i 1930'erne” Forum for Idræt, Historie og Samfund 'OL, politik og sport'

[10] Hansen, J. (2009:1) ””OL i Beijing – markedskræfternes sejr over moralen!”.” Forum for Idræt, Historie og Samfund 'OL, politik og sport'

[11] Se vidare i Ostergaard, C. S. (2009:1) ”De politiske spil omkring OL i Beijing 2008 – hvorfor blev de så dagsordensaettende, og hvilke virkninger fik de?” Forum for Idræt, Historie og Samfund 'OL, politik og sport'

[12] Petersson, T. (20080428). ”Fågelboets” arkitekt avskyr spelet runt OS. www.dn.se. Nedladdad 20111128

[13] Gems, G. R. (2010:1) ”The Political Uses of Sport by the United States” Forum for Idræt, Historie og Samfund 'Sport and Development'

[14] Dyrberg, M. (2010:1) ”Can Sports Projects Contribute to Conflict Prevention?” Forum for Idræt, Historie og Samfund 'Sport and Development'

[15] Hafen, N. ”Idrott för utveckling och fred – en litteraturöversikt.” (2011-10-12) www.idrottsforum.org nedladdad 2011-10-24

[16] Pfister, G. (2010:1) ”Women and Sport in Islamic Countries” Forum for Idræt, Historie og Samfund 'Sport and Development's. 47.

[17] Pfister, G. (2010:1) ”Women and Sport in Islamic Countries” Forum for Idræt, Historie og Samfund 'Sport and Development' s. 47.

[18] Eichberg, H. (2010:1) ”Bodily Democracy and Development through Sport – Towards Intercultural Recognition” Forum for Idræt, Historie og Samfund 'Sport and Development's. 21. Utifrån Eichbergs resonemang bör vi alltså inte avskriva statens intresse i idrottens tävlingsfostrande dimensioner vilket tycks ske ibland. Se t ex ”Det andra uppdraget tävlingsfostran – är idrottens eget.” Peterson, T. (2008) Föreningsfostran och tävlingsfostran: en utvärdering av statens stöd till idrotten: betänkande (SOU, 2008:59) s. 192.

[19] Engström, L.-M. (1989) Idrottsvanor i förändring s. 73.

[20] Se Hjelm, J. ””Den brutala tävlingsidrotten”: Svensk idrottsforskning om konkurrens och gemenskap inom idrotten.” (2010) www.idrottsforum.org som refererar till Hedenius, I. (1982) Om människovärde: essayer.





Copyright © Daniel Alsarve 2011.

All rights reserved. Except for the quotation of short passages for the purposes of criticism and review, no part of this publication may be reproduced, stored in a retrieval system, or transmitted, in any form or by any means, electronic, mechanical, photocopying, recording or otherwise, without the prior permission of the author.