ISSN 1652–7224 Publicerad den 22 februari 2005
Machokultur inom ishockeyn:

Folkhemsbygget Tre Kronor
skakat i grunden

Kutte Jönsson
Genusvetenskap, Teknik och Samhälle, Malmö högskola



Tre svenska ishockeyspelare i det ”folkkära” Tre Kronor, Andreas Lilja, Kristian Huselius och Henrik Tallinder, är alla fostrade i den svenska ishockeymyllan. I den rollen förväntas de agera på ett visst för att inte skada ”Idrottssveriges trovärdighet”. Men när de på kvällen efter landskampen mot Norge i Sweden Hockey Games bestämde sig för att ”gå ut och snacka av sig lite”, något som senare ledde till att de ”tog med sig en brud till hotellrummet”, så bröt de mot de oskrivna ordningsreglerna. Morgonen efter anmälde kvinnan de tre spelarna för våldtäkt.

Juridiskt är männen friade från anklagelserna. Däremot är de inte friade moraliskt. Den moraliska domen mot dem har varit hård. Dessutom har ishockeykulturen skildrats, inte minst av tidningarnas sportkrönikörer, som en öppet sexistisk, en machokultur där kvinnoföraktet tillåts odlas. Men från hockeyns egna led var de första reaktionerna annorlunda. Man ville uppenbart tona ner det som beskrivits som en av de största skandalerna i svensk idrottshistoria.  

När sedan de tre anklagade spelarna gör en intervju för TT kan de inte se vad de gjorde för fel, men ber ändå om ursäkt till ”alla” – utom till kvinnan, eller ”flickan” som de kallar henne. Men den största skulden lade de först som sist på ”medierna”.

Reaktionerna från det officiella Hockey-Sverige uppvisar en i det närmaste övertydlig brist på självinsikt och självkritik. I försöken att återupprätta den förlorade ”hedern” valde man att individualisera ett idrottskulturellt problem. Exempelvis betonade man att ”majoriteten” av alla spelare ”sköter sig bra”.

Ishockey har en speciell status inom svensk idrott. Tre Kronor är det klassiska folkhemsbygget inom idrotten, den idrottsliga institutionen som allra tydligast fått rollen att representera den svenska nationen. På så vis har spelarna kommit att bli ställföreträdande soldater. Det kan också vara ett av skälen till att ishockey tillhör en av de mest ”könade” idrotterna.

De maskulinitetsideal som den moderna tävlingsidrotten bygger på är som mest uppenbar inom hockeyn. De värderingar, attityder och ideal som underbygger maskuliniseringen inom spelet tenderar att reproduceras även utanför rinken och omklädningsrummen. Ishockeyn i Sverige bildar med andra ord det genusforskaren Robert Connell kallar ”hegemonisk maskulinitet”. Hegemonisk maskulinitet är en typ av maskulinitet som alla tvingas förhålla sig till. I vår tid skapar de medialt mest attraktiva idrotterna ett sådant maskulinitetsideal. Det är mot den alla, såväl kvinnor som män, ”tvingas” definierar sig.

Eftersom det sedan handlar om hegemoni är det i grunden en fråga om maktrelationer. Att ishockeyspelare har status är något som tycks trummas in i spelarna från tidig ålder.

Bara några dagar efter det att våldtäktsanmälan gjordes mot de Tre Kronor-spelarna sände, ironiskt nog, SVT dokumentären ”Hockeyresan” av Richard Petrelius och Jacob Nordenson. I filmen får man följa ett gäng 15-16-åriga killar – och en tjej – i Vallentunas pojklag. Ungdomar, föräldrar och ledare intervjuas.

Man får snart veta att de vuxna ser hockeyn som ungdomarnas räddning från att hamna i problem. En av ledarna ser hockeyn som en ”social fostran”. Hjärtat i berättelsen är en resa till Toronto laget samlat ihop till. Det visar sig bli den sista resan med ”gänget”. När de kommit hem är det dags för elitsatsning för dem som håller måttet. I eftertexterna får man emellertid veta att samtliga spelare slutade ett år efter resan. Alla utom en: den enda tjejen i laget. Hon åkte tillbaka till Kanada och började sedan spela i landslaget. Hon som tidigare hade stört ”ordningen”. Det framkom nämligen, att med åldern hade dynamiken i laget förändrats. Killarna försökte helt enkelt att på olika sätt utdefiniera henne, med ledarnas tysta medgivande. Också detta, kan man sluta sig till, ingår i den ”sociala fostran” av framtidens elitspelare.

Det är tydligt att de maskulinitetsideal som unga spelare fostras i hänger kvar bland professionella elitspelare. Under den första presskonferensen efter att nyheten hade släppts om kvinnans våldtäktsanmälan flankerades de tre landslagsspelarna av ishockeyförbundets generalsekreterare Michael Englund. Det var Englund, inte spelarna själva eller deras advokat Leif Silbersky, som förde deras talan. Spelarnas tystnad bröts först senare, dels genom påtryckningar från deras juridiska ombud och dels genom deras arbetsgivares sponsorer. Att spelarna verkar oförstående inför kritiken är intressant. Dessutom verkar det som om ishockeyförbundet har en oförmåga att själv tackla de värderingar som skapas genom den maskuliniserade lagmoralen.

Utifrån den senaste tidens händelser, är det därför rimligt att dra slutsatsen, att den moraliska legitimitet svensk ishockey alltid getts – exempelvis genom skattefinansierade statsbidrag – förmodligen är något den inte förtjänar.


Läs också artiklar om denna fråga av Alice Riis Bach, Håkan Larsson och Tobias Stark. En utskriftsvänlig pdf-fil med samtliga fyra bidrag kan du ladda ner här.

www.idrottsforum.org  |  Redaktörer Bo Carlsson & Kjell E. Eriksson  |  Ansvarig utgivare Aage Radmann