Under året har två danska samhällsvetenskapliga tidskrifter uppmärksammat problemområdet idrott och kön i speciella temanummer. Under sommaren publicerades ett antal artiklar med aktuell forskning i Dansk sociologi [recenserad i dessa spalter] och nu under hösten är det Kvinder, Køn & Forskning, ett organ för Foreningen for kønsforskning i Danmark, som tagit upp temat idrott och kön. Med redaktörernas ord är syftet med temanumret i den senare tidskriften att undersöka hur
idrætten – når man tager ’kønsbrillerne’ på – ses som en arena for forhandling og for overskridelse af forskellige former av grænser?
Redan här framgår det med andra ord att siktet är inställt just på könets föränderlighet och att idrotten skulle kunna vara ett särskilt intressant fält att studera just när det gäller förhandling om vad kön är och överskridanden av könsbarriärer. Det dominerande forskningsparadigmet inom den forskning som presenteras är att kön är något som ”görs”, såväl av män som av kvinnor. Det vill säga, det finns inget ”underliggande” historiskt, kulturellt och socialt obundet kön som tar sig i uttryck på olika vis, utan de uttryck för kön och könsskillnader som framträder, inom idrotten såväl som inom andra samhälleliga sektorer, är att betrakta som skapade. Med detta följer att den traditionella uppdelningen i ”kön” som något av naturen givet (biologiskt, naturligt etc.) och ”genus” som något socialt skapat inte längre håller. Även ”det biologiska könet” är att betrakta som en social konstruktion.
Den kvinnliga idrottskroppen som marknadsvara
Den första artikeln, ”Salg af kroppen – sportskvinder, massemedier og sportens kommodificering”, utgör ett försök att översiktligt diskutera tendenser när det gäller iscensättningen av kvinnliga idrottares kroppar i massmedia. Författaren Gertrud Pfister, med mångårig erfarenhet av forskning om idrott och kön, pekar ut ett antal faktorer som bidragit till att det idag inte är ovanligt att kända idrottskvinnor (och män för den delen också) finansierar sin idrottsliga satsning genom att vara modeller för olika varumärken. Detta medför motstridiga konsekvenser för de aktuella idrottskvinnorna. Å ena sidan skapar marknadsföringen av den egna personen ekonomiska förutsättningar för fortsatt satsning på elitidrott. Å andra sidan har samma marknadsföring en benägenhet att ”låsa fast” idrottskvinnorna vid en traditionell kvinnlig identitet, där så kallade kvinnliga värden som skönhet och passivitet är framträdande. Pfister pekar på att idrottskvinnorna inte alls bör ses som offer i denna process. De är ”aktører, som på mange måder er afhængige af samfundet, men som også har mulighed for at påvirke beslutninger og udvikling” (s. 18).
Konstruktioner av könsidentiteter bland kvinnliga rullstolsåkare
Konstruktionen av motstridiga könsidentiteter är också temat för Kim Wickmans artikel ”I try and be as athletic like, forget the other side of me”. Wickmans syfte med artikeln är att undersöka mötet mellan olika, till synes motstridiga diskurser om handikapp, tävlingsidrott och kön och på vilket sätt dessa bidrar till skapandet av identiteter bland kvinnliga rullstolsåkare på elitnivå. I den tävlingsidrottsliga diskursen betonas viljan att mäta sig med andra och viljan att prestera bättre än andra (med samma förutsättningar) i fysiskt hänseende. I diskursen om funktionshindrade (som för övrigt i huvudsak formuleras av icke-funktionshindrade personer) marginaliseras människor vars kroppar inte motsvarar de starkt idealiserade kroppsideal som gäller i samhälle i övrigt, men samtidigt framträder ibland ”funktionshindrade hjältar” ”who are people with visible disabilities who receive public attention because they accomplish things that are unusual even for able-bodied” (s. 26). I könsdiskursen konstrueras könen som artskilda typer av människor, en konstruktion som dessutom starkt lutar sig mot konstruktionen av heterosexualitet som den normala och naturliga sexualiteten. Kvinnligheten gestaltas här som ”weak, passive, hairless, soft and so on” (s. 27), medan manligheten gestaltas som ”strong, active, hirsute, hard and so on” (ibid). När dessa diskurser möts i intervjuerna med de kvinnliga rullstolsåkarna verkar det ibland som om ”the physical impairment has given them access to another discourse, namely the competition discourse, which logic at least not a priori defines them as deviant” (s. 31). Trots flera decenniers kvinnlig tävlingsidrott på hög nivå, verkar alltjämt tävlingsidrott och utvecklingen av en kvinnlig könsidentitet vara något problematiskt. Handikappdiskursen ”befriar” dessa kvinnor från förväntningar och krav på att vara sexuellt åtråvärda på den heterosexuella arenan.
Maskulinitet, idrott och förbjudna känslor
Två av artiklarna i Kvinder, Kön & Forskning behandlar olika typer av ”förbud” inom idrotten. Ulla-Britt Lilleaas artikel ”Maskulinitet, sport og forbudte følelser” handlar om några idrottsmäns syn på sin kropp och sina relationer till andra människor inom och utanför idrotten. De män som Lilleaas intervjuat är företrädesvis norska manliga handbollsspelare, en grupp unga (25-35 år) elitspelare och en grupp äldre (35-65 år) ”old boys-spelare”. Här, liksom tidigare, framträder motstridigheter inom idrottskulturen som idrottsmännen på något sätt måste hantera, eller kanske snarare motstridigheter som uppstår i mötet mellan idrottskulturen och det civila livet utanför idrotten. Idrottskulturen (eller kanske vissa idrottskulturer – eftersom det blir allt svårare att tala om en homogen idrottskultur) värderar vissa manlighetskonstruktioner högt, vilka inte på motsvarande sätt värderas högt i det civila samhället utanför idrotten – i synnerhet inte i konstruktionen av moderna jämställda parförhållanden. Socialpsykologen Tore Brännberg har, när det gäller just handboll, påvisat liknande resultat i sin studie Bakom kulisserna (1998).
Att ”förbjudna förhållanden” ibland uppstår inom idrottsrörelsen, är något det talas väldigt tyst om i svenska sammanhang. Under året har emellertid diskussionen om så kallad ”galgning” dykt upp i samband med pojkfotboll (”galgning” innebär en sorts initieringsrit där en nykomling i ett lag får en klädgalge uppförd i analöppningen). I artikeln ”Idrættens forbudte forhold” använder Jan Toftegaard Nielsen 160 domstolsbehandlade anmälningar av sexuella kränkningar och osedlighet inom dansk idrott. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att hävda att det är själva idrottandet som förklarar sexuella trakasserier och osedlighet inom idrottsrörelsen. Desto viktigare är det att fundera över på vilka sätt denna typ av förbrytelser blir möjliga i samband med idrottande. Toftegaard Nielsen diskuterar t ex gränsnedbrytningsprocesser:
Centralt i forståelsen af grænsenedbrydningsprocessen er, att den grænsenedbrydende adfærd sker på baggrund af overtalelse og velvilje snarare en ved tvang, og derfor kan adfærden måske bedst forstås som successive forhandlinger – eller nærmest umærkelige overskridelser af udøverens fysiske og psykiske intimitetsgrænser (s. 51).
Författaren visar också att kränkningar är vanligare i samband med individuella idrotter (71%) och i samband med breddidrott (90%). En väsentlig skillnad från befintlig forskning om sexuella kränkningar är att runt 2/3 av offren är pojkar (genomsnittsåldern är 12 år). Utanför idrotten är det betydligt vanligare att offren är flickor. Trots att andelen kvinnliga tränare i Danmark är 37 procent, förekommer det inte i något fall att förövaren är en kvinna. Avslutningsvis vill jag påpeka att studier om trakasserier och kränkningar nu finns både i Norge och Danmark, men att det fortfarande saknas sådana studier i Sverige. [Jan Toftegaard Nielsens avhandling recenserades på idrottsforum.org av Ingela Kolfjord.]
”Kroppsexperter” – stora och små kroppar
Efter de förbjudna förhållandena vänder vi så uppmärksamheten mot idrottens experter på kroppsdisciplinering. Det gäller då såväl skapandet av mycket stora kroppar, som av mycket små. Inge Kryger Pedersen har i artikeln ”Kropslige perfektioneringseksperter” undersökt bruket av dopning och andra prestationshöjande medel i motions- och fitnessmiljöer. Kryger Pedersen påpekar att dopning förekommer även utanför miljöer där den idrottsliga prestationen är avgörande, ”men hvor målet måske snarere er en bestemt formning af kroppen, eksempelvis i styrketrænings- och bodybuildermiljøer” (s. 67). Det visar sig också, vid en kvantitativ studie av fitnesstränande personer, att män i större utsträckning än kvinnor vill göra kroppen större (62% män jämfört med 12% kvinnor). Statistiskt sett vill kvinnor jämfört med män istället hellre göra kroppen mindre (88% kvinnor jämfört med 24% män). Detta medför bruk av olika preparat: män – viagra och tillväxthormoner; kvinnor – vätskedrivande medel och bantningsmedel, ibland tillsammans med anti-depressiva medel och medel mot PMS. I den kvalitativa studien påvisar Kryger Pedersen hur ”kroppsexperterna” utvecklar en extrem form av självkontroll, ”hvor det moralske subjekt former sit liv som et personligt kunstværk” (s. 75).
Kroppsformning kan också sägas vara temat i Eva Wulff Helges artikel ”Spiseforstyrrelser blandt kvindlige eliteidrætsudövere”. En viktig utgångspunkt för Wulff Helges framställning är att det är svårt att dra en tydlig gräns mellan träning som är prestationshöjande och träning som är destruktiv ur ett hälsoperspektiv. Sannolikt balanserar många elitidrottare på gränsen till överträning och liknande. Studier i Norge visar att runt 20 procent av kvinnliga elitidrottare lider av ätstörningar, jämfört med 8 procent av manliga elitidrottare. Wulff Helge påpekar att detta måste jämföras med förekomsten av ätstörningar utanför idrotten.
For kvindernes vedkommende svarede det til en dobbelt så høj forekomst som i kontrolgruppen, og for mændenes vedkommende til en fire gange så høj forekomst som i kontrolgruppen” (s. 84).
Vanligen ser man ätstörningar som en del i den så kallade female triad (ätstörningar, menstruationsstörningar och låg bentäthet), alltså ett specifikt kvinnligt problem. Detta beror sannolikt på att antalet kvinnor med ätstörningar är avsevärt större än antalet män med liknande problem. Skillnaderna mellan idrottande och icke-idrottande kvinnor är emellertid inte så stort som skillnaderna mellan idrottande och icke-idrottande män. Detta är ett problem som jag uppfattar behöver utredas i större utsträckning än hittills och som vidare möjliggör en alternativ teoretisk utgångspunkt till förståelsen av ätstörningar som något specifikt kvinnligt.
Artiklarna i Kvinder, Køn og Forskning avslutas med en intervju rörande ”Kvindeidrættens stolte og problematiske historie” med idrottshistorikern Else Trangbæk. Trangbæk, själv olympisk deltagare i gymnastik, reflekterar här över relationen mellan vad jag uppfattar som ”könslogiker” och ”idrottens tävlingslogik”, d v s något som mycken annan idrottsforskning också visat, nämligen att det finns ett problematiskt förhållande mellan att vara kvinna och samtidigt eftersträva elitidrottsprestationer.
Avslutning
Mitt allmänna intryck av temanumret är mycket positivt. Jag uppfattar det som att artiklarna i hög grad kan placeras in i vad som brukar kallas ”forskningsfronten”. Samtidigt är det påfallande hur lite artikelförfattarna, vilka samtliga är verksamma i nordiska länder, vinnlägger sig om att sätta in sina artiklar i en nordisk forskningsmässig kontext. Det blir med andra ord svårt att hävda att artiklarna utgör inlägg i ett pågående nordiskt samtal om idrott och kön/genus. När feministiska forskare skärskådar så kallad ”patriarkal” forskning, brukar avsaknaden av vissa referenser tolkas som en marginalisering, kanske till och med utestängning, av viss forskning. Frågan är om detta också gäller artiklarna i Kvinder, Kön og Forskning. Kim Wickman saknar till exempel referenser till såväl den lilla handikappidrottsforskning som faktiskt finns i Sverige som till forskning om genus och idrott i Sverige. På liknande sätt saknar jag en referens till Tore Brännbergs avhandling Bakom kulisserna i Ulla-Britt Lilleaas artikel om maskulinitet och förbjudna känslor i handboll. I all synnerhet eftersom Brännberg också studerat just handboll och maskulinitet.
Samtidigt vill jag peka på att några artiklar tvärtom knyter an mycket väl till andra studier i Norden inom samma problemområde. Jan Toftegaard Nielsen använder sig av norska referenser i sin undersökning om sexuella trakasserier inom idrotten. Att referenser till svenska studier saknas har här sin naturliga förklaring i att några sådana inte existerar. Det synes alltså som om det finns ett angeläget behov av forskning kring dessa frågor i en svensk kontext. Annan forskning som är eftersatt i Sverige, är forskning om idrott, kön och media. Här utgör Gertrud Pfisters artikel ”Salg af kroppen” ett spännande bidrag som skulle kunna följas upp av liknande svenska studier.
Även om jag alltså i viss utsträckning saknar en inplacering av delar av den presenterade forskningen i ett nationellt och nordiskt sammanhang, vill jag trots allt betona att jag uppfattar den teoretiska förankringen som nyskapande. Artiklarna antyder därtill nya teoretiska och analytiska problem som behöver utredas i framtida forskning. Det framstår som om ansatsen att undersöka idrotten som arena för omförhandlingar och överskridanden av könsgränser uppfylls ganska väl (även om jag samtidigt kan tycka att det alltjämt finns en ännu outnyttjad potential i detta avseende). Temanumret ”Idrættens og kønnets grænser” är med andra ord ett viktigt bidrag till forskning om idrott och kön/genus i Norden och är väl värd all uppmärksamhet.
Beställningsinformation.
