Att fylla 40 år och ta en svensk klassiker
Vad gör man när medelåldern börjar närma sig med stormsteg och kroppens förfall gör sig påmint? En utväg kan vara att ge ett syskon till tonårsbarnen, en annan att skaffa sig en ung älskare och slutligen den tredje utvägen att fullgöra en svensk klassiker. Efter visst motstånd (särskilt till det andra alternativet) återstod vad varje idrottsintresserad någon gång funderar över – att sluta fundera och verkligen genomföra klassikern. Jag ville ju dessutom gärna visa på lite idrottsliga framgångar på min nya arbetsplats, eftersom tidigare meriter blivit rejält dammsamlande.
Det krävs mycket förberedande inför klassikern. För att bara ta något exempel måste ju materialinköp göras inför varje lopp. Det gäller att välja rätt och det kan bli både kostsamt och onödigt. De saker man köper vill man gärna ha nytta av efter loppens genomförande och dessutom vill man absolut se snygg och vältränad ut under tiden. Jag tillbringade många timmar i omklädningsrum i olika idrottsaffärer och den slutliga summan är mörklagd för alla inklusive mig själv.
Vilket av de fyra loppen skulle jag inleda med? Lidingöloppet blev det naturliga valet, eftersom min 40-års dag inträffade i september och löpning faktiskt är något som jag alltid varit bra på. Visserligen sprang jag aldrig längre än 1500 meter som ung och lovade mig själv att aldrig springa längre. Hur kommer det sig att kloka löften glöms bort med åren?
En solig lördag gick startskottet på Lidingövallen. På det stora startfältet ringlade köerna till bajamajorna och linementlukten låg som en dimma över dessa tusentals med stretchande löpare. Jag kände mig smått oroad över längden på loppet. Tre mil!!! Men jag blev lugnad av att titta på alla som såg mer otränade ut än jag. Kan hon (som ser ut som 60 och väger flera kilon mer än jag), då måste väl jag klara detta? Lidingöloppet är ett tufft lopp! Upp och ner och ner och upp. Vid fem kilometer började jag känna mig lite sliten. Vid varje kilometer finns en uppmuntrande skylt ”Nu är det 25 km kvar till mål” Efter den ökända Aborrbacken kom min väninna ifatt mig (den enda jag kände i startfältet). Jag spänstade uppför en backe för att hon inte skulle komma förbi. Det ledde till omedelbar kramp och de resterande 4 km till mål fick jag linka bäst jag kunde. Som alla tusentals som kom i mål fick jag en guldmedalj. När min systerdotter i målfållan fick syn på den ropade hon ”Vann du?”
Efter någon veckas vila var det dags att prova de nya rullskidorna. Jag försökte febrilt få i pjäxan i bindningen utan att lyckas. Ett telefonsamtal till min finlandssvenske försäljare i Lomma; först tystnad sedan på klingande finlandssvenska ”Skämtar du med mig?” Man måste nämligen lyfta upp framänden på salomonbindningen när man sätter i pjäxan! För att åka Vasaloppet ska man helst ha minst 50 mils skidåkning i benen och bor man som jag i Skåne får de flesta av dessa bli på rullskidor.
Äntligen februari och på väg till Mora med två stiliga skåningar i en Volvo 740. Ett tydligt tecken på medelålder är när man som kvinna blir invigd i manliga samtal om just kvinnor. När jag var yngre fick jag aldrig vara med i dessa samtal. Kanske gällde de mig på den tiden?
Vi tre bodde inackorderade hos en familj i Mora. Mannen råkad vara vallningsexpert och lade ned sin själ på våra skidor. Han låg vaken i vånda natten före loppet om inte vallningen skulle bli perfekt. Det blev den! I starten var det minus 17 grader i Sälen och i en mil kände jag inte mina fingrar. Vasaloppet blev en fantastisk upplevelse. Strålande sol och en folkfest vid sidan av spåret. Trots att det är fruktansvärt långt, 9 mil, kände jag mig stark hela vägen. Jag tackar mina föräldrar för alla mil med dem på fjället i barndomen. Jag kände ett lyckorus när jag såg klockstapeln i Mora och passerade mållinjen ”I fädrens spår”.
Nu var nästa utmaning Vätternrundan! Liksom inför övriga lopp måste man förbereda sig i god tid. Jag köpte en bra cykel och började cykla till jobbet, 4 mil tur och retur. Vid gott mod och någorlunda förberedd stod jag på startlinjen klockan 3 på morgonen i Motala. Helt ensam, nåja utan något speciellt sällskap i alla fall. Nu började lång natts färd mot natt. Det här skulle bli den verkliga utmaningen och den stora prövningen i en svensk klassiker för min del. I Jönköping var jag fortfarande positiv även om jag var tvungen att erkänna att jag inte kände mig som en cyklist och verkligen ville befinna mig en sådan där klunga med cyklister. Det såg så lätt ut för dem! Äntligen såg jag en skinntorr liten gubbe som jag kunde hänga på. Efter några kilometer insåg jag att även han cyklade för fort. Just när jag skulle skrika ”Vänta på mig ! vände han sig om och förklarade att han var på sitt andra varv och ville klara de 60 milen inom angiven tid. Att jag inte gav upp! Plötsligt kändes det som knivar stacks in i muskelfästena vid knäna och jag lyckades hitta en massör som räddade min klassiker. De sista(10)milen kunde jag knappt lägga i någon växel och när jag väl passerade mållinjen släppte alla känslor. Jag fick hjälp in i en bil och kunde inte röra mig på flera timmar efteråt. Hur någon över huvud taget kan köra bil efter ett sånt här lopp är en gåta för mig.
Nu återstod endast Vansbrosimningen i min 40-årsuppgörelse. Det skulle bli lätt. Jag var bara 4 år när jag tog simborgarmärket första gången och 3000 meter är inte långt. Det enda orosmolnet var vattentemperaturen. Som tur är har jag sommarhus i Grisslehamn och det är alltid svinkallt i Ålandshav. Det gäller att härda kroppen. Naturligtvis hade jag våtdräkt och inte som en del andra startande som hade bikini och texten”Våga vägra våtdräkt” Dessutom hade jag smort in alla nakna delar med ullfett (vilket jag grundligt ångrade efteråt). Iförd en orangefärgad badmössa dök jag ifrån bron i Vanån. Efter 2 kilometer svängde alla guppande badmössehuvuden av mot motströmmen i Västerdalälven. Där på strandkanten gick min enda supporter i Vansbro - min man. De sista 900 meter kunde han följa mitt kämpande mot strömmen. Själv verkade han inte ha det alltför ansträngande i solgasset. Varför gör jag detta?
Nu inföll den stora tomheten. Var det inte mer än det här? Jag är fortfarande 40 år och vad ska nästa steg bli? Jag har föreslagit att vi på enheten ska springa maraton nästa år (helst New York men förmodligen Berlin) Min chef ska fylla 40 år och jag har inte sett några anmälningar till den svenska klassikern än, men det verkar lovande inför maratonsponsringen. Vid min arbetsplats dignar medaljerna och diplomen sitter på väggen. Det retar alltid upp någon. Det kan t o m hända att någon blir imponerad eller kanske knäckt. Om en 40-årig kvinna har tagit en svensk klassiker vad ska våra idrottsstudenter svara med ? Ironman kanske?
Torun Lundin är högskoleadjunkt vid Idrottsvetenskapliga programmet på Malmö högskola.
