Johnny Wijk
Historiska institutionen, Stockholms universitet

Hur når man internationella elitframgångar inom en idrottsgren? Vilka faktorer ligger egentligen bakom en långvarig kollektiv framgångsvåg? Frågorna är evigt aktuella inom idrottens tävlingsvärld, där idrottsutövare, ledare och tränare ständigt söker tillgång till de rätta nycklarna och de självklara svaren. Funderar man lite närmare på frågorna framkommer dock att det krävs en precisering av vad som egentligen avses för att man på allvar ska kunna ta sig an diskussionen om alternativa svar. Är man intresserad av hur enskilda individer ska kunna nå elitnivå fokuseras naturligast på aspekter om talang, träningsmetoder, teknik och tävlingspsyke. Avser frågan istället hur kollektiva långsiktiga framgångar nås för hela grupper i en idrottsgren på världsnivå är det självfallet andra typer av förklaringar som måste fokuseras, till exempel vilken tillgänglighet som finns till sporten, idrottstradition i landet, strukturell uppbyggnad, nivån på tränarkapacitet, internationell konkurrens och intresset från ungdomar för att bara nämna några möjliga aspekter. Frågorna är enkla och raka att ställa men att försöka finna hållbara svar är avsevärt mer komplicerat och flerdimensionellt.

Den här uppsatsen har ett idrottshistoriskt perspektiv. Frågan om vilka faktorer – eller snarare kombinationer av faktorer – som kan leda till elitframgångar ska fokuseras med historiska ögon utifrån två konkreta svenska exempel, idrotterna tennis och golf. I bägge dessa sporter påbörjades för några årtionden sen högst anmärkningsvärda förbättringar vad gäller internationella framgångar. Från att under lång tid befunnit sig långt från internationell toppnivå, med endast någon enstaka svensk utövare i närheten av världsnivån, inträffade först i svensk tennis och därefter i svensk golf en närmast revolutionerande utveckling där svenska spelare i mängd plötsligt kom att inta scenen bland de allra främsta i världen. Framgångsutvecklingen var av sådan art att det både i Sverige och i omvärlden talades om att ett svenskt ”tennisunder”, respektive svenskt ”golfunder” inträffat. Det speciella med både tennisen och golfen var att det i bägge fallen tydligt handlade om en kollektiv framgång, inte endast några enstaka individer som tillfälligt nådde världselitnivå – vilket ju oväntat kan hända var som helst i idrottens värld. Inom svensk tennis och golf har det istället handlat om en framgångsvåg under flera årtionden där nya spelare stadigt kommit fram närmast varje år och etablerat sig i världseliten.

I historiska undersökningar är det ofta tydliga förändringar som tilldrar sig störst intresse. Hur ska en observerad förändring förklaras? Vilka orsaksförklaringar kan vara relevanta? I svensk idrottshistoria sticker både tennisen och golfen ut som två mycket tydliga exempel på plötslig förändring. Få andra sporter i Sverige har upplevt sådana markanta utvecklingskurvor och få andra sporter har haft en sådan bred framgångsvåg i den främsta världseliten. En intressant faktor är dessutom att de bägge sporternas framgångsberättelser har många parallella inslag. Kan man till och med tala om ett framgångsmönster? Syftet med denna uppsats är i första hand att resonera om olika förklaringsorsaker och logiska orsakssamband när det gäller den svenska tennisen och golfens tävlingsframgångar, men i andra hand också presentera ett generellt tänkande kring idrottsframgångar som möjligtvis även kan gälla andra idrotter, till exempel vad gäller kombinationen av strukturella respektive aktörsinriktade förklaringsfaktorer.

Uppsatsen innehåller först ett avsnitt där jag ställer upp ett schematiskt analysschema i ett försök att greppa tänkbara förklaringsfaktorer inom idrottens värld strukturerad i olika samhälls- och idrottsnivåer. Därefter följer en kort översiktlig presentation av framgångsutvecklingen på världselitnivå inom svensk tennis och golf, innan uppsatsens huvudtema presenteras: ett försök till förklaring av tennisens och golfens framgångar i Sverige. Vilka faktorer kan det rimligen ha handlat om? Mitt resonemang leder vidare till uppställandet av en hypotes om en ”framgångsspiral” vad gäller tennisen och golfen i Sverige, och som möjligtvis kan ha viss giltighet även för andra sporter. Uppsatsen summeras med ett resonemang om tennisens och golfens utvecklingsfaser, där även en tydlig tillbakagång finns med – särskilt vad gäller svensk tennis. Kanske finns det någon form av cykliskt förlopp och utvecklingsmönster när det gäller internationell framgångsutveckling inom en idrottsgren?

Innehållet i uppsatsen bygger på min pågående forskning om utvecklingen av svensk tennis och svensk golf från 1960-talet till idag. Bland annat har jag försökt kartlägga den samtida interna debatten inom tennisen och golfen rörande de bedömningar och strategiska överväganden som gjorts inom respektive sport de senaste årtiondena, vilket sedan jämförts med mina egna teoretiska utgångspunkter för att förklara sporternas utveckling. [1]

Jag har i uppsatsen valt en framställningsform där jag försökt kombinera berättelserna om tennisen och golfens framgångshistorier med analysen av vilka orsakssamband som kan förklara utvecklingen.

Att diskutera och analysera orsaksfaktorer och orsakssamband bakom länders idrottsframgångar i olika sporter är en spännande och intressant uppgift. Som framgick av inledningen är min utgångspunkt att tennisens och golfens utveckling i Sverige inte varit ”normal” vad gäller mer slumpmässiga individuella framgångar som givetvis ständigt förekommer i idrottens värld. Min centrala utgångspunkt är att utvecklingen inom svensk tennis och golf varken berott på en slump eller handlat om enstaka framgångsrika individer. Historien berättar istället om ett framgångscenario där stora skaror spelare etablerat sig i världseliten och där det under många år stadigt fyllts på med nya förmågor i världsklass. I den svenska tennisen har det sedan dess genombrott i mitten av 1970-talet till idag år 2010 handlat om nära 130 olika spelare som vunnit totalt runt 275 turneringssegrar på den professionella världsnivån, och 17 svenskar – 16 herrar och en dam – som varit rankade på 10-listan i världen i tennis. I golfen har det från genombrottet i slutet av 1980-talet fram till idag varit c:a 180 personer – 120 herrar och 60 damer – som kvalificerat sig för spel på de två stora proffstourerna i världsgolfen. Detta ska jämföras med en tidigare nivå där det på sin höjd handlade om någon enstaka svensk per årtionde som var i närheten av världstoppen.

Hur har detta egentligen gått till? Vad var det som förändrades så att denna framgångsutveckling tog sådan fart? I idrottens värld är det inte ovanligt att framgångar inom en idrottsgren förklaras med att enskilda aktörer – gärna en massmedial stjärna – är huvudorsaken till alla förändringar. När det gäller svensk tennis hävdas ofta att 1980-talets breda framgångar berodde på Björn Borgs vinster några år tidigare, att allt således började med honom. Björn Borgs positiva inverkan på svensk tennis kan givetvis inte underskattas, men det bör framhållas att den största kvantitativa tillväxten i svensk tennis skedde före Borg. Det kan ur det perspektivet hävdas att Björn Borg var ett resultat av en pågående strukturförändring, inte den som startade denna utveckling. I exemplet svensk golf kom först en bred kvantitativ tillväxt och utbyggnad under många år och med stadigt fler professionella elitspelare som närmade sig världstoppen innan de riktigt stora massmediala stjärnorna lyftes fram. Annika Sörenstam kom fram mitt i en strid ström av svenska världsspelare, och det är ingen tvekan att strukturförändringen inom svensk golf kom igång långt före Sörenstams genombrott. Hon är ett tydligt exempel på ett resultat av en pågående framgångsutveckling, inte den som startade processen. Givetvis kom dock Sörenstam, likt Borg i tennisen, att markant förstärka den pågående utvecklingen.

De breda och exceptionella framgångarna för svensk tennis under 1980-talet kom att skapa begreppet det svenska tennisundret. Tennisens framgångar har gett upphov till ett par tidigare studier som med olika perspektiv behandlat fenomenet – medan det för svenska golfundret är mer knapphändigt.[2] När det gäller tennisen har idrottspedagogen Rolf Carlsson genomfört undersökningar av ett antal tävlingsspelares närmiljö under uppväxten – bland annat i studien Att socialiseras till elitspelare i tennis – i syfte att analysera vilka närfaktorer som varit gynnsamma för framgångarna. Carlsson har tillsammans med Lars-Magnus Engström även publicerat studien 80-talets svenska tennisunder – en analys av spelarnas bakgrund och utveckling. Tennisjournalisten och författaren Björn Hellberg har också avgivit funderingar kring orsakerna till de svenska framgångarna i boken Det svenska tennisundret. I de här nämnda studierna om tennisen fokuseras främst på tillgängligheten på banor och ambitiösa lokala klubbar och tränare som viktiga framgångsfaktorer. På ett mer generellt plan har friidrottsexperten Lennart Julin i uppsatsen Svensk elitidrott i internationell konkurrens ställt frågan om vad som krävs för att bli bra i idrott, och han menar att resonemanget kan föras kring fyra aspekter: Att besitta talang, att upptäcka och inse talangen, att ges möjlighet att utveckla talangen samt att finna det mödan värd att utveckla talangen.[3]

Ett gemensamt drag i ovan nämnda studier är att det i huvudsak är de individuella aktörernas förutsättningar, talang och förmåga som fokuserats. Indirekt omnämns vissa strukturella perspektiv men jämfört med aktörsperspektivet kommer de strukturella resonemangen i bakgrunden. Jag själv publicerade en uppsats år 1990 om den svenska tennisen där jag försökte vända på perspektivet och istället lyfta fram de samhälls- och inomidrottsliga strukturerna för att nå ett bredare tankesätt i resonemangen om att förklara idrottsframgångar. Jag var för övrigt redan då inne på att den svenska golfen hade påbörjat en strukturförändring som starkt påminde om den svenska tennisens förändring och att sannolikheten för en positiv utveckling på den internationella tävlingsarenan också för den svenska golfen var stor.[4] Analysen visade sig vara tämligen riktig och just det faktum att svenska golfen så tydligt gått i den svenska tennisens fotspår visar enligt mitt synsätt på nödvändigheten av att också analysera bakomliggande strukturella faktorer för dessa framgångar.

Det finns hypotetiskt ett stort antal tänkbara orsaksfaktorer som kan vara relevanta för att förklara idrottsframgångar på elitnivå.

Min utgångspunkt är att det vid mer långvariga och breda idrottsframgångar inte alls räcker enbart med ett individperspektiv. Några riktigt skarpa gränser mellan bakomliggande strukturella respektive och aktörsinriktade faktorer finns dock inte, i allmänhet är det en kombination av faktorer på olika nivåer som länkar in i varandra och som sammantaget skapar gynnsamma situationer för idrottsframgångar. Det kan påstås att aktörerna – det vill säga idrottsutövare, tränare, ledare – behöver goda strukturella förutsättningar för att helhjärtat kunna satsa på idrott på ett sådant sätt att framgång kan nås, men samtidigt behövs självfallet skickliga aktörer med rätt inställning, kunskap, vilja och talang för att lyckas på elitnivå. Frågan är bara hur mixen, kedjan av faktorer, hänger samman, vad som krävs för att en framgångsutveckling ska komma igång, och hur en framgångsspiral upprätthålls under en längre tid.

Det finns hypotetiskt ett stort antal tänkbara orsaksfaktorer som kan vara relevanta för att förklara idrottsframgångar på elitnivå. Nedan presenteras en schematisk uppställning av de i mina ögon viktigaste faktorerna i detta sammanhang. Förklaringsfaktorerna är grupperade i fyra olika nivåer – från generella samhällsförutsättningar till själva utförandet av en viss idrott. På varje nivå finns dessutom en tudelning i struktur- respektive aktörsperspektiv.

 Den uppställda modellen är ett förenklat men förhoppningsvis överskådligt försök att beskriva den komplicerade verklighet som måste beaktas vid analyser av orsakssamband bakom idrottsframgångar. Nedan ges en kort förklaring till mina tankar bakom modellens olika nivåer och faktorer.

Den översta nivån i modellen har jag kallat samhällsförutsättningar. På den nivån handlar det om de verkligt grundläggande faktorerna för idrottens utvecklingsmöjligheter i ett land. En av dessa är klimatförutsättningarna som sätter en viss ram för vilka idrotter som är aktuella i olika delar av världen och hur konkurrensen på världselitnivå följaktligen ser ut. Av detta följer till exempel det självklara att alla former av idrotter som kräver vinter, snö och is har en starkt begränsad världskonkurrens och därför svårligen kan jämföras med idrotter som utövas runt större delen av jorden. Detta faktum kommer i mina ögon alltför ofta i bakgrunden i den svenska debatten om vilka idrottsgrenar och idrottsutövare som är mest framgångsrika internationellt sett. På denna generella samhällsnivå finns också faktorer som handlar om ett lands ekonomiska standard och levnadsnivå, vilket både direkt och indirekt har betydelse för nivån på idrottsverksamheten i ett land. En viktig faktor är relationen arbete–fritid, det vill säga andel av den vakna tiden som överhuvudtaget kan ägnas åt idrott vid sidan av det nödvändiga arbetet för att upprätthålla livhanken. I den meningen är organiserad tävlingsidrott på elitnivå alltid en fråga om ett slags lyxsysselsättning som främst någorlunda välbärgade länder och individer kan ägna full kraft och tid åt. Även aspekter om hur resurserna är fördelade inom en befolkning – uttryckt i andelen över-, medel- och underklass – har betydelse för hur idrottslandskapet utvecklas. Både klimat och ekonomi har således på strukturell nivå inverkan på vilka idrottsgrenar som överhuvudtaget är tillgängliga och dessutom når popularitet. Hur individerna – aktörerna – sedan väljer att förhålla sig till idrott påverkas av den individuella ekonomiska situationen, klasstillhörighet, synen på fritidsaktiviteter samt kulturell och social identitet.

Om man fortfarande talar om faktorer på strukturell samhällsnivå men tittar mer direkt på idrottens generella förutsättningar handlar det i mitt tänkande om faktorer som samhällets generella inställning till idrott, hur mycket resurser som tilldelas eller satsas – på offentlig eller privat väg – till byggandet av idrottsanläggningar och stöd till idrottsverksamhet. Det totala ekonomiska flödet till idrotten, vare sig det handlar om statliga, kommunala, eller privata pengar, ger sammantaget något som kan kallas en idrottsnivå i samhället, de sammanlagda resurserna till sport helt enkelt. Även den ideologiska inställningen till idrott beroende på tradition, politik, kultur och religion påverkar, då idrott och sport har väldigt skiftande prioritet på olika håll i världen. Ett annat mer konkret spår är idrottens ställning i skolan vad gäller omfattning och innehåll. Flyttar vi över resonemanget till aktörsperspektiven kan man tala om idrottsmentalitet som en central faktor, uttolkat som hur viktig idrotten uppfattas på individnivå och vilka val enskilda gör när det gäller att ägna sig åt idrott, antingen som egen utövare, ledare, tränare eller ekonomisk sponsor. Aktörernas val påverkas av vilken kulturell acceptans som finns runt idrotten, till exempel när det gäller elitsatsning i tidig ålder på bekostnad av skolgång och utbildning.

I sammanhanget kan nämnas att idrottshistoriker Jan Lindroth och den finländske idrottssociologen Kalevi Heinilä i var sin artikel har presenterat tankar kring tävlingsidrottens utveckling och dess olika vägar att på nationell nivå mobilisera resurser för ökad satsning på elitidrott och förbättrade resultat. Inte minst kampen mellan öst-väst på idrottens arenor framhålls som en intressant drivkraft för tävlingsidrottens frammarsch i modern tid. Heinilä använder bland annat begreppet ”totalisering” medan Lindroth lanserar begreppet ”intensifiering”.[5] På detta tema finns en intressant internationellt jämförande studie utgiven år 2008 av de brittiska forskarna Barrie Houlihan och Mick Green som i boken Comparative Elite Sport Development: Systems, structure and public policy presenterar en genomgång av nio olika länders moderna sportpolitik – bland andra Tyskland, Frankrike, Kina, Japan, USA – vad gäller nationella satsningar och nationella system för att driva fram elitidrott. Här fokuseras den roll centrala nationella myndigheter och idrottsorganisationer har i ett jämförande perspektiv och vilka resurser som ges centralt, men även förekomsten av nationella sportskolor behandlas. Syftet med studien är att lägga en grund för jämförande resonemang om vilken betydelse idrottstradition, politisk ideologi, ekonomiska styrsystem och politisk vilja har för nationers allt intensivare jakt på nationella idrottsframgångar och guldmedaljer i de stora globala sportevenemangen.[6] Studien är intressant och spännande, men handlar – likt Lindroths och Heiniläs nämnda studier – om nationers totala idrottssatsningar och policy medan jag här i detta sammanhang fokuserar på vissa idrottsgrenars utveckling. Jag kommer dock i slutet av uppsatsen att återknyta något till denna internationella studie i samband med frågan om vilka kopplingar man kan göra till den svenska idrottsmodellen.

När det gäller möjligheterna för en specifik idrottsgren att nå framgång på internationell nivå är det givetvis relevant att först klargöra hur världskonkurrensen i den aktuella sporten ser ut. Om det gäller idrottsgrenar som bedrivs endast sparsamt runt världen behövs självfallet inte lika sofistikerade förklaringar. I extremfallet kan ett land skapa en egen idrott, arrangera världsmästerskap och framkalla nationell glädje över guldmedaljer och att vara bäst i världen. Innebandyn i Sverige är onekligen ett sådant exempel på senare år, liksom american football i USA. Går man vidare i resonemanget om världskonkurrens inom en idrott måste man även titta på ett lands satsningar på idrottsanläggningar och vilka idrotter som prioriteras. Många idrotter kräver dyrbara investeringar vilket begränsar världskonkurrensen högst väsentligt. Simhallar, friidrottsanläggningar, ridhus, slalombackar, ishockeyhallar, golfbanor och tennisanläggningar är bara några tydliga exempel. Det är knappast djärvt att påstå att ett välfärdsland som Sverige generellt sett har avsevärt lättare att nå internationella framgångar i sporter som kräver dyrbara och långsiktiga investeringar och där världskonkurrensen därmed är avsevärt lägre jämfört med idrotter som kan utövas utan stora ekonomiska insatser.

Till de strukturella förutsättningarna för en idrottsgren hör också aspekter rörande hur många idrottsklubbar som erbjuder verksamhet inom den aktuella sporten, hur utbredd den är. I det sammanhanget finns också faktorn tradition med i bilden, det vill säga vilka idrottsgrenar som har en kulturell historia i landet och därför ofta kommer ifråga både för strukturella satsningar och för individens val av idrott. Detta leder över till frågan om vilken tillgänglighet olika idrottsgrenar har i ett land, vilket är en central faktor för en idrottsgrens både kvantitativa och kvalitativa utveckling. Dock finns många idrotter som är lättillgängliga i många avseenden men ändå inte blir föremål för en kvantitativ tillväxt och uppbyggnad. Stor tillgänglighet räcker inte som ensam faktor, andra drivkrafter måste också till och förklaringen kan sannolikt sökas i att det krävs en växelvis utvecklingsspiral mellan strukturella och aktörsinriktade faktorer för att en idrottsgren verkligen ska kunna nå både bredd, topp och djup.

Förenklat kan resonemanget sammanfattas som att ett starkt samhällsintresse för en idrottsgren torde underlätta tillflödet av nya utövare, förstärkta offentliga samhällssatsningar, fler ekonomiska sponsorer, ökade satsningar från det centrala förbundet, samt bildandet av nya klubbar. Vidare stimulerar ett allmänt samhällsintresse för en sport till fler tränarutbildningar, inrättandet av idrottsgymnasier i grenen samt ett starkt medieintresse. Sammantaget torde allt detta leda till ökade möjligheter att förstärka idrottsgrenens uppbyggnad och grundstruktur, vilket i sin tur ökar chansen till framgångsrika utövare och idoler som i sin tur kan generera ytterligare ökat intresse. Det är denna process jag vill benämna med begreppet framgångsspiral, vilket jag kommer att utveckla mer utförligt längre fram i uppsatsen. Men det ovan beskrivna förloppet gäller inte alla idrotter, många sporter får aldrig igång någon riktig livskraftig ”framgångsspiral”, trots en och annan mycket framgångsrik stjärna, och trots samhällsintresse och starkt mediefokus. I svensk idrottshistoria finns många exempel; Tomas Gustafsson i skridsko, Ulrika Knape i simhopp, Jan Boklöv i backhoppning och Agneta Andersson i kanot – för att nämna några bland många möjliga exempel – har trots guldmedaljer och världsrekord med stor massmedieprofilering och idolskap knappast inneburit något alls för dessa sporters kvantitativa utveckling. Någon mer märkbar framgångsspiral för aktuell sport har inte kommit igång, sannolikt beroende på att faktorer av mer grundläggande strukturell art har saknats.

I frågan om det eventuella sambandet mellan bredd och elit kan för övrigt en intressant studie från Danmark omnämnas. I artikeln ”Skaber elite bredde – og omvendt?” vill Klaus Nielsen sticka hål på myten om att det finns ett direkt samband mellan elitframgångar i en idrottsgren och kvantitativ breddtillväxt. Nielsen presenterar en empirisk studie av 17 utvalda idrottsgrenar i Danmark som under en tjugoårsperiod – 1981-2001 – jämför medlemsutveckling och elitframgångar i respektive gren. Resultatet visar enligt forskarna att det knappast finns något samband – snarare tvärtom. Nielsen hävdar bestämt att ”der er icke tale om, at elite skaber bredde”, och menar med stöd av statistiken att det i Danmark inte funnits någon ”Kipketer-effekt” i friidrott, ”Bjarne Riis-effekt” i cykel eller ”Thomas Bjørn-effekt” i golf. Nielsen anser att det är andra faktorer än framgångsrika stjärnor som skapar bredd och bredden skapar inga stjärnor. Myten om det nära sambandet elit-bredd odlas ändock flitigt av idrottsrörelsen då detta är politiskt, ideologiskt och ekonomiskt gångbart, hävdar Nielsen.[7]

En idrottsgrens uppbyggnad och utveckling är beroende av människors val av idrott också utifrån sociala, kulturella och ”välfärdsbetingade” faktorer. Att individer väljer idrott utifrån sociala betingelser som klasstillhörighet, kulturell identitet och även önskan om ”social karriär” (eller ökat socialt kapital) har övertygande framförts i ett antal forskningsstudier av sociologisk karaktär. Till exempel menar Pierre Bourdieu i artikeln ”Sport and Social Class” att sportens värld tillhandahåller ett brett socialt utbud, och att val av idrott är förknippat med var på samhällets sociala skala individen befinner sig – eller skulle vilja befinna sig. Hans Bonde för ett liknande resonemang i uppsatsen ”Den hurtige mand” där han ställer upp en modell med idealtyper utifrån kön, samhällsklass, yrkesgrupp och social tillhörighet för att förklara hur idrotten är skiktad. Vidare finns Bo Schelins avhandling i sociologi, Den ojämlika idrotten – om idrottsstratifiering, idrottspreferens och val av idrott, som utifrån studier av ett stort antal aktiva idrottare konstaterar att det för varje individ finns en social ram inom vilken ett antal sporter är socialt acceptabla och bland dessa väljer individen utifrån tillgänglighet på orten. Och i Lars-Magnus Engströms studie Idrott som social markör bekräftas inte bara tesen att val av idrott hör samman med social klass, utan det visas att hela det fysiska mönstret vad gäller motions-, hälso- och fritidsvanor är kopplat till samhällsklass och social identitet. När det gäller idrottens ”sociala skala” framförs i ovan nämnda studier att det översiktligt uttryckt är sporter som brottning, boxning, rugby och andra idrotter som både kräver hård fysisk kontakt och stark fysisk ansträngning som företrädesvis finns på den nedre delen av skalan. Fotboll, friidrott, gymnastik och motorsporter någonstans i mellanskiktet, medan segling, hästsport, utförsåkning, golf och tennis är typiska idrotter i toppen av den idrottssociala skalan.[8]

Idrottshistorien är fylld av egna uppkomna innovationer som gjort sensation och ofta till och med helt förändrat en idrottsgren, som till exempel Bob Fosbury med sitt baklängeshöjdhopp.

Enligt min mening är individers val av idrott utifrån sociala och välfärdsmässiga aspekter en grundläggande faktor för att förstå den svenska idrottens utveckling i välfärdssamhällets snabba framväxt från 1950-talet fram till idag. En stadigt ökande medelklass förde på några årtionden fram ett nytt idrottslandskap där många gamla framgångsrika trotjänare av idrotter i den svenska idrottshistorien blev förlorare – till exempel boxning, brottning, löpning – medan sporter högre upp på den idrottssociala skalan – utförsåkning, hästsport, tennis och golf – däremot upplevde stark tillväxt, ökad efterfråga och fina tävlingsframgångar. I takt med välfärdsutvecklingen har de fysiska rörelsemönstren förändrats. Idrotter som kräver stark fysisk insats och uthållighet – vilket ofta grundläggs under träningsaktiva ungdomsår – har generellt sett successivt minskat i attraktionskraft och ersatts av ett ökat intresse för sporter med högre grad av utvecklad idrottsteknik och sofistikerade redskap. För ungdomars val av idrott är sannolikt även faktorer som popularitet i ungdomskulturen och framtidsutsikterna inom respektive gren att kunna bli berömd, massmedieidol och dessutom tjäna pengar inte oväsentliga.

Den fjärde och sista nivån i min uppställda modell gäller faktorer som ligger nära själva utförandet av en idrottsgren. Framgångar på världsnivån för en nation i en sport brukar inte sällan utlösa diskussioner om nya centrala träningsmetoder, speciell utbildning av tränare, ny teknik eller taktik och ibland även ny materialutveckling. Den här typen av faktorer kan på kort sikt plötsligt rycka fram ett land till världsledande nivå i en sport. Ny teknik kan även utvecklas av enskilda individer, det kan gälla både en idrottsutövare själv eller en enskild tränare. Idrottshistorien är fylld av egna uppkomna innovationer som gjort sensation och ofta till och med helt förändrat en idrottsgren, som till exempel Bob Fosbury med sitt baklängeshöjdhopp eller Jan Boklövs v-stil i backhoppning. I allmänhet handlar dock teknik- och taktikutveckling inom idrottens värld oftast om små justeringar och förändringar som en liten bit flyttar fram positionerna för utövandet och som kan ge relativt kortvariga vinster i form av plötslig framgång.

 Men nya träningsmetoder, ny teknik eller taktik kan sällan hållas hemligt särskilt länge varför just sådana framgångsfaktorer oftast inte innebär en fördel i internationell konkurrens mer än en kort tid. I idrottshistorien kan dock sägas finnas vissa undantag då det gäller nya idrottsmetoder, då till exempel utövare hålls undan för världen i många år för att oväntat dyka upp på den internationella arenan och prestera sensationella resultat. Ett av de mer spektakulära exemplen var Kinas kvinnliga ”löpararmé” – under en mycket speciell tränare – som plötsligt svepte bort världsrekorden på många av de längre sträckorna och skapade stark förundran. Och givetvis är det så kallade ”östtyska idrottsundret” ett av de allra tydligaste exemplen på ett land som skapade mängder av spekulationer kring sina träningsupplägg och nya vetenskapliga metoder för att nå bättre idrottsresultat. Parallellt uppkom ju också anklagelser mot Östtyskland – inte minst från svenskt håll – om otillåtna metoder i form av dopning och medicinska experiment, anklagelser som senare till stor del visade sig riktiga. Den totala omfattningen och verkligheten bakom den östtyska dopningen är ännu idag inte helt klarlagt, men nya pusselbitar framkommer bit för bit då drabbade tidigare östtyska idrottsutövare – särskilt kvinnor – framträder med sina skrämmande berättelser.[9]

Dopningsproblematiken inom elitidrotten är som bekant dock inte begränsad till vissa länder eller till vissa idrottsgrenar, de avslöjade fallen på senare år visar på ett djupt inneboende problem för elitidrott världen över. Min poäng här är att det börjar bli länge sedan det fanns tilltro till att man på något håll i världen i hemlighet skulle kunna utveckla nya träningsmetoder och tekniker och därmed rycka åt sig en världsledande position inom en idrottsgren på ärlig väg. Dopningmisstankar framträder omedelbart, och i de fall det enbart skulle handla om ny träning eller teknik kan försprånget bibehållas endast en kort tidsperiod eftersom andra snabbt kan ta efter. Noterbart i sammanhanget är att då det svenska tennisundret hade slagit igenom i full skala under 1980-talet det faktiskt förekom utländska kommentarer som halvt på allvar, halvt på skämt, just relaterade till det östtyska idrottsundret och frågade om Sverige hade några hemliga tennisfabriker gömda någonstans i de småländska skogarna där man skapade den ena världsstjärna efter den andra.

Utifrån ett individuellt aktörsperspektiv finns självfallet många faktorer som påverkar möjligheten till framgång. Personlig talang, träningsflit, god tillgång till idrottsanläggning och lokal tränare, teknisk skicklighet, taktisk förmåga och tävlingsinstinkt är några exempel på aktörsinriktade viktiga faktorer. Sådana egenskaper kan självfallet föra fram en enskild individ till en framgångsrik idrottskarriär i världstoppen oavsett hur de strukturella förutsättningarna ser ut för idrottsgrenen i övrigt. Ensamvargar som överraskande kommer fram där omständigheterna inte alls är gynnsamma tillhör idrottens oförutsägbara verklighet. Detsamma kan gälla en enskild tränare som praktiskt taget på egen hand kan utföra stordåd. Ett svenskt exempel är Anders Kristiansson som i volleyboll under en period förde fram Sveriges herrlandslag från en bakgårdsposition helt oväntat till nära världselitnivå under några år, med egen nyskapad träning, organisation och utvecklad taktik. Efter Kristiansson sjönk det snabbt tillbaka till tidigare nivå långt från världseliten.

Som en sista viktig faktor för framgång på elitnivå när det gäller utförandet av en idrottsgren bör omnämnas nivån av stöd och vilken organisation som kan erbjudas de talangfulla utövare som är på gränsen till internationell karriär. Just det allra sista steget ut på den internationella arenan har framförts som det kanske allra svåraste utvecklingssteget att ta och antalet duktiga talanger som fastnat på tröskeln till elitnivån är i de flesta sporter oräkneliga. Inom flera idrottsgrenar i Sverige har detta uppmärksammats och åtgärder vidtagits för att öka möjligheten för utövare att etablera sig i toppen genom att bilda ”team”. Tanken är att även inom en individuell sport skapa lag med några personer som via sponsorer ges ekonomiskt stöd för att med gemensam tränare resa, tävla och träna ihop. För både tennisen och golfen har detta bedömts som en framgångsrik metod – och i dessa sporter tycks det varit en specifik svensk lösning som jag återkommer till längre fram.

Jag har här presenterat ett försök till att teoretiskt och schematiskt beskriva hur man kan se på olika typer av framgångsfaktorer inom idrottens värld, och hur dessa kan ordnas i olika typer av samhälls- och idrottsnivåer, respektive i strukturella och aktörsinriktade faktorer. Allt för att bättre kunna föra en relevant diskussion om vilka förklaringsfaktorer och orsakssamband som kan vara aktuella i olika idrottssammanhang. Min schematiska uppställning kommer att utgöra en grund för min analys av tennisen och golfens framgångar. Först kommer dock här ett avsnitt som översiktligt beskriver den faktiska svenska elitutvecklingen inom de två sporterna.

Både tennissporten och golfspelet kom till Sverige under 1880-talet och etablerades snabbt i de översta samhällsskikten. Ett nationellt riksförbund bildades i respektive sport i början av 1900-talet, Svenska Golfförbundet år 1904 och Svenska Lawntennisförbundet år 1906. Tillväxttakten var långsam, under första halvan av 1900-talet och fram mot 1950-talet fanns endast runt 30 golfklubbar med 5 000 spelare i hela landet, i tennisen fanns c:a 300 klubbar med totalt 20 000 medlemmar. Bägge idrotterna var i mitten av 1900-talet således ännu relativt små, men en stor kvantitativ expansion skulle dock snart komma. På internationell tävlingsnivå var Sverige länge ett land långt ute i marginalen, med endast någon enstaka framgång per årtionde. I tennisen lyckades Kalle Schröder på 1930- och 40-talen nå internationell toppnivå – och visst idolskap i Sverige – med turneringssegrar och några matchvinster till och med mot ett par av de ”franska tennismusketörerna” som vid den tiden ansågs nästan oslagbara. Under 1940- och 50-talen framträdde Sven Davidsson och Lennart Bergelin som svenska tennisspelare med internationella framgångar nära världseliten. I golfen fanns knappast några svenska internationella tävlingsmeriter alls före 1970-talet då de första svenska golfproffsen påbörjade den långa vägen till internationell toppnivå. [10]

Det skulle dock snart komma helt andra tider när det gällde internationella framgångar för både tennisen och golfen. Först slog Björn Borg igenom som ensam svensk världsstjärna på 1970-talet. Begreppet det svenska tennisundret blev sedan välkänt och etablerat under 1980-talet som en beskrivning av den svenska herrtennisens breda framgångsvåg med nya unga svenska tennisspelare som år efter år vällde fram i den internationella tävlingstennisen. Svenskar avancerade snabbt på världslistorna och snart fanns en hel grupp i den allra främsta världstoppen – som bäst var det 6 svenska herrar bland de 20 främsta i världen och det svenska laget nådde världsfinal i nationstävlingen Davis Cup 7 gånger i rad. Den övriga tennisvärlden var minst sagt förbryllad. Vad hände egentligen i det märkliga landet uppe i norr med snö och vinter halva året då det inte ens gick att spela tennis utomhus?

Begreppet det svenska golfundret är inte lika känt och etablerat, men lanserades dock internt inom golfen som en tydlig koppling till tennisundret för att markera att en liknande positiv utveckling påbörjats inom den svenska golfen, med c:a 10 års fördröjning. I bland annat tidskriften Svensk Golf började chefredaktören Anders Janson i slutet av 1980-talet använda uttrycket svenska golfundret och avsåg då dels den snabba expansion i antal nya spelare och banor som pågick i Sverige, dels det faktum att några svenskar hade börjat prestera ett och annat fint resultat i världskonkurrens, och han menade att detta på sikt skulle kunna innebära stora tävlingsframgångar på världsnivå. I en krönika 1987 skrev han att ”en vacker dag kommer det att ske, kanske inte före 1990 eller år 2000 men en dag kommer det att ske; att en svensk golfare vinner en av de riktigt stora golftävlingarna, typ British Open eller US Masters!”.[11] Trots att profetian vid denna tidpunkt sannolikt mest betraktades som orealistiska drömmar kom skribenten att bli sannspådd, och det mycket snabbare än han själv trott. Bara ett drygt år senare var visionen ett faktum och det var en ung svensk kvinna, Liselotte Neumann, som stod för den sensationella prestationen att otippad vinna US Open. Ett drygt årtionde senare var svenska golfsegrar på proffs-tourerna runt världen vardagsmat och en framgångsvåg rullade på som var av minst samma dignitet som den svenska tennisen tidigare uppvisat. Och liksom i fallet med tennisen väcktes frågor runt världen hur ett litet land med vinterklimat och snö med ospelbara banor nära halva året kunde nå sådana framgångar i världssporten golf?

Man kan beskriva tävlingsutvecklingen inom svensk tennis och golf på flera sätt. Jag har nedan gjort en sammanställning över totala antalet svenska segrar på de professionella världstourerna i respektive sport, strukturerat per årtionde från 1960-talet till idag. En sådan sammanställning visar med tydlighet dels den explosiva utveckling det handlat om, dels den parallella utvecklingen mellan sporterna med c:a 10 års förskjutning.

Figur 1     Antal svenska individuella turneringssegrar på de internationella proffstourerna
i tennis respektive golf per årtionde.

Källa: Svensk golf 1970-2009, Tennistidningen 1960-2009, Anders Janson (red.) Golf- den stora sporten, Stockholm 2004, Björn Hellberg (red.), Svenska Tennisförbundet 100 år, Stockholm 2006.

Kurvorna i figur 1 anger således det totala antalet segrar på proffstourerna i respektive sport och ger en första övergripande bild av den explosiva framgångsvågen på högsta världselitnivå. Från det att en svensk seger skulle betraktats som en enastående sensation började svenska segrar räknas in i parti och minut. Kurvorna visar också på en viss fasindelning som antyder uppgång, höjdpunkt respektive nedgång, vilket analyseras längre fram i uppsatsen. Den parallella utvecklingen mellan tennis och golf vad gäller segrar på världsnivån är ett intressant faktum i sig och antyder att det här kan finnas någon form av mönster. Vad som däremot tydligt skiljer de bägge sporterna åt är att det i tennisen till 95% är män som stått för framgångarna, medan den i golfen är jämnt fördelad mellan kvinnor och män. Det är uppenbart att inom golfen har framgångssuccén gällt lika mycket bägge könen – med viss övervikt för kvinnorna på den allra främsta världsnivån – medan det i tennisen är en omdiskuterad gåta varför framgångsvågen nästan helt gått kvinnorna förbi.

Kurvorna över det totala antalet segrar säger dock inte i sig så mycket om den kollektiva framgångsvågen. I princip skulle några enstaka individer kunna stått för alla segrar. Och visst har tennisen i Björn Borg och golfen i Annika Sörenstam haft var sin superstjärna som vann runt 75 internationella segrar var under sina enastående karriärer. Men det har funnits ett stort antal andra svenska spelare som kammat hem segrar. I tennisen har funnits drygt 30 olika spelare – 27 herrar och fyra damer – som vunnit internationella turneringar, i golfen är det 15-20 olika spelare av vardera kön som ligger bakom diagrammets kurvor över segrar. Den kollektiva framgångsvågen illustreras även av det faktum att tennisens herrlag i Davis Cup-turneringen mellan landslag avancerade till hela 11 finaler under 1980- och 90-talen, och att golfens svenska damer i slutet av 1990-talet dominerade det europeiska damlaget i utmaningen mot USA, lagtävlingen med namnet Solheim Cup. Sex av tolv spelare var från Sverige medan hela övriga Europa – inklusive Brittiska öarna som i golfhistorien tidigare alltid dominerat stort – delade på de övriga sex platserna. En situation som bara några år tidigare sannolikt hade bedömts som helt verklighetsfrämmande.

Den breda kollektiva framgångsvågen kan dock bäst beskrivas genom en uppställning av antalet olika svenska spelare som lyckats kvalificera sig som tävlingsproffs på högsta nivå i respektive sport. I figur 2 har jag för tennisens del sammanställt antal spelare rankade bland de 100 bästa i världen, och för golf antal svenska spelare som kvalificerat sig för spel på de två stora proffstourerna i världen, Europatouren respektive USA-touren. Statistiken är angiven i femårsperioder med ett snittal per år för hur många svenskar, alltså olika individer, som befunnit sig i världseliten i tennis respektive golf. Begreppet ”världseliten” har givetvis ingen absolut definition men topp 100 i världen i tennis är en sedan länge väletablerad statistik som finns långt tillbaka i obrutna serier, och i golfen är det relevant att räkna dem som kvalat in på någon av de två stora proffstourerna, vilket motsvarar en plats bland de 200-250 främsta i världen. Skillnaden i jämförelsegrund har dock ingen betydelse för respektive kurvas utveckling över tid, vilket är det som är det viktiga i detta sammanhang.

Figur 2     Antal svenskar i världseliten, snitt per år uppdelat i femårsperioder. För tennis anges
antal svenskar bland de 100 främsta i världen, för golf antal kvalificerade på proffs-tourerna.

Källa: Svensk golf 1970-2009, Tennistidningen 1960-2009, Anders Janson (red.) Golf- den stora sporten, Stockholm 2004, Björn Hellberg (red.), Svenska Tennisförbundet 100 år, Stockolm 2006.

Diagrammet visar att det för svensk damtennis handlat om i snitt en spelare bland de 100 bästa i världen över hela perioden, vid något år har det varit två spelare, andra år ingen alls. Denna position svarar ungefär mot vad man kanske ”normalt” kunnat förvänta sig av ett land med Sveriges befolkningsstorlek. Så var läget länge även för svensk herrtennis, innan framgångsvågen tog fart. Björn Borgs genombrott på 1970-talet var den första riktigt skarpa noteringen i yppersta världseliten och snart fanns ytterligare ett par spelare bland de 100 främsta i slutet av 1970-talet. På 1980-talet kom den stora uppgången med runt 10 spelare stadigt på 100-listan, många av dem bland de allra främsta. Kulmen höll i sig till slutet av 1990-talet då antalet högt rankade sjönk. Under åren 2005-2009 var tennisen nere i ett snitt på 3 herrspelare bland de 100 främsta per år och nu vid ingången till 2010-talet har det sjunkit ytterligare, ner till 1-2 spelare.

Den svenska golfen hade endast någon enstaka spelare som kvalificerade sig till proffsspel på världstourerna före mitten av 1980-talet. Mot slutet av 1980-talet började det dock hända saker snabbt och i början av 1990-talet fanns c:a 15 herrar och 10 damer per år som kvalificerade sig i proffsvärldens finrum. Utvecklingen gick framåt med stormsteg och antalet svenska proffsspelare ökade under hela 1990-talet. Vid ingången till 2000-talet handlade det om upp mot 40 herrar och 30 damer som per år kvalificerade sig för spel på proffs-tourerna. Det handlar alltså om ett stort antal individer som kämpat om en plats på toppnivån, varje år har ett par spelare ramlat ur rankingen och försvunnit från proffstouren på grund av att de inte har lyckats tillräckligt bra under säsongen och inte heller lyckats kvala in via de speciella mycket tuffa kvaltävlingarna inför nästkommande säsong. Men det märkliga är att det hela tiden kommit fram nya svenska talanger som fyllt på underifrån, lyckats erövra tourkort och därmed ersatt tidigare proffs på både herr- och damsidan. Vid ingången till 2010-talet finns inga riktigt tydliga tecken på när eller om framgångsvågen ska avta. Möjligtvis har antalet svenska spelare bland de allra främsta i världen sjunkit något – färre som vinner de stora tävlingarna alltså – samtidigt som det uttrycks oro för att nyrekryteringen bland ungdomar markant försvårats. Men antalet proffsspelare är ännu intakt och år 2009-2010 har ett par helt nya svenska spelare slagit igenom och börjat avancera till allra högsta världsnivån, så framtidsprognosen är svår att göra. Min bedömning är att svenska golfen på världselitnivå kommer att behålla sin goda position ytterligare ett par år men att en liten nedgång snart kan vara i antågande på grund av sviktande nyrekrytering och markant ökad världskonkurrens. Om nedgången blir lika brant som för tennisen är dock svårt att uttala, golfen har sannolikhet större chans att stanna kvar lite längre på en hög internationell nivå, vilket jag återkommer till i slutet av uppsatsen.

Det är nu dags att gå över till min analys av framgångsutvecklingen inom svensk tennis och golf utifrån den uppställda modellen över möjliga framgångsfaktorer på olika nivåer. Framställningen följer modellens logik och på den översta nivån följer de övergripande strukturella generella faktorerna på samhälls- och idrottsnivå vilket slagits ihop under en gemensam rubrik. Nästa nivå behandlar de mer riktade grundförutsättningarna för respektive idrottsgren och på tredje nivån slutligen fokuseras själva utövandet av respektive sport. Den röda tråden är min hypotes om en ”framgångsspiral” som knyter ihop de olika nivåerna.

Enligt mitt synsätt är de mest påtagliga strukturella förändringarna inom både svensk tennis och svensk golf övergången från avgränsade smala överklassidrotter till förhållandevis breda sporter för en växande svensk medelklass. Bägge idrotterna var länge en angelägenhet främst för de översta skikten i det svenska samhället med få etablerade klubbar och med ett begränsat antal medlemmar, men från 1960-talet och under några årtionden framåt inleddes en genomgripande process, både vad gäller kvantitativ utveckling och social förändring. Det tidigare mönstret bröts tack vare flera samverkande faktorer, vilket nedan kommer att beskrivas utifrån ett par olika perspektiv.

Tennisen fick i Sverige ett tydligt publikt och massmedialt genombrott i början av 1960-talet. Enstaka framgångar på 1940-talet och 1950-talet väckte uppmärksamhet bland redan idrottsintresserade, men det var på 1960-talet som tennisen kom att nå hela befolkningen på ett nytt sätt. Det skedde via en kombination av ett par sensationellt framgångsrika Davis Cup-somrar med spelarna Jan-Erik Lundqvist och Ulf Schmidt i centrum, och att TV valde att direktsända dessa matcher från Båstad. Första gången det verkligen hettade till var sommaren 1962 i en Europafinal mot Italien. De spännande matcherna över tre dagar sändes för första gången direkt i TV och rapporterades ha följts av en miljonpublik i TV-sofforna. Dagstidningarna följde upp med stora rubriker och bilder till och med på förstasidorna – vilket var något nytt för tennisen – följt av flera sidors reportage och detaljerade artiklar på sportsidorna. Den tennisintresserade kung Gustav VI var på plats i Båstad och den kungliga hyllningen direkt nere på planen blev en naturlig infallsvinkel för tidningspressen och fotograferna i reportagen dagen efter. Vidare konstaterades att det i tennissammanhang i Sverige aldrig förekommit ens i närheten av sådana publikscener som denna dag. Publiken hade levt med i matcherna som om det gällt fotboll och för första gången runt en tennismatch hade det ropats hejaramsor i sidbytena. Båstad beskrevs som ”uppknäppt för 1:a gången, ´socialgrupp 1´ stod upp i bänkarna och tjöt på fotbollsvis och klassiska hejaramsan om ´friskt humör, susen gör´ ekade runt tennisarenan”.[12]

Sommaren 1964 upprepades Davis Cup-framgångarna med en rad direktsända matcher i TV som uppgavs locka miljonpublik varje gång, med en kulmen i en världssemifinal mot Australien med världens då bästa spelare på plats i Båstad – bland annat världsettan Roy Emerson stödd av Fred Stolle och nya stjärnan John Newcombe. Australienmatchen skapade en tennisfeber i Sverige flera veckor före mötet, och dagstidningarna var fullmatade med artiklar om tennis. I samband med matchen mot Australien publicerade Tennistidningen en ledarartikel där man slog fast att tennis nu var på väg att bli en allemanssport precis som fotboll och ishockey. Äldre damer på konditorier hördes diskutera ”Janne och Uffes” chanser i Davis Cup, överallt såg man provisoriska tennisplaner där ungdomar spelade tennis med omkullvräkta parksoffor som nät och utlagda snören som linjer, och alla sportbutiker uppgavs rensade på tennisracketar och bollar. [13]

Framgångarna i början på 1960-talet och den medföljande ökade exponeringen i massmedia startade en diskussion inom tennisen om hur man bäst skulle kunna följa upp samhällsintresset, bredda sporten och få fler ungdomar att börja spela tennis. Ett exempel på ett förslag i den riktningen gällde idéer om hur tennisen skulle kunna komma in i skolans värld och bli en sport som kunde introduceras på de reguljära gymnastiktimmarna. En annan belysande artikel publicerades 1962 och var skriven av en ledare inom Göteborgs tennisdistrikt som diskuterade återväxten inom svensk tennis och pekade på ett särskilt dilemma. Skribenten menade att klubbarnas rekrytering till tennisskolorna till största delen bestod av barn till klubbmedlemmar, vilket i sig inte var så konstigt då dessa tidigt fått träning av föräldrarna och kunde visa upp goda färdigheter i unga år. Men egentligen var det ointressant vad en knatte kunde vid provtillfället, det viktiga var hur bra en ung person skulle kunna bli på sikt. Tennisen missade massor av talanger på grund av det snäva urvalet. Det skulle vara mycket bättre om folkskollärarna och gymnastiklärarna hjälpte till att hitta de riktiga idrottstalangerna, spänstiga med bollintresse och rätt humör och psyke, än att tennisklubbarna valde bland klubbmedlemmarnas barn. Bland annat dessa tankegångar framfördes i den analytiska artikeln, som således tydligt lyfte fram klassaspekten i det sammanhanget. Klubbmedlemmarnas barn – särskilt i storstadsklubbarna – ansågs ha framtiden utstakad för sig till högre studier och dessa såg tennisen mest som ett fritidsintresse vid sidan av utbildning och civil karriär. Nej, det var bland de pojkar och flickor som inte var inställda på högre akademiska studier utan nöjde sig med obligatorisk skolgång som det var störst chans att hitta dem som verkligen ville offra sina bästa år på tennisen. Detta skulle skapa en avsevärt ökad bredd och även ökat tryck på byggandet av fler banor och hallar och i förlängningen ett mycket bättre urval av tennistalanger, hävdade artikelförfattaren.[14]

Svenska tennisförbundet tog intryck av diskussionerna om att man borde bredda rekryteringen och deklarerade i skrivelser att det för tennisen nu gällde att hitta de nya talangerna med rätt kropp, bollkänsla och inställning till tennis, och att man ville få hjälp av ungdomsledare och gymnastiklärare att hitta idrottsbegåvningarna. Samtidigt betonades att Davis Cup-framgångarna i TV hade ökat intresset för tennisen enormt och det hade blivit problem att kunna ta emot alla nya ungdomar som sökte sig till klubbarna. Befintliga banor räckte inte till utan nu gällde det att bygga fler banor i rasande takt, och det rapporterades även om intressanta försöksprojekt med att sätta upp tält som blåstes upp med varmluft så att man även skulle kunna spela vintertid. Stora förhoppningar knöts till dessa så kallade ”Barracuda-tält” efter produktföretagets namn. I en annan central artikel från 1965 betonades vikten av att det sattes upp bollplank och bollväggar på alla idrottsplatser, skolgårdar och i bostadsområden så att ungdomar kunde komma igång med sitt tennisspelande, för det var i myllret av bollsparkare det bäst gick att finna morgondagens storspelare i tennis. Argumenten underströks av bilder på hur ungdomar spontant spelade på parkeringsplatser och andra asfalterade ytor. [15]

En person som tidigt bidrog till att föra ut golfen i massmedia och dessutom propagera för dess potential som folksport var den kände ishockeyspelaren och idrottsidolen Sven Tumba.

Expansionen för tennisen under 1960-talet kan även beskrivas i siffror. Det var under detta årtionde som tennisen lade sin breda grund i Sverige. Under 1900-talets första hälft ökade antalet tennisklubbar i landet i måttlig takt, mot slutet av 1950-talet fanns strax över 400 tennisklubbar. Under 1960-talet exploderade det med en fördubbling i antalet föreningar, på bara 10 år nybildades 450 klubbar så att det i början av 1970-talet fanns nära 900 tennisklubbar. Därefter tillkom det inte så många nya föreningar, vid toppåret 1985 fanns 939 klubbar och därefter följde en gradvis nedgång, idag 2010 finns strax över 500. Även antalet medlemmar exploderade under 1960-talet, från c:a 25.000 till 55.000 tennismedlemmar – en ökning med 120% på 10 år. [16]

Det nya starka intresset för tennissporten medförde även ökat samhällsstöd, inte minst från kommunalt håll som med markupplåtelser, penningbidrag eller kommunala lån understödde byggandet av nya tennisbanor och senare även särskilda inomhushallar. Snart fanns i nästan varje svensk kommun både utomhusbanor och så småningom även egen specialhall för tennisspel inomhus, som i samarbete med den lokala klubben var tillgänglig för spel året runt. Här ligger en mycket viktig grundförklaring till den svenska tennisen framgång.

Inom den svenska golfen kan man spåra samma typ av kvantitativa expansion och samma strävan att bredda sportens sociala rekrytering med målsättning att bli en ”folksport” som inom tennisen. Inom golfen kan man dock inte peka ut ett lika tydligt massmedialt genombrott liknande det i tennisen, med långa direktsända evenemang i TV. En person som tidigt bidrog till att föra ut golfen i massmedia och dessutom propagera för dess potential som folksport var den kände ishockeyspelaren och idrottsidolen Sven Tumba. Tumba anlitades till ett jippo som en kvällstidning anordnade vid Lidingö Golfklubb 1963, där han skulle utföra sina första golfslag någonsin och han lyckades över förväntan. Han blev genast biten av spelet och parallellt med sin hockeykarriär började han resa landet runt för att delta i jippon i syfte att göra golfen mer populär och folklig. Enligt Tumba var golf ett utmärkt spel för alla idrottsintresserade och alldeles för roligt för att direktörerna skulle få ha spelet för sig själva. Tumba tränade flitigt och med sin bollbegåvning tillhörde han efter bara fyra-fem år de allra bästa i landet och blev även landslagsman i golf, för övrigt i hans tredje sport efter ishockey och fotboll. Sven Tumbas kändisskap och PR-förmåga innebar att han i slutet av 1960-talet lyckades få några av världens största golfstjärnor – bland annat Arnold Palmer och Jack Nicklaus – att komma till Sverige och delta i uppvisningstävlingar, vilket gav golfsporten ett visst massmedialt uppsving.[17]

Golfen hade dock problem med att få utrymme i TV. Den allra första gången golf sändes i svensk TV var år 1966 då man visade några korta filmer med sammandrag från USA-golfen. Ett litet genombrott för golf i TV kom 1973 då Göran Zachrisson på TV-sporten i efterhand köpte hem och själv kommenterade en engelsk film från Ryder Cup, den stora lagtävlingen mellan USA och Europa. Filmen med dåtidens världsstjärnor delades upp i fem entimmesprogram och uppgavs ha blivit en tittarsuccé. Först i augusti 1977 – 15 år efter tennisen – prövades direktsänd golf i TV första gången, det var en arrangerad provsändning där svenska golfstjärnan Liv Wollin spelade match mot en spelare från Wales.[18] Det är oundvikligt att i detta sammanhang reflektera över den massmediala utvecklingen inom idrottens värld, där golfen kan tjäna som ett tydligt exempel. På 25 år har golfsändningar i TV i Sverige gått från närmast ett nolläge, till idag en egen TV-kanal som sänder tävlingsgolf direkt från världens alla hörn merparten av dygnets timmar året om – en närmast ofattbar sportmedieutveckling.

Golfens ansvariga på 1970-talet kämpade för att försöka tvätta bort den gamla överklasstämpeln som fanns runt golfsporten för att kunna nå en bredare rekrytering. En av de viktigaste aspekterna ansågs gälla samhällets stöd till nya golfbanor, vilket var en nyhet i början av 1970-talet. Landshövding Gösta Netzén skrev 1972 ett kritiskt debattinlägg där han menade att Svenska Golfförbundet agerade för långsamt och inte insåg att golfen hade stor potential att bli en folksport i landet. Han ansåg att förbundet mest ägnade sig åt tävlingsgolfen och de etablerade klubbarna istället för att med kraft plädera för golf som utmärkt rekreation, friluftsliv och motion för den breda allmänheten, oberoende av ålder, kön och samhällsställning. Utvecklingen i Sverige pekade för övrigt mot tusentals nedläggningar av jordbruk med odlad mark och nu fanns en utmärkt chans att plädera för golfbanor och öppet landskap istället för igenbuskning, menade Netzén, som alltså ansåg att Golfförbundet var alldeles för passivt i att lyfta fram golf som en möjlig folksport för de breda massorna. [19]

Svenska golfförbundet tog intryck av kritiken och bildade 1973 en särskild informationskommitté med bland annat uppdraget att försöka hitta de bästa vägarna till att bredda golfen socialt. Kommittén konstaterade att alla tycktes eniga om att golfen borde bli en folksport, men frågade sig samtidigt hur man skulle göra för att uppnå detta. Skulle man börja uppifrån eller nerifrån – via kommunerna, skolorna eller TV? Kommittén ansåg uppgiften svår och att det inte var lätt att sätta fingret på de åtgärder som verkligen skulle föra golfen framåt och nå en bredare bas. Svenska Golfförbundet presenterade i mitten av 1970-talet en långsiktig plan man kallade ”Image”, där man betonade vikten av att bredda sporten och nå ut till nya befolkningskategorier. Man hade bland annat startat Riksgolfen – ett evenemang för att locka icke-golfare att lättare pröva på spelet – som blivit en succé med upp mot 100.000 starter. [20]

I tidskriften Svensk Golf kan man i många artiklar och krönikor följa hur företrädarna resonerade och argumenterade för sportens breddning i mitten av 1970-talet. Till exempel pläderades i en ledarartikel 1975 för att det viktigaste nu var att verkligen arbeta för att få bort stämpeln ”överklassport”. Det fanns, menade ledarskribenten, djupt rotade fördomar hos dem som inte spelade golf själva och även myndighetspersoner uppvisade ofta attityden att golfen inte kunde räkna med offentliga medel på grund av sin överklassprägel och att den inte attraherade de breda befolkningslagren, Han föreslog en stor propagandadrive för att ge en mer rättvis beskrivning av att golfen inte alls var en särskilt dyr sport utslaget per timme och att den genomsnittlige golfarens lön idag låg endast obetydligt över medelinkomsten i landet. I en annan ledarartikel något år senare hänvisades till en artikel i Göteborgs Tidning som under rubriken ”Eddie, 40, bryter golfsportens sociala mönster”, berättade om asfaltskokaren som bara för en kort tid sedan trodde att golf bara var för de välbärgade i samhället, men nu börjat spela och stormtrivdes med sporten. Han spelade ofta 9 hål på Lysegårdens 27-hålsbana där 9 hål alltid var öppna för alla, vilket hade fått bra fart på rekryteringen. Eddie berättade att sporten inte alls var snobbig som han tidigare trott och det var inte heller så fasligt dyrt. Han hade köpt begagnade klubbor och medlemsavgiften var inte värre än avgiften för den judo-träning han ägnat sig åt tidigare. Artikelskribenten menade förtjust att den sociala breddningen var i full gång inom golfsporten och att Sven Tumbas ofta uttalade vision om att ”när målarna en gång i tiden går en golfmatch mot snickarna – då först kommer jag att vara nöjd”, snart kunde vara vardaglig verklighet. [21]

I de officiella ledarartiklarna inom golfen uppmärksammades att sporten i Sverige saknade starka företrädare i den offentliga sfären som kunde driva på utvecklingen så som skett inom många andra idrotter, till exempel inom tennisen och ishockeyn. Inom tennisen byggdes kommunala banor och inomhushallar för fullt, och ishockeyn uppmärksammades bland annat för sin starke ledare Helge Berglund – tillika kommunalt idrottsborgarråd i Stockholm – som lyckats oerhört bra under 1960- och 1970-talen med att föra fram hockeyn som en kommunal angelägenhet. Kommunala konstfrusna isbanor ansågs växa upp som svampar ur jorden överallt, medan det i golfen endast fanns några få kommunalt stödda banor i hela landet, beklagade sig golfföreträdarna. [22]

Trots att golfens ansvariga alltså uttryckte besvikelse över det knapphändiga stödet från staten och kommunerna började golfen växa starkt under 1970-talet och närmast explodera under 1980- och 1990-talen, både vad gällde antalet nya klubbar och medlemmar. De drygt 100 golfklubbarna och 40.000 medlemmarna vid ingången till 1970-talet växte till 275 klubbar och 300.000 medlemmar i början av 1990-talet. Golfboomen i Sverige accelererade under 1990-talet fram till en kulmen några år in på 2000-talet, då nära 600.000 svenskar var golfmedlemmar i 450 klubbar i Sverige, vilket innebar att golfen då var tredje största sport i Sverige vad gällde absolut medlemsantal och ett av de största golfländerna i världen räknat per capita. Runt 2005 vände kurvorna för antalet medlemmar neråt för första gången sedan framgångsvågen började, och ett antal klubbar fick ekonomiska problem då nyanlagda golfanläggningar fortsatte att invigas trots att efterfrågan avtagit.[23]

Figur 3     Antal golfklubbar och golfmedlemmar i Sverige

Källa: Janson (red.), Golf – den stora sporten, s 84-85

Den kvantitativa tillväxten var således mycket stark för både tennisen och golfen något årtionde före tävlingsframgångarna på världselitnivå. Ungdomar strömmade till dessa sporter som tidigare varit begränsade till de översta sociala befolkningsskikten. I de bägge berättelserna om uppbyggnadsskedet av svensk tennis och golf är det slående hur diskussionerna fokuserade den sociala breddningen. De nya ungdomarna kom från bredare befolkningslager – åtminstone från den i Sverige snabbt växande medelklassen – och inte längre enbart från familjer där föräldrarna själva var utövare. Bägge sporterna har i Sverige medvetet strävat efter en ”klassresa” neråt för att bli tillgängliga för flertalet svenska ungdomar, så att dessa skulle kunna pröva på sporten och även få fortsätta att utöva den om intresse och talang fanns – en situation som i ett internationellt perspektiv var närmast unik för dessa två sporter.

Tillväxten och den sociala breddningen blev genomförbar tack vare den svenska idrottsmodellen. Det centrala i detta begrepp brukar beskrivas som att idrotten bedrivs av lokala föreningar med folkrörelsetradition, med kommunala bidrag och en grundtanke om att alla medborgare är välkomna. Ytterst få idrottsföreningar i Sverige har varit privata och stängda för nya medlemmar och utövare, och så kom det att bli även för tennisen och golfen – med undantag för några enstaka exklusiva klubbar i storstäderna. Denna tillgänglighet för att utöva idrott – ofta på den lokala orten och ofta även med möjlighet till tränarledd träning till en förhållandevis låg avgift – skapade en mycket bred rekryteringsbas; särskilt tydligt blev detta inom tennisen där nästan alla svenska ungdomar under 1970-talet åtminstone någon gång prövade på sporten. Golfen nådde sannolikt inte fullt lika stor andel av ungdomarna som tennisen, men golfboomen med banbyggande på nästan alla orter och den ideologiska strävan att göra golfen till en mer öppen idrott, innebar att det från slutet av 1970-talet och framåt inte längre var helt nödvändigt att tillhöra en golffamilj för att som yngre tonåring söka upp den lokala klubben och få vara med i träningsverksamhet.

Tillgängligheten till en idrottsgren är således en mycket viktig grundfaktor i den skisserade framgångsspiralen, men då återstår givetvis den centrala frågan vad det är som gör att vissa sporter blir mer attraktiva än andra. Denna fråga har många bottnar, men här skall främst en aspekt betonas som framskymtat i det ovanstående. Välfärdsutvecklingen i Sverige innebar att en bred medelklass snabbt växte fram. Med ökade ekonomiska resurser och en strävan att klättra på den sociala skalan sökte sig den växande medelklassen nya kulturella och sociala uttryckssätt, däribland vid val av idrott.

Min hypotes här kan beskrivas som att två strukturella rörelser i olika riktningar möttes i ett gemensamt slutmål. Den växande medelklassen ville klättra uppåt i den sociala hierarkin, utveckla sin sociala identitet och förbättra sitt sociala kapital, och såg därför gärna att barnen började spela tennis och golf – sporter som traditionellt förknippats med samhällets övre skikt. Samtidigt agerade både tennisen och golfen i Sverige mycket medvetet för att göra en motsvarande klassresa nedåt, att bli kvitt överklasstämpeln och därmed bredda sin rekrytering ur bredare befolkningslager. Då dessa två strukturella rörelser sammanföll skapades en gynnsam situation för de två sporterna i Sverige, en situation som i ett internationellt perspektiv var ovanlig, kanske unik, vilket under något årtionden för respektive sport kom att bli en stark konkurrensfördel på den internationella tävlingsarenan, vilket utvecklas under nedanstående rubrik.

Med stark tillströmning av nya ungdomar, intensivt byggande av nya tennis- och golfbanor, och med både offentliga och privata resurser i ryggen fanns alltså utmärkta strukturella grundförutsättningar för att de bägge sporterna tennis och golf skulle kunna börja växa. Men detta är givetvis ändå ingen garanti för att också tävlingsmässiga framgångar på elitnivå ska komma automatiskt. Inom bägge sporterna fanns hos de ansvariga bekymrade tongångar när det gällde svårigheten att få fram spelare till världsnivån trots att den kvantitativa bredden växte starkt år för år. De centrala nationella förbunden för tennis respektive golf var relativt små, med få personer anställda, och kunde inte påverka utvecklingen särskilt mycket på egen hand; den svenska idrottsmodellen byggde som sagt främst på att lokala klubbar skötte den grundläggande idrottsverksamheten och träningen. De centrala förbunden och de regionala distriktsförbunden kom dock att få ett par väsentliga uppgifter på sitt bord för att framgångsspiralen verkligen skulle få fart även på elittävlingsnivå. Här ska översiktligt pekas på några av de viktigaste av de faktorerna.

Då ungdomar i allt större skaror började söka sig till tennissporten i mitten av 1960-talet väcktes självfallet frågan om hur man skulle kunna ta vara på de bästa talangerna. Under dessa år fanns oro bland de ansvariga då succéåren med stora framgångar i Davis Cup-turneringen med Uffe Schmidt och Janne Lundqvist som stora publikmagneter var över och inga nya talanger av samma kaliber var i sikte. De lokala klubbarna arbetade för fullt med tennisskolor och träning och nu gällde det att kunna plocka ut talangerna för att kunna få fram nya elitspelare. Från 1950-talet fanns svenska skolmästerskap i tennis men nu presenterade Svenska tennisförbundet en idé om en ny stor rikstäckande tävling för ungdomar. Varje klubb i hela landet skulle först anordna en lokal tävling för att utse bästa pojke och flicka i varje åldersklass mellan 11-18 år. Vinnarna skulle sen gå vidare till tävling på distriktsnivå, de bästa där till regionfinaler och till sist en nationell riksfinal med ett 25-tal ungdomar i respektive åldersklass.

Tävlingen blev en succé direkt och redan första året 1969-70 deltog alla 23 tennisdistrikten med deltävlingar och totalt 1 400 ungdomar 12-14 år deltog. Ungdomstidningen Kalle Anka klev in som huvudsponsor och den årliga grundläggande inventeringen av tennistalanger i Sverige blev snart en välkänd succé som bildade förebild också för flera andra idrotter. Tennisens Kalle Anka Cup är sannolikt en väsentlig faktor för förståelsen av det svenska tennisundret. I flera årtionden kom landets alla tennisklubbar att engagera sig i att föra fram sina bästa pojkar och flickor och även om det inte alltid räckte ända till den nationella finalen i Båstad, så kunde distriktsförbunden kartlägga regionens talanger, samla upp dem till extra träning med särskilda distriktstränare och arrangera gemensamma resor till tävlingar. När systemet var uppbyggt kan man likna det vid ett finmaskigt nät där risken att en svensk ungdom som visat talang för tennis på någon ort i landet skulle missas inte var stor. År 1970 hette för övrigt två av slutsegrarna i Kalle Anka Cup Helena Anliot respektive Björn Borg, bägge blivande världsspelare. Vid en genomgång av namnen på de ungdomar som nådde riksfinalerna i Båstad år för år, återfinns påtagligt många av de personer som några år senare i vuxen ålder återfanns i världseliten. [24]

Den svenska golfen var en av de sporter som inte kunde undgå att se tennisens succé med Kalle Anka Cup och i mitten av 1970-talet startade en golfens motsvarighet som första året hette Nicole Cup och därefter Colgate Cup. Precis på samma sätt som inom tennisen handlade det om att vaska fram talangfulla ungdomar via tävlingar på klubbnivå, distriktsnivå och slutligen i en nationell final. Tävlingen bytte senare sponsor och kallades Föreningssparbanken Cup. I mitten av 1990-talet deltog över 8 000 svenska golfungdomar från 284 klubbar och ansågs då vara världens största ungdomstävling i golf. Inom golfen vidareutvecklades idén med nationella ungdomstävlingar på så sätt att man mot slutet av 1980-talet också byggde upp ett svenskt toursystem för ungdomar, där pojkar och flickor i olika åldersklasser i början av säsongen spelade distriktstävlingar för att samla poäng för att komma vidare till regiontävlingar och därifrån försöka kvalificera sig till rikstävlingar för de allra bästa i hela landet. Denna tävlingsform – ett internt toursystem för ungdomar – pågår inom golfen för fullt nu också, in på 2000-talet, och precis som för tennisen fungerar tävlingarna som en stimulans för unga talanger, samtidigt som det ger förbunden på nationell och regional nivå möjlighet att ta ut de mest talangfulla till vissa centrala träningsläger och eventuella landslagsuppdrag. Både golfen och tennisen har för övrigt också byggt upp nationella toursystem för seniorer som en sluss ut till större internationella tävlingar. [25]

En viktig uppgift för ett centralt idrottsförbund i Sverige är att arrangera ett system för tränarutbildning i landet. För tennis och golf har det sett olika ut. Svenska Tennisförbundet anställde 1952 amerikanen Bill Lufler som central riksinstruktör med uppgift att dels utveckla och träna landslagsspelarna, dels att utbilda nya instruktörer och tränare till de lokala klubbarna. Lufler arbetade i 10 år i Sverige och anordnade ett stort antal grundläggande tränarutbildningar och satte därmed igång tränarutvecklingen i landet. Dessutom skrev han ett par tränarhandböcker med de grundläggande tekniska finesserna i tennis som kom att användas flitigt av lokala tränare. Tennisen utvecklade senare ett tränarutbildningssystem – likt många andra idrotter – med olika steg, 1 till 4, där de första två stegen gällde distriktstränarnivå och de två översta centrala kurser på riksnivå. Endast en handfull tennistränare per år har blivit antagna som steg 4-tränare, vilket krävt mångårig erfarenhet som tennistränare på hög tävlingsnivå. År 1971 öppnade Gymnastik- och Idrottshögskolan (GIH) en särskild tennistränarlinje för elittränare. Hela tränarutbildningssystemet i svensk tennis blev framgångsrikt på så sätt att flertalet klubbar i landet från 1970-talet haft tillgång till egna instruktörer och tränare på lokal klubbnivå. [26]

Golfen har haft ett delvis annat system. Golfsporten har växt fram ur starka lokala klubbar som på egen hand anställde professionella instruktörer – pron – till sin verksamhet. I mitten av 1960-talet fanns 90 golfklubbar i landet och 60 av dessa hade egna instruktörer anställda – av vilka c:a 40 var britter. I början av 1970-talet startade Svenska golfförbundet en egen tränarutbildning som riktade sig till duktiga svenska golfspelare och som pågick med olika delkurser under en tvåårsperiod. Man skapade även ett system – i samarbete med de etablerade professionella tränarnas förening – där Golfförbundet skulle auktorisera instruktörer, både de redan verksamma erfarna och de nyetablerade som gick igenom den nya utbildningen. På så sätt fick man även inom golfen en central överblick och mer ordning på tränarkompetens och fortbildningssystem. År 1972 öppnade GIH en särskild linje för blivande elittränare i golf och vid första tillfället antogs två män och en kvinna.[27]

En annan central uppgift för de centrala förbunden har varit att arrangera landslagsverksamhet för bägge könen i olika åldrar. Både tennis och golf är individuella sporter och på den internationella arenan kommer lagspel helt i andra hand. I Sverige är det dock påtagligt att både tennisen och golfen haft omfattande landslagsverksamhet igång och därmed bidragit till att nya talanger redan i unga år via ungdomslandslagen kommit ut på internationell tävlan under samordnade kollektiva former. I golfen uppnåddes många fina amatörframgångar i lag på 1970-80 talen för både flick- och pojkjuniorer som förutskickade att ett genombrott även på professionell nivå kunde vara förestående. Bland annat nådde Sveriges flickjuniorer åren 1970-1974 idel andra- och tredjeplatser i Europamästerskapet för lag och 1978 stod man allra högst upp på prispallen. Också svenska herrjuniorer i golf hade åren 1969-76 många pallplaceringar i Europamästerskapet och var vinnare vid tre tillfällen. Inom tennisen har svenska pojkjuniorer uppvisat många lagtriumfer från slutet av 1970-talet, och Sveriges framgångar på herrsidan i lagturneringen Davis Cup under 1980- och 1990-talen med närmast permanent finalplats bland världens alla länder tillhör det mest imponerande i svensk idrottshistoria för lag, alla kategorier. [28]

De allra flesta av de svenska tennis- och golfspelare som senare nådde världseliten hade varit med i svenska lagsammanhang och på så sätt inskolats i en lagkultur i dessa annars så individuella sporter. I sammanhanget kan nämnas att Sverige år 1978 var först i golfvärlden med att införa ett nationellt seriespel i lag mellan landets golfklubbar, en företeelse som än i dag år ovanlig i den internationella golfen. Det finns sannolikt en stark koppling mellan de svenska framgångarna i tennis och golf och den svenska idrottstraditionen att samlas i lokala föreningar, att representera sin klubb i seriespel samt att träna och tävla kollektivt. I framgångshistorierna om svensk tennis och golf har lagtänkandet en framträdande plats. I tennisen har också en hel rad framgångsrika ledarpersoner för det svenska landslaget ofta lyfts fram som en förklaringsfaktor till den positiva utvecklingen. Bland annat omnämns Lennart Bergelin, Hasse Olsson, Jonte Sjögren och Calle Hageskog – alla förde fram herrlaget till Davis Cup-segrar – som starka ledarpersoner vilka utvecklade den kollektiva lagkänslan så framgångsrikt att individerna först höjde sin standard i lagsammanhang och senare blev individuella världsstjärnor av bara farten. I golfen har tränaren Pia Nilsson – som själv först hade några år som proffsspelare i USA – rönt stor uppmärksammats både i Sverige och internationellt för sin goda ledarförmåga och sitt sätt att utveckla individer samtidigt som de tillhör en grupp eller ett lag. Pia Nilsson har anlitats som konsult för flera andra idrotters landslag – både herr- och damlag – och även arbetat med många internationella uppdrag, bland annat som ledare för Europalaget i Solheim Cup. [29]

De nya svenska världsspelarna i tennis verkar föredra att ha individuella tränare och resa mer på egen hand, likt det traditionella internationella mönstret.

Sverige var i tennisen först i världen med att skapa särskilda ”team” ute på proffstouren, det vill säga en grupp på 3-4 spelare med gemensam tränare, sponsrade av ett företag, som tillsammans reste runt på proffstävlingarna, tävlade, tränade och bodde ihop. Tanken var att skapa en stark lagkänsla precis som vid klubb- eller landslagssammanhang och på så sätt nå bättre individuella framgångar. Först ut blev Team Siab år 1981 med de unga talangerna Mats Wilander, Anders Järryd, Joakim Nyström och Hans Simonsson, med Jonte Sjögren som tränare. Teambildningen väckte uppmärksamhet internationellt och framgångarna för de inblandade var betydande, samtliga fyra spelare utvecklades till spelare i absoluta världstoppen, två av dem blev till och med världsettor, Mats Wilander i singel och Anders Järryd i dubbel. Under 1980- och 1990-talet bildades ytterligare ett antal team inom svensk tennis, medan företeelsen inte fick något större genomslag i andra länder. Denna form av teambildning avtog dock även i Sverige under slutet av 1990-talet och tycks under 2000-talet vara på väg att helt försvinna. De nya svenska världsspelarna i tennis verkar föredra att ha individuella tränare och resa mer på egen hand, likt det traditionella internationella mönstret.[30]

Ett intressant faktum är att den svenska golfen tog intryck av den framgångsrika teambildningen inom svensk tennis. I början av 1980-talet började några svenskar – både på herr- och damsidan – att närma sig proffsspel på världstourerna. Ett antal talangfulla unga herrar hade under förbundskapten Jan Blomqvists ledning under tre år ingått i en utvecklingsgrupp med sikte på de stora amatörtävlingarna. Spelarna Ove Sellberg, Magnus Persson, Krister Kinell och Per Andersson lyckades över förväntan i 1982-års amatör-VM, laget slutade på sensationell 2:a plats efter USA. Nu förbereddes proffssatsningar och 1983 – två år efter tennisen – startades det första golfteamet, Team Saab, där de tre förstnämnda spelarna ovan kom att ingå. Tre år senare, 1986, bildades nästa team med namnet Team Volvo med spelarna Jesper Parnevik, Johan Ryström och Carl-Magnus Strömberg. Precis som för tennisen reste golfteamen med gemensam tränare och gemensamt boende på proffstouren i Europa.

Lagtänkandet hos de svenska golfarna har hängt kvar in på 2000-talet. Även om det inte i samma utsträckning längre sker i organiserad form så framkommer ofta från både de svenska damerna och herrarna på världstourerna att många spontant bor och tränar ihop som ett lag, vilket tycks väcka förundran hos de internationella konkurrenterna. Vid till exempel stortävlingen British Open har under flera år på 2000-talet en hel grupp av de svenska herrspelarna hyrt ett stort hus tillsammans – via en gemensam manager/agent – där de bott och umgåtts kollektivt under tävlingen istället för att bo på de spelarhotell som arrangörerna erbjudit. Ett beteende som anses lite udda bland de övriga ländernas världsspelare.

Vidare uttryckte den 20-åriga nya talangen Caroline Hedwall i en intervju efter att svenska damlaget – Hedwall, Anna Nordqvist och Pernilla Lindberg – vunnit guld i amatör-VM år 2008 att hon ständigt fick frågan från utländska journalister hur lilla Sverige kunde producera nya världsspelare i golf hela tiden, och att hon då alltid svarade att det som mest skilde Sverige från övriga golfländer var främst två saker. Dels systemet med öppna klubbar där i princip alla ungdomar var välkomna att spela, dels den utpräglade lagkänslan och sammanhållningen som skapades i klubblagen, de nationella juniortävlingarna, ungdomslandslagen och de gemensamma träningslägren. Lagkänslan följde sedan med ut i proffsvärlden där det fanns många svenskor som tog hand om varandra och gjorde det lätt att känna trygghet även för nykomlingarna på touren. Något liknande fanns inte hos de övriga länderna, menade den unga svenskan som år 2009 just hade börjat sin första säsong som professionell på USA-touren. [31]

Avslutningsvis ska jag resonera kring orsaksfaktorer på nivån närmast aktörerna själva, det vill säga utförandet av sporten. Var det så att man i svensk tennis respektive svensk golf hade kommit på några nya egna teknik- eller träningsknep som gjorde att man plötsligt lyckades så bra på den internationella nivån? När det gäller teknikdiskussionen inom tennisen är det intressant – och lite roande – att först ta del av en debattartikel från tidigt 1970-tal, ett år före Björn Borgs genombrott. Trots tennisens starka genombrott på 1960-talet med stadigt stigande medlemskurvor var tennisens opinionsbildare inte helt nöjda. En ledarartikel i Tennistidningen år 1971 med rubriken ”Låt oss göra tennisen till en idrott!” reflekterade över den pågående utvecklingen, och skribenten konstaterade att 1960-talets utveckling inneburit att tennisen inte längre var en snobbsport, utan tvärtom en allemanssport och att tennisen nu var en av de största i landet. Davis Cup-lagets glansfulla period och TV:s enorma genomslagskraft nämndes som orsaksfaktorer till detta men frågan nu gällde om klubbarna verkligen tog hand om talangerna på ett bra sätt, då inga nya elitspelare av internationell klass hade kommit fram under andra halvan av 1960-talet, och svensk tennis nu stod inför ett vägskäl. Om inte tennisen fick fram nya toppspelare snart skulle de bästa talangerna gå till andra sporter och tennisen fick nöja sig med att främst vara en motionssport i landet. Klubbarna måste börja rationalisera träningen ordentligt, menade artikelförfattaren, och tog simningen som jämförelse där man tränade hårt och systematiskt från unga åldrar. I tennisen blev det för mycket av lekande med bollen och aldrig såg man tennisspelare träna hårt både morgon- och kvällspass som simmarna gjorde. Dessutom verkade det vara stor oenighet om bästa tekniken bland tränarna eftersom många unga talanger vittnade om att de vid distriktssamlingar och liknande träffade nya tränare som ideligen tvingade dem att byta teknik. Detta var ju slöseri med tid, tennisen måste bli en ordentlig idrott med bättre planlagda träningsscheman och mindre av lek. Tennisförbundets borde förse alla klubbar med instruktionsböcker om gemensam grundläggande slagteknik och fysisk träning för alla talanger, avslutade den kritiske skribenten.[32]

Synpunkterna om ett gemensamt utbildningsmaterial i tennis kom faktiskt att bli verklighet senare samma år då en australiensisk tränare vid namn Ross Jones som bosatt sig i Sverige gav ut en instruktionsbok om modern tennisteknik som Svenska Tennisförbundet ställde sig bakom och massproducerade som riktlinje för svensk tennisteknik. Det intressanta är att Jones i sitt material menade att svenskarna spelade för långt bakom baslinjen och förespråkade en mer offensiv attacktennis av internationellt snitt, vilket också fick stöd i debattartiklar av ledande elittränare i landet. Ett år senare, sommaren 1972, gjorde en 16-årig Björn Borg debut i Davis Cup-laget och förändrade i ett enda slag både synen på hur tennis borde spelas och diskussionen om varför det inte kom fram några bra svenska talanger.[33]

När Björn Borg slog igenom diskuterades omedelbart den nya spelstil som han representerade. Den dubbelfattade backhanden var i och för sig inget nytt slag, flera spelare före Borg hade haft dubbelfattning – några både på forehand och backhand – men kombinationen med höga överskruvade slag, ett mycket snabbt fotarbete och en stark grundkondition som innebar att han kunde springa på banan timme efter timme tills motståndarna fick ge sig av utmattning, innebar sammantaget något nytt. I början av Borgs karriär var det främst på det långsamma grusunderlaget hans spelstil bäst kom till sin rätt och det envist tålmodiga långbollandet retade till en början den internationella tennisvärlden. Många menade att han förstörde det vackra tennisspelet med sitt nötande. Snart utvecklade dock Borg sitt spel och blev lika framgångsrik på snabbare underlag men det säkra spelet från bakplan bibehölls som det verkliga adelsmärket. Borgs spelstil bildade skola för många tennisungdomar världen över och inom några år var tvåhandsbackhand och överskruvade slag från baslinjen dominerande för den närmast kommande generationen tennisspelare. [34]

Det kan dock diskuteras om denna spelstil blev något unikt för just de svenska spelare som vällde fram i världseliten under 1980-talet. Hela tennisvärlden kunde se hur Borg spelade på 1970-talet, det var ju ingen hemlighet. Visst kom många av de nya svenska spelarna under 1980-talet att spela med dubbelfattad backhand och stabilt baslinjespel, men långt ifrån alla. Mats Wilanders spel påminde till viss del om Borgs medan till exempel Stefan Edbergs serve, volley och attacktennis var raka motsatsen. De svenska tennisframgångarna under 1980- och 1990-talet kan kanske i någon mån förklaras med införandet av en ny tennisteknik med en ny typ av slag, men knappast mer än marginellt då övriga världen snabbt kopierade. Inom den svenska golfen finns inget alls som tyder på att någon ny svensk spelteknik kan utgöra någon delförklaring till framgångarna. Flertalet tränare som arbetade i Sverige kom från England och många träningsläger för de bästa ungdomarna förlades till utlandet där utländska tränare anlitades.

Däremot kan ett nytänkande mer tydligt urskiljas när det gällde träningsmetoder, träningskvantitet och fysisk uppbyggnad. Det finns många belägg för att man både inom svensk tennis och svensk golf på dessa punkter faktiskt kom med något nytt. När Björn Borg slog igenom uppmärksammades att han under sin uppväxt ägnat sig åt flera olika sporter, bland annat ishockey, och var grundtränad med stark fysik och kondition på ett sätt som var ovanligt i 1970-talets tenniselit, där många av de främsta spelarna mer levde på fin teknik än stark fysik. Tennisens snabba kvantitativa utveckling i Sverige från mitten av 1960-talet innebar att ungdomar som började spela tennis ofta också höll på med andra idrotter samtidigt, och de som senare i tonåren kom att satsa fullt på tennisen hade ofta en bra fysisk grundträning i botten. Av 1980-talets svenska världsstjärnor hade flertalet varit framgångsrika i flera sporter i unga år, i till exempel bandy, fotboll och ishockey. De var vana vid hård konditionsträning och det blev ett välkänt faktum att de svenska spelarna tränade avsevärt mer fysik och kondition än övriga tennisvärldens spelare. Rekryteringen till tennissporten i omvärlden var ännu betydligt mer socialt begränsad till barn och ungdomar från de översta samhällsskikten – som var medlemmar i privata klubbar med höga avgifter – och där hård fysisk träning inte tillhörde uppväxtårens naturliga sysselsättning. Det svenska genombrottet i tennisvärlden kom i en tid då världstennisen kan sägas ännu varit underutvecklad vad gällde rationell träning både fysiskt och psykiskt, vilket blev en fördel för svenskarna som varade i ett drygt årtionde. Under 1990-talet däremot kom det även i omvärlden upp en ny generation tennisspelare där hård fysisk träning var en naturlig grundförutsättning och den svenska fördelen på denna punkt var över. [35]

Intressant nog beskrivs samma utvecklingsgång inom den svenska golfen. I takt med att rekryteringen till golfen vidgades till ungdomar från bredare samhällsskikt kom även fler ungdomar med bred idrottsbakgrund i kontakt med sporten. Den nya generationen svenska golfungdomar började träna hårdare, mer rationellt och med mer repeterande övningar. Man började även med ren fysisk träning vid sidan av själva svingtekniken, vilket var närmast revolutionerande inom golfvärlden. Detta förhållande uppmärksammades redan av samtidens golfledare. I en artikel 1977 konstaterades att svensk golf hade britterna att tacka för det mesta när det gällde introduktion av golfsporten i Sverige avseende banor, grundteknik, utrustning och instruktörer, men när det gällde rationell träning, lagtänkade och träningsflit hade Sverige mycket att lära britterna istället. Det svenska herrlandslaget hade varit på träningsläger i Northampton och där uppmärksammats av engelska tidningar och till och med av BBC som förundrat rapporterat om de systematiska träningsmetoderna och att de svenska spelarna slagit upp mot tusen träningsslag per person och dag. Och detta mitt i vintern då de brittiska golfspelarna knappast tränade alls på flera månader.

Vidare uttalade tränaren John Cockin – själv proffs på Europatouren med två segrar på 1960-talet och en av pionjärerna bland de brittiska tränare som kom till Sverige – i en tillbakablickande intervju år 1995 att utvecklingen i Sverige överträffat alla hans drömmar. Cockin hade tidigt på 1970-talet i uppmärksammade artiklar skällt på svenska golfungdomar över att de var för lata, bortskämda och ”överklassaktiga” och inte var beredda att lägga ner den tid som krävdes för tävlingsframgång. Men sedan hände något på 1980-talet, det strömmade till nya typer av juniorer, överklasstämpeln försvann och plötsligt fanns vanliga idrottsintresserade ungdomar som förstod att hård träning och mycket tid krävdes för att lära sig spelet ordentligt. [36]

Likaså uttryckte golfledaren Lars-Erik Sandler 1986 att utländska journalister ofta talade om det svenska golfundret – tack vare uppmärksammade svenska framgångar inom amatörgolfens internationella mästerskap – och att de nu gärna ville veta hemligheten bakom. Enligt Sandler handlade förklaringen om att golfens första generation riktiga idrottsmän var svenskar, eftersom det var i Sverige man först började med systematisk träning, fysisk uppbyggnad av hela kroppen, smidighetsträning, kostanalyser och mental coaching. Det är också intressant att ta del av vad en av Sveriges mest framgångsrika spelare på herrsidan, Jesper Parnevik, uttryckte då han i en utförlig intervju år 2006 blickade tillbaka på 20 framgångsrika år i världseliten. Parnevik berättade att han under sitt första år på Europatouren hade så höga krav på sig själv och blev så besviken varje gång han inte var med bland de allra främsta i tävlingarna, att han började träna ännu hårdare än tidigare. Han gick upp klockan fem på morgnarna och löptränade och tillbringade därefter ofta upp till 12 timmar om dagen på träningsfälten och banorna. Enligt Parnevik var det vid den tiden ytterst få i världsgolfen som tränade seriöst överhuvudtaget och att svenskarna verkligen utmärkte sig genom både fysträning och sitt tålmodiga nötande på träningsbanorna timme efter timme. [37]

En sista faktor i den skisserade framgångsspiralen ska här nämnas. I det ovanstående har jag resonerat om hur de bästa svenska ungdomarna i både tennis och golf gallrades fram från de lokala klubbarna, till disktriktuttagningar, nationella tävlingar, centrala träningsläger och eventuella landslagsuppdrag, men det har funnits ett steg till som måste tas, det allra svåraste steget. Att vara talangfull ung spelare och ansedd som en av de bästa inom landet är en sak, en helt annan att ta steget ut och lyckas etablera sig på den internationella professionella världsscenen. Det är ett nålsöga som endast få talanger mäktar med. Ovan har nämnts teambyggande som ett svenskt mönster för att klara det svåra steget ut på proffstourerna, vilket sannolikt är en viktig delförklaring till framgångarna. Men det var inte alla förunnat att få vara med i de organiserade teamen, många av de blivande världsspelarna var det inte.

Annika Sörenstam blev USA:s collegemästarinna 1991 och hennes syster Charlotte gjorde sensationellt om prestationen 1993. Mikaela Parmlid vann 2003 och Caroline Hedwall 2009.

Däremot finns ett påtagligt starkt samband i att många av de etablerade svenska proffsen både i tennis och golf i övre tonåren haft en period på amerikanskt college eller universitet något år eller två strax före debuten på proffsnivån. I USA har dessa svenskar under några år parallellt med studier drillats hårt i sin sport med daglig träning under professionella tränare och coacher. I collegelagen har de sedan matchats frenetiskt i det amerikanska tävlingssystemet, där skollagen under vissa perioder reser och tävlar intensivt mot andra skolor och universitet och då lever närmast som professionella spelare. Collegetiden i USA har för många svenska juniortalanger i tennis och golf inneburit en hård men givande skola som förberedelse för det sista steget ut till de internationella seniortävlingarna. Det är helt enkelt förbluffande många av de svenska världsstjärnorna i både tennis och golf som vistats något eller några år på amerikanskt collage före sitt internationella genombrott. De flesta svenska juniorer i collagelagen tog givetvis inte steget ut till den professionella världsnivån; många åkte hem – ibland med en universitetsexamen i bagaget – och blev bra nationella spelare och ofta tränare. Jag vill här formulera en försiktig hypotes om att den svenska idrottsmodellen för tennis och golf varit framgångsrik i att vaska fram ungdomstalanger med gedigen grundträning upp till sena tonåren, och att många därefter fått chansen att matchas hårt i stark konkurrens på amerikanska collage. I USA har den sista gallringen skett så att de som allra bäst klarat den tuffa träningen, resandet och matchandet där blivit flygfärdiga för det hårda proffslivet.

Särskilt de svenska golfdamerna i världseliten har en mycket stark koppling till tidigare collegespel, nästan samtliga har haft den karriärvägen. Tävlingssäsongen i USA avslutas med ett individuellt collagemästerskap där varje delstat för fram de allra bästa som sen möts i ett nationellt slutspel. Att vinna detta individuella slutspel i hela USA anses som en mycket stark prestation och brukar ofta vara ett kvitto på en stundande världskarriär. Hela fyra svenska golftjejer har lyckats med detta. Annika Sörenstam blev USA:s collegemästarinna 1991 och hennes syster Charlotte gjorde sensationellt om prestationen 1993. Mikaela Parmlid vann 2003 och Caroline Hedwall 2009. I tennisen lyckades Mikael Pernfors med den särdeles ovanliga bedriften att vinna hela USA-titeln två gånger i rad 1984-85, och en speciell sak med Pernfors är att han var närmast okänd hemma i Sverige med få juniorframgångar när han åkte iväg till USA. Men efter collegetiden åkte han 1986 direkt till Paris, gick som förstaårsproffs till final i Franska öppna mästerskapen och etablerade sig från ”ingenstans” snabbt bland de allra främsta i världseliten. Det råder knappast någon tvekan om att collegeidrotten i USA haft betydelse för att härda, utveckla och gallra fram många av de bästa svenska tennis- och golfspelarna. Det är för övrigt sannolikt att fler framgångsrika svenska idrottsgrenar som haft samma draghjälp av det amerikanska collegesystemet, bland annat gäller det både simning och friidrott där många svenska talanger tränats och vidareutvecklats i universitetslag före världskarriären.

I Sverige har det bildats många idrottsgymnasier på senare år med målsättning att locka elever med träning parallellt med studierna. Flera idrottsgrenar har dessutom ett Riksidrottsgymnasium i sin sport, tennisen har sitt i Båstad, golfen i Klippan, där talanger får avancerad träning i respektive sport. Detta är säkerligen en bra form för att höja idrottsgrenens status i landet, men det är tveksamt i vilken mån detta hjälpt fram så många talanger till att bli världsstjärnor på den högsta elitnivån. Några sådana exempel finns bland de senare världsproffsen i tennis och golf men det finns inte alls samma starka samband som med det nyss nämnda collegesystemet i USA. Ett av problemen torde vara att många av de mest talangfulla tonåringarna i gymnasieåldern redan kommit så långt i sitt tävlande att det vore ett steg tillbaka för dem att under flera gymnasieår främst studera och träna. Den tydliga skillnaden mot collegeidrotten i USA är att där dominerar det hårda tävlandet i skarp konkurrens och under träningsperioderna handlar det om många timmars träning om dagen. En annan aspekt kring detta är åldersfrågan och diskussionen om vid vilken ålder det är lämpligt att påbörja en intensiv hårdsatsning om man vill nå världselit inom en idrottsgren, vilket jag strax ska återkomma till.

Jag har ne redogjort för ett antal olika faktorer bakom den svenska tennisen respektive golfens framgångsrika utvecklingskurvor när det gäller tävlingsresultat på världselitnivå. Jag har även presenterat ett tänkande om att dessa faktorer kan infogas i det jag kallar en framgångsspiral, där orsaksfaktorer från samhällsstrukturell nivå, idrottsgrenens uppbyggnad och aktörernas utövande av sporten samverkar och sammantaget skapar en gynnsam situation för att få fram framgångsrika idrottsutövare.

Min hypotes när det gäller framgångsspiralen för svensk tennis och svensk golf ser sammanfattningsvis ut på följande sätt: En första och viktig observation är att tennisen och golfen i Sverige till stora delar haft en framgångsutveckling med nästan helt parallella utvecklingsmönster, med ungefär 10 års förskjutning. De viktigaste framgångsfaktorerna har handlat om att bägge sporterna upplevde en stark kvantitativ tillväxt, dels beroende på att en snabbt växande medelklass sökte nya sociala uttryckssätt i strävan efter social klättring och där tennis och golf passade väl in, dels tack vare att idrottsgrenarna själva medvetet agerade för att bli mer av folksporter med bredare rekrytering. Den svenska idrottsmodellen med öppna föreningar välkomnade alla att delta, också i tennis och golf, vilket internationellt sett varit – och till vissa delar ännu är – en mycket ovanlig situation. Ett intensivt utvecklingsarbete inleddes med byggandet av nya banor, utbildning av fler tränare och utbyggnad av nybörjargrupper. Tennisen fick stöd av offentliga medel via kommunerna, golfen mest av det privata näringslivet. Hela grunden för framtagande av talanger, vardaglig grundträning och första inskolningen till tävlingsverksamhet har legat på lokala klubbar och distriktsförbund, de centrala nationella insatserna har kommit in i ett senare skede, i allmänhet först då det varit dags för landslagsuppdrag och liknande. När tävlingsframgångar på världsnivå började komma skapades massmediala idoler som ytterligare ökade intresset, särskilt i tennisen med dess stora exponering i TV. I golfen kom idolerna fram i ett senare skede och golfen har inte haft samma draghjälp av idoler som profilerats i massmedia. Inom både svensk tennis och golf blev det naturligt med nya mer systematiska och fysiska träningsmetoder, många hade erfarenhet från andra mer fysiskt krävande sporter. Svenskarna på elitnivå organiserade sig gärna i ett lagtänkande, bildade team och på eget bevåg ofta samarbetade med träning och tävlingsförberedelser även under de individuella tävlingarna. Påtagligt många av de svenska talangerna i både tennis och golf har dessutom tränat och tävlat inom det amerikanska collegesystemet med intensivt tävlande i hårt konkurrens som främsta kännemärke, och därmed skaffat sig erfarenhet inför proffslivet. Bägge sporterna har byggt upp nationella tävlingssystem i Sverige där både juniortalanger och seniorer konkurrerat för att därifrån få chansen ut på de internationella tourerna.

Så har framgångsutvecklingen enligt min mening sett ut i både svensk tennis och golf. En kedja av faktorer på olika nivåer har länkats in i varandra och sammantaget bildat en framgångsspiral. Framgångsutvecklingen ska här infogas i en schematisk modell om fem olika faser som speglar utgångsläge, uppgång, höjdpunkt, långsam tillbakagång och eventuell rejäl nedgång.

I första fasen handlar det om en sport med få utövare, av begränsat intresse och som engagerar endast en liten del av samhället. I exemplen tennis och golf etablerades bägge som sporter inom de högre sociala skikten. I tennisen fanns under första delen av 1900-talet enstaka svenska spelare med framgångar strax under världseliten, i golfen var detta sällsynt.

För både tennis och golf var den svenska välfärdsutvecklingen gynnsam. En bred köpstark medelklass växte fram med ökad fritid, bättre ekonomi och intresse av att markera högre social tillhörighet där sporter som tennis och golf var attraktiva. Tennisen upplevde under slutet av 1960-talet en stark kvantitativ tillväxtperiod både vad gäller antalet nya klubbar och spelare, golfen påbörjade samma utveckling drygt tio år senare. Begynnande internationella framgångar och massmedias fokus på nya idoler ökar intresse ytterligare, sponsorer kommer till, kommuner stöttar, klubbar anställer tränare, nya träningsmetoder utvecklas, centrala tränarkurser och nationella ungdomstävlingar startas.

I tredje fasen finns idrotten som en bred etablerad folksport med stort utbud av lokala klubbar med goda resurser och tränarkapacitet tillgängliga för stora delar av befolkningen. Vidare finns en uppbyggd struktur med nationella ungdomssatsningar, tränarutbildningar och ett nationellt tävlingssystem som gallrar fram nya talanger. Brett samhällsintresse från media och sponsorer möjliggör gott tillflöde av nya resurser. Stora tävlingsframgångar på världselitnivå, i princip varje årskull frambringar återkommande nya utövare med kapacitet att nå världstoppen. Teambildning och lagspel på college i USA underlättar steget ut till världseliten. Nya idoler skapar stadigt nya förebilder. Den svenska tennisen gick in i denna fas under 1980-talet och blev kvar till slutet av 1990-talet. Den svenska golfen nådde dit i mitten av 1990-talet och har inte lämnat fasen ännu 2010, även om vissa sådana tendenser finns. Fortfarande kommer i den svenska golfen varje år fram flera nya spelare som etablerar sig på proffstourerna, men samtidigt kommer tydliga rapporter om märkbart avtagande tillströmning av ungdomar till golfen. Framgångsspiralen i golf har sannolikt börjat hacka något.

I fjärde fasen har en tillbakagång påbörjats. Kulmen är nådd vad gäller kvantitativ tillväxt, färre ungdomar strömmar till, andra sporter lockar mer. Elitframgångarna på världsnivå har avtagit. Världskonkurrensen ökar på grund av välfärdsutveckling och breddad rekrytering även i omvärlden. Tränings- och teknikutveckling leds på andra håll i världen. För svensk tennis inträffade denna fas andra halvan av 1990-talet. Nya talanger kom inte fram i samma strida ström som tidigare samtidigt som tennisvärlden förändrats. I flera länder exploderade tennisen ungefär på samma sätt som tidigare i Sverige, ett tydligt exempel är Spanien där tennisen breddades socialt, och anmärkningsvärt många nya spanska världsspelare kom fram under 1990-talet. Efter murens fall och splittringen av Jugoslavien började det välla fram bra tennisspelare från Ryssland, Serbien och Kroatien – inte minst på damsidan. Tennisspelet utvecklades också med hårdare, snabbare och flackare slag där den tidigare svenska spelstilen inte längre stod sig särskilt väl. Stor träningsmängd och fysisk uppbyggnad blev något självklart i hela tennisvärlden. Sammantaget hade nästan alla tidigare fördelar Sverige haft inom världstennisen vid 2000-talets inträde försvunnit, det talades till och med om att svenska spelarna nu tränade för lite och framförallt började hårdsatsa i för sen ålder jämfört med omvärlden.

Frågan för svensk tennis inför 2010-talet är om man ska lyckas hålla sig kvar i fas 4 eller tappa helt och glida in i fas 5. För den svenska golfen har däremot ingen påtaglig nedgång på tävlingsnivå ännu kommit, möjligtvis står man på gränsen till fas 4 enligt ovanstående resonemang. Världskonkurrensen inom golfen har påtagligt skärpts med många nya länder där golfen nått social breddning och snabbt börjat producera världsstjärnor i mängd – inte minst växte ett asiatiskt golfunder fram under första åren på 2000-talet. Ett tydligt exempel är damgolfen i Sydkorea som haft en mycket snabb och sensationellt bred framgångsvåg som till och med vida överstiger den svenska, med idag ett 25-tal sydkoreanska damspelare etablerade i världseliten på USA-touren.

Den femte fasen innebär att cirkeln i princip är sluten, att framgångsspiralen har gått varvet runt och idrottsgrenen ifråga i princip är tillbaka i fas 1. Detta är ingen unik utveckling, i svenska idrottshistorien finns många exempel på idrottsgrenar som upplevt hela resan från en stark uppgångsperiod, framgångskulmen med många stjärnor på världsarenorna, påbörjad tillbakagång och sedan återigen förvisad till en undanskymd plats i världskonkurrensen. Orsakerna kan vara många; intresseströmningarna i samhället skiftar, ungdomsgenerationer förändras, andra idrotter bli populära, idrottsteknik och träningsmetoder utvecklas.

Det närmsta årtiondet kommer att visa om svensk tennis på herrsidan – på damsidan har ju inget påtagligt framgångslyft skett – slutligen backar tillbaka ända till fas 5 efter sin starka framgångsresa under några årtionden. Möjligheterna att stanna kvar i fas 4 – med ungefär en eller två nya världsspelare c:a vartannat år är dock relativt goda – tack vare den gediget uppbyggda strukturen. Inom den svenska tennisen diskuteras idag flitigt hur man ska kunna komma tillbaka till den tidigare framgångsnivån, minnet av framgångsperioden under 1980-90-talet lever påtagligt starkt i minnet och drömmen om att åter bli en stormakt inom världstennisen är framträdande. I en intervju med Tennisförbundets utbildningschef under år 2010 pekas på omständigheten att världskonkurrensen har skärpts enormt, inte minst från Asien och Östeuropa – idag finns 200 medlemsländer i Internationella tennisförbundet mot ett 30-tal på Björn Borgs tid. Samtidigt finns den gedigna tennisstrukturen kvar i Sverige, fortfarande har Sverige flest tennisbanor i världen per invånare och en mycket intensiv klubbverksamhet och öppna tennisskolor för alla. Det är inte alls omöjligt att Sverige kommer tillbaka till en stark position i världstennisen igen, uttalar utbildningschefen optimistiskt.[38]

Den svenska golfen surfar dock fortfarande högt på sin framgångsvåg och tycks ännu en tid kunna hålla sig kvar i fas 3 med någon eller några nya världsspelare varje år både på dam- och herrsidan, en närmast osannolik framgångshistoria som hittills varat i c:a 15 år. På grund av minskat intresse för golf bland svenska ungdomar och den skärpta världskonkurrensen är det dock rimligt att snart förvänta sig en liten nedgång på elitnivån och därmed ett inträde i fas 4, där den svenska golfen dock måste anses ha god chans att hålla sig kvar åtminstone något årtionde framåt.

De resonemang som här presenterats sammanfattar således min uppställda hypotes om att en långvarig framgång på världselitnivå inom en idrottsgren kräver en serie faktorer både på samhällsnivå och idrottslig nivå, som länkar in i varandra och förstärker processen växelvis så att samhällsintresse, kvantitativ tillväxt, talangurval, träningsutveckling, framgångsrika stjärnor och mediefokusering sammantaget bildar det jag här kallat idrottens framgångsspiral. Länkarna i kedjan skapar tillsammans gynnsamma förutsättningar för framgång under en längre tidsperiod, innan externa eller interna faktorer så småningom förändrar förutsättningarna och framgångsspiralens kraft avtar.

I vilken grad de beskrivna resonemangen är helt knutna till en specifik svensk idrottsmodell eller om den också kan ha någon giltighet i ett internationellt perspektiv, är en intressant men komplex fråga som inte fullt ut kan redas ut här. Men det kan åtminstone konstateras att de svenska framgångarna i tennis och golf under de aktuella årtiondena till stor del haft sin grund i ett intensivt arbete och träningsverksamhet ”underifrån”, i lokala idrottsklubbar. Det som traditionellt brukar förstås med den svenska idrottsmodellen har tveklöst varit mycket gynnsamt för dessa idrotter.[39] De lokala klubbarna har varit öppna för i princip alla att deltaga i och den lokala klubben har erbjudit en god idrottsverksamhet med grundläggande träning och tävling. De mest talangfulla ungdomarna har ofta slussats vidare till de största klubbarna i närområdet som kunnat erbjuda mer avancerad träning och tävlingskonkurrens i seriespel och liknande. Men även de mest framgångsrika – till och med landslagsmeriterade – talangerna har i allmänhet fortsatt att ha sin träningsbas i den lokala större klubben, eventuellt kompletterat med en personlig tränare, vilket blivit allt vanligare de senaste åren.

Vid en internationell utblick framstår just denna del av den svenska idrottsmodellen som speciell. Det typiskt svenska – eller kanske nordiska – i detta sammanhang är enligt min mening att den lokala basen ofta finns med hela vägen upp till elitnivå. Det typiskt svenska kan kanske lite tillspetsat uttryckt sägas vara avsaknaden av starka nationella organisationer som själva ansvarar för och driver den konkreta träningen och utvecklingen av nya talanger från unga år upp till elitnivå. Resurserna inom svensk idrott fördelas så att tyngdpunkten hamnar i lokala klubbar. I Sverige finns till exempel inga stora centrala sportskolor som på nationell offentlig eller privat basis drillar unga barn i år av hård träning för eventuella elitframgångar fram mot tonåren. I den tidigare nämnda studien, Comparative Elite Sport Development, med internationell jämförelse vad gäller nationella elitidrottssatsningar, framkommer bland annat att i vår omvärld är satsning på sportskolor i olika form ofta en naturlig del i en intensifierad elitsatsning. Detta tycks gälla inom helt olika samhällsideologier. Den ena ytterligheten kan sägas representeras av Kina som 2004 hade runt 3 000 nationella centrala sportskolor för c:a 400 000 barn, där det enligt en kritisk granskning handlar om skarp utslagning. Endast några få individer vaskas efter många år fram och ges fortsatta goda förutsättningar att representera Kina på världsscenen, medan minst 95% av ungdomarna lämnar skolorna utan vare sig idrottsframgångar eller formell utbildning.

Det har helt enkelt inte funnits stora medvetna och lätt identifierbara centrala projekt bakom den svenska framgångsvågen i dessa idrotter som kunnat visas upp.

Eller i den andra samhällsideologiska ytterligheten USA där marknadstänkandet får sköta processen, med en privatiserad skolmarknad där high schools och junior colleges använder elitidrottssatsning som en naturlig del i sin kommersiella marknadsföring, vilket i förlängningen är det vanligaste mönstret för att få fram idrottstalanger i USA. De bästa yngre tonåringarna utmärker sig och värvas så småningom till de mest idrottssatsande universiteten i de olika idrottsgrenarna – det handlar ofta om ett köpslående med olika nivåer på förmåner och erbjudande, så kallade ”scholarships”. [40] Från framgång i de bästa universitetslagen är sen steget nära till proffsmarknaden – eller OS-laget – vilket jag nämnde tidigare i samband med konstaterandet att väldigt många av de bästa svenska tennis- och golftalangerna åkt viss snålskjuts på det amerikanska idrottssystemet i de sena tonåren innan steget ut till proffsvärlden tagits.

Avsaknaden av tydliga centrala idrottsprojekt och stora spektakulära sportskolor där alla talanger samlas, var sannolikt en delförklaring till omvärldens svårigheter att förstå sig på det svenska tennis- och golfundret på 1980- och 1990-talen. Det har helt enkelt inte funnits stora medvetna och lätt identifierbara centrala projekt bakom den svenska framgångsvågen i dessa idrotter som kunnat visas upp. De nationellt centrala elitsatsningar som finns i Sverige gäller i allmänhet vuxna, eller unga vuxna, redan etablerade elitidrottare – till exempel Olympiska kommitténs satsning ”topp- och talangprogrammet” för c:a 150 utövare och 3-4 lag i de olympiska idrotterna. Men själva den mångåriga processen att ta fram ungdomar till att överhuvudtaget ha chansen att komma upp på elitnivå sker i en klubbverksamhet som erbjudit alla ungdomar att pröva på idrotten och nästan i det tysta dammsugit den lokala orten på de bästa talangerna och dessutom ordnat bra tränings- och tävlingsförhållanden ända till högt upp i tonåren – ofta parallellt med att individen tränat i flera idrotter samtidigt. Detta är en från flertalet idrottssystem runt världen ganska väsensskild modell, inte minst inom just idrotterna tennis och golf där verksamheterna nästan överallt varit hårt privatiserade med mycket snäva urval.                      

Kanske är denna del av den svenska idrottsmodellen med dess starka förankring i lokala ideella klubbar, stödda av statliga och kommunala verksamhetsbidrag, en gammalmodig och snart förlegad historia på väg att försvinna. På senare tid har det också i Sverige förekommit diskussion om inte centrala satsningar borde ske i mycket yngre åldrar, till exempel i någon form av elitidrottskolor från unga år. Inom många sporter tycks utvecklingen gå mot att nya världsstjärnor slår igenom som tonåringar – inte minst inom damtennisen och damgolfen på senare år – och dessa tonåringar har då redan många år av intensiv träning och tävling bakom sig.

De befintliga Riksidrottsgymnasierna i Sverige har en profilerad satsning på respektive idrottsgren och är det närmaste men kommer det som kan kallas sportskolor i Sverige, men det gäller alltså för ungdomar i de äldre tonåren. Om denna typ av satsning skulle utvecklas vidare och börja gälla yngre åldrar handlar det om att till exempel skapa Riksidrottshögstadieskolor i olika grenar där de bästa i respektive idrott från hela landet skulle samlas på en skola från 12-13 års ålder, och leva i internat med hård idrottssatsning. Rymmer den svenska samhälls- och idrottsmodellen en sådan utveckling? Tilläggas kan att allt fler i Sverige på privat väg ordnar med tidig elitsatsning för barn och ungdomar med egna tränare och coacher, samt att några svenska familjer placerar sina ungdomar vid utländska privata sportskolor. Den svenska idrottsmodellen står nu, på 2010-talet, onekligen inför vissa utmaningar. Åsikterna om det meningsfulla med tidig elitsatsning och profilering på endast en idrottsgren i unga år går dessutom kraftigt isär bland de svenska experterna på ungdomsidrott, så den framtida utvecklingen på detta område är svår att sia om. I den stora utredningen om den svenska idrotten, Föreningsfostran och tävlingsfostran, som kom 2008 förs många intressanta resonemang både med historiska och framtidsriktade perspektiv på idrottens organisering i Sverige, relationen mellan idrotten och staten, den svenska idrottsmodellens olika beståndsdelar och hur den svenska tävlingsidrotten ska kunna klara sig i internationell konkurrens i framtiden.[41] Man måste onekligen fråga sig i vilken mån den svenska idrottsmodellen kommer överleva de närmsta årtiondena.

*          *          *         *          *

I den här uppsatsen har jag utgått från berättelserna om svensk tennis och svensk golfs framgångsutveckling. För andra idrotter kan givetvis framgångsberättelserna se lite annorlunda ut, en ”framgångsspiral” kan till exempel starta på olika sätt – inte sällan via ett par framgångsrika individer som skapar idolskap och stor uppmärksamhet. Men om framgångsperioden ska bestå då dessa enskilda individer slutar krävs en bakomliggande gedigen struktur som klarar att ständigt ta fram och vidareutveckla nya årskullar hela vägen fram till världselitnivå. Få idrottsgrenar klarar detta under längre perioder. Vid sidan av tennis och golf kan för svensk del exempelvis nämnas simning för både herrar och damer, bordtennis för herrar och handboll för herrar. Av dessa är det bara golfen och simningen som idag klarat att hålla framgångsvågen på topp i fas tre enligt ovanstående modell. Herrbordtennis och herrhandboll har efter årtionden av världsframgångar nu en bit in på 2000-talet liksom tennisen upplevt hur framgångsspiralen tappat fart, nya generationer elitspelare på världsnivå saknas plötsligt och intensiv diskussion utbryter hur man skall kunna komma tillbaka till tidigare nivå.

Ett annat intressant exempel för dessa resonemang är den svenska friidrotten som tämligen oväntat runt millenniumskiftet år 2000 fick uppleva att en hel grupp mycket framgångsrika utövare födda ungefär samma år erövrade både VM- och OS-medaljer, och dessutom fördes fram som populära nationalhjältar. Trots detta är det högst osäkert om det blir någon uppföljning med nya kullar friidrottsstjärnor efter just denna framgångsrika generation. Det är tveksamt om friidrotten i Sverige har den gedigna strukturella uppbyggnad som krävs; idag, år 2010, finns drygt 25 inomhusanläggningar för friidrott i Sverige att jämföras med 350 inom tennisen. Det är också tveksamt om friidrotten har tillräcklig attraktionskraft för att locka större skaror svenska ungdomar att framledes söka sig dit – trots de nämnda förebilderna. De närmsta åren lär ge svar, men risken är uppenbar att den svenska friidrotten snabbt är tillbaka till en relativt undanskymd plats på världsarenorna och att de stora framgångarna endast var tillfälliga och kopplade till en avgränsad grupp särskilda individer. I det sammanhanget har sannolikt idrotterna tennis, golf, simning, hästsport och skidåkning betydligt större chans att åtminstone den närmsta framtiden förhållandevis kontinuerligt se en och annan ny svensk utövare ta plats bland de allra främsta på världselitnivå.

Tidskrifter