![]() |
||
ISSN 16527224 :: Publicerad den 17 februari 2010
Klicka här om du vill se och ladda ner artikeln som en utskriftsvänlig pdf-fil Läs mer om idrottshistoria på idrottsforum.org Läs mer om svensk idrott, idrottspolitik och idrottsforskning på idrottsforum.org Läs mer om idrott och medier på idrottsforum.org Läs mer om tennis på idrottsforum.org |
![]() |
|
![]() |
Om Janne Lundqvist, Uffe Schmidt och de första TV-sända Davis Cup-matcherna från Båstad i början av 1960-talet
Stort intresse har på senare år fästs vid sportifieringsprocessen, alltså den process varmed företeelser vanligtvis folkliga lekar eller lekfulla tävlingar övergår till att bli sporter. I allmänna ordalag kan man säga att det handlar om en disciplineringsprocess; leken, spontaniteten, friheten till och med, ska kontrolleras till förmån för standardiserade regler byggda på rationell grund, med övervakningssystem, rättskipning, ja till och med straffutmätning. En sådan beskrivning är inte ovanlig i idrottskritiska sammanhang, men riktigt så illa är det naturligtvis inte. Den förste att systematiskt beskriva och undersöka sportifieringsprocessen var Allen Guttmann, och han identifierade sju aspekter med vilkas hjälp man kan spåra övergången från spontan lek till organiserad sport, nämligen med Hans Bollings ord sekularisering, lika chans för alla, specialisering, gemensamma regler, byråkratisering, kvantifiering och rekord. Det här teori- och metodverktyget används idag ofta vid studium av asiatiska kampsporter och dylikt, men också för att förklara varför gamla folkliga tävlingar, som exempelvis varpa, inte sportifierats. Det hade varit spännande att studera någon av dagens kända sporter retrospektivt, med avseende på hur sportifieringsprocessen i detalj sett ut. Tennis hade förmodligen varit ett intressant exempel, inte minst aspekten kvantifiering, nollfemtontrettiofyrtiogemsetmatch.
Vilken genomslagskraft har egentligen TV inom idrottens värld? Och vad betyder profilering i TV för idrottsgrenars utveckling, kvantitativa uppgång, popularitet hos ungdomar, möjligheter till sponsorer och andra ekonomiska inkomster samt för fram- respektive motgångar på den internationella tävlingsarenan? Ja, några säkra svar på dessa frågor torde vara svårt att få fram. Problemet är givetvis att hitta mätmetoder som skulle kunna isolera just TV-faktorn bland en mängd andra möjliga förklaringsfaktorer till idrottsgrenars uppgång eller fall. Men även om absoluta svar inte kan erhållas så är infallsvinkeln relevant. Den övergripande frågan om varför vissa idrottsgrenar i Sverige har haft en positiv utvecklingskurva vad gäller både kvantitet och kvalitet i tävlingsframgångar på elitnivå, medan andra uppvisat tillbakagång och i vissa fall närmast helt försvunnit, är ett tämligen outforskat men intressant problemområde. En seriös undersökning av sådant slag måste laborera med ett antal olika variabler och orsaksfaktorer, på både samhällsstrukturell och inomidrottslig nivå. Frågan om en viss idrottsgrens utveckling måste helt enkelt sökas både i samhällsutvecklingen och vad som skett eller inte skett inom den aktuella idrotten till exempel vad gäller tillgång på anläggningar, banor, tränare och andra faktorer som påverkar möjligheten att utöva sporten. Svaren kan sannolikt se väldigt olika ut beroende på vilken idrottsgren och tidsperiod som avses, men det är å andra sidan inte helt otänkbart att det även kan finnas vissa generella mönster, det vill säga att en viss typ av förklaringsfaktorer passar in på flera idrotter. Det här är som sagt ett intressant problemområde inom det idrottshistoriska forskningsfältet där det borde forskas mer och jag hoppas få återkomma med fler egna studier i ämnet forskning pågår. I den här uppsatsen är det istället ett litet ”nålstick” i idrottshistorien som ska göras och en speciell förklaringsfaktor inom sportens värld ska särskilt lyfta fram. Det gäller således TV-mediet och dess eventuella inverkan på idrotters utveckling. Det här konkreta exemplet gäller tennissporten, vilken för svensk del haft en mycket framgångsrik utvecklingskurva och med ett stort genombrott parallellt med TV-mediets intåg på tennisarenorna. Uppsatsen fokuserar främst några svenska Davis Cup-matcher i början av 1960-talet och den stora uppmärksamhet dessa fick i både tidningspressen, radio och TV, och hur detta kan ha påverkat tennissportens utveckling i Sverige. Sport i TV:s barndom När svenska Radiotjänst skulle börja sin testverksamhet med televisionssändningar hösten 1954 fanns idrott med som en naturlig aktivitet att sända bilder från. De första testsändningarna av idrott handlade om två ishockeymatcher i Stockholm den allra första en DM-final mellan Djurgården och Matteuspojkarna och den andra mellan Sverige och Nottingham Panthers i Ahearne Cup. Sändningarna var lokala i Stockholmsområdet och ett antal sportjournalister var inbjudna till Tekniska högskolan för att där se premiärbilderna och uttala vad man ansåg om denna revolutionerande tekniska utveckling. Flertalet var förtjusta och idrottsskribenterna menade att matcherna var mycket lätta att följa och man ansåg även att kollegan från Aftonbladet, Sten ”Stabben” Ahlner, klarade sin nya roll som TV-kommentator alldeles utmärkt. Överlag insåg man omedelbart att detta var starten på något helt nytt för idrottens möjlighet att nå ut till allmänheten. Radio i all ära men att kunna följa matcherna i bild var något som öppnade helt nya perspektiv. Under den första tiden med provsändningar testades ett antal olika idrotter, bland annat fotboll, konståkning, simning, basket, brottning och även tennis. Generellt sett uppfattades provsändningarna av idrott i TV positivt och det var ingen tvekan om att sport skulle bli en naturlig del i TV-mediets utbud. När de reguljära TV-sändningarna startade i Sverige i september 1956 dröjde det bara ett par veckor innan det första direktsända sportevenemanget blev verklighet. Det var en allsvensk fotbollsmatch, AIKMalmö FF på Råsunda, men sändningen hade inte utannonserats i förväg på grund av rädsla för publikbortfall. Att det spekulerade i att fotbollsintresserade om de fick veta att matchen skulle sändas i TV hellre skulle se utsändningen i rutan istället för att bege sig till Råsunda visar att redan i TV:s barndom hade sportsändningar fått stor genomslagskraft och att idrotten dessutom inte enbart såg detta som något positivt inför utsikten om minskade publikintäkter. Det dröjde heller inte länge innan diskussionen om krav på kompensation infann sig. Efter de två första trevande åren med provsändningar från olika sporter började TV-sporten få mer fasta former i slutet av 1950-talet. Hösten 1957 inleddes ett fast sportprogram som kom att få namnet ”Sportredaktionen” där först Lennart Hyland och sen Bengt Bedrup var programledare med inslag från olika idrottsevenemang. Därefter kom den första riktigt stora utmaningen i och med att Sverige tilldelades fotbolls-VM 1958 och plötsligt skulle organisera TV-sändningar direkt till hela Eurovisionen med potentiellt hundra miljoner tittare från sammanlagt 11 matcher på arenorna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Övriga matcher filmades och visades i efterhand. Hela förberedelsearbetet och sändningarna under fotbolls-VM 1958 innebar att TV-sporten utbildade ett stort antal kameramän, tekniker, sportreportrar och kommentatorer i arbetet med TV-mediets förutsättningar och skaffade sig rutin av direktsändningar och studioarbete, och när 1960-talet stod för dörren hade TV-sporten hittat en stadigare organisationsform med fasta medarbetare som Bengt Bedrup, Bengt Grive, Putte Kock och Sven ”Plex” Petersson. Nu sändes regelbundet sport 34 timmar i veckan, vilket närmade sig ca 10 procent av det totala TV-utbudet. Runt 10 procent sport av de totala TV-sändningarna i SVT är en procentsiffra som f ö. legat relativt stadigt genom årtiondena fram till 2000-talets början vilket innebär att det idag handlar i snitt om ca 15 sporttimmar i veckan i Sveriges Television, alla övriga kanaler givetvis oräknade.[1] De första TV-sända tennismatcherna Tennis hörde alltså till de sporter som TV intresserade sig för att sända. Efter provsändningar från några enstaka matcher satsade man vintern 1960 för första gången lite större med en direktsändning från en hel ungdomslandskamp mellan Sverige och Tyskland med totalt sju matcher. Som kommentatorer anlitade man nestorn Sven Jerring och storspelaren Sven Davidsson som expert och bisittare. I Svenska Tennisförbundets officiella tidskrift Tennistidningen kommenterades TV-sändningarna med blandade känslor. Det uttrycktes glädje över att tennisen uppmärksammades i TV men uttalades samtidigt kritik mot att sporten inte alls kom till sin rätt så som denna sändning gestaltat sig. Ett generellt problem gällde att reflexer i inomhusgolvet gjorde det svårt att se bollen ordentligt. Vidare ansågs att man hade ställt TV-kamerorna fel så att det vid översiktsbilder från och till försvann spelare ur bilden, och vid nätdueller syntes bara ena sidans spelare vilket gav ett mycket konstigt intryck, särskilt vid dubbelmatchernas dueller framme vid nät. Skribenten ansåg det dessutom tveksamt om tennis i TV kunde nå ut till en bredare allmänhet eftersom sporten var svår att förstå med sina krångliga regler, det märkliga räknesättet och alla specialuttryck runt tennisen som måste uppfattas som rena kinesiskan för de icke tenniskunniga. TV-sändningarna hade inte alls varit någon bra tennispropaganda, menade den skeptiske skribenten, och föreslog att det vore bättre att pröva med TV-sändningar från utomhustennis istället.[2] Vid ingången till 1960-talet var tennisen en relativt liten sport i Sverige. Den kvantitativa tillväxten gick långsamt. Ännu fanns runt tennisen en prägel av gammal över- och medelklassport som inte var särskilt tillgänglig för bredare folklager. De internationella framgångarna för svensk tävlingstennis var heller inte särskilt omfattande, det handlade om någon enstaka individ per årtionde som kunde mäta sig med den främsta internationella nivån. På 1930-talet hette han Kalle Schröder, på 1940-talet var det Lennart Bergelin som följdes av Sven Davidson på 1950-talet. Före TV:s tid kan nämnas ett genombrott för tennisen i radio. Året var 1946 i en match mot Jugoslavien där svenskarna vände ett till synes hopplöst underläge till oväntad seger. ”Undret i Varberg” kom att bli starkt levande i tennisjournalisternas minne årtionden efteråt och när de nya framgångarna kom i början på 1960-talet relaterades dessa omedelbart till att detta var första gången sen matchen i Varberg 15 år tidigare som svensk tennis väckte bredare engagemang.[3] Temperaturen höjs i svensk tennis i slutet av 1950-talet Mot slutet av 1950-talet höjdes temperaturen för svensk tävlingstennis på internationell nivå. Sven Davidson hade flera framgångsrika år och etablerade sig strax under den främsta världseliten, med bland annat en semifinal i singel i Wimbledon 1957 som en av de främsta framgångarna. Ulf Schmidt var en ny lång tennisyngling som lät tala om sig med en elegant spelstil, särskilt när det gällde serve och volleyspel som lämpade sig extra bra i dubbelspel. Just i dubbel gjorde han tillsammans med rutinerade Sven Davidson sensation 1958 när de oväntat vann Wimbledon i herrdubbel, vilket var en av de största tävlingsframgångarna dittills för svensk tennis. Samtidigt hade en osedvanligt stor bolltalang just lämnat junioråldern och börjat etablera sig i seniortennisen. Det var Jan-Erik Lundqvist, uppväxt vid tennisbanorna i Äppelviken och Smedslätten i Bromma strax utanför Stockholm, som lät tala om sig redan i unga år då han i början av 1950-talet vann juniortävlingar och Skol-SM år efter år i övertygande stil. De initierade talade tidigt om att detta var en av de mest lovande juniorer svensk tennis hade sett. Jan-Erik Lundqvist Janne som han senare oftast kallades kom med råge att leva upp till förväntningarna och utvecklades till en fixstjärna under framgångsåren i början av 1960-talet då han år för år närmade sig den allra yppersta världseliten via ett antal spektakulära matcher och turneringar. Hans öppna personlighet och varierade och underhållande spelstil med stor bollkänsla var faktorer som alla samverkade till att han blev en populär massmedial och folklig idol, vilket bidrog till att väcka intresse för tennissporten hos nya lager i den svenska befolkningen. År 1960 stod det klart att Sverige hade ett starkt Davis Cup-lag på gång i och med de två spelarna Janne Lundqvist och Uffe Schmidt med Sven Davidsson som rutinerad och ännu spelstark reserv. I Davis Cup en tävling mellan nationer spelas matcherna som två singlar första dagen, en dubbelmatch andra dagen och avslutningsvis två singelmatcher igen den tredje dagen. I Davis Cup avancerade svenska laget till Europafinal, vilket betecknades som en fin framgång, men föll där mot Italien. Säsongen 1961 inleddes med Davis Cup-segrar över Ungern, Spanien och England och återigen var ”Janne och Uffe” som massmedia familjärt kallade det framgångsrika svenska paret framme i en Europafinal mot Italien. Finalen spelades i Milano och blev i svensk press omtalad för att man ansåg att den italienska hemmapubliken betedde sig illa mot de svenska spelarna, särskilt i Uffe Schmidts match mot Fausto Gardini då svensken ska ha psykats hårt av publiken ivrigt påhejad av Gardini själv. Denna ”skandalmatch” kom att figurera i tennisskribenternas minne som höjden av osportslighet och många år efteråt talades det om denna Milanomatch, där svenska laget återigen förlorade mot Italien. Tennisens genombrott i TV 1:a akten; sommaren 1962 Så kom sommaren 1962 som blev det första stora genombrottet för direktsända TV-sändningar i tennis till svenska befolkningen. Davis Cup-säsongen inleddes med segrar över Belgien och Tjeckoslovakien innan det var dags för semifinal i Europazonen mot Sydafrika som märkligt nog alltså spelade i Europadivisionen på hemmaplan i Båstad mitt i sommaren 1962. De svenska spelarna var i god form och vann relativt komfortabelt. Janne Lundqvist mötte sista dagen Sydafrikas bästa spelare Cliff Drysdale i en välspelad match och svenskens underhållande och bollartistiska spel kommenterades med många positiva ord i pressen. Sverige var nu klart för Europafinal mot Italien igen, den här gången på hemmaplan, då hemma- respektive bortamatcher i Davis Cup alternerade mellan de två lag som skulle mötas.[4] Redan två veckor efter Sydafrika-matchen var det dags för Davis Cup i Båstad igen. Det massmediala intresset kring tennisen hade senaste året ökat påtagligt och när nu Italien skulle komma på besök publicerades i dagstidningarna dagarna före olika reportage om den kommande drabbningen mellan Europas bästa tennislag. Italienarna var storfavoriter, men särskilt Janne Lundqvists spel hade stadigt förbättrats så förhoppningar om viss chans uttrycktes. Svenska laget hade träningsläger och uppladdning i Varberg och rapporter därifrån talade om att också Uffe Schmidts form var i stigande. Det meddelades även att det var lite bråk om tennisbollar eftersom svenskarna bestämt att det skulle spelas med en tung Tretorn-boll fylld med luft istället för gastryck som var det brukliga på världsnivå och italienarna protesterade mot detta i deras ögon osportsliga beteende i syfte att störa de italienska spelarna och gynna det svenska laget. Stämningen var således laddad inför Europafinalen.
Janne Lundqvist blev en stor massmedial idol för den växande tennispubliken med sin öppna känsliga personlighet och sitt bollartistiska spel. Han gick dessutom med ett modernt uttryck ”rakt genom TV-rutan” till miljontals tittare som hemma i TV-sofforna började upptäcka tennissportens spänning. (DN 18/7 1964)
Svensk TV hade denna sommar på allvar börjat få upp ögonen för tennis som populär TV-underhållning och hade nyligen direktsänt finalen i Båstads internationella individuella turnering där Janne Lundqvist spelat en dramatisk match över fem set mot den nya storstjärnan Manuel Santana från Spanien. Trots svenskens förlust ansågs att en stor TV-publik tagit Janne Lundqvist till sitt hjärta med hans underhållande spel och känslomässiga personlighet. När det nu en vecka senare var dags för Davis Cup-match mot Europamästarna Italien uppstod vissa diskussioner kring TV-sändningarna. I förväg hade TV tänkt avstå från att sända de två första singlarna och slå på kamerorna först dag två, på lördagen, då dubbelmatchen skulle spelas. Även TV-sändningarna till Italien krånglade och det slutade med att Italien hoppade av i sista stund från att sända till hemlandet då Frankrike som först ville vara med hade ångrat sig. Allt handlade om höga länkkostnader genom Europa. Italienska TV-kommentatorer var redan på plats i Båstad och irriterad stämning rådde när det även uppstod problem kring radiosändningarna till Italien, då Svenska Tennisförbundet krävde en sändningsavgift på 7 000 kronor trots att svensk radio året innan fått sända gratis från matcherna i Milano. Samma dag som matchen i Båstad skulle börja meddelades i alla fall att svensk TV på grund av det stora publikintresset omprövat sin planering och nu skulle visa Davis Cup-matchen direkt från start.[5] Europafinalen mot Italien ”Janne och Uffe” blir nya nationalidoler Davis Cup-matchen mot Italien i Båstad i slutet av juli 1962 blev det första stora folkliga genombrottet för tennis i Sverige. De spännande matcherna över tre dagar direkt i TV rapporterades ha följts av en miljonpublik hemma i TV-sofforna och dagstidningarna följde upp med stora rubriker och bilder till och med på förstasidorna vilket var något nytt för tennisen och flera sidors reportage och detaljerade artiklar på sportsidorna. Lundqvist och Schmidt blev nu verkligen ”Janne och Uffe” med svenska folket och den nya breda populariteten bekräftades av att artiklarna även i detalj berättade om deras privatliv, hur de levde mellan matcherna och vad de arbetade med vid sidan av tennisen de var faktiskt ”amatörer” i bemärkelsen att de inte fick tjäna pengar på sitt tennisspel. Även deras kvinnor fokuserades med bilder och reportage. Uffe Schmidts fru porträtterades med artiklar under rubriker som ”Kvinnan bakom allt” och Janne Lundqvists fästmö, Elisabeth Thorsson-Öhman, uppmärksammades för den egna framgångsrika idrottskarriären i bordtennis med ett dussintal SM-tecken och 40 landskampsuppdrag. Där låg Janne i lä, menade skribenterna, och gjorde en del ordvitsar på denna allians mellan svensk tennis och bordtennis samt det faktum att bägge representerade Djurgårdens IF. Att särskilt Janne Lundqvist växte fram som en generell idol under denna tid framkommer med tydlighet i olika reportage med bilder som skildrade då han var ute i skogen och jagade, spelade golf eller besökte Gösta Olander i Vålådalen för konditionsträning precis som Gunder Hägg gjort under krigsåren på 1940-talet. Allt detta ingick i ett tydligt mönster i massmedias logik att bygga upp nationalidoler inom idrottens värld, och Lundqvist blev en av de mest fokuserade personerna i svensk idrott överhuvudtaget några år framåt i början av 1960-talet. Första Davis Cup-dagen i Europafinalen mot Italien gjorde Janne Lundqvist succé genom att besegra Europatvåan Nicola Pietrangeli som vunnit Franska öppna mästerskapen i Paris med ett spel som beskrevs som lysande, magnifikt, bolltrolleri och flera liknande hänförda uttryck. Sportkrönikörerna tävlade om att framhäva Lundqvists fina spel och det sensationella i vinsten över den berömde italienaren. Även den italienska lagledaren uttryckte beundran och menade att det var världsklass över Lundqvists spel och att få i världen skulle slagit honom denna dag. Tidningen Kvällspostens initierade tennisskribent Birger Buhre fastslog att Janne Lundqvist var sommarens man i svensk idrott alla kategorier och sammanfattade beskrivningarna av honom med uttrycket ”Den Blonde Briljante”. Sämre gick det för Uffe Schmidt första dagen. Han mötte Fausto Gardini igen och fick nu alltså chansen till revansch för den omtalade matchen i Milano året innan som den svenska pressen ansett ”skandalartad”. Men Schmidt hade ingen bra dag mot den vesslesnabbe och mycket bollsäkre italienaren som drev Schmidt till förtvivlan genom att ständigt hinna alla bollar och med lobbar högt upp i luften och sneda passeringar överlista alla svenskens försök till sin normala attacktennis. Schmidt beskrevs som håglös av de svenska skribenterna och själv uttalade han att detta var hans livs bittraste förlust, och att taktiken om att spela offensivt och attackera på nät helt kommit av sig efter ett par lyckade lobbar av Gardini i början av matchen. Schmidt hade inget motvapen.
När Sverige mycket oväntat vunnit dubbelmatchen mot Italien på hemmaplan i Båstad i juli 1962 hamnade Davis Cup-tennisen plötsligt på tidningarnas första sidor. Expressen bjöd på en innovation genom att låta största delen av både första och sista sidan ut-göras av ett foto på publikexplosionen efter matchbollen. Om läsaren vände och vek upp tidningen kunde en riktigt stor bild av segerglädjen beskådas. (Expressen 28/7 1962)
Gardini var däremot överlycklig efter vinsten och höll hov inför pressen där han inte kunde låta bli att kommentera vad den svenska pressen och även de svenska spelarna och ledarna hade yttrat om honom inför matchen. Gardini hade beskrivits som en pajas och clown som inte kunde slå riktiga tennisslag. Efter matchen mot Schmidt var Gardini dock ödmjuk och tackade den svenska publiken för att den varit sportslig och applåderat även honom. Flera svenska skribenter blev nu en aning ångerfulla över sina tidigare hånfulla beskrivningar och bland annat Torsten Tegnér chefredaktör på Idrottsbladet skrev en hyllningsartikel till italienaren både för hans kämpaanda, koncentrationsförmåga och effektiva spelstil Schmidt hade ju varit chanslös och hans trevliga personlighet. Gardini var öppen och pratsam, han drev hemma i Milano en egen reklamfirma, hade tre barn och tränade tennis endast ett par gånger i veckan mest på skoj. Journalisterna hade uppenbarligen varit missledda tidigare, menade Tegnér. Gardini själv visade prov på humor och glimt i ögat när han inför svenska pressen fyndigt menade att ”Kalla mig gärna Pajazzo, ”skratta Pajazzo”, ja idag gör jag det gärna och hemma i Milano är detta en komplimang, även om jag förstått att det här i Sverige innebär motsatsen”.[6] Dramatisk dubbelmatch trollbinder TV-publiken Efter första Davis Cup-dagen stod det alltså 11 och andra dagen var det dags för dubbeln, som kom att bli en riktig tennisrysare. Sannolikt var detta första gången som den breda allmänheten i TV-sofforna fick insikt i hur spännande och dramatisk en tennismatch kan vara. Ett drygt årtionde senare hade ju detta blivit vardagsmat för alla svenskar, men 1962 upplevdes dramatiken som ett nytt fenomen. Dubbelmatchen var mycket jämn och efter flera timmars spel gick den till ett femte och avgörande set. Italienarna Nicola Pietrangeli och Orlando Sirola var ett rutinerat dubbelpar som hade vunnit 33 raka Davis Cup-dubblar de senaste åren och givetvis var storfavoriter i matchen. De var också steget före i avgörande set och i slutskedet slets svenska publiken hela tiden mellan hopp och förtvivlan. Vid flera tillfällen var Italien bara två bollar från att vinna och matchen tycktes sånär förlorad. Svenskarna klarade sig dock ur kniporna och lyckades till slut vinna med 97 i femte set och hela Båstadsstadion beskrevs fullständigt explodera av lycka med sydländska glädjeyttringar runt centrecourten. Svenske kungen Gustav VI Adolf var på plats och hade likt övriga mycket engagerat följt drabbningen. När segern var bärgad hade han banat sig väg genom folkmassorna och tagit sig ner på planen det var onekligen en annan tid vad gällde säkerhet och bevakning och där hjärtligt gratulerat Janne och Uffe men även artigt tackat de italienska spelarna för den spännande och välspelade matchen. Den kungliga hyllningen direkt nere på planen blev en naturlig infallsvinkel för tidningspressen och fotograferna i reportagen dagen efter. Stora rubriker och bilder på de svenska spelarna tillsammans med kungen dominerade många tidningars förstasidor, och inne på sportsidorna handlade det om flera helsidor med reportage kring ”bragdmatchen” som den snabbt döptes till. Tidningen Dagens Nyheter publicerade en stor bild på första sidan med rubriker om knallsensation och Expressen bjöd på en innovation när man lät både hela första och sista sidan bestå av ett foto över Båstad strax efter den vunna matchbollen. Om läsaren vek upp och vände på tidningen kunde man på så sätt se en riktigt stor bild av en jublande Båstadsstadion med spelarna omfamnande varandra nere på planen. Reportagen dagen efter dubbelmatchen handlade om spänningen och dramatiken som svenska folket utsatts för. Miljoner svenskar ansågs ha följt dramat i TV och allmänt talades om god propaganda för tennissporten. ”R:et” i Dagens Nyheter menade att inte ens häxmästaren Alfred Hitchcock kunnat regissera en mer rafflande och gastkramande tillställning. Birger Buhre i Kvällsposten talade om oförglömliga och idrottshistoriska timmar i Båstad och menade att dubbelmatchen var som en korsning mellan boxningsmatchen IngoFloyd 1959 och VM-finalen i fotboll SverigeBrasilien på Råsunda 1958, eftersom det varit sådan ”knockout-atmosfär, pinande ovisshet, hög bollkonst och slutvinjett med svenske kungen nere på planen för att gratulera alla spelare”. Vidare konstaterades att Sverige i tennissammanhang aldrig varit i närheten av sådana publikscener som denna dag. Publiken hade levt med i matchen som om det gällde fotboll och för första gången runt en tennismatch hade det ropats hejaramsor i sidbytena. Båstad beskrevs som ”uppknäppt för 1:a gången, ”socialgrupp 1” stod upp i bänkarna och tjöt på fotbollsvis och klassiska hejaramsan om ”friskt humör, susen gör” ekade runt tennisarenan”.[7] Givetvis var även ”Janne och Uffe” intervjuade i ett stort antal artiklar och fick utförligt redogöra för hur de upplevt matchen och publikstämningen och deras känslor vid de olika dramatiska ögonblicken under matchen. Janne Lundqvist stod i centrum och flera skribenter menade att han var en het kandidat till bragdguldet, vilket späddes på då Olof Groth signaturen ”Oleg” i Svenska Dagbladet, tillika sekreterare i bragd-juryn menade att Lundqvist ”gett svenska folket flera högtidsstunder och gett svensk tennis den största propagandan den någonsin fått med hjälp av TV och pressen”. En med dagens ögon anmärkningsvärd infallsvinkel och ett bevis på en annan tidsanda inom idrotten framkom i en artikel med rubriken ”Segerintervju och en cigarett på sängkanten”, illustrerad med en stor bild av Lundqvist då han fortfarande iklädd sina tenniskläder kort efter matchen nöjd låg avslappnad på sitt hotellrum omgiven av glada lagkamrater och njöt av en nyss tänd segercigarett, och gav intervjuer och kommentarer om matchen.[8] Den sista speldagen fullföljde Janne Lundqvist sitt segertåg genom att enkelt och med överlägsen teknik manövrera bort Gardini i tre raka set där italienaren var chanslös mot Lundqvists varierade spel och endast vann tre game på hela matchen. Sverige hade ointagliga 31 i matcher. Efter att därmed ha vunnit Europafinalen skulle man senare möta ett segrarlag från annan världsdel eller världszon som det kallades i Davis Cup-sammanhang.[9] Kritiska röster om tennisen i TV De allra flesta kommentarerna om tennis i TV sommaren 1962 talade om ett stort genombrott för sporten bland allmänheten, men det fanns dock en och annan som tvivlade på att det skulle bli någon mer bestående framgång. Att tennissporten i början av 1960-talet fortfarande betraktades som något tämligen nytt och främmande utanför de mer sportintresserades krets framkommer tydligt i en artikel av Hemming Sten välkänd TV-krönikör i Expressen om de uppmärksammade Davis Cup-matcherna. Under rubriken ”Tennis svår sport för TV-publiken” framförde Hemming Sten att tennis var en sport som det var svårt att förstå sig på, särskilt de taktiska och psykologiska aspekterna runt spelet. Vidare menade Sten att det inte alls var säkert att tennis i TV skulle bli ett särskilt stort publiknummer trots att kamerorna kunde visa hela planen översiktligt. Vid de första singelmatcherna i Europafinalen mot Italien låg kamerorna kvar i närbild alldeles för länge på servaren så att TV-tittarna inte hann uppfatta resultatet av serven, vilket varit väldigt irriterande enligt Sten, som också hade synpunkter på Sven Davidsons insatser som TV-kommentator. Davidson var otvetydigt kunnig och skicklig men hade för långa utläggningar som innebar att han fortfarande pratade när nästa boll kom i spel och dessutom var Davidson själv så inblandad i diskussionerna kring laguttagningar och annat, att han inte alls kunde uppfattas som en opartisk kommentator, ansåg Hemming Sten.[10] En annan betraktare av själva TV-sändningarna var Thure Isacson som i Kvällsposten levererade en analys efter tre dagars tittande, och ställde frågan om de 12 timmarna tennis i TV givit någon god propaganda för tennissporten. Isacson svarade själv både ja och nej på frågan. Ja, därför att den idrottsliga framgången i sig var strålande och att särskilt dubbelmatchen var ett av årets verkliga idrottsdramer. Ja, för att Janne Lundqvist med sitt blida ödmjuka leende, sin spelglädje och bollvirtuositet blivit en ny stor TV-idol. Men nej, för att tennis var en allt för besvärlig sport för den stora massan att förstå sig på, den tilltalade inte människor från samhällets alla sociala skikt som många andra idrotter, ansåg Isacson. Flertalet TV-tittare var inte insatta i reglerna eller det opraktiska räknesättet med 153040fördel osv. Och att man dessutom fick två servar och att det var så många linjer överallt förvirrade. Visserligen hade många tidningar inför Davis Cup-finalen publicerat faktarutor med tennisregler men det räckte inte. Under TV-sändningarna hade inte heller särskilt många förklaringar givits utan i pauserna visades mest bilder på publiken. Nej, tennis skulle trots TV-sändningarna knappast starta en ungdomslavin i rörelse och locka nya stora skaror till sporten såsom skett i till exempel friidrott efter Richard Dahls EM-höjdhopp eller till fotbollen efter VM- och Europacupsändningar i TV. Små knattar runt landet skulle knappast komma till sina föräldrar och tigga om en tennisracket, ansåg Isacson som här med efterhandsögon och facit i hand inte gjorde en särskilt träffsäker framtidsprognos.[11]
Janne Lundqvist och Uffe Schmidt hyllas av lagkapten Mats Hasselquist. En vanlig bild på tidningarnas förstasidor under de framgångsrika Davis Cup-somrarna 1962 och 1964. (DN 20/7 1964)
Per Ahlmark ilsken över TV-kommentatorernas nationalism En helt annan typ av kritisk betraktelse runt TV-sändningarna från Båstad levererade en ung Per Ahlmark senare välkänd folkpartiledare, regeringsledamot och debattör som titulerade sig fil stud i en debattartikel på kultursidorna i Dagens Nyheter. Ahlmark var upprörd över den som han ansåg mycket opassande nationalism som TV levererade i samband med tennismatcherna. Ahlmark hade också följt de spännande matcherna hemma i TV-soffan men irriterat sig på att kommentatorn Sven Davidson skildrade allt som hände enbart ur svensk synvinkel. Davidson ska ständigt ha uppmanat alla att hålla tummarna för de svenska spelarna och när svenskarna missade blev det alltid ett ”tyvärr”, medan italienarnas missar eller dåliga slag bara var något positivt. Allt handlade bara om en svensk seger: hur själva spelet gestaltade sig med bra slag och dueller från bägge sidor var helt ointressant för Davidson, hävdade Ahlmark. Davidson följde här radions och TV:s tradition i samband med sport, det var nästan alltid ett ”chauvinistiskt flåsande”, där sportreferatorn tog ställning för ena parten och uppträdde som lagledare istället för opartisk kommentator, menade Ahlmark syrligt. Han hade synpunkter även på Lennart Hyland som då han refererade fotboll eller ishockey lät som om han själv deltog i spelet. Nej, Ahlmarks idealbild var en annan. Även sportreportrarna hade skyldighet att objektivt förmedla och skildra vad som hände och påpeka risker och förhoppningar för bägge parter som tävlade. Lyssnarna och tittarna måste själva få välja var de egna sympatierna skulle läggas. Det var ju inte självklart att det var nationstillhörighet som alltid var avgörande, det kunde lika gärna gälla vackert spel eller bra uppträdande. I internationalismens tidevarv kunde det verkligen inte vara Sveriges Radios uppgift att agera hejaklacksledare i sina sändningar, för tittarna var det viktigaste att få njuta av bra tennis, avslutade Per Ahlmark sitt intressanta inlägg i diskussionen om sportsändningar och refererandet i TV som onekligen känns relevant även idag en bit in på 2000-talet.[12] Debatt inom tennisen angående framtiden och nyrekryteringen Framgångarna för tennissporten i Sverige i början på 1960-talet och den medföljande ökade exponeringen i massmedia startade en diskussion inom tennisen hur man bäst skulle kunna ta tillvara intresset, bredda sporten och framförallt få fler ungdomar att börja spela tennis. Detta var en omfattande diskussion med olika typer av förslag om handlingsprogram vars helhet inte kan redogöras för här, men några korta belysande nedslag kan ändå visa på de nya expansiva tongångarna runt tennissporten. I Svenska Tennisförbundets officiella tidskrift Tennistidningen kan man följa den interna debatten och hur konkreta handlingsprogram sjösattes. Ett exempel gällde idéer om hur tennisen skulle kunna komma in i skolans värld och bli en sport som kunde introduceras på de reguljära gymnastiktimmarna, och det publicerades utförliga artiklar med skisser på ritningar hur man borde göra gymnastiksalarna större alternativt hitta speciallösningar så att tennisspel skulle få plats. Ett konkret pilotprojekt presenterades som gällde Norra Latin i Stockholm där gymnastikläraren kapten Åke Hammar tagit initiativ tillsammans med Stockholms Tennisförbund och konstruerat speciella bollväggar som kunde hängas över ribbstolarna samt att ett par moderna bollmaskiner av märket Slazenger inköpts. Detta innebar att hundratals Norra Latinare nu prövade tennisspelets grunder på gymnastiklektioner, och dessutom erbjöds de som blev intresserade av sporten ett specialarrangemang vissa lördagseftermiddagar med extra instruktion och träning tillsammans med tidigare landslagsspelaren Curt Östberg och förbundstränaren Percy Rosberg. Projektet beskrevs i mycket positiva ordalag och här andades nytänkande och intressanta framtidsperspektiv.[13] När det gällde rekryteringen framförde Bengt-Erik Olsson från Göteborgs tennisdistrikt en rad synpunkter i en debattartikel våren 1962, där han bekymrade sig för återväxten inom svensk elittennis. Vad skulle komma efter den dagen Janne och Uffe slutade? Det var ont om uppenbara arvingar och nu gällde det att ta krafttag, menade Olsson, och levererade i sin artikel en intressant analys över ett särskilt dilemma för tennisen. Olsson menade att de flesta storklubbarnas rekrytering till sina tennisskolor till största delen bestod av barn till klubbmedlemmar, vilket i sig inte var så konstigt då dessa tidigt fått träning av föräldrarna och kunde visa upp goda färdigheter i unga år. Men egentligen var det ointressant vad en knatte kunde vid provtillfället, det viktiga var hur bra en ung person skulle kunna bli med rätt förutsättningar och rätt träning. Tennisen missade nu massor av talanger på grund av det snäva urvalet. Det skulle vara mycket bättre om folkskollärarna och gymnastiklärarna hjälpte till att hitta de riktiga idrottstalangerna, spänstiga med bollintresse och rätt humör och psyke, än att tennisklubbarna valde bland klubbmedlemmarnas barn, argumenterade Olsson, och kom därmed även in på klassaspekten i detta sammanhang. Klubbmedlemmarnas barn särskilt i storstadsklubbarna hade oftast framtiden utstakad vad gällde att gå vidare till högre studier och dessa såg tennisen mest som ett fritidsintresse vid sidan av utbildning och civil karriär. Nej, det var bland de pojkar och flickor som inte var inställda på högre akademiska studier utan nöjde sig med obligatorisk skolgång som det var störst chans att hitta dem som verkligen ville offra sina bästa år på tennisen. Detta skulle skapa en avsevärt ökad bredd med tryck på byggandet av fler banor och hallar och därmed ett mycket bättre urval av tennistalanger, analyserade Olsson, som här tämligen precisionsartat förutsåg en av de viktigaste orsaksfaktorerna till den långa framgångsperiod som senare skulle följa inom svensk tennis.[14] Svenska tennisförbundet tog intryck av diskussionerna om att man borde bredda rekryteringen och meddelade på hösten 1962 att man tänkte starta en ny nationell ungdomscup mellan landets olika distrikt, där de bästa ungdomarna skulle vaskas fram för att sedan mötas i ett nationellt slutspel. På så sätt skulle konkurrensen öka och landet bättre inventeras på talanger. Ett år senare presenterade Tennisförbundet ett ungdomsprogram där man inledningsvis förde ett resonemang nästan direkt hämtat från Bengt-Erik Olssons åsikter om vikten av att bredda rekryteringen även utanför tennisfamiljernas snäva krets. Det deklarerades att det för tennisen nu gällde att hitta de nya talangerna med rätt kropp, bollkänsla och inställning till tennis, och att man ville få hjälp av ungdomsledare och gymnastiklärare att hitta idrottsbegåvningarna. Samtidigt var alla eniga om att Davis Cup-framgångarna i TV hade ökat intresset för tennisen enormt och det hade blivit problem med att ta emot alla nya ungdomar som nu sökte sig till klubbarna. Befintliga banor räckte inte till utan nu gällde att det byggdes fler banor i rasande takt, och det rapporterades även om intressanta försöksprojekt med att spänna ett tält som blåstes upp med luft över banor så att man även kunde spela vintertid. Stora förhoppningar knöts till dessa ”Barracuda-tält”.[15] De ansvariga för tennissporten insåg utan tvekan att de stod mitt i en utvecklingsexplosion. Ett år efter första stora succén med TV från Båstad påpekades ständigt att något påtagligt hade hänt efter sommaren 1962. I en ledarkrönika våren 1963 skrev Tennisförbundets sekreterare att det handlade om en ny epok som hade inletts, Jannes och Uffes matcher hade haft stort genomslag, det rådde en högkonjunktur för tennis som aldrig skådats tidigare, ungdomar strömmade till tennisklubbarna, regler och räknesätt var inte ”kinesiska” för allmänheten längre och nu gällde det att utnyttja situationen för att göra tennisen till en verklig folksport i Sverige vilket deklarerades som en av Tennisförbundets främsta målsättningar.[16] Och då hade man ännu bara upplevt den första akten i det stora folkliga genombrottet. Under sommaren 1964 kom en hel rad nya oväntade tennissuccéer från Båstad allt direktsänt i TV.
Under de framgångsrika Davis Cup-somrarna i början av 1960-talet fokuserades ofta det faktum att Ulf Schmidt egentligen ville sluta med tävlingstennisen och satsa på sin civila karriär. Han övertalades dock flera gånger att ställa upp just i landslagsmatcherna. Någon fullgod reserv fanns inte. (DN 30/7 1962)
Akt 2: Nya spännande TV-sända matcher från Båstad 1964 Efter Davis Cup-succén sommaren 1962 med vinsten över Italien och därmed seger i Europazonen fick Sverige under hösten 1962 möta Mexico borta i Mexico City i en interzonsemifinal. Svenskarna hade problem med den höga höjden och sjukdomar i laget men det blev ändå en avgörande match vid ställningen 22 där Jan-Erik Lundqvist förlorade i en hård femsetare till Rafael Osuna. Lundqvist var mycket besviken efteråt och talade om att han började se slutet på sin karriär möjligen ett år till, sen var det dags att satsa på civil karriär istället, meddelade Lundqvist, som efter de senaste årens framgångar rankades som en av Europas allra främsta tennisspelare och bland de tio bästa amatörerna i hela världen. Vid denna tid hade vissa ”proffscirkusar” med några utvalda storstjärnor som åkte runt och hade egna uppvisningstävlingar alltmer börjat utgöra ett hot mot de traditionella turneringarna, och det fanns en pågående konfliktsituation mellan proffs- och amatörtennisen. Tidigare hade Sven Davidson fått erbjudande om proffsspel men tackat nej och nu förekom spekulationer om att Lundqvist skulle gå över till proffscirkusen. Så blev inte fallet och några år senare, 1968, gjordes överenskommelser som innebar att proffsen och amatörerna tilläts att spela mot varandra i samma tävlingar. Senare försvann också syftet med att skilja mellan de två kategorierna.[17] I Davis Cup-tävlingen 1963 hittade Janne och Uffe formen igen och avancerade åter till Europafinal som denna gång spelades mot England på bortaplan. Finalen spelades i Wimbledon på gräs och finalen sändes direkt i TV i bägge länderna. Spel på det snabba gräset var dock inte svenskarna vana vid och de förlorade i jämna och spännande matcher som enligt rapporterna återigen följdes av en miljonpublik framför TV-apparaterna i Sverige. Davis Cup-tennis i TV hade helt enkelt blivit en etablerad företeelse.[18] Intensiv sommar i Båstad Davis Cup-matcher i tät följd När det under år 1964 blev dags för ny Davis Cup-säsong gällde den stora frågan om det skulle gå att få fart på Uffe Schmidt igen. Han hade redan 1962 talat om att det var hans sista säsong, han hade tagit ett allt större ansvar som försäljningschef i sin fars firma och när familjeföretaget tog all hans tid kom tennisträningen i andra hand. Läget var dock sådant att det inte fanns någon annan svensk spelare som ansågs kunna vinna matcher på den allra högsta internationella nivån, så när säsongen närmade sig startade operation övertalning gentemot Schmidt Janne Lundqvist behövde ju en partner i lagmatcherna. Lundqvist hade nämligen inte alls slutat som han hotat med tidigare utan istället höjt sin spelstyrka ytterligare ett steg särskilt på grusunderlag och under 1964 hade han sin allra bästa säsong genom att vinna italienska öppna mästerskapen i Rom där han slog den australiensiske världsstjärnan Fred Stolle i finalen, och nådde dessutom semifinalen i Franska öppna i Paris. Lundqvist hade etablerat sig som en världsspelare i allra främsta skiktet och placerades högt på rankinglistorna i världen.[19] Så gällde det då nationstävlingen Davis Cup. En ringrostig Uffe Schmidt kom igång med träningen till slut och ”Janne och Uffe” skulle åter bli ett begrepp, ett idrottspar som miljontals svenskar med spänning kom att följa hela sommaren. Efter ett par inledande segrar mot några mindre framstående tennisnationer var det dags för Italien igen i Europa-zonens kvartsfinal. Lagen hade inte mötts sedan 1962 och eftersom den matchen spelades i Sverige var det Italiens tur att ha hemmaplan och man valde Turin som spelplats. Matchen sändes inte i svensk TV men ett par svenska journalister var på plats, bland annat Birger Buhre på Kvällsposten och Kjell Forsberg i Expressen. Bägge dessa gav livfulla skildringar fyllda med mycket beska omdömen om brist på sportslighet från italienarnas sida. Första dagen vann de bägge lagen programenligt var sin match, Lundqvist respektive Pietrangeli var klassen bättre än övriga spelare. Svenskarna lyckades därefter vinna dubbelmatchen och det hela skulle avgöras i sista dagens singlar. Uffe Schmidt ställdes mot den unge och oprövade Sergio Tacchini och det var den matchen som fick de svenska skribenterna att bli mycket upprörda. Birger Buhre skrev en svavelosande artikel med rubriken ”Bland skurkar” som handlade om hur publiken hade agerat mycket osportsligt genom att kraftfullt jubla åt svenskens misstag, hur linjedomarna dömde skandalöst partiskt ibland flera decimeter fel till Tacchinis förmån samt till sist hur Tacchini själv hela tiden provocerade både publik och domare med olika pajaskonster. Både Buhre och Forsberg var mycket hårda i sina omdömen men desto mer fyllda av beundran över Schmidt som mitt i detta kaos höll nerverna i styr och trots allt vann matchen och skaffade Sverige ledningen med ointagliga 31.[20] Efter vinsten i Turin var det Europasemifinal mot Västtyskland på hemmaplan i Båstad. Nu var det full direktsändning i TV igen och matchen blev starten på en hel serie TV-föreställningar från Båstad. Tyskarna hade ett starkt lag med Wilhelm Bungert semifinalist i Wimbledon och Christian Kuhnke. Intresset för matchen var stort det var helt slutsålt på Båstadsstadion, det uppgavs att tusentals fick vända utan biljetter och återigen talades det om miljonpublik framför TV-apparaterna. Uffe Schmidt var chanslös mot Bungert i första singeln men Lundqvist var klart bättre än Kuhnke. Lundqvist hyllades i och med segern för sin 50:e Davis Cup-seger, han hade uppnått ett imponerande facit med 36 vinster mot 9 förluster i singel och 147 i dubbel. Svenskparet förlorade dock dubbeln andra dagen och i tidningspressen var det dystra tongångar och matchen ansågs förlorad då Schmidt hade visat dålig singelform och bedömdes chanslös mot bägge tyskarna. Redan innan sista speldagen tackade flera krönikörer i ett slags begravningstämning för en fantastisk epok som flera år i rad givit mycket glädje och spänning för hela svenska folket men som nu obönhörligen skulle ta slut. Schmidt hade spelat på övertid i flera år och även Lundqvist talade allt oftare om att varva ner. Några nya unga spelare som skulle kunna avlösa på europeisk toppnivå syntes heller inte till.[21] Men ”Janne och Uffe” skulle överraska än en gång. Schmidt mötte sista dagen Christian Kuhnke där tysken som var storfavorit inledde matchen starkt, vann första set och hade stor ledning i andra set. Allt talade för att epoken Uffe och Janne sjöng på sista versen när matchen plötsligt och oväntat började svänga. Enligt rapporterna hade tysken börjat se trött ut och flåsade lite väl mycket mellan bollarna, vilket svensklägret märkte och med uppmuntran i ryggen fick Schmidt nya krafter och kunde inför en häpen publik och alla TV-tittare till slut vinna matchen mot alla förhandstips. Janne Lundqvist gjorde därefter sin ”plikt” och vann mot Wilhelm Bungert och Sverige hade återigen avancerat till Europafinal. Tidningarna dagen efter skrällen hade återigen stora rubriker och bilder på förstasidorna som talade om ”Miraklet i TV” och återigen beskrevs de rent sydländska glädjescener som hade utspelat sig runt Tennisstadion i Båstad efter segern. Flera skribenter återkopplade också till minnena från 1962 och vinsten över Italien och reflekterade över att Sverige fick uppleva samma sak igen med miljoner TV-tittare i gastkramande spänning timme efter timme. En skribent menade att ”Tennis är verkligen något att tortera folk med. Vilket land behöver Hitchcock-filmer när man har Janne och Uffe att titta på i TV”.[22] En enig presskår menade att tennisen nu ytterligare vunnit stor spridning bland den svenska allmänheten och en initierad tenniskrönikör sammanfattade utvecklingen på följande sätt: Så hamrade tennismusketörerna Ulf Schmidt och Jan-Erik Lundqvist in sig ytterligare i den svenska miljonpublikens minne och hjärta. Det var följden av en av hög landslagskänsla präglad förmåga och TV har nu gett dem en mera framskjuten plats hos den breda svenska allmänheten än några andra idrottsmän, våra främsta fotbollsidoler inte undantagna.[23] Nya vinster mot Frankrike och Filippinerna Bara 14 dagar efter dramat mot Västtyskland var det dags igen för nytt TV-drama från Båstad i Europafinal mot Frankrike. Även mot fransmännen var det Sveriges tur att ha hemmamatch och Båstad hann alltså knappt hämta andan innan det var dags för ny publikanstormning biljetterna såldes slut på nolltid och TV sände nu givetvis direkt från varje minut det spelades Davis Cup-tennis i Båstad. Matcherna hade dragit mycket stora tittarsiffror framför TV-apparaterna och inför Europafinalen trissades stämningen upp ytterligare. Reportagen inför matchen handlade till exempel om att Janne Lundqvist var ur form, han ansågs ha fått ökade besvär med sina känsliga nerver för att han upplevde en allt större press från alla håll med förväntningar om att han skulle vinna varenda match allt annat betraktades som ett stort misslyckande. Han sov dåligt, svettades ymnigt på träningarna, tappade vikt på sin redan magra kropp, visade dåligt humör mot omgivningen och hade till och med setts skälla ut bollpojkar då dessa inte var tillräckligt alerta. Allt detta pekade på mycket spända nervsträngar, ansåg vissa skribenter, och oron var stor för att Janne höll på att klappa ihop av det täta tävlandet med ständigt ökade krav. Mot Frankrike var han illa ute i första singeln mot den unge talangen Pierre Barthes men samlade ihop sig och kunde vinna matchen. Uffe Schmidt förlorade mot Pierre Darmon men revanscherade sig i dubbeln då han var bäst på plan och ledde svenskparet till seger. Det regnade mycket i Båstad denna helg, matcherna blev försenade och sista singlarna fick skjutas en dag till måndagen, och ett bevis på det stora tittarintresset är att det utbröt oro när det uppstod tvekan om TV kunde lägga om i sin planering och följa de försenade sista singlarna. När besked kom att TV kunde sända beskrevs det i rubrikform som ett glädjebesked till folket. Janne Lundqvists singelmatch mot Darmon blev en lång segdragen historia där Janne tycktes slutkörd, spelade dåligt, kom i stort underläge och ville bryta matchen men uppmuntrades livligt av de svenska ledarna, långsamt började arbeta sig in i matchen och till slut kunde vinna igen. Det blev nya rubriker om dramatiken, bragdkaraktären och Jannes hälsoläge. Lagledaren Mats Hasselquist uttalade att det var en av de starkaste upplevelserna i hela hans tennisliv, och otvetydigt var det så att Lundqvists ofta öppna och nakna känsloutspel i sina matcher ökade dramatiken och närvarokänslan för den stora TV-publiken. Med ett modernt uttryck kan påstås att Lundqvist mycket tydligt ”gick rakt igenom rutan” till den svenska allmänheten.[24] Sverige hade nu alltså vunnit Europazonen igen likt man gjort 1962 och nu väntade en s k. interzon-match mot segrande lag från annan världsdel. Det blev Filippinerna som segrade i Asien/Karibien och nu hade Sverige sådan tur att det var hemmamatch som gällde igen. För tredje gången på kort tid 14 dagar emellan igen förberedde sig Båstad och spelarna på ny publikinvasion, och TV direktsände som vanligt! Matchen mot Filippinerna gick för en gångs skull relativt smärtfritt, de svenska spelarna var klassen bättre och man vann i tre raka matcher utan större dramatik. Ändå utspelade sig glädjescener på banan efter segern och svenske kungen var på plats och gratulerade hjärtligt alla spelarna och tidningarna publicerade återigen bilder på förstasidorna där Janne och Uffe sken ikapp med Gustav VI Adolf. Största anledningen till munterheten var dock inte själva vinsten över Filippinerna utan att det nu var klart att Australien också hade avancerat fram och var det land Sverige hade att möta i en världssemifinal. Egentligen skulle matchen spelts på neutral plan i USA, men med hjälp av ekonomiska garantier från svenska näringslivet lyckade Svenska tennisförbundet övertala det australiensiska laget att åka till Sverige istället, så det osannolika inträffade att det för fjärde gången på kort tid skulle arrangeras Davis Cup-landskamp i Båstad denna intensiva tennissommar 1964.[25] Kulmen nås: Davis Cup-match mot Australiens världsstjärnor Att Australien världens utan tvekan bästa tennislandslag vid den här tiden skulle komma till lilla Båstad med alla sina berömda världsstjärnor för att möta ”Janne och Uffe” bedömdes som en sensationell idrottshändelse för Sverige. Förväntningarna var mycket stora och förhandsspekulationer och bakgrundsartiklar fanns dagligen i tidningarna veckorna före matchen. Det blev full rusning efter biljetter till Båstadarenan och de såldes slut omedelbart, men TV skulle självfallet också sända denna kulmen på en sommar fylld med tennis i rutan. Det var ingen tvekan om att Australien var förhandsfavoriter och det var en vördnadsfull stämning i skildringarna av de australiensiska stjärnornas uppladdning och träning på plats i Båstad dagarna innan matchen. På plats fanns Roy Emerson rankad världsetta, Fred Stolle världsfemma, samt Tony Roche och den nye unge talangen John Newcombe. Detta var ett särdeles starkt tennislag och dessutom hade man som lagledare den 58-årige Harry Hopman som beskrevs som en tennisguru över det vanliga. Hopmans ledarstil och sätt att analysera och dirigera sina spelare under matchernas gång kom att bli ett särskilt samtalsämne runt landskampen. Även om Australien var favoriter så fanns självfallet de som ändock hoppades på vissa chanser för svenskarna, särskilt riktades blickarna mot Janne Lundqvist. Han hade faktiskt slagit Fred Stolle på grus tidigare och en inspirerad Janne på hemmaplan i Båstad med proppfulla läktare och miljonpublik framför TV-apparaterna kunde alltid hitta på det mest oväntade. Kunde Janne Lundqvist, ”denne tennisvärldens Hamlet och den störste bolltalangen” som en skribent uttryckte det ge Emerson en match? Janne Lundqvist ställdes mot Roy Emerson i öppningsmatchen, ett uppskrivet och efterlängtat möte mellan två av världens för tillfället allra bästa spelare åtminstone på grusbanor. Lundqvist öppnade starkt och tog de första två seten med lysande spel. Miljonpubliken framför TV-apparaterna började tro på ett mirakel, skrev en journalist. Emerson verkade slagen, skakade på huvudet, satte sig tungt vid sidbytena. Men lagledaren Harry Hopman antecknade flitigt hela tiden under spelets gång och drog upp nya riktlinjer och taktiska finesser med sin adept, och i det tredje setet tog Emerson kommandot. Efter setvinst för Emerson och paus utvecklade australiensaren sin taktik och tog snabbt hem också fjärde setet på rekordsnabba 16 minuter. Men nu vaknade Lundqvist, i det femte och avgörande setet gick han fram till 52 ledning och hade egen serve och chans att serva hem en riktig knallsensation. Här blev Lundqvist dock försiktig kanske också lite nervös, rapporterna talade om att han började se stel och kantig ut i rörelserna publiken beskrevs vara i upplösningstillstånd av spänning, och en skribent menade efteråt att detta var ”den för publiken mest hjärtinfarkts-befrämjande femsetare som spelats på svenskt tennisgrus”. Emerson såg Lundqvists nervositet, fick nya krafter och vann två games. Vid 54 för svensken fanns en jättechans vid 30 lika i gamet och alltså bara två bollar från vinst. Men Emerson slingrade sig ur och vann den jämna matchen.
Lundqvist gjorde således hela Davis Cup-matchen oviss och spännande, men det räckte inte riktigt. I efterhandsanalyserna fokuserades på Harry Hopmans skickliga ledararbete med skarpsynta analyser av motståndarnas brister, och det bedömdes som att Emerson på egen hand knappast kunnat vända matchen i det grepp Lundqvist hade haft. Här fanns det mycket att lära för svenskarna både vad gällde skicklig ledarförmåga och professionalism i arbetet runt hela laget, konstaterades imponerat. Svenska laget och dess ledare uppfattades mer som glada amatörer i detta sammanhang. Uffe Schmidt hade ingen chans i sin singelmatch mot Fred Stolle och även i dubbeln var australiensarna Emerson/Stolle sannolikt världens då bästa dubbelpar numret större och vann Davis Cup-matchen med 3 raka vinster. Sveriges chans hade varit om Lundqvist vunnit första singeln och gjort australiensarna lite osäkra. Trots förlusten gav matchen stort eko i pressen med stora bilder på världsstjärnorna från Australien och givetvis var svenske kungen med igen och gratulerade hela det australiensiska laget. Att världsmästarna var på plats i Båstad uppfattades allmänt som en mycket värdig avslutning på en sensationellt framgångsrik och dramatisk tennissäsong för det svenska laget med fyra hemmamatcher i rad, fullsatta läktare och miljonpublik via TV. Tennis som spännande TV-sport hade nu definitivt slagit igenom hos den breda allmänheten. Det var också ett värdigt avslut för Ulf Schmidt som nu tog farväl av internationell tävlingstennis med en framgångsrik karriär särskilt i dubbel bakom sig. Janne Lundqvist förväntades dock ha några år till kvar i yttersta världseliten.[26] Stark kvantitativ expansion för tennisen i Sverige Efter den succéartade sommaren 1964 fanns inte någon som helst tvekan hos de samtida bedömarna att tennisen i Sverige gått in i en ny fas. I samband med matchen mot Australien publicerade Tennistidningen en ledarartikel där man slog fast att tennis nu blivit en allemanssport precis som fotboll och ishockey. Äldre damer på konditorier hördes diskutera Jannes och Uffes chanser i Davis Cup, överallt såg man provisoriskatennisplaner där ungdomar spelade tennis med omkullvräkta parksoffor som nät och utlagda snören som linjer och alla sportbutiker uppgavs rensade på tennisracketar och bollar. Men även om Tennisförbundet givetvis kände glädje över genombrottet så ingav situationen ett stort ansvar också. Nu var rätta tiden att sätta in stora kampanjer för att få igång byggandet av fler banor och utbildandet av fler instruktörer, menade ledarskribenten Lars Tell.[27] I en artikel av Eve Malmqvist, Linköpings Tennisförbund, var också utgångspunkten att TV-sändningarna väckt ett enormt tennisintresse i landet, och Malmqvist menade att nu var det kommunernas skyldighet att hjälpa till och bygga nya banor precis som man byggde fotbolls- och friidrottsanläggningar. Malmqvist hade också ett par konkreta förslag på ytor för kommunala satsningar i just Linköping men menade att nu skulle givetvis alla kommuner sätta fart. Att en utbyggnad av tillgången på tennisbanor var det första viktiga steget var temat i många artiklar och insändare till Tennisförbundet, och även förbundets ordförande Carl de Geer publicerade en kraftfull apell på detta tema. En artikel från 1965 av Åke Hall betonade vikten av att det sattes upp bollplank och bollväggar på alla idrottsplatser, skolgårdar och i bostadsområden där ungdomar kunde komma igång med sitt tennisspelande, för det var i myllret av bollsparkare det bäst gick att finna morgondagens storspelare i tennis, menade Hall. Och i en annan ledarartikel meddelade Tennisförbundets generalsekreterare under rubriken ”Spel på alla ytor” att det nu, efter den explosionsartade utvecklingen, bestämts att på alla sätt prioritera byggandet av fler tennisbanor men även utarbetandet av anvisningar för hur man enkelt kunde få fram provisoriska ytor där bollar kunde studsa och ungdomar spela. Däremot behövdes i nuläget knappast någon ytterligare propaganda för tennis, Davis Cup-matcherna året innan hade redan gjort så mycket att effekten skulle hålla i sig i flera år, bedömde generalsekreteraren. Samtidigt publicerades bilder på hur ungdomar spontant spelade på parkeringsplatser och andra asfalterade ytor.[28] Det handlade inte bara om ett önsketänkande från de tennisintresserades sida, det var en mycket stark kvantitativ tillväxt dessa år. Antalet medlemmar i landets tennisklubbar steg snabbt. Före 1960-talet hade tillväxten varit tämligen måttlig, under hela 1950-talet steg den från 22 000 till drygt 25 000, en ökning på tio år med ca 15 procent. Under 1960-talet förändrades bilden helt, de 25 000 tennismedlemmarna ökade under detta årtionde till c:a 55 000 en ökning med 120 procent. Och det kanske viktigaste av allt: antalet nya tennisklubbar uppvisade samma explosionsartade tillväxt. År 1950 fanns i Sverige 345 tennisklubbar och under 1950-talet tillkom 95 nya. Men under 1960-talet handlade det om en fördubbling så att det vid 1970-talets inträde fanns nära 900 svenska tennisklubbar. Därefter tillkom faktiskt inte så många nya tennisklubbar under kommande årtionden antalet till och med minskade något då en del mindre klubbar slogs ihop. Explosionen av antalet nya klubbar är en viktig uppgift, då detta innebar att tillgängligheten till sporten fick ett rejält lyft under 60-talet och eftersom det dessutom enligt den svenska idrottstraditionen handlade om öppna klubbar med undantag för några få storstadsklubbar kunde alla som ville få bli medlemmar. Detta förde med sig att det i det sena 60-talet och under 1970-talet uppstod en situation som var speciell i tennisvärlden. Nästan alla svenska ungdomar som ville pröva på tennissporten hade möjlighet att göra detta på den lokala tennisklubben som oftast också hade någon form av organiserad tennisträning att erbjuda. En gigantisk och i tennisvärlden unik rekryteringsbas av talanger helt enkelt.[29] Avslutande analys TV:s roll och ”idrottens framgångsspiral” Finns det något mönster av faktorer som behöver uppfyllas för att en idrottsgren i ett land ska nå varaktiga internationella tävlingsframgångar? Frågan kan kanske uppfattas som lite tillspetsad då man givetvis kan uppfatta tävlingsutveckling och idrottsresultat som mest ett utslag av olika tillfälligheter. Men om man vänder på det och påstår att idrottsgrenars kvantitativa och kvalitativa utveckling verkligen sker av ren slump och alltid har helt unika förklaringsmönster kanske diskussionen blir annorlunda. Sannolikt skulle nog de flesta initierade bedömare nämligen avvisa tanken om att historien om olika idrottsgrenars utveckling enbart beror på tillfälligheter och slump. Och säkerligen skulle rätt långa listor med olika faktorer kunna presteras som förslag på vad som är viktigast för att skapa bra förutsättningar för en framgångsrik utveckling. Det kan gälla faktorer som tradition, tillgänglighet på idrottsanläggningar, tillgång på utbildade instruktörer och tränare, idrottsidoler som förebilder, tillgång på sponsorer och ekonomiskt stöd, uppmärksamhet i massmedia, statliga och kommunala satsningar och många andra tänkbara faktorer. Jag själv har i ett tidigare sammanhang presenterat en möjlig modell för ett sådant tänkande (se Idrott Historia & Samhälle 2007, s 48), och vill hävda att det bästa sättet att närma sig en förståelse för idrottshistorisk utveckling när det gäller tävlingsidrott på elitnivå är att tala om något jag vill kalla för ”idrottens framgångsspiral”. Det är i detta sammanhang TV:s roll för utvecklingen kan förstås. En idrottsgrens profilering i TV kan vara en viktig länk i en kedja av faktorer som kan skapa förutsättningar för gynnsam utveckling. Idrottsgrenen blir känd av fler människor, idoler kan bli förebilder och locka ungdomar till idrottsgrenen, tryck sätts på kommuner att bygga lämpade anläggningar, privata företag blir intresserade av att sponsra idrottsgrenen, förbättrad ekonomi kan ge fler tränare bättre utbildning och anställning hos klubbar och förbund, breda rekryteringskampanjer kan igångsättas etc. För att framgångsspiralen ska nå mer varaktig effekt behövs alltså många olika länkar som hakar i varandra. Enbart en stor profilering i massmedia av en framgångsrik idol ger endast kortvarig effekt om inte de andra länkarna kan ta vid, till exempel förekomst av aktiva klubbar och föreningar som på ett bra sätt kan ta emot nya intresserade. Det finns flera exempel i svensk idrottshistoria av sporter som haft mycket framgångsrika stjärnor med både VM- och OS-guld och stor massmedial exponering, men som i förlängningen inte inneburit något uppsving för den idrottsgrenen alls oftast för att andra länkar i framgångspiralen saknats. På samma sätt kan resoneras kring idrottsgrenar som efter en god position kommer in i en negativ utvecklingsspiral och tappar i samhällsintresse, tävlingsframgångar, massmediaexponering och ekonomiska möjligheter. Även för en tillbakagång kan påstås att det finns ett visst mönster av faktorer som hänger ihop. Den här uppsatsen har belyst exemplet den svenska tennisens utveckling under några få år i början av 1960-talet. Det var sannolikt mycket viktiga år för tennisen där den positiva utvecklingsspiralen började ta fart på allvar. Den kraftfulla exponeringen i både tidningspress och i direktsänd TV från Davis Cup-matcherna bidrog till att skapa en helt ny situation för tennisen där samhällsintresset för sporten ökade starkt. Redan efter den första TV-sommaren 1962 kommenterade de samtida bedömarna att TV-succéerna startade en ny epok för tennisen i Sverige. Och allt detta förstärktes ytterligare efter den närmast osannolika Båstadssommaren 1964. Under slutåren av 1960-talet var nästan alla inom tennisen i Sverige sysselsatta med att ta emot nya ungdomar som ville spela, starta allt fler tennisskolegrupper samt arbeta för att fler banor och inomhushallar skulle byggas. Efter 1964 och ett årtionde framåt hade Davis Cup-laget inga större framgångar, epoken Janne och Uffe var över, men minnet av hur allt började med tennismatcherna i TV några år tidigare levde starkt kvar. Inte sällan innehöll debattartiklar om tennis reflektioner kring TV-genombrottet och så sent som 1971, sju år efter den stora Davis Cup-sommaren, inleddes en ledarartikel i Tennistidningen i en historisk betraktelse över tennisens mycket gynnsamma utveckling och det snabba avancemanget till en av de största sporterna i landet med påståendet att den största orsaken var Davis Cup-lagets glansfulla period i början av 1960-talet och TV:s starka genomslagskraft. Den ökade efterfrågan hade initierat banbyggandet och både kommuner och privata företag hade hjälpt till med ekonomiskt stöd. Det hade på alla plan varit en oerhört expansiv period. Förbundet var dock bekymrat över att det var så svårt att få fram nya världsstjärnor efter Janne och Uffe och att detta var nödvändigt för att intresset i landet skulle kunna bibehållas. Just jakten på nya bollbegåvningar var som tidigare nämnts ett vanligt tema i debatten och många uttryckte stora förhoppningar på alla dem som nu spelade på skolgårdar och liknande.[30] Med efterhandsperspektiv och med facit i hand känns det onekligen spännande att veta att önskemålen och profetiorna mycket snart skulle infrias och det med råge. Just när sådana artiklar publicerades i mitten av 1960-talet stod ju en liten energisk 10-årig pojke och bollade mot en garageport i Södertälje och lekte för sig själv att han spelade Davis Cup-matcher som ”Janne och Uffe”. Han hette Björn Borg.
Källor Tidningar/Tidskrifter Dagens Nyheter Expressen Göteborgs-Posten Idrottsbladet Kvällsposten Svenska Dagbladet Tennistidningen Litteratur Peter Dahlén, Sport och medier en introduktion, 2008. Björn Hellberg (red), Svenska Tennisförbundet 100 år, Stockholm 2006. Bo Reimer, Uppspel Den svenska TV-sportens historia, 2002. Johnny Wijk, ”Det svenska ”golf- och tennisundret”. En parallell framgångshistoria om tennisens och golfens elitutveckling samt en ansats till förklaringsmodell gällande orsaksfaktorer till idrottsframgångar”, i Idrott, Historia & Samhälle 2007. Noter [1] Bo Reimer, Uppspel Den svenska TV-sportens historia, 2002, s 3268, bilaga 3 s 300. Det totala antalet sporttimmar i TV varierar stort år från år, beroende på om det är OS-år eller VM-fotboll, varför det jämna år är avsevärt större antal timmar än ojämna år. När det gäller sport i TV rent generellt hänvisas till Peter Dahléns Sport och medier, kap 7. [2] Tennistidningen 1960:1 s 13. [3] Johnny Wijk, ”Det svenska ”golf- och tennisundret”. En parallell framgångshistoria om tennisens och golfens elitutveckling samt en ansats till förklaringsmodell gällande orsaksfaktorer till idrottsframgångar”, i Idrott, Historia & Samhälle 2007, s 3259. [4] Dagens Nyheter 16/7 1962. Tennistidningen 1962:6 s 4. [5] Expressen, Dagens Nyheter 2627/7 1962. [6] Dagens Nyheter, Expressen, Kvällsposten, Göteborgs-Posten 28/7 1962. Idrottsbladet 30/7 1962. [7] Dagens Nyheter och Kvällsposten 29/7 1962. [8] Expressen 2930/7 1962. [9] Tennistidningen 1962:6 s 67. [10] Expressen 28/7 1962. [11] Kvällsposten 30/7 1962. [12] Dagens Nyheter 2/8 1962. [13] Tennistidningen 1960:2 s 1621. [14] Tennistidningen 1962:5 s 812. [15] Tennistidningen 1962:7 s 11, 1962:10 s 14, 1963:2 s 11, 1963:3 s 1215. [16] Tennistidningen 1963:7 s 10. [17] Tennistidningen 1962:9 s 3, 1968:2 s 7, 1968:4 s 9. [18] Svenska Dagbladet, årsbok 1963. [19] Tennistidningen 1964:3 s 3, Svenska Dagbladet, årsbok 1964. [20] Kvällsposten, Expressen 1315/6 1964. [21] Dagens Nyheter, Kvällsposten, Expressen, Göteborgs-Posten 1819/7 1964. [22] Expressen 20/7 1964. [23] Kvällsposten 20/7 1964. [24] Dagens Nyheter, Expressen, Kvällsposten, Göteborgs-Posten 24/8 1964. [25] Kvällsposten, Dagens Nyheter 1516/8 1964. [26] Dagens Nyheter, Expressen, Kvällsposten, Göteborgs-Posten 3031/8, 1/9 1964. [27] Tennistidningen 1964:5 s 3. [28] Tennistidningen 1964:6 s 19, 1965:1 s 1, 1965:2 s 2, s 1113. [29] Björn Hellberg (red) Svenska Tennisförbundet 100 år, Stockholm 2006, Tennistidningen 1960:8 s 16, 1968:7 s 3. Sifferuppgifterna är hämtade från Svenska Tennisförbundets officiella redovisningar. [30] Tennistidningen 1971:1 s 7.
Copyright © Johnny Wijk 2010.
|
|
www.idrottsforum.org | Redaktör Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Aage Radmann
|