Elitidrott och jämställdhet – avhandling om förutsättningarna för kvinnor inom elitidrotten jämfört med männen

Johnny Wijk
Historiska institutionen, Stockholms universitet


Anna Maria Hellborg
”Godispengar” eller ”överdådig lyx” – om elitidrott, ekonomi och jämställdhet
208 sidor, hft.
Malmö: Bokförlaget idrottsforum.org 2019 (Malmö Studies in Sport Sciences)
ISBN 978-91-85645-28-2

En viktig, och för idrotten på många sätt ”obekväm”, fråga om varför det är så stora skillnader i ekonomiska förutsättningar mellan manliga och kvinnliga elitidrottare står i fokus i Anna Maria Hellborgs avhandling ”Godispengar” eller ”överdådig lyx” – om elitidrott, ekonomi och jämställdhet. Avhandlingen presenterades lämpligt nog på den internationella kvinnodagen 8:e mars inom ämnet idrottsvetenskap vid Malmö universitet. Frågeställningen är i högsta grad ett relevant problemområde och på flera sätt något av en nagel i ögat för idrottens organisationer som ju så gärna och ofta pratar med stora ord om idrottens goda ideal, bl.a. i termer av gemenskap, fostran och just jämställdhet. Frågan om de ojämlika förutsättningarna, både ekonomiskt och organisatoriskt, mellan elitidrottande män och kvinnor har fått alltmer ökad aktualitet och uppmärksamhet i den offentliga debatten. Som Hellborg nämner i inledningen av avhandlingen gick t.ex. det amerikanska damlandslaget i fotboll ut för ett par år sedan och protesterade mot de stora skillnaderna i ekonomisk ersättning jämfört med herrlaget, och fyra spelare stämde till och med USA:s fotbollsförbund för diskriminering. Det danska damlandslaget gick ut i strejk hösten 2017 för att deras ekonomiska ersättningar ansågs för dåliga. I Norge gick herrspelare ut och meddelade att de kunde tänka sig gå ner i lön för att det skulle bli samma ersättning för herr- och damspelare i landslagen. Diskussionen väcktes även i Sverige och damspelarna hotade bl.a. med att bojkotta Fotbollsgalan på grund av det dåliga avtalet som förbundet erbjöd dem.

Under innevarande sommar 2019 har frågan om ekonomisk jämställdhet tagit ytterligare fart.  Under fotbolls-VM för damer i Frankrike publicerades ett antal artiklar på temat om de gigantiska skillnaderna mellan könen inom fotbollen, och i takt med framgångarna för det svenska laget och den positiva uppmärksamheten både i massmedia och bland den svenska allmänheten ställdes en del skarpa frågor om skillnaderna i de ekonomiska ersättningsnivåerna. Internationella förbundet berömde sig för att prispengarna hade höjts med ett antal miljoner jämfört med damernas senaste världsmästerskap, men omedelbart kontrades med uppgifter om att prissummorna inom VM för herrar ökat med hundratals fler miljoner så trots viss förbättring för damerna så hade skillnaderna kraftfullt ökat. En dryg  månad efter VM tog diskussionen även en konkret vändning då Svenska fotbollsförbundet anmäldes till DO för könsdiskriminering, och ärendet kommer att utredas utifrån samhällets generella regler för jämställdhet inom arbetslivet. Allt talar för att det kommer att bli en spännande och intressant fråga att följa då principerna om ”lika lön för lika arbete” ska prövas också inom idrotten.  Hellborgs avhandlingsämne och studie med historisk tillbakablick är således på flera sätt rykande aktuell.

Hellborg har valt ut fyra idrotter som studeras närmare. Urvalet har bl.a. styrts av att idrotterna skulle vara olika till sin karaktär och utbredning, att de svenska elitidrottarna varit internationellt framgångsrika, samt att det handlade om OS-grenar.  Valet föll på curling, fotboll, ridsport och golf, fyra idrotter som otvetydigt är mycket olika varandra i många avseenden. Avhandlingen bygger på två olika typer av material; dels tidskriftserier som är idrotternas officiella organ, dels intervjuer med ledande representanter för de utvalda idrotternas förbund. Tidskrifterna gav information om hur den officiella bilden och diskussionerna kring de ekonomiska villkoren sett ut över tid och hur konstruktionen av skillnaderna mellan könen har byggts upp. Intervjuerna fokuserade på hur främst ordföranden, generalsekreterare och sportchefer med övergripande ansvar såg på respektive idrotts utveckling och ställningstaganden. Det övergripande syftet för Hellborg är att ur ett feministiskt perspektiv problematisera och förklara föreställningar och konstruktioner av elitidrottares ekonomiska villkor, och de underliggande frågeställningarna fokuserar på hur jämställdheten har hanterats. Det finns även en koppling till begreppet marknadslogik som är viktig i sammanhanget, då det i idrottsvärlden ofta hänvisats till olika uttryck om att det till stor del är ”marknaden” som förklarar skillnaderna mellan mäns och kvinnor olika förutsättningar inom elitidrotten. Detta är en intressant aspekt som jag återkommer till längre fram.

Avhandlingen bygger på två olika typer av material; dels tidskriftserier som är idrotternas officiella organ, dels intervjuer med ledande representanter för de utvalda idrotternas förbund.

Anna Maria Hellborg uttrycker som sagt tydligt att hon utgår från ett feministiskt perspektiv och i avhandlingens inledande del finns kapitel som presenterar hennes teoretiska utgångspunkter kring feministiska verktyg, jämställdhet, genuskontrakt samt maskulinitet och femininitet. Vidare finns utförliga kapitel om tidigare idrottsforskning, om idrottens professionalisering och om de professionella tävlingar och ligor som växt fram inom olika elitidrotter.  Hellborg har valt att strukturera sin avhandling utifrån ett antal tema om de valda idrotternas organisatoriska uppbyggnad, möjligheten att ha idrotten som professionellt yrke, sponsorer och finansiering samt elitidrott och familjebildning. I avhandlingen finns även bakgrundsfakta om utvecklingen inom respektive idrottsgren.

Curling


Curling är en kvantitativt sett liten sport i Sverige med få utövare och klubbar,  men med mycket stora internationella framgångar både för damer och herrar. I Sverige finns ett 60-tal föreningar med totalt 3 500 medlemmar, varav ca 20% är kvinnor. Landslagsverksamheten kostar ca 6 miljoner kronor per år, förbundets totala omsättning är runt 12 miljoner. De internationella tävlingsmeriterna är betydande inom sporten och de svenska landslagen på både dam- och herrsidan har bärgat EM-, VM- och OS-medaljer i stor mängd med ett litet försteg för kvinnorna. Om man summerar antalet medaljer i de stora mästerskapen senaste 50 åren framkommer att herrlandslagen i curling vunnit 55 medaljer och kvinnorna 63, därav ett antal guldmedaljer. Svensk curling är otvetydigt en mycket framgångsrik idrott på den internationella tävlingsarenan, och både det svenska dam- och herrlandslaget tillhör de allra främsta i världen. Ändå är det få spelare som kan leva på sin sport.

Curling är historiskt sett en sport vars mediala uppmärksamhet är starkt kopplat till de olympiska spelen. Vart fjärde år får curlingen starkt uppsving i media då de svenska lagens kamp om OS-medaljer direktsänds i TV och följs ofta av en förhållandevis bred publik. Mellan de olympiska spelen sjunker det massmediala intresset tillbaka till en låg nivå, möjligtvis med korta uppsving vid eventuella svenska framgångar vid VM-tävlingar. De svenska elitspelarna i curling av bägge könen är starkt beroende av ekonomiskt stöd från SOK (Sveriges olympiska kommitté) för sin elitsatsning. Curlingen får nära fem miljoner per år från SOK, avsevärt mer än de tre andra sporterna som ingår i Hellborgs studie. Fotbollen – enbart damerna –  får till exempel bara en halv miljon från SOK. De senaste 15-20 åren har det skapats en internationell World Curling Tour med relativt stora prispengar i potten för de bästa lagen, men även internationellt sett är det få som helt kan försörja sig på att spela curling. Prispengarna i WCT är klart större för männen än för kvinnorna.

Ridsport


Ridsporten i Sverige har ca 170 000 aktiva medlemmar i nära 900 föreningar, 90% av dem är kvinnor. På så sätt skiljer sig ridsporten markant från de övriga idrotterna i studien där männen dominerar med 70-80% av medlemmarna. Även ridsportens förbundsstyrelse domineras av kvinnor till 75% medan det i övriga idrotter är mer jämnt fördelat. Förbundet omsätter ca 100 miljoner per år varav 18 avsätts till landslagsverksamheten. Det finns hela tio olika grenar inom ridsporten varav tre är OS-grenar; hoppning, dressyr och fälttävlan. Ridsporten är unik i det avseendet att där tävlar män och kvinnor med och mot varandra. Svensk ridsport har varit mycket framgångsrik i internationella tävlingssammanhang med bl.a. hela 42 OS-medaljer individuellt och lag sammantaget, där kvinnorna vunnit 14 individuella medaljer, männen 9 och 14 medaljer har gällt lag. Förutom OS- och VM-tävlingar finns internationella världscupserier i de olika grenarna där hoppsporten samlar de största och de högsta prispengarna och där de allra största tävlingarna finns; de främsta i världen kan tjäna mångmiljonbelopp.

Hellborg konstaterar att när det gäller möjligheten att kunna ägna sig åt ridsport som huvudsyssla det snarare handlar om klass än om kön.

Säsongen 2016 fanns på internationella topp 100-listan i hoppning 18 kvinnor. På denna lista fanns tre svenskar, alla män. I dressyr är den könsmässiga fördelningen omvänd, där är 71 kvinnor på topp 100-listan, varav två svenskor, och tre män. I fälttävlan är det närmast jämnt fördelat 50-50 mellan könen på världselitnivån, varav en svenska. Inom den svenska ridsporten är det få som har själva tävlandet som heltidsyrke. Däremot finns ett antal personer som på sina egna gårdar, eller familjens gård, kan ägna sig åt egen träning dagligen, parallellt med träning av elever och viss hästskötsel. Dessa har i allmänhet inte någon annan yrkesverksamhet. Detta gäller både män och kvinnor, och Hellborg konstaterar att när det gäller möjligheten att kunna ägna sig åt ridsport som huvudsyssla det snarare handlar om klass än om kön. Det är förenligt med höga kostnader och investeringar att nå elittävlingsnivå inom ridsporten, det handlar bl.a. om att ha tillgång till flera bra hästar. Elitryttare äger sällan sina tävlingshästar själva, det kan vara delägarskap eller bolag som äger och framgångsrika hästar betingar ett högt värde på marknaden varför det händer att ryttaren relativt plötsligt kan bli av med möjligheten att träna och tävla med sin tävlingshäst vid försäljning.

Golf


Inom den organiserade svenska golfen finns idag ca en halv miljon medlemmar i 425 föreningar. Golfen fick i Sverige ett kraftfullt kvantitativt uppsving från slutet av 1980-talet och fram till i början av 2000-talet då både medlemstal och antalet golfklubbar i landet flerdubblades under några årtionden. Könsbalansen bland medlemmarna är ca 30% kvinnor, 70% män. Golfförbundet omsätter 125 miljoner varav 13 miljoner gäller landslagsverksamhet. Inom golfen skiljer man fortfarande mellan proffs och amatörer, och det är enbart amatörer – oftast unga spelare  – som får delta i Världsmästerskap och Europamästerskap. Proffs blir man om man kvalificerar sig för spel om pengar på de olika professionella tourerna i världen, främst Europatouren och USA-touren. På senare tid får även spelare med amatörstatus delta i proffstävlingar men får då inte behålla eventuella prispengar själva utan dessa går till det nationella förbundet. Sverige har vunnit 7 EM-medaljer och 13 VM-medaljer, nästan exakt jämnt fördelat mellan könen.

Annika Sörenstam, en av Sveriges mest framgångsrika idrottskvinnor.

Länge ansågs det smått sensationellt om en svensk golfare hade internationella tävlingsframgångar, och proffslivet på tourerna låg långt ifrån svenska golfares räckvidd. Under 1980-talet påbörjades dock en förändring. Enstaka svenskar, både kvinnor och män, kvalificerade sig för spel på Europatouren. 1984 startade en liten proffstour för manliga golfare i Sverige med först åtta tävlingar, åren efter expanderade det till ett 20-tal tävlingar med totalt runt 12 miljoner i prispengar. Två år senare startade en damtour med sju tävlingar som växte till tio och med ca 2 miljoner i prispengar. På så sätt skapades även vissa möjligheter att tjäna pengar på tävlingsgolf även i Sverige, och framförallt var framgångar på Sverigetouren en väg för unga svenska talanger att få chans att kvala till Europatouren och eventuellt även USA-touren där de allra största pengarna inom sporten finns.

Möjligheten att kunna försörja sig på tävlingsgolf handlar om att kvalificera sig för spel på de internationella proffstourerna och dessutom lyckas bra i ett antal tävlingar per år. På de två nämnda stora tourerna finns ca 150-200 platser varje säsong, och det är bara de bästa 70-80 av spelarna som tjänar en ordentlig inkomst. Det är stora utgifter för resor, boende och caddie vid tävlingar och den sämre halvan på proffstourerna får inte mycket över till framtiden. Många måste ha egna sponsorer för att täcka utgifterna. Det är således en mycket snäv proffsmarknad där de främsta både männen och kvinnorna kan tjäna mångmiljonbelopp, men där inkomsterna snabbt faller för den som inte är med på 100-listan i världen.

Från 1990-talet började både svenska kvinnor och män i större antal etablera sig som golfproffs ute i världen. Runt ett 20-tal svenskar av bägge könen har sedan dess varje år kunnat leva på sin sport, även om relativt få har haft stora inkomster. Det är fler svenska kvinnor som lyckats nå världseliten jämfört med svenska män, till exempel har betydligt fler svenskor nått USA-touren, och under några år fanns en hel grupp svenskor allra längst fram på världsrankinglistorna, med Annika Sörenstam som världsetta under flera år. Även när det gäller svenska vinster i de allra största tävlingarna har svenska kvinnor varit mer framgångsrika, 13 vinster i Majors mot en för männen.  Totalt sett är det dock fler svenska män som försörjt sig som golfspelande proffs jämfört med kvinnorna beroende på att Europatouren för män har större omfattning och högre prispengar än motsvarande tour för kvinnor. Som elitkvinna i golf måste du till USA och lyckas där för att på allvar försörja dig på golfspel, vilket runt 6-7 kvinnor lyckats med varje år de senaste årtiondena. Totalt handlar det om ett knappt 100-tal kvinnor som försörjt sig, åtminstone i några år, som tävlingsspelare i golf.

Fotboll


Fotboll är den klart största idrotten i Hellborgs undersökning med 850 000 medlemmar i strax över 3 000 föreningar. Likt golfen är könsfördelningen 70% män, 30% kvinnor. Förbundet omsätter en bit över 500 miljoner, varav 135 satsas på landslagsverksamhet. Fotbollen utmärker sig för att ha hög självförsörjningsgrad, strax över 90%, i förhållande till bidragen från Riksidrottsförbundet och Olympiska kommittén. När det gäller EM-, VM- och OS-medaljer har kvinnorna tagit 4 i EM, 3 i VM och 1 medalj i OS. Männen har motsvarande 0 – 3 – 3 medaljer.

Fotboll som sport har på internationell nivå haft en mycket stark kommersiell tillväxt de senaste årtiondena. Fotbollsligorna i stora europeiska fotbollsländer som England, Spanien, Tyskland, Italien med flera har ökat sina publikintäkter, reklamsatsningar och sponsorkonton. Och inte minst har utbudet på TV- marknaden ökat markant. Införandet av Champions League blev en stor kommersiell succé, varvid spelarlöner och transfersummor snabbt sköt i höjden under 1900-talets sista decennier och stadigt fortsatt att öka nu under 2000-talets inledning. Fotbollen är idag utan tvekan världens största arbetsmarknad inom sportens värld. Åtminstone för män. För kvinnor har utvecklingen inom fotbollen haft en avsevärt långsammare takt.

I VM för damer 2003 gick Sverige till final och vann silver, vilket fick stor uppmärksamhet och även gav klubbfotbollen på hemmaplan lite skjuts.

Den svenska fotbollen för herrar påbörjade utvecklingen mot en professionell arbetsmarknad förhållandevis sent. Både Malmö FF och IFK Göteborg kunde så sent som på 1980-talet nå final och till och med vinna i cuperna bland Europas bästa klubblag med spelare som hade vanliga civila yrken, åtminstone på deltid, vid sidan av fotbollspelandet på högsta elitnivå. Flera av dem var samtidigt även stöttepelare i svenska herrlandslaget. Ett sådant scenario ter sig idag, drygt 30 år senare, rätt främmande. Utvecklingen mot heltidsproffs inom herrfotbollen började med att Malmö FF 1987 startade ett fotbollsuniversitet där unga spelar kunde varva träning och spel med en civil utbildning. Spelarna anställdes av klubben och 1989 var Malmö FF Sveriges första proffsklubb inom fotbollen. Hellborg lyfter i det sammanhanget fram intressanta aspekter från den samtida debatten där vissa klubbledare och makthavare inom fotbollen menade att utvecklingen mot heltidsproffs var negativ av flera skäl. Det ansågs inte passa det nordiska kynnet att vara heltidsproffs. Dessutom var klubbarnas ekonomi osäkra och bräckliga och publikunderlaget varierande. Och det skulle bli sämre spelare om de inte främst spelade för sitt eget nöje, det var också oftast för korta karriärer för att säkra framtiden och det var i svenska samhället egentligen inte socialt acceptabelt att tjäna pengar på idrott. Utvecklingen på 2000-talet kan väl sägas ha motbevisat flertalet av dessa argument.

Inom svensk fotboll för damer togs ett viktigt steg när en allsvensk serie bildades 1988. Tidigare fanns geografiskt åtskilda serier, och debatten inför en sammanslagen högsta serie handlade om att kvinnornas låga ersättning från klubbarna inte skulle täcka förlorad arbetsinkomst då långa resor och övernattningar skulle kräva avsevärd mer bortavaro för spelarna. Det skulle krävas omedelbart höjda ersättningar, men klubbarna menade att fotbollen för kvinnor inte hade några intäkter i nivå med utgifterna. Femton år senare togs ytterligare viktiga steg inom svensk fotboll för kvinnor. I VM för damer 2003 gick Sverige till final och vann silver, vilket fick stor uppmärksamhet och även gav klubbfotbollen på hemmaplan lite skjuts. Året efter framkom att Umeå IK ökat sin satsning och att en landslagsmeriterad spelare till och med fick en lön kombinerat med egna sponsorer som innebar att hon kunde vara fotbollsspelare på heltid. Åren efter hade Umeå flera spelare i truppen som närmade sig heltidsproffs och senare följde Tyresö FF efter med 15 heltidsproffs år 2012.  Just den satsningen höll dock inte mer än ett par år. Generellt har ersättningsnivån senaste åren stadigt ökat och idag har de flesta spelarna i damallsvenskan en lön för att spela. Men långt ifrån alla kan leva på den som heltidsspelare. Studier eller deltidsarbete parallellt är vanligt. År 2017 var den genomsnittliga månadslönen för en kvinnlig spelare 10 000 kronor i Allsvenskan, privata sponsorer undantagna, och de individuella skillnaderna stora. En jämförelse med herrarna i sin Allsvenska är talande, samma år var den genomsnittliga lönen där 104 000 i månaden.

Internationellt har en snabbt växande proffsmarknad för kvinnliga fotbollsspelare utvecklats under 2010-talet. Norden var länge ledande för utvecklingen inom fotbollen för kvinnor, men på senare år har flera av de stora proffsklubbarna för herrar i Europa påbörjat en satsning på damlag som öppnat för en avsevärt bredare arbetsmarknad än tidigare. En handfull svenska spelare är idag proffs i europeiska klubbar istället för på hemmaplan, med möjlighet till avsevärt högre inkomster vid framgång än i Sverige. I USA har en proffsliga för kvinnor startats och lagts ner ett par gånger, i både Kina och Japan finns satsningar på kvinnliga fotbollsproffs. Det tycks dock vara i de stora europeiska fotbollsländerna och storklubbarna med starka ekonomiska muskler där en positiv utveckling för damfotboll som yrke tycks finnas. I jämförelse med herrlagen är det dock ännu ett gigantiskt ekonomiskt gap.

Jämförande analys och slutsatser


Anna-Maria Hellborg konstaterar att de fyra undersökta idrotterna har väldigt olika villkor vad gäller de ekonomiska förutsättningarna och möjligheterna att bedriva elitidrott som professionell. Ett tydligt resultat är dock att inom samtliga de undersökta idrotterna finns klara skillnader mellan könen. Generellt sett har de kvinnliga elitidrottarna sämre villkor, färre kan ha idrottandet som heltidsyrke, ersättningar och lön ligger på en avsevärt lägre nivå jämfört med männen. Inom ridsporten tävlar visserligen kvinnor och män mot varandra, men det råder ingen ekonomisk jämställdhet. Den mest kommersiella grenen med de i särklass högsta prissummorna finns inom hopp, och där dominerar männen stort på elitnivå. Inom fälttävlan är det mer jämställt deltagande på elitnivå och inom dressyr är det det fler kvinnor än män. Men i dessa två grenar är inkomstmöjligheterna på en lägre nivå jämfört med hopp. När det gäller möjligheten att kunna satsa och träna på heltid inom ridsporten finns en stark koppling till familjers tillgång till gård och egna hästar, varför det inom denna sport i hög grad också handlar om klass.

För kvinnor innebär familjebildning, graviditet och vård av nyfödda egna barn ofta ett längre avbrott i idrottskarriären, ibland ett abrupt slut på elitsatsningen.

Inom curlingen är det få i Sverige som kan leva på sin sport. I internationella tävlingar med prispengar är det högre belopp i männens tävlingar. Detsamma gäller inom golfen. Där finns två helt separata elitvärldar med egna proffsorganisationer för damer respektive herrar. Inom golfen kan de allra bästa kvinnorna på världselitnivå tjäna stora belopp, många miljoner både i prispengar och via sponsorer, reklam, egna varumärken etc, men det handlar om relativt få spelare i den absoluta toppen. De kvinnliga elitgolfarna har betydligt färre proffstävlingar att kunna delta i och det är klart lägre prispengar jämfört med herrarna. Inom fotbollen är det enorma ekonomiska skillnader mellan elitspelande kvinnor och män. Även om villkoren för fotbollskvinnor har förbättrats under 2000-talet och proffsmarknaden och kommersialiseringen ser ut växa starkt nu är det gigantiska skillnader när det gäller de ekonomiska förutsättningar mellan könen.

Hellborg lyfter även fram ett antal andra aspekter vad gäller jämställdhet mellan könen inom elitidrotten. Bl.a. familjebildning och omhändertagande av egna barn mitt i karriären. För kvinnor innebär familjebildning, graviditet och vård av nyfödda egna barn ofta ett längre avbrott i idrottskarriären, ibland ett abrupt slut på elitsatsningen. För elitidrottande män innebär familjebildning mer sällan någon nackdel för karriären. En intressant detalj i sammanhanget är att det inom golfen på senare år ordnas med dagisverksamhet inom proffstouren, med anställda som reser med den professionella tävlingscirkusen så att elitspelarna kan fortsätta tävlandet även med små barn i familjen. Dessa dagis utvecklades inom den kvinnliga touren men finns idag i mindre skala också på herrtouren. Kanske en modell för fler sporter att ta efter för att gynna jämställdhet inom elitidrotten?

En i mina ögon intressant och i sammanhanget mycket relevant fråga lyfter Hellborg i slutet av avhandlingen. Det gäller detta med den så kallade marknadens logik och samhällets värderingar av könen inom elitidrotten. Hellborg för ett resonemang om att det borde tydligare skiljas på det som är aktörerna på en kommersiell marknad, dvs fristående klubbar med egen ekonomi, sponsorer som gör värderingar av marknadsvärdet för olika idrotter, och det offentliga samhället, staten och kommuners värderingar om jämställdhet. Hellborg för fram, med stöd av ett antal forskare, att det inom idrotten sker en sammanblandning mellan marknadslogik och samhällets ideologiska politiska mål om jämställdhet. Det vill säga att även i den del av idrotten som är stödd av offentliga medel, resoneras i marknadstermer när det gäller skillnaderna i ersättning för män respektive kvinnor vid till exempel representation i svenska landslag.

Fotbollen är ett tydligt exempel. Ansvariga i förbundet har ofta uttryckt i media att eftersom herrarna drar in betydligt mycket mer pengar i publikintäkter och sponsoravtal är det rättvist att de får mycket högre ersättning vid spel i svenska landslaget. I samhället i övrigt finns ju lagstiftning mot könsdiskriminering i lön för samma arbete, men inom idrotten tycks det däremot vara legitimt att helt utgå utifrån marknadslogik. Hellborg menar att detsamma kan sägas gälla på klubbnivå i Sverige. Så länge idrotten ingår i den folkrörelsestyrda och statsunderstödda verksamheten, dvs 51% regeln om att privat kapital inte får ha majoritet i föreningar, borde samhällets jämställdhetssträvan om lika lön för lika arbete gälla även inom idrottsföreningar. Marknadslogiken tycks stå närmast oemotsagd inom idrottsrörelsen, menar Hellborg, och lyfter fram att det i svenska samhället i övrigt, via skatter och bidragssystem, sker en omfattande omfördelning av resurser utifrån politiska beslut. Idrotten tycks vara något av ett undantag.

Hellborgs resonemang är i detta sammanhang klart intressanta och lätta att logiskt ansluta sig till. Argumenten från främst de manliga idrottsledarna, både på landslagsnivå och föreningsnivå, om att ständigt hänvisa till marknadslogik då kvinnliga elitidrottare får avsevärt mindre ersättning borde ha utmanats för länge sen. Staten skulle kunnat ställa betydligt skarpare krav på omfördelning av resurser inom idrottsförbunden och idrottsklubbarna i riktning om jämställdhet mellan könen för lika arbete. Dagens situation med närmast astronomiska löneskillnader mellan könen i vissa idrotter skulle vara en omöjlighet i övriga samhället, även om det förstås finns stora orättvisor kvar även där.

Allt detta uppfattas säkerligen mycket provocerande och verklighetsfrämmande för många (män) inom idrottsrörelsen.

Om man drar ut Hellborgs resonemang till praktisk verklighet tycks det i mina ögon som att det vore enklast och effektivast att börja med att staten via RF bestämde att samma ersättning inom respektive idrott skulle gälla för landslagsuppdrag oavsett kön. Några idrotter har så idag men långt ifrån alla. Att representera i landslaget har ju egentligen väldigt lite med marknadslogik att göra. Och sanningen är ju den att det inom många herrlandslag ofta sker en utjämning, en omfördelning, så att alla deltagare i landslagstruppen har samma ersättning. Här gäller ofta en tanke om jämlikhet och solidaritet mellan spelarna. Om man strikt använde marknadslogik om vilka spelare som bäst kan utnyttjas i reklam- och sponsorsyfte, eller utgick från förlorad arbetsinkomst, skulle ersättningarna variera stort, inte minst inom herrfotbollen. Alltså skulle förbunden rent logiskt kunna omfördela även mellan könen.

Inom föreningsidrotten är det sannolikt svårare att på kort sikt nå jämställda löner. Där råder dessutom även stora skillnader i ersättningsnivåer inom respektive dam- och herrlag. Vissa spelare tjänar mycket mer än andra i samma lag. En början skulle kunna vara att stegvis kräva en utjämning av hur mycket en förening totalt satsar på sina herrelitlag jämfört med damelitlag inom en och samma förening. Allt detta uppfattas säkerligen mycket provocerande och verklighetsfrämmande för många (män) inom idrottsrörelsen. Men om man som Hellborg vänder på det och frågar varför just idrotten inte ska följa övriga samhällets jämställdhetsregler om lika lön för lika arbete, så ter det sig snarast obegripligt att idrotten tillåtits vara ett skyddat reservat på detta område, att marknadslogiken så helt fått styra över jämställdhetsprinciper.

Ett vanligt motargument är att idrotten är fristående från staten och det offentliga samhället och får göra som de vill och ha sina egna principer och regler, men det kan mötas med argument om de numera miljarder kronor idrotten erhåller för sin verksamhet och sina anläggningar från stat och kommun. Alternativet vore att den kommersiella elitidrotten, där det finns en stor arbetsmarknad, får bilda eget, klara sig på egen hand utan offentliga medel. Istället kan samhällets resurser läggas helt på motion-, bredd- och ungdomsidrott. Idrotten kan knappast både ta emot offentligt miljardstöd och samtidigt hävda att på just deras arbetsmarknad ska jämställdhet i lön mellan könen inte gälla. Hellborgs perspektiv är här uppfriskande och fokuserar på en svag punkt i dagens svenska idrottsrörelse.

Billie Jean King, framgångsrik tennisspelare och framstående förkämpe för jämställdhet inom idrotten.

Avslutande reflektioner


Idrottsrörelsen i Sverige är idag något av en hybrid, där både motionsaktiviteter, ungdomsidrott och fullfjädrad kommersiell elitidrott samsas under samma folkrörelsetak och med samma övergripande målsättningar. I ett internationellt perspektiv är det ovanligt. I Sverige är det relativt få som kan leva på sin idrott, alla idrotter och bägge könen inräknade. Det finns inte så många idrotter som har interna proffsmarknader i Sverige, och för elitkvinnor är det än mer begränsat. Det är få idrotter som har ett stort antal kvinnliga proffs. Inom de större lagidrotterna som basket, volleyboll, innebandy, ishockey och framförallt fotboll finns ekonomiska ersättningar, men i allmänhet på rätt låg genomsnittlig nivå. Även inom idrotterna simning, skidåkning, friidrott finns några grupper heltidsproffs. Men det är totalt sett inga stora skaror som har rejäla löneinkomster. Inom ett antal idrotter väljs vissa talangfulla utövare ut som kan bedriva idrott på heltid tack vare stöd av RF, SOK eller enskilda föreningar. Ofta handlar det parallellt också om studier eller deltidsjobb.

Det är främst på den internationella proffsmarknaden som svenska kvinnor kan nå en position som välbetalt proffs. I curling handlar det om ett mycket begränsat antal spelare, i allmänhet endast ett eller två lag om 5-6 personer. I ridsport finns en handfull kvinnor i de olika grenarna som lyckats så väl att de enbart kan leva på sitt eget tävlande. Inom golfen har svenska kvinnor de senaste årtiondena lyckats etablera sig på de internationella proffstourerna. Cirka 15-20 svenskor per år med start från 1990-talet har levt som internationella golfproffs, sammantaget ett knappt hundratal individer. Sammantaget har det inneburit en stark framgångsperiod för svensk golf, då det under hela tidigare 1900-talet knappt var någon svenska som kunde konkurrera på världsnivån. Dock har endast ett mindre antal av dessa tjänat några större summor, för många har det bara täckt utgifterna att resa, bo, ha tränare och caddie. Relativt få har tjänat summor som de kunnat leva på efter karriären. För en handfull svenskor har det dock handlat om mångmiljoninkomster, vilket gör golfen till en av de mest ekonomiskt framgångsrika sporterna för svenska kvinnliga proffsidrottare.

Internationellt sett är det i tennisen som elitidrottskvinnor tjänar mest pengar. På den senaste listan över de 15 idrottskvinnor om tjänar mest var hela 11 tennisspelare med Serena Williams överst. Det är sannolikt ett resultat av en låg kamp som påbörjades redan på slutet av 1960-talet då en grupp kvinnor med Billie Jean King i spetsen startade egen proffsliga och krävde samma prissummor som männen. Sett till totala antalet kvinnliga utövare som kan leva på sin idrott är det sannolikt fotbollen som har växt snabbast på senare år och idag erbjuder relativt många kvinnliga fotbollsspelare även i Sverige en ersättning för att spela fotboll. I damernas Allsvenska ligger idag lönerna i snitt på 10-12 000 kronor, många har 20 000, en del har betydligt mer. Det innebär att det är minst 200 kvinnliga fotbollsspelare i Sverige som åtminstone får deltidslön för att spela. Trots att avståndet till männen är gigantiskt, som Hellborg visat med all tydlighet, har ändå utvecklingen gått snabbt senaste åren.

Idrotten kan knappast både ta emot offentligt miljardstöd och samtidigt hävda att på just deras arbetsmarknad ska jämställdhet i lön mellan könen inte gälla. Hellborgs perspektiv är här uppfriskande och fokuserar på en svag punkt i dagens svenska idrottsrörelse.

Den internationella fotbollen för kvinnor är i snabb utveckling, många av de europeiska klassiska storlagen har börjat satsa på sina damlag. I England har på några få år en damliga byggts upp där snittlönen för alla lag är ca 300 000 per år. Lyon i Frankrike har de högsta lönerna för kvinnliga fotbollsspelare, 1,7 miljoner per år i snitt, och den allra bäst betalda kvinnan i laget tjänar 4,1 miljoner per år. I fotbolls-VM för kvinnor i Frankrike sommaren 2019 talades det om publiksuccé både på arenorna och via TV. I tidningarna har skrivits helsidor om turneringen. Många bedömare menar också att den nya generationen kvinnliga spelare har utvecklat spelet med ett väsentligt snabbare och mer tekniskt spel. Många verkligt spännande matcher har setts av mångmiljonpublik runt Europa, där underhållningsvärdet har bedömts vara stort. Allt detta talar för att proffsmarknaden för kvinnor i fotboll är i snabb positiv utveckling, vilket kommer att locka till sig många nya unga spelare och sannolikt bli den sport som kommer att erbjuda flest elitkvinnor heltidsjobb som utövare. Det handlar för fotbollen dock om två parallella utvecklingskurvor. Den kvinnliga proffsmarknaden i fotbollen växer starkt med ökade arbetsmöjligheter och högre inkomster, men samtidigt växer herrfotbollen ännu mer och de ekonomiska skillnaderna mellan könen ökar stadigt.

Som nämndes i inledningen har i augusti 2019 Svenska fotbollsförbundet anmälts för könsdiskriminering när det gäller ekonomiska ersättningar.  Utredning och diskussion lär följa. I samma månad har det svenska ishockeylandslaget för damer gått ut i strejk, då runt 40 uttagna spelare vägrade infinna sig till landslagsläger på grund av missnöje med de totala förutsättningarna och de skrala ekonomiska ersättningarna vid landslagsspel. Enligt deras talesperson får i praktiken ishockeykvinnorna betala för att representera Sverige i landslaget. Representanter för hockeyförbundet uttryckte förvåning över kvinnornas aktion. Uppenbarligen finns här helt olika perspektiv.

Hellborgs avhandling har med ett historiskt perspektiv utförligt och metodiskt kartlagt och problematiserat delar av den svenska professionella idrotten, med särskilt fokus på de kvinnliga elitidrottarnas förutsättningar jämfört med männens. Hellborg ställer många viktiga frågor om denna obalans och ger flera intressanta och relevanta perspektiv. Avhandlingen har kommit i en tid då även den allmänna samhällsdiskussionen tagit fart och de kvinnliga elitidrottarna har börjat agera mer kraftfullt för förbättrade villkor och ökad jämställdhet inom idrotten.  Allt talar för att denna spännande diskussion bara har börjat.

Copyright © Johnny Wijk 2019

Print Friendly, PDF & Email

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.