Armar uppåt sträck! Morgongymnastik i radio – Bertil Ugglas liv som idrottsledare, militär och radioman

Johnny Wijk
Historiska institutionen, Stockholms niversitet

Den 1 januari 1925 samlades ett antal personer i telegrafstyrelsens lokaler i Stockholm för att delta i den officiella invigningen av svensk radio. AB Radiotjänst hade fått monopol på att sända radio i Sverige och denna nyårsdag skulle det första programmet högtidligen utsändas. Radiostyrelsens ordförande deklarerade att radions tre huvuduppgifter skulle vara att underhålla, att upplysa och att sprida nyheter.

Svenska gymnastikförbundet hade under ett antal år drivit kampanjer för ett friskt, sunt och arbetsvilligt folk genom att propagera för gymnastik i olika former. Budskapet var att det gällde att bevara kroppens rörlighet och goda hållning. Kampanjerna hade främst skett via föredrag och annonser i pressen. Men nu då radiosändningar skulle komma igång i Sverige ansåg gymnastikföreträdarna att det nya mediet skulle vara ett utmärkt sätt att nå ut till större grupper i den svenska befolkningen. Radiotjänst visade sig positivt inställt till upplysningsarbete kring fysisk hälsa och det första programmet i genren sändes i slutet av januari 1925, endast tre veckor efter radions start. Gymnastikpropagandan inledde kvällssändningarna klockan 19.30 och på bästa sändningstid höll major Ebbe Lieberath ett föredrag om motionsgymnastiken i Stockholm och de anslutna gymnastikföreningarnas verksamhet.

En av Riksidrottsförbundets och gymnastikens centrala ledarpersoner var den 35-årige löjtnanten Bertil Uggla, som snart skulle bli befordrad till kapten i sin militära karriär. Bertil Uggla hade ett aktivt idrottsliv bakom sig och hade också påbörjat en ledarkarriär inom de högsta idrottsorganen i Sverige. Uggla var både i sitt militära yrkesliv och som idrottsledare van att leda olika former av stärkande gymnastikövningar, och det nya mediet radio med dess möjlighet att nå ut till ett stort antal människor lockade. Redan under radions första år föreslog Bertil Uggla att man skulle kunna införa direktsänd radiogymnastik. Det fanns dock ett tekniskt problem. De första radioåren var det ont om högtalare, de flesta lyssnade på radio via hörlurar – vilket onekligen skulle försvåra för folket att samtidigt gymnastisera. Uggla fick istället framträda i radion på sommaren och hösten 1925 med 15 olika radioföredrag på bästa kvällstid med teman om idrottsträning, kroppsvård och gymnastik. Vid flera tillfällen innehöll Ugglas föredrag även resonemang om hur man bäst skulle träna för att klara ”idrottsmärken” i olika idrottsgrenar. Allroundidrottaren Bertil Uggla gav instruktioner om hemligheterna med kulstötning, spjut- och diskuskastning, löpning, skidåkning och orientering samt ridning, skytte och kanske mer förvånande även golf.

Uggla och andra gymnastikledare övergav inte sin idé om direktsänd gymnastik i radio, utan återkom gång på gång till radioledningen med olika förslag. Programchefen redaktör Holmberg var dock personligen rätt skeptisk till gymnastik via radion och framhöll att det lätt kunde spridas ett löjets skimmer över sådan verksamhet. Att feta herrar skulle börja dagen med att gymnastisera efter kommandoord från radiohögtalaren var lite skrattretande, menade Holmberg, och ansåg att den praktiska nyttan skulle vara minimal. Det skulle möjligtvis vara till viss glädje för en del kontors- och affärsanställda, men för den stora massan kroppsarbetare var det knappast aktuellt. Holmberg förde även fram att det utomlands gjorts försök med liknande saker med negativt resultat. I England hade det trots försök aldrig kommit igång riktigt och i Tyskland hade det efter en kort tids radiogymnastik blivit nerlagt då det hade blivit så förlöjligat och hånat. Det var bara i Förenta staterna det förekom radiogymnastik, men programdirektör Holmberg avfärdade detta med en kommentar om att amerikanarna ju gjorde en massa olika tokiga saker på radioområdet.

Den kritiske redaktör Holmberg fick emellertid snart ge sig för de positiva opinionsvindar som blåste för folkhälsa, kroppskultur och gymnastik. Även i pressen argumenterades ivrigt för att radion borde utnyttjas för morgongymnastik. En skribent framförde argument om att befolkningen rörde på sig alldeles för lite. Och det hade blivit än värre nu när många satt stilla inomhus och lyssnade på radio på kvällarna istället för att vara ute och bedriva aktiviteter i det fria. Argumenteringen känns onekligen rätt aktuell också idag, drygt 85 år senare, även om det idag inte så ofta är just radion som förs fram som det stora problemet med stillasittandet; snarare riktas väl udden mot TV och datorer. Budskapet år 1928 var i alla fall att befolkningen behövde komma igång med fysisk träning och radiomediet ansågs som en utmärkt kanal att nå de breda massorna för motionsgymnastik.

I juni 1929 godkände till slut Radiotjänst förslaget om direktsänd morgongymnastik och på hösten samma år var det dags för de första provsändningarna. Gymnastikförbundet ansvarade för arrangemanget och utsåg kapten Bertil Uggla att leda övningarna som utsändes i 15 minuter kl 7.15 och direkt ett andra pass om 15 minuter kl 7.30 för dem som missat det första passet. Försökssändningarna blev väl mottagna, morgongymnastiken permanenterades och därmed föddes en motionsföreteelse som kom att bli ett mycket välkänt medieinslag under 1930- och 40- talet. Det fanns ännu bara en radiokanal, det dröjde till 1955 innan en andra kanal kom i sändning. Bertil Ugglas karaktäristiska röst och hurtighet då han med kommandoton basunerade ut de olika kroppsrörelserna till en morgontrött befolkning, var sannolikt en av de mest välkända radiorösterna i sin samtid. Uggla blev snabbt en känd radioprofil och en del av den svenska radiohistorien.

Kapten Bertil Ugglas liv som radioprofil, idrottsledare och yrkesmilitär presenteras och analyseras i en utförlig och ambitiös biografi av medievetaren och idrottshistorikern Peter Dahlén, med titeln Nationens väl och kroppens fostran – En biografi om idrottsledaren, militären och radiomannen Bertil Uggla. Dahlén presenterar en gedigen studie om 450 sidor som innefattar Ugglas hela liv och alla hans verksamhetsområden. Likt Peter Dahléns tidigare större böcker, t.ex. avhandlingen om radiosportens historia och genomgången av ämnesområdet idrott och medier, är denna biografi om Bertil Uggla en synnerligen noggrann och detaljrik studie. Dahlén har även på ett förtjänstfullt sätt redogjort för tidigare forskning om den svenska idrottshistorien, inklusive folkhälsa och kroppskultur. Ugglas insatser blir på så sätt inplacerad i en bred historisk kontext, en förändringsprocess vad gällde det offentliga samhällets allt starkare intresse för och agerande inom folkhälsoområdet och idrotten.

Bertil Uggla föddes närmast rakt in i en utstakad karriär både inom det militära och det idrottsliga. Det sociala arvet måste sägas varit mycket starkt. Han föddes 1890 på Karlbergs slott som ny medlem i en av Sveriges största adliga släkter, känd sedan slutet av medeltiden och upptagen på Riddarhuset 1625. Bertil far, general Gustaf Uggla, var chef på Krigsskolan i Karlberg, riksdagsledamot, och dessutom hög idrottsledare med examen år 1865 vid Gymnastiska Centralinstitutet, GCI, dagens GIH. Han var vidare en av instiftarna till Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande 1897 – som bl.a. kom att ha en framträdande roll inför OS i Stockholm 1912. Bertil Uggla var ett av 11 barn i familjen, fem av de sex sönerna blev officerare och flera av Bertils bröder blev under ungdomsåren liksom han själv framgångsrika idrottsutövare. Systrarna gifte sig och blev familjemödrar inom adeln, en syster utbildade sig till lärarinna. Bertil Uggla hade således rätt breda och tydligt upptrampade fotspår att vandra i efter sin far när det gällde yrkesval och fritidsintressen.

Bertil Uggla tog officersexamen 1910 och blev löjtnant vid Svea Livgarde, gick på GCI med gymnastiklärarexamen 1915 och kombinerade därefter dessa kompetenser och arbetade som biträdande lärare på Krigsskolan Karlberg i ämnena gymnastik, idrott och vapenföring. Hans far Gustaf måste varit mycket nöjd. Bertil förkovrade sig därefter med utbildning vid den militära fäktskolan i Joinville i Frankrike, och utvecklade därmed sina färdigheter i idrottsgrenen militär femkamp som han senare hade framgångar i. Den militära karriären fortsatte spikrakt, först kapten och sedan major vid Norrbottens regemente i Boden år 1934 och därefter vid Generalstaben. Han blev överste vid Göta Livgarde och år 1940 blev han liksom tidigare fadern, chef för Krigsskolan på Karlbergs slott. Cirkeln var sluten.

Parallellt med den militära yrkeskarriären var det idrotten och gymnastiken som stod i centrum i Bertil Ugglas liv. Hans far var som sagt högt uppsatt ledare inom den tidiga svenska idrottsrörelsen, nära vän med idrottsrörelsens frontfigur Viktor Balck. När Balck fyllde 50 år var det general Gustaf Uggla som höll hyllnings- och högtidstalet på Skansen inför 1200 festdeltagare. Under de tidiga uppväxtåren på Karlberg fanns idrott och idrottsträning runt omkring den unge Bertil hela tiden. Hans äldre bröder idrottade flitigt och Bertil lärde sig många olika sporter i unga år, bl.a. spelade han fotboll närmast dagligen och blev senare i tonåren lagkapten för ett fotbollslag. På vintern var det bandymatcher som gällde. Det flitiga sportandet gällde även friidrott och under läroverkstiden tävlade han i tiokamp. Parallellt fanns gymnastiken med och vid 20-årsåldern ingick han i KFUM:s elitavdelning och under åren före första världskriget i början av 1910-talet var han med på flera utländska turnéer till Danmark, Tyskland och Belgien med uppvisningsgymnastik i trupp.

När han efter examen började sin militära tjänstgöring specialiserade han sig en period på stavhopp, en gren där det behövdes både snabbhet, styrka och smidighet – vilket passade allroundidrottaren Bertil Uggla perfekt. Han vann också Svenska mästerskapen flera år i rad 1909-12 och satte nya svenska rekord, som högst 3.82 meter. Vid OS i Stockholm 1912 var han bland de allra främsta, kom på delad tredjeplats, bronsmedalj, tillsammans med en kanadensare och en amerikan på höjden 3.80. Segraren hoppade 3.95. Vid Stockholmsspelen introducerades en ny gren, modern femkamp, även kallad militär femkamp. Det var en gren som låg den svenska idrottsledningen med Viktor Balck i spetsen varmt om hjärtat och svenskarna var pådrivande när det gällde att få med grenen på OS-programmet i Stockholm. Modern femkamp hade starka rötter i militär träning med grenarna ridning, fäktning, pistolskytte, simning och terränglöpning, och Bertil Uggla var förespråkare för denna integration mellan det militära fysiska tränandet och idrottsrörelsen. Uggla blev senare också svensk mästare i grenen. Vid OS 1912 när modern femkamp ingick i OS-programmet första gången blev det en helsvensk historia i resultatlistorna. På de fyra första platserna återfanns idel svenskar samt även på plats sex och sju. En intressant detalj är att på femte plats kom kavallerilöjtnanten George S. Patton från USA, senare världskänd pansargeneral under andra världskriget.

Bertil Uggla var under 1920-talet en ledande person i Sverige även inom gymnastikförbundet med dess nya tänkande att nå ut med hälsobringande gymnastik till den breda allmänheten. Det här var en period då det steg för steg byggdes en bro mellan den strikta uppvisningsgymnastiken i trupp, med rötter från Ling, och mer fria rörelser för otränade människor i folkhälsosyfte. Gymnastiken började skifta karaktär, de stela fasta väl intränade kroppsrörelserna började alltmer ersättas av mjukare, friare rörelser, och kroppskulturen förändrades. Detta blev än mer tydligt under andra världskrigets år på 1940-talet. I beredskapssyfte igångsattes ett antal olika kristidskampanjer också på folkhälsoområdet, där det handlade om att få den svenska befolkningen i mer dugligt fysiskt skick. Bland annat de välkända Riksmarscherna, Riksorienteringen, Folkspänsten i gymnastik, Riksskidan och Rikscyklingen innebar att miljoner svenskar gav sig ut och motionerade och tränade fysiskt. Nu var det alltså inte bara tränade idrottsmän som utförde olika övningar och idrotter, utan budskapet var att även de helt otränade skulle sätta igång utifrån egen förmåga och rörelsemönster. Undertecknad har för övrigt i detalj kartlagt och beskrivit dessa kampanjer under andra världskrigets år i boken Idrott, krig och nationell gemenskap.

Den allra första fysiska beredskapskampanjen var en nyskapelse som benämndes som ”Fältsport”. Den igångsattes vintern 1939-40 då Finlands öde i kriget mot ryssarna var ett vardagligt samtalsämne i Sverige. Med hänvisning till den finska befolkningens vedermödor uppmanades den svenska civilbefolkningen att börja träna kondition och fysik för att bättre kunna klara en eventuell krigssituation även i Sverige. Fältsporten handlade om att åka skidor runt en snitslad bana och utföra vissa övningar av karaktären militär civilberedskap, men övningarna arrangerades i främsta hand av idrottsklubbar och Skidfrämjandet. Fältsporten blev snabbt en succé och för varje helg anslöt sig alltfler städer runt landet. Snart fanns fältsportbanor över hela landet där den svenska befolkningen kunde åka skidor och träna tillsammans. När fältsporten väl var etablerad anordnades särskilda kurser för att utbilda fältsportledare som kunde ta hand om alla nya svenska motionärer som ville träna i terrängen. Och vem var särskilt skickad att leda en utbildning där idrott och militära principer kombinerades? Under krigsåren anordnades ett 25-tal tredagarskurser för fältsportledare, på vintern i Rämshyttan i Dalarna och på somrarna vid Weda i Roslagen, och vid samtliga dessa kurser var Bertil Uggla överledare.

Bertil Uggla var en synnerligen aktiv man. Förutom de konkreta ledarinsatserna och direktsänd radiogymnastiserande år ut och år in i över 15 år, från 1929 fram till sin död 1945, engagerade han sig ideologiskt i idrottens utveckling. Han skrev mängder av debattartiklar och också några böcker som kretsade kring hans favoritområden idrott, fysisk träning, militärt tänkande, lojalitet med fosterlandet och kristen etik. Ett av hans centrala teman var att försöka medla i konflikten mellan den äldre tävlingsfientliga Linggymnastiken och den mer moderna tävlingsidrotten, däribland individuell gymnastik. Hans engagemang inom idrotten ledde till att han på sensommaren 1945 utnämndes till chef för Gymnastiska Centralinstitutet, GCI, en tjänst han aldrig hann tillträda då han plötsligt avled under en löprunda i september samma år av en hjärtinfarkt, 55 år gammal.

Bertil Uggla har otvetydigt gjort stort avtryck i både den svenska radiohistorien och den svenska idrottsrörelsens historia och utveckling. Peter Dahlén för fram att Uggla under flera årtionden ständigt var aktivt drivande i idrottsideologiska frågor och var med och påverkade idrottens utveckling på flera plan. Han omfamnade också utvecklingen av den moderna tävlingsidrotten, även inom gymnastiken till Lingfalangens förskräckelse. Uggla var en flitig debattör och skribent och Dahlén menar att Bertil Uggla kan betraktas som en av de främsta idrottsideologerna under första halvan av 1900-talet och i vissa avseenden något av Victor Balcks arvtagare. Dahlén påpekar vidare att Uggla var populär i så gott som samtliga idrottsläger och i 1930-40-talets brytningstid för idrottsrörelsen, med flera konkurrerande falanger, lyckades han vara en länk mellan lägren och en enande kraft för en samlad idrottsrörelse – vilket sannolikt också var en delförklaring till att han nominerades till chef för GCI.

Peter Dahléns biografi om Bertil Uggla är som tidigare påpekats en mycket ambitiös, noggrann och innehållsrik framställning – det är sannolikt inte mycket av Ugglas liv och arbete som lämnats utanför. Det är tillfredsställande att Bertil Ugglas insatser för idrotten på detta sätt nu fått en utförlig presentation och genomgång. Ugglas betydelse för idrottens växande samhällsfunktion i det tidiga 1900-talet var uppenbart så mycket mer än den välkända bilden av en man som med säregen röst och i kommenderande ton varje morgon under flera årtionden uppmanande den svenska befolkningen: Armar uppåt sträck!

Copyright © Johnny Wijk 2016