Idrottsfeministisk klassiker som tiden sprungit förbi

Christian Widholm
Södertörns högskola


Jennifer Hargreaves
Sporting Females: Critical issues in the history and sociology of women’s sports
331 pages, paperback.
Abingdon, Oxon: Routledge 2018 (1994)
ISBN 978-0-415-07028-7

Jennifer Hargreaves bok Sporting females är ett ambitiöst verk som publicerades första gången 1994. Om jag förstått saken rätt är upplagan jag läst innevarande år (2019) ett resultat av ett 25-årsjubileum av första publicering initierat av förlaget Routledge. Vi har emellertid inte att göra med en uppdaterad utgåva. Således förefaller texten vara identisk med hur den såg ut 1994 (jag har dock inte genomfört en noggrann jämförelse). Mer om detta nedan.

I kapitel ett argumenterar Hargreaves för varför sociologiska analyser av sport behöver inkludera genusperspektiv, och särskilt efterlyses analyser av den manliga hegemonins logik.

Kapitel två belyser hur vi kan förstå idrottsfeminism, eller sports feminism som det heter på engelska, det vill säga idéer och praktiker som motarbetar manliga privilegier inom sporten. Här lyfter Hargreaves fram att det finns – vilket ju även är fallet med feminism generellt – olika slags idrottsfeminismer. T.ex. en liberal variant som strävar efter kvinnlig representation på manliga fält; en radikal separatistisk och en som inkluderar män i arbetet med att skapa kvalitativt nya förhållningssätt där genus inte spelar roll. Hargreaves anser att alla tre har sina förtjänster.

I kapitel tre och fyra börjar den historiska analysen av konstellationen kvinnor och idrott. Den tar sin utgångspunkt i det sena 1800-talets viktorianska samhälle, i Storbritannien. Huruvida analysen i dessa kapitel handlar om idrott eller ej kan diskuteras, men i varje fall handlar det om kvinnlig fysisk exercis. Under den viktorianska epoken var nämligen den svenska Linggymnastiken, under ledningen av Martina Bergman Österberg, normen när den gäller kvinnornas fysiska träning. Den fysiska aktiviteten var mättad med socialdarwinistisk ideologi och vände sig främst till medelklassens kvinnor i Storbritannien. Inte för att för att Victor Balck nämns i boken (översten som importerade den moderna idrotten till Sverige), men i avsnittet om Bergman Österman börjar i varje fall jag tänka på Balck som ett intressant jämförelseobjekt: Båda var i Storbritannien ungefär samtidigt. En stannade och lanserade så kallad svensk gymnastik och den andre reste hem och lanserade den engelska och moderna sporten i Sverige.

Kapitel fem och sex handlar om den kvinnliga idrottens (t.ex. tennis, golf och simning) expansion och utmaningarna med den bristande acceptansen för kvinnornas utövande av idrott. I kapitel sju görs förvisso historiska tillbakablickar men främst handlar denna del om hur senare tiders dominerande föreställningar om killar och tjejer tenderar att gynna killarnas sportande medan tjejerna håller sig undan för att upprätthålla sin femininitet. Här levererar dock Hargreaves ett antal optimistiska brasklappar och från och med 1980-talet verkar det som dessa föreställningar delvis tappat greppet om våra medvetanden, antyder Hargreaves.

Men det må ha varit banbrytande då. Nu ter det sig dock lite obsolet

Kapitel åtta och nio handlar båda om kvinnliga rättigheter och representation inom idrottsvärlden. I det förstnämnda kapitlet på en mer generell och samhällelig nivå och i det andra med fokus på de olympiska spelen. Här ventileras en viss optimism, visst är andelen kvinnliga idrottare vid OS fler idag jämfört med förr, men också pessimism, IOK, menar Hargreaves, är fortfarande en (konservativ?) herrklubb.

De två sista kapitlen belyser hur medveten och omedveten diskriminering inom idrottsvärlden resulterat i utestängning av vissa etniciteter (ickevita), sexuella minoriteter samt arbetarklasskvinnor och hur man genom hårt arbete inom dessa grupper delvis kommit till rätta med gårdagens orättvisor.

Denna bok är nog främst att betrakta som en idrottssociologisk – och delvis idrottshistorisk – klassiker. Men jag är inte så säker på att den generellt fungerar som kunskapskälla för forskare, studenter och en vetgirig allmänhet idag. Den är nämligen aningen inaktuell. Särskilt gäller detta bokens inledande två kapitel om tidigare forskning och teori. Här finns inga referenser som är nyare än tidigt 1990-tal. Om boken inletts med ett generöst förord som kommenterade detta och kompletterade glappet mellan forskningsfronten i början av 1990-talet och idag hade fler haft användning för den, men i nuvarande form verkar den främst lämpa sig för en historiografisk analys. För en dylik analys skulle den vara förträfflig eftersom forskningsläget som redovisas är ambitiöst. Dessutom får läsaren ta del av ett så kallat paradigmskifte som innebar att den sociologiska och historiska idrottsforskningen till klasskategorin adderade genuskategorin. I Hargreaves inledande argumentation för genusperspektivets förtjänster finns också banbrytande resonemang om att forskningen borde ta sig an män och maskulinitet för att bättre förstå idrottsvärldens genuslogik. Men det må ha varit banbrytande då. Nu ter det sig dock lite obsolet. Emellertid står sig den historiska empirin väl, liksom författarens analyser, om man nu har överseende med att nutiden i boken – där man hamnar mot slutet – är tidigt 1990-tal eller rent av sent 1980-tal. Att empirin har en rejält brittisk slagsida kan jag ta. Den anglosaxiska hegemonin inom akademin i stort är ju ingen nyhet vid det här laget och dessutom är ju trots allt England, eller ska vi säga det brittiska imperiet, den så kallade vaggan för den moderna idrotten.

Copyright @ Christian Widholm 2019

Print Friendly, PDF & Email

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.