Inte så kritisk, och inget paradigmskifte

Christian Widholm
Södertörns högskola

Vad betyder ”critical essays in sport management”? Jag fastnar vid innebörden i ordet ”critical”. Ordet kan konnotera någon typ av revision eller måhända en traditionell kritisk granskning. För min del ger ordet i någon mening löfte om ny, till och med alternativ, kunskap. I så måtto lever antologin Critical Essays in Sport Management tyvärr inte upp till mina förväntningar. Det betyder emellertid inte att boken saknar kvaliteter.

Boken innehåller två introduktionskapitel samt femton artiklar som ur olika perspektiv diskuterar ämnet sport managements tillstånd (forskningen, undervisningen samt relationen till idrottsindustrin) inom den nordamerikanska akademin. Här följer ett axplock av vad antologin erbjuder när det gäller tillståndet inom forskning och undervisning.

I det första förordet föreslår Packianathan Chelladurai att forskningen inom sport management skulle gagnas av en ny slags kategorisering av idrottsvärlden. Hans förslag är att vi ska se på idrottssektorn som bestående av tre segment: elitsport, underhållningssport, samt ”egalitarian sport”. Andra och tredje termen kan översättas med sport som konsumeras genom massmedier respektive motionssport. Kategoriseringen ter sig användbar, men att jämföra den, som Chelladurai gör, med ett paradigmskifte är enligt min mening att ta i. I den sjunde artikeln diskuterar John J. Miller ämnet i förhållande till den publiceringshets som råder bland amerikanska forskare. Miller sällar sig till raden av kritiker som, enligt min mening med all rätt, ifrågasätter det elitistiska och kunskapshämmande publiceringssystem som alltmera tycks vinna mark bland akademikerna. Vidare diskuterar Miller frågan om vilka forskningsfält som passar bäst för forskare inom sport management. Med andra ord, i vilka tidskrifter ska man publicera sig? Med nuvarande publiceringssystem känner sig sport management-forskare tvingade att publicera sig i businesstidskrifter med högst status. Men gagnar det verkligen ”vårt” forskningsfält, frågar sig Miller. I antologins andra artikel diskuterar Janet S. Fink och Carol Barr liknande spörsmål: Var hör ämnet sport management hemma? På businessinstitutionerna eller på de idrottsvetenskapliga institutionerna? Sport management, menar Fink och Barr, handlar inte om ordinär business, samtidigt handlar ämnet inte om hur man på bästa sätt coachar idrottare.

I antologins första artikel fokuseras undervisningen inom sport management. Här diskuterar Andy Gillentine frågan om en professionalisering av sport management-yrket. Trots att det första akademiska sport management-programmet startade vid Ohio University redan 1966 är amerikanska sport managers ännu idag tydligen anstrukna av, vad Gillentine kallar ”the cigarr box mentality”, vilket ungefär betyder att bokföringens originalhandlingar fortfarande samlas släpphänt i cigarrlådor. I den tredje artikeln propagerar Jay Gadden och Jo Williams för att fler akademiska utbildningar inom sport management ska ansluta sig till COSMA (Commission on Sport Management Accreditation). Organisation syftar till att kvalitetssäkra standarden på akademiska program inom sport management. I artikeln därefter diskuterar Daniel F. Mahony och Anita M. Moorman vilka för- och nackdelarna är med ett rankingsystem för sport management-utbildningar. I femte artikeln resonerar Dianna P. Gray och Linda A. Sharp blanda annat kring vad som utmärker undervisningen inom sport management. Författarna menar att studenten givetvis behöver lära sig grunderna inom management, men också att de bör kunna tillgodogöra sig kunskap om sportens ”väsen”. Det innebär studier om idrottssektorn med perspektiv från ämnen som historia, sociologi, statsvetenskap och filosofi.

I sjätte artikeln återkommer frågan om professionalisering. Enligt David K. Stotlar och Lori L. Braa behövs en professionalisering, men, menar Stotlar och Braa, denna strävan får inte inverka negativt på utbildningarnas akademiska inslag. Utbildningarnas huvudsyfte kanske inte kan vara att producera klassikt bildade studenter, men syftet kan heller inte vara att endast tillhandahålla ateoretisk yrkeskunskap. Stotlar och Braa tar inte tydlig ställning i denna fråga, men det gör däremot Joy T. DeSensi i antologins tionde artikel. Hon framhåller att sport management-studenten behöver studera historia, culture studies, sociologi, psykologi, statsvetenskap och företagsekonomi för att förstå idrotten och för att bli en bra sport manager. Jag håller med. Om universiteten överhuvudtaget ska erbjuda kurser och program inom sport management bör väl de akademiska inslagen vara framträdande. I annat fall är det rimligare att utbildningarna görs om till renodlade yrkesutbildningar.

På det hela taget ter sig antologin Critical Essays in Sport Management (tyvärr) oerhört amerikansk. Emellertid finns det delar i boken som i idrottsliga och akademiska avseenden är giltiga även utanför Nordamerika. Ett exempel på detta är diskussionen kring utbildningarnas akademiska kvaliteter och frågan om vad det akademiska består i. Ett annat exempel är professionaliseringsfrågan. Jag har själv hört flera ledande personer inom idrottssektorn som antyder att amatörism och cigarrlådementalitet (dock har personerna inte använt den genusladdade amerikanska metaforen) utmärker svenska idrottsföretag och organisationer. Tydligen är det något som händer med styrelsemedlemmen – till vardags kan samma person ha en hög administrativ befattning i ett stort företag utanför idrottssektorn – när denne träder in i idrottsklubbens möteslokaler. Klubbhjärtat börjar bulta, cigarrlådan plockas fram och bortblåst är kompetensen som präglar arbetet på det “vanliga” företaget.

Den oprofessionella attityden är sannolikt ett resultat av en lagidrottens långvariga fostran i emotionellt laddad lojalitet med en idrottsorganisation, lag eller klubb säger man väl till vardags. Jag har hört sport management-studenter säga att de aldrig skulle kunna arbeta för en antagonist till det egna favoritlaget. Den emotionellt laddade lojaliteten kan förvisso i vissa hänseenden betraktas som idrottssektorns välsignelse, men i förhållande till professionaliseringen av sektorns administrativa ledarskap ter den sig som en förbannelse. Detta förhållande är talande exempel på idrottssektorns unicitet. Eller är det så att Saabs entledigade ingenjörer tackar nej till tjänster på Volvo som ett resultat av den förmenta antagonismen mellan bilmärkena?

Copyright © Christian Widholm 2012.

Läs mer på idrottsforum.org om

• sport management

Köp Critical Essays in Sport Management från Adlibris.se
Kjøp Critical Essays in Sport Management fra Adlibris.no
Køb Critical Essays in Sport Management fra Adlibris.dk
Buy Critical Essays in Sport Management from Amazon.co.uk
Buy Critical Essays in Sport Management from Amazon.com