Amerikansk statsvetarprofessor dömer ut OS som kalaskapitalistiskt rikemansspektakel finansierat av skattebetalarna

Christian Widholm
Södertörns högskola

Jag vet inte om jag någonsin har blivit så engagerad av en bok som av Celebration Capitalism and the Olympic Games av statsvetaren Jules Boykoff. Delvis beror detta på att jag en bit in i boken började parallelläsa den med Jöran Hägglunds utredning av ett eventuellt vinter-OS i Stockholm 2022. Jag återkommer till Hägglunds utredning nedan.

Att Boykoff intar ett kritiskt perspektiv gentemot Olympiska spelen framgår sannolikt av titeln. Men vad menas med Celebration Capitalism? Termen – kalaskapitalism tycker jag är en passande översättning – refererar till en teori som Boykoff lanserar i verket. Så här beskrivs teorins nyckeldimensioner (presenteras koncist på s. 6 och 100f.).

1. Denna typ av kapitalism framkallar och äger rum i ett slags undantagstillstånd där normala politiska regler är satta ur spel.
2. Kalaskapitalismen installerar ett ojämlikt partnerskap mellan det privata och det offentliga.
3. Den tredje grundsatsen innefattar en festlig kommersialism som leder till allmänhetens gillande.
4. Kalaskapitalismen får säkerhetsbranschen (polis, militär och privata säkerhetsföretag) att blomstra vilket leder till en repressiv offentlighet.
5. Kalaskapitalismen skapar en feel-good-stämning genom återkommande försäkringar att den leder till ekologisk hållbarhet.
6. Den sista grundsatsen säger att medierna i regel köper kalaskapitalismen och sprider den för allt vad tyglarna håller.

Boykoff ägnar första kapitlet åt att diskutera sin teori i relation till relevant litteratur. Exempelvis menar han att man kan förstå teorin i ljuset av Naomi Kleins term Disaster Capitalism (som uppträder där katastrofer inträffat). De två typerna förefaller nära besläktade, men, skriver Boykoff, den huvudsakliga skillnaden dem emellan är att kalaskapitalismen är den älskvärda kusinen som alla gillar. I kapitel två tecknar Boykoff en historisk tillbakablick som bildar bakgrund till bokens två huvudkapitel vars analyser grundar sig på empiri från OS i Aten (2004), Peking (2008), Vancouver (2010) och London (2012). Kapitel fem innehåller en sammanfattande diskussion samt förslag på vad vanliga medborgare kan göra för att hejda, eller åtminstone se igenom, kalaskapitalismen. Jag uppfattar Boykoffs teori som mycket användbar och det empiriska stoffet är generöst och minst sagt intressant. Eventuellt kunde man kanske önskat sig att tabeller och diagram använts för att göra all intressant statistik mer åskådlig. Vidare saknar jag i viss utsträckning en diskussion kring alternativa drivkrafter, vid sidan av de krasst ekonomiska, som kan göra att ett OS-projekt får luft under vingarna. Att väva in OS-ivrarnas nationalistiska känsloregister i teorin hade sannolikt fungerat.

Hur var det då med Jöran Hägglunds OS-utredning som publicerades 30 september? När man läser den tillsammans med Boykoffs bok förefaller det otänkbart att ens någon skulle uppfatta utredningen som trovärdig. Emellertid har det visat sig att somliga politiker i Stockholm, hur osannolikt det än kan verka, redan på detta stadium sluter upp bakom SOK, RF och Sveriges paralympiska kommitté som beställt utredningen. Jag anser att detta är alarmerande och hoppas att politikerna i Stockholms län gör en grundlig omläsning av Hägglunds OS-utredning. Därefter bör politikerna, hemmahörandes i kommunerna som figurerar i utredningen (Botkyrka, Huddinge, Nacka, Solna och Stockholms stad) producera en oberoende utredning, värd namnet, kring ett eventuellt OS i Stockholm. Tyvärr brinner det dock i knutarna om hänsyn ska tas till IOK:s agenda som förvisso aldrig verkar har varit synkat med tidskrävande demokratiska processer, vilket Boykoff visar (se till exempel s. 31). 14 mars 2014 ska en formell ansökan vara inlämnad till IOK och då vill givetvis SOK med flera att politikerna i berörda kommuner är med på tåget.

Politikerna som redan är med på tåget, till exempel styrande socialdemokrater i Botkyrka, ska ha klart för sig att Hägglund är en förespråkare för vinter-OS i Stockholm – anlitad av SOK m.fl. – som knappast producerat en oberoende utredning av eventets konsekvenser. Utredningen är visserligen öppen med att IOK kräver statliga förlustgarantier för att Stockholm ska accepteras som värd för spelen. Det betyder i klartext att skattebetalarna måste täcka upp för merkostnader som, enligt Boykoff, uppstått efter alla OS sedan 1984. Trots att Hägglund är öppen med IOK:s regler för förlustgarantier är hans utredning emellertid i allt väsentligt en glädjekalkyl.

De kostnader som tas upp i utredningen borde åtminstone multipliceras med tre. Ty ekonomiskt önsketänkande är ett återkommande element i tidigare OS-utredningar runtom i världen: den första kalkylen ter sig därför alltid naiv när bokslutet presenteras efter spelen. Det är bara att blicka tillbaka i tiden mot tidigare spel för att se vad som med allra största sannolikhet skulle ske även i Stockholm. London (där betalades till exempel OS-byn med skattemedel när den egentligen skulle finansieras privat), Vancouver (där höjdes till exempel skatten vid köp och försäljning av fastigheter 7% efter spelen) och Aten (i ansökningshandlingarna sa man knappast att spelens prislapp på 90 miljarder till 90% skulle betalas med skattemedel) är bara tre av flera städer som efter spelen tvingat sina invånare att täcka upp för de hiskliga förluster som evenemangen inneburit (Boykoff s. 84, 46, 72).

Att spelen skulle gynna arbetsmarknaden och den lokala ekonomin i stort är också en traderad önskedröm som vi redan har börjat höra i samband med diskussionen om OS i Stockholm (se Håkan Bångs krönika på Idrottensaffärer.se från 16 september samt s. 40-48 i Hägglunds utredning). Hägglund använder en försåtlig försiktighet i OS-utredningen när han skriver att dylika ”dynamiska effekter” inte tas med i beräkningen – det vill säga, Hägglund vill framstå som en sansad ekonom. Emellertid har effekterna, historiskt sett, inte varit ”dynamiska”. Megaevenemang kan i bästa fall betraktas som oerhört kostsamma varumärkesbyggen, inget annat. Att det direkt skulle gynna den lokala ekonomin är knappast någon forskare som vågar påstå (Boykoff s. 15).

Och särskilt bör småföretagarna ha klart för sig att ett OS skulle innebära ett ekonomiskt undantagstillstånd som orkestreras för att skydda IOK:s huvudsponsorer. Spelens behov av gratis arbetskraft – 25 000 volontärer som utredningen kalkylerar med – ter sig i sammanhanget motbjudande. Huvudsponsorerna kommer garanterat att gå med rejäl vinst eftersom de inte kan utsättas för regelrätt konkurrens under spelen (Boykoff s. 33f.). Att dessa sponsorer ska bidra med drygt 1,5 miljarder kronor till spelen i Stockholm, som Hägglund påstår, är en villfarelse. IOK:s toppsponsorer ger hellre bort varor och tjänster, inte reda pengar (Boykoff s. 46, 70). Hägglund och politiker som hoppat på OS-tåget borde åka på studieresa till London och Vancouver för att där tala med de småföretagare som vara nära att gå i konkurs på grund av OS i respektive stad (Boykoff s. 87, 97). Ett möte med politiker och turistorganisationer som ångrade att de sa ja till OS-ansökan när det begav sig i dessa städer borde också vara en obligatorisk hållpunkt. Väl hemma igen skulle studieresan avslutas med en obligatorisk redovisning inför stockholmarna.

Apropå undantagstillstånd. Som Tullingebo, Tullinge ligger ett par mil söder om Stockholm, bävar jag också för den militarisering av det offentliga rummet som sannolikt skulle medfölja OS-maskinens ankomst till våra trakter. Efter sommar-OS 1972 (terrorattentatet mot israeliska idrottare) har alla OS medfört att polis och militär fått ökade befogenheter för att skydda spelen. Efter World Trade Center-katastrofen 2001 i New York har dessa befogenheter närmast blivit obegränsade (Boykoff s.47f., 72f., 88f.). I Hägglunds utredning föreslås det att skidskyttet kan arrangeras i skogarna utanför Tullinge och att samhällets pendeltågsstation kunde användas som transitplats för de som ska ut till tävlingsplatsen. Jag hoppas att ni politiker som vill ha spelen till Stockholm 2022 är medvetna om att Tullingebor och andra stockholmare kommer att tvingas leva i ett militärt undantagstillstånd i minst fyra veckor 2022, vilket bara är tävlingsperioden för de ”ordinära” spelen samt Paralymics. Efter denna prövning kommer skatterna med allra största sannolikhet att skjuta i höjden samtidigt som offentlig verksamhet skärs ner, eller säljs ut, för att betala för förlusterna som OS-kalaset medförde.

Åter till Boykoffs bok. Som jag ovan påpekade anser jag att kalaskapitalism-teorin är ett användbart analysverktyg. Jag antar att min läsning av Hägglunds och SOK:s OS-utredning är ett konkret exempel på det. Analysen av utredningen kan givetvis göras mer djuplodande och akademisk, jag hoppas att någon tar sig an en dylik uppgift. Boykoffs Celebration Capitalism borde då vara en given utgångspunkt.[1] Givetvis skulle analysen behöva ytterligare referenser, men jag är övertygad om att man kommer långt med Boykoffs bok – längre än vad jag har kunnat illustrera här.