Promenadkultur

Fotgängare är ett märkligt ord, det har jag alltid tyckt. Ändå säger ordet något om vad som sker när man går, man gängar en fot efter den andra och bildar på så sätt en sammanhängande rörelse.

För Geoff Nicholson är det just det som utmärker promenaden. Man sätter en fot efter den andra och fortsätter så, så länge man önskar. Nicholson har samlat sina tankar om gång i The Lost Art of Walking. Boken har underrubriken The History, Science, Literature, Theory and Practice of Pederstrianism. Vad kul tänker jag – promenadens kulturhistoria! Naturligtvis måste det skrivas en sådan! Nu visar det sig snabbt att Nicholson inte är den förste som tänkt den tanken. Han bifogar själv en omfattande bibliografi på temat och efter några sökningar upptäcker jag ytterligare verk. Nicholson själv menar naturligtvis att han har något att tillföra den redan omfattande dokumentationen. Jag måste erkänna att jag vet för lite för att säga emot honom.

Det är svårt att föreställa sig en aktivitet som är så allmängiltig som att gå, vandra, promenera, spatsera, flanera eller vad vi än väljer att kalla det. Nicholson låter aktiviteten vara utgångspunkten för några essäer fyllda av hans medvetandeström. Aforismer, citat och populärkulturella referenser blandas med personliga minnen. Allt är trevligt och mycket underhållande. Vi får lära oss om de konkurrerande förklaringarna till bidepalismen (att homo sapiens stödjer på två ben). De mest hållbara tycks hänga samman med att händerna behövs till annat. Det hjälper att stå på två ben om man vill få något gjort.

Promenadens betydelse för sången och musiken klargörs också, från medeltidens franska riddardiktare som gick sig ut en morgon, till Lambeth Walk och Run-DMCs och Aerosmiths Walk This Way. Nicholson noterar att artistens kön får en avgörande betydelse för tolkningen av det pedestrianistiska temat. När Patsy Cline utger sig för att vara en kvinna på jakt efter kärlek vid mörka gathörn i Walking After Midnight hamnar vi i en annan kontext än när manliga sångare tar en nattlig promenad med samma sång. Lee Hazelwoods These Boots Are Made For Walkingkan i Nancy Sinatras version uppfattas som ett uttryck för empowerment. När Hazelwood själv framträder med sången blir den istället, med Nicholsons ord ”a particularly nasty piece of vindictive masculine domination”.

Nicholson tog sina första promenader i en förort till Sheffield, men den bakgrunden hastas snabbt förbi. Idag försjunker han hellre i minnen av spatserturer på Oxford Street eller på Manhattan. Vi får dock en liten insyn i Nicholsons barndoms somrar i Blackpool. Hans mamma undrar vad poängen med sommarvistet där egentligen är. Allt man kan göra är att gå fram och tillbaka utanför nöjesetablissemangen. Ändå återvänder familjen dit sommar efter sommar.

Nicholsons bok är en välskriven fröjd att läsa, men ändå märkligt tom på något sätt. Mellan raderna finns ett allvar och åtskilliga maktaspekter som författaren aldrig fördjupar eller utreder närmre. Det vimlar av detaljer och iakttagelser, men ingenting utreds på djupet. Boken är som en dvd-box med alla avsnitt av På spåret. Allting är kul, vitsigt och finurligt, men man missar inget avgörande när man sätter den ena foten framför den andra och går ut i köket och sätter på kaffe.

© Lotta Wendel 2012.