Svensk ishockey under 40 år

Josef Fahlén disputerade  21 april 2006 på en doktorsavhandling med titeln ”Structures beyond the frameworks of the rink. On organization in Swedish Ice Hockey (Pedagogiska institutionen, Umeå universitet). Avhandling består av fyra separata arbeten och en s k kappa.

Avhandlingen har som huvudsyfte att analysera en sportorganisation i dess helhet för att därmed bättre förstå hur den gestaltar sig och vilka former den tar sig. Han har valt ishockey som exempel. Av författaren uttrycks syftet på följande sätt: ”The overall objective is to investigate how, why and with what consequences Swedish ice hockey has changed”.

I den inledande rapporten ges en bakgrund till svensk ishockey och hur den utvecklats i samklang med den svenska idrottsorganisationen. Perioden spänner över amatörishockey under 1960-talet fram till den professionella idrotten av idag. Fahléns analyser tar sin utgångspunkt i den institutionella teorin som tillämpas särskilt i tolkningsarbetet av insamlat material. I den första rapporten utgörs data av officiella årsböcker och andra årsrapporter avseende bl a organisatoriska parametrar. Fahlén finner, inte förvånande, att den strukturella förändringen från amatörishockey till professionell ishockey har tydliga relationer till externa händelser i och utom landet och att denna tranformation självfallet också fått betydande effekter på klubbarnas verksamheter och ledning. Det kanske mest intressanta i genomgången av 40-årsperioden är möjligheterna att nyttja tämligen etablerade begrepp och teoriunderlag för att bättre förstå förändringen.

I den andra studien närmar sig Fahlén den konkreta verkligheten såsom den uttrycks av klubbarnas ledare samt av såväl officiella som inofficiella dokument. Intresset knyts främst till likheter och skillnader mellan klubbarna i termer av tre nyckelbegrepp som Fahlén genomgående använder, nämligen specialisering, standardisering och centralisering. Man kan enkelt uttrycka resultaten i termer av stora likheter mellan dem även om det finns skillnader.

I behandlingen av de resultat som kommer fram i den andra artikeln ägnar Fahlén uppmärksamhet åt de tolkningar han gör liksom åt datas representativitet. Det är en intressant diskussion men svårfångad. Fahléns och mina tidigare erfarenheter skiljer sig åt men kanske inte på det sättet att jag ifrågasätter den tolkning som Fahlén gör. Det är snarare anpassning till en tänkt vetenskaplig diskussion som möjligen gör att vi kanske lägger tonvikten på olika saker för att övertyga läsaren om han eller hon har förstått rätt eller inte, eller kanske snarare på den indirekta utsagan att alla tolkningar kan vara korrekta. Just detta är ett intressant vetenskapligt problem att uppmärksamma både i forskarutbildning och i vårt sätt att se på forskningen.

Två av elitklubbarna analyseras vidare i den tredje artikeln. Baserat på klubbarnas placeringar på en sammanvägd axel avseende specialisering, standardisering och centralisering väljer Fahlén ut två klubbar som skiljer sig åt i dessa avseenden. I ljuset av detta analyserar Fahlén upplevda konsekvenser. Han finner, i princip, att verksamheterna i båda klubbarna visar ett fördrag för en hög nivå i alla tre avseenden (trots att de faktiskt är olika i flera av dem). Måhända, menar Fahlén finns andra faktorer, ej berörda i avhandlingen, som skulle kunna kasta ljus över likheterna i uppfattningar trots olikheter i strukturer.

I den fjärde och avslutande studien prövar Fahlén uppfattningar inom ramen för positionen inom en klubb. En huvudfråga blir om det kan vara så att uppfattningarna varierar som en följd av att man har olika positioner och därmed mandat,. Med avseende på dimensionen specialisering finns inga större skillnader mellan olika klubbmedverkande, måhända att personer i en mellanställning anser att fler personer behövs just på deras uppgifter. Annars är uppfattningen ofta att man vill precisera och begränsa sina uppgifter, dvs att specialisera arbetet i högre grad än för närvarande. Beträffande standardisering finns intressanta utsagor om behovet av utbildning som inte av alla anses viktiga för verksamheten, i vilken sportkunskapen anses mer central.

De största skillnaderna mellan personalens uppfattning finner man med avseende på centralisering där personer högre upp i nivåerna gärna vill fatta beslut som berör personer lägre ned i organisationen, inklusive frivilliga ledare.

Fahlén har redovisat en intressant beskrivning av svensk ishockey under 40 år och från amatörism till professionalism.  Idag kan man skönja en högre grad av specialisering i beslutsfattandet än tidigare och mönstret från internationella organisationer känns igen. Beskrivningen har skett med utgångspunkt i den institutionella teorin och med betoning av begreppen specialisering, standardisering och centralisering.

Det är en intressant uppgift som Fahlén gett sig i kast med och som han hanterar med stor kompetens och ödmjukhet. Uppgiften är kvalitativ i den meningen att Fahlén fokuserar på skriftliga formella och informella utsagor och på intervjuer. Det är naturligtvis helt rimligt men leder också till flera frågor hämtade från min hemvist i det kvantitativa förfaringssättet. Jag ska här illustrera detta med ett exempel.

I texten (kappan) säger Fahlén följande:

It is argued that these three dimensions [specialization, standardization, centralization], depending on perspective, vary as a result of external circumstances such as dependency, uncertainty and pressures, and of internal circumstances such as task, technology, size and employees. (p. 20).

I min terminologi leder detta till en regressionsekvation där ett komplext kriterium ska beskrivas med flera oberoende variabler. För man över Fahléns resonemang i sådana termer inser man också hur svåra omständigheterna är för att i mer detalj beskriva vad som händer när de oberoende variablerna antar olika värden liksom hur man ska uttrycka värdena på de oberoende variablerna. Det är på punkter som denna som vi får intressanta bidrag till att förstå forskningens villkor.

Det finns också en annan aspekt värd att notera och helst följa upp, nämligen tanken att den formella utbildningen gärna får stå tillbaka för en fördjupad sportkunskap. Det känns lite problematiskt att handla enligt denna utsaga (som förvisso inte är Fahléns egen utan något som kommer fram i hans data). Personligen är jag av en annan uppfattning men den allmänna uppfattningen får måhända en stor inverkan på ledningen av en ishockeyklubb.

Slutligen vill jag nämna tanken om resultatens generaliserbarhet till omständigheter utanför dem man har valt för sina studier (det kan gälla såväl personer som faktiska omständigheter). Det framstår som klart att Fahlén måste göra tolkningar av det material han har samlat in, men det gäller oss alla som ägnar oss åt vetenskapliga studier vare sig vi är kvalitativa eller kvantitativa i vår inriktning. Den osäkerhet som data alltid är ett uttryck för kan många gånger preciseras ytterligare utan att man behöver ta till argumentationen att det är fråga om tolkningar. Vad skulle det annars vara? Tolkningsutrymmet kan behöva preciseras men inte skälet att det är fråga om tolkningar.

Personligen har jag haft stor behållning av Fahléns doktorsavhandling och också hans sätt att argumentera och verka i avhandlingens riktning, dvs att beskriva och förstå utvecklingen av en idrottsorganisation. Den idrottspedagogiska forskningen har i Fahléns avhandling en intressant dokumentation att verka vidare med.