Fin ABC-bok på sporttema som för tankarna till Lennart Hellsing

Emma Tornborg
Malmö universitet

Det talas väldigt lite om barnböcker i offentligheten: de recenseras i mindre utsträckning och få kulturprogram i TV och radio ägnas åt dem, trots att barnlitteraturen är den litteratur som säljer bäst och som lånas ut mest på biblioteken. Men så plötsligt, förra året, bestämde sig Babel för att diskutera barnlitteratur på bästa sändningstid. Till detta program inbjöd de en professor i litteraturvetenskap, Anders Johansson, som hade mycket att säga. Den svenska barnlitteraturen var för PK, hävdade han. Den var alltför jämställd, antirasistisk, pedagogisk och präktig för att vara verklighetstrogen. Bilden som Johansson målade upp var att den moderna svenska barnlitteraturens mål är att bekräfta skolans värdegrund. Alla som har minsta lilla koll på svenska barnböcker vet att detta är rent nys. Det intressanta är dock vad man menar när man säger att barnlitteraturen är jämställd och antirasistisk. Jag antar att det till stor del handlar om vilka barn som representeras i den, vilka barn som får synas, och vad dessa barn gör. Handlar boken om flickor som gör annat än leker med dockor och barn med utländsk bakgrund som gör, ja vadsomhelst? Vips så är den PK och vill försöka styra barnen mot den förhatliga värdegrunden. Den kanske till och med är ”vänsterbliven”? För sådana barn finns ju inte. Eller kan det vara så att när flickor i moderna svenska barnböcker till exempel sportar och dessutom råkar heta Fatima eller Parisa, så är det för att det faktiskt finns rätt många sådana barn i verkligheten?

I kulturskribenten, författaren och boxaren Åsa Sandells första barnbok, Sportig ABC-bok, finns det flickor med alla möjliga namn, hårfärger och hudfärger. Det de har gemensamt, förutom att vara flickor, är att de utövar sport: vi har exempelvis Armbrytar-Anna, Fäktar-Fatima och Nintendo-Nina. Boken är till sin struktur en klassisk ABC-bok, där varje bokstav i alfabetet får en sida med en vers och en rolig illustration. Verserna är rimmade och rytmiska, och det är enbart någon enstaka gång som ett rim känns aningens krystat. I sina bästa stunder – och de är flera – påminner Sandells bok om Lennart Hellsings klassiska ABC från 1961. Ta bara den här versen om Extremsportar-Eva:

Extremsportar-Eva sportar på dagen
men även på kvällen när solen gått ner.
Hon är så extrem att hon tar sig i kragen
och lyfter sig själv när blott stjärnorna ser.

Den tillhörande bilden föreställer en liten figur med överdimensionerat huvud med ansiktsmask som hoppar fallskärm. Fallskärmen och masken är regnbågsfärgade. Ögonen som kikar fram över masken stirrar stint på betraktaren. Varken den här bilden eller de andra bilderna i boken gör några anspråk på att vara realistiska. De är stiliserade och serietidningsliknande, påminner vagt om barnen i Charles M. Schulz serie Snobben. Med sina klara, glada färger är de lätta att tycka om.  Extremsportar-Eva är en favorit, men jag är också mycket förtjust versen om Judo-Jeanette, en flicka iklädd judokläder som står i en soffa och håller en liten pojke upp och ner i benet och skakar honom:

Judo-Jeanette tränar olika grepp
på sin oerhört gnällige bror.
Men då kommer mamma och hon säger ”Släpp!
Du får vänta tills bror din blir stor.”

Professor Anders Johansson skulle nog tycka att Sportig ABC-bok är problematisk och världsfrånvänd: bara flickor, vissa med utländska namn, som utövar alla möjliga sporter. Men vad tycker barnen? Mina treåriga pojkar bryr sig inte ett skvatt om kön eller hudfärg (true story). De vill höra om sina egna bokstäver, C och D. Och det får de.

Copyright © Emma Tornborg 2021