Festschrift till Kari Fasting, ovillig pensionär

Helena Tolvhed
Historiska institutionen, Stockholms universitet

Gender and Sport. Changes and Challenges är en vänbok till Kari Fasting inför hennes 70-årsdag, och som så ofta i denna genre är antologin ganska splittrad vad gäller de sammanhang och ämnen som diskuteras. Genus och idrott är vid det här laget ett relativt stort forskningsfält och det är enligt min uppfattning – och glädjande nog – hög tid att tematisera antologier snävare än såhär framöver. Låt oss slippa intetsägande titlar som Gender and Sport! Men, det här är en vänbok och den har som sådan sin specifika charm, inte minst att den avslutas med ett avsnitt med mer personliga texter till Kari från de som samarbetat nära med henne under åren.

En samlande poäng som boken gör är – vilket redaktörerna Pfister och Sisjord uttrycker i introduktionstexten – att genusrelationer och -normer fortfarande har en avgörande betydelse för idrottens värld. Artiklarna har i huvudsak samhällsvetenskaplig karaktär och Norge som empiriskt fokus. Här belyses idrottens organisatoriska strukturer, tränare och spelares erfarenheter, skolans idrottsundervisning samt problematiker som sexuella trakasserier och HBT-frågor inom idrotten. På minussidan måste sättas att flera av artiklarna stannar i översikter av ett område snarare än att fördjupa diskussionen, och därmed inte tillför särskilt mycket ny eller originell kunskap.

Jorid Hovdens artikelbidrag pekar, genom intervjuer med styrelseledamöter i norska idrottsförbund, på betydelsen av kvinnors deltagande för att jämställdhetsfrågan ska lyftas och få utrymme. Studien lyfter också fram de strategier som kvinnliga representanter använder för att få genomslag och inflytande. Som viktigt framträder inte minst samarbete med sympatiserande män, eftersom kvinnor oftast utgör en minoritet i dessa beslutande organ; ett ämne som även diskuteras i Johanna A. Adriaanses därpå följande artikelbidrag. Allianser med män var också en framträdande strategi i kvinnors kamp för politiskt inflytande under 1900-talet, varför det här är svårt att inte landa i en nedslående slutsats om idrottens jämställdhetsmässiga efterblivenhet. Nå, det visste vi väl förvisso redan, och förändringsarbete förutsätter givetvis kunskap om faktiska omständigheter.

Gertrud Pfister bidrar med en artikel som diskuterar vilka strukturer och normer som utgör hinder för kvinnliga tränares karriärer. Andra bidrag behandlar organiseringen av kvinnors snowboardåkning i Norge, diskussionen om och regleringen av kvinnliga beachvolleybollspelares och boxares klädsel och det första öppet homosexuella laget i norsk elithandboll, Hullabaloo.

Sheila Scraton pläderar för överbryggandet av glappet mellan feministisk teori och utbildningssystemets idrottsundervisning. Hon redogör för hur det feministiska forskningsfältet utvecklats i poststrukturalistisk riktning, och diskuterar kritiken av ett nyliberalt ”postfeministiskt” paradigm som hyllar individualism och ”valfrihet”. Detta ställer Scraton mot en idrottsundervisning där maskulinitet alltjämt utgör normen och vars praktik fortsätter att begränsa sig till idrottshallen snarare än att arbeta utifrån en vision om demokratiska samhällsmedborgare och subjekt. Ansatsen att applicera och omsätta ny feministisk kritik på idrottspedagogik och -undervisning framstår som spännande även om resonemangen här inte riktigt ”förs i hamn”. Det är bara att hoppas att detta vidareutvecklas i mer omfattande studier framöver.

En grundsten inom poststrukturalistisk feminism har varit att öppna upp för mer komplexa identitetskonstruktioner där kön inte nödvändigtvis sätts i främsta rummet. Kristin Walseth diskuterar i en intervjustudie på ett nyanserat sätt hur flickor med pakistansk härkomst upplever den norska skolans idrottsämne. Från en intersektionell utgångspunkt resonerar hon om de sammanhang då religion får betydelse – vid simundervisning, där en majoritet av de intervjuade föredrar könsuppdelade klasser eftersom kroppen upplevs som alltför exponerad – likväl som de sammanhang där den inte har det – idrottsundervisningen i övrigt, som de flesta föredrar att ha tillsammans med pojkarna, med undantag för någon som menar att pojkarna tenderar att ta över i allt för hög grad. Även på detta område behövs utan tvekan mer kunskap för att kunna förändra och inte riskera att basera såväl politik som praktik på stereotypa antaganden.

Copyright © Helena Tolvhed 2014