En lättillgänglig introduktion till tränarrollens komplexitet

Robert Svensson
Örebro universtet

Tränaren har kommit att bli en centralgestalt. Både inom den organiserade och oorganiserade idrotten. Både inom elit- och breddidrott. Detta avspeglar sig bland annat i det mediala intresset för tränare på elitnivå och att antalet tränarutbildningar på högskolor och universitet ökar. Tränaren har också dragit på sig blickarna från forskarhåll. Sedan ett par, tre decennier tillbaka har forskare från flera olika discipliner (framförallt pedagogik, sociologi och psykologi) tagit sig an och belyst tränarrollen utifrån flera olika perspektiv. Därför vet vi nu att det är en krävande och mångfacetterad roll som påverkas av en rad olika förväntningar och faktorer – förväntningar och faktorer som skiljer sig åt beroende på vilken idrott och nivå det är fråga om. Att karaktärsdraget är ”mångfacetterad” innebär att det snarare är lämpligt att prata om tränarroller. Trenerroller är just också titeln på den antologi jag här ska recensera.

Trenerroller riktar sig till studenter och lärare i idrottsutbildningar vid högskolor och universitet, samt till tränare och ledning inom norsk elit- och breddidrott. Utifrån en uppsättning teman behandlas ett antal roller tränaren har, och enligt baksidestexten ger boken ett viktigt forskningsbaserat bidrag till förståelsen för hur tränaren kan uppfylla och klara av dessa roller. Redaktör är Stig Arve Sæther, lektor i idrottsvetenskap vid institutionen för sociologi och statsvetenskap vid Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet (NTNU). Sju av de åtta medverkande författarna kommer även de från NTNU medan den sista har erfarenhet som tränare och tränarkoordinator inom fotboll.

Introduktion och avslutning exkluderat består boken av åtta kapitel som alla är välskrivna och lättförståeliga. Mellan kapitlen finns ingen uppenbar röd tråd mer än den Sæther något ansträngt försöker få till i introduktionen och avslutningen. Däremot finns ett par skillnader där den första rör vilken utgångspunkt artiklarna har. Antingen tas ett tema eller ett problemområde upp där poängen sedan är att tränaren måste vara medveten om detta. I denna kategori placerar jag Ingar Mehus artikel om motivation och olika motivationsklimat, Sæthers og Nils Petter Aspviks kapitel om unga fotbollsspelares fysiska aktivitetsnivå och stressförhållanden som påverkar deras utveckling, samt Ola Andreas Stavnes och Einar Vedul-Kjelsås bidrag om fetma.

I de andra kapitlen tas en mer direkt utgångspunkt i tränaren. Utifrån Chelladurais flitigt använda multidimensionella tränarmodell och statistik från Norges idrettsforbund (NIF) presenterar Jan Erik Ingebrigtsen en enkel modell för hur en tränare ska nå ”alt og alle”. Sæther, återigen, diskuterar skillnaderna mellan att som tränare vara inriktad på att identifiera och att utveckla talang och vilka konsekvenser de olika rollerna får. Jorid Hovden undersöker vad det är som gör att kvinnor och män har olika villkor och möjligheter för att bli elittränare. Hon fokuserar på rekryteringsprocessen och vilka förväntningar som finns på tränarrollen och hur detta påverkas av genuskodade maktförhållanden. I ”Trenerrollen og mediene” uppehåller sig Arve Hjelseth vid olika möjligheter och dilemman som kan uppstå i relationen mellan tränare och media. Avslutningsvis diskuterar Stig Arve Sæther i sitt tredje bidrag vikten av att utvärdera sin egen roll som tränare och presenterar därefter några metoder att göra det på. Principiellt föredrar jag den senare ansatsen. Av samma anledning som många historiska verk, inte minst läroböcker, har kritiserats för att ha tagit upp ett tema eller område och sedan adderat en ruta om kvinnan, riskerar det att bli lite platt när det är ett tema ”och så tränaren”. Tränaren blir ibland inte riktigt inarbetad.

Det som också skiljer är i vilken grad kapitlen är vetenskapliga och vetenskapligt skrivna. I förordet framkommer också att det bara är fem av de åtta artiklarna som är granskade och godkända som vetenskapliga bidrag. Personligen höjs min läsupplevelse proportionellt med vetenskaplighet, men eftersom boken inte i första hand riktar sig till forskare vore det orättvist att låta det få färga av sig på min bedömning allt för mycket; av den anledningen är ”bristen” på vetenskaplighet i vissa artiklar inte ett problem. Men det som ställer till det är just skillnaden i nivå. Den gör att boken blir svårare att betrakta som en sammanhållen enhet. I en antologi med fler författare och bidrag hade det varit ett orimligt krav att ställa, men eftersom antalet kapitel är relativt få hade det kanske kunnat gå att enats om en gemensam nivå och ton.

Något som förenar flera av artiklarna är att de behandlar teman och roller som gör sig gällanden oavsett nivå och idrott, alternativt just implicerar spänningen mellan bredd- och elitidrott. Det gör att bokens träffyta är tämligen bred vilket är en av dess stora förtjänster. Vare sig du är ungdomstränare i en individuell idrott eller är sportchef inom en lagidrott finns det mycket du kan ta till dig. Träffytan är också bredare än de anspråk som görs, för givet att grundförutsättningarna ser liknande ut i andra nordiska länder är boken relevant inte bara i Norge. Förenande är också de slutsatser som dras: Tränaren är en del av ett större sammanhang och har inte möjlighet att påverka allt, men genom medvetenhet och självreflexion kan tränaren, och därmed utövarna och verksamheten, förbättras och utvecklas. Det artiklarna bidrar med är medvetenhet om och underlag till självreflexion utifrån de specifika teman som behandlas.

Åtta kapitel och 159 sidor lång är Trenerroller långt ifrån heltäckande. Den har heller inte några sådana ambitioner. Men det borde kanske också ha återspeglats i titeln. Den röda tråd jag inte tycker Sæther riktigt lyckas med att få fram skulle kunna ha lagts ut till att bilda en fortsättning eller underrubrik som hjälpt till att specificera vad boken handlar om. Utifrån den gemensamma nämnaren jag funnit och med hänvisning till bokens målgrupp är ett tänkbart förslag Trenerroller i spänningsfältet mellan bredd- och toppidrott. Väl inne på temat att berätta om vad boken handlar om (vilket för övrigt känns som ett ganska lämpligt tema i en recension): När vi fick recensera böcker på högstadiet var det alltid några i klassen som tog genvägen att läsa sammanfattningen på baksidan. Det som är speciellt med Trenerroller är att dess baksida inte enbart har en sammanfattande funktion utan där står också viktig information som inte framgår någon annanstans i boken. Nämligen vad den ska göra, vad den bidrar med och vilka den är till för. Sådan information borde självklart ha framgått i förordet eller introduktionen. Istället för en genväg är baksidan nu nödvändig för att kunna veta varför och på vilket sätt jag ska läsa Trenerroller. Det är inte optimalt. Att förlita sig på att läsaren ska börja med den allra sista sidan känns vanskligt. Läsaren försöker förhoppningsvis inte ta en genväg.

Vad har då boken gett mig? För de områden jag inte stött på tidigare har jag blivit ytligt presenterad. Av de områden jag är bekant med sen innan har jag fått en repetition. Givet bokens målgrupp talar detta för ett relativt gott betyg, för trots de brister jag har lyft fram tycker jag ändå att Trenerroller fyller sitt syfte. Det kanske inte är en bok jag kommer att återkomma ofta till, men för den tänkta läsekretsen är det en lättillgänglig introduktion till tränarrollens komplexitet.

Copyright @ Robert Svensson 2015