Den hegemoniska fotbollen och dess passioner

Bill Sund
Professor Emeritus, Stockholms universitet

Bollen är såväl magisk som rund och störst är fotbollssporten på alla mätbara vis – men det finns, ej att förglömma, många andra bollsporter som rugby, basketboll, handboll, volleyboll, tennis, bordtennis, bandy, landbandy, innebandy, cricket och baseboll. Ishockeyn har ju dessutom en skivad boll, så den får kanske också räknas in. Golfen däremot ligger i en annan dimension. Fotbollen har erövrat sin hegemoniska position genom att den är så pass fascinerande för såväl män som kvinnor och skapar sådan passion och tillit hos sina utövare, organisatörer och publik. Dessutom passar den väl in – vilket fotbollshistorien visar – i alla möjliga samhälls- och styrsystem. Alltså såväl i demokratiska system som trist nog i övriga.

Nu har Matti Goksøyr i den omfattande och imponerande serien av böcker, hittills över 50 stycken, som norska Universitetsforlaget ger ut utifrån den generella frågeställningen ”Hva er” fått frågan ”Hva er Fotball” och besvarat den på ett spännande och insiktsfullt sätt. Även om frågeställningen huvudsakligen kan uppfattas som närmast filosofisk lyckas Goksøyr, som är historieprofessor vid Norges idrettshøgskole (NIH) i Oslo, hantera, diskutera och reda ut herr- och damfotbollens många internationella och nationella dimensioner på ett kunnigt, analytiskt och läsvärt sätt utifrån det norska och internationella forskningsläget. Boken är skriven utifrån en personlig norsk utgångspunkt och författaren hoppas att den läses av den skolade och internationellt orienterade samt historiskt, kulturellt och politiskt intresserade läsaren. Han identifierar sig inte helt med ”fotballnerden” utan snarare med den intellektuellt kritiska betraktaren.

Det handlar alltså huvudsakligen på ett resonerande sätt om norsk fotboll och detta givetvis eftersom målgruppen är norska läsare, men Goksøyr har också en särskild faiblesse för engelsk och brasiliansk fotboll och fotbollskultur. Det är också i allmänhet regeln för skandinaver. Den engelska läxan sitter djupt, inte minst genom lördagseftermiddagarnas tv-sändningar på 70- och 80-talen, som han även tar upp och kommenterar. Kontinental fotboll behandlas däremot ganska översiktligt. Givetvis har han själv ett stort och lidelsefullt fotbollbollintresse, det vet jag och det märks också tydligt. Han har därtill tränat och spelat fotboll i yngre dagar och håller på S K Brann – laget i Bergen där han själv växte upp. Fattas bara annat. Av egen erfarenhet vet jag att han varit en icke oäven futsalspelare, alltså när man spelar inomhus. Nåväl, hur ser hans ansats ut, och vad kommer han fram till?

Ansats och struktur

Det är naturligtvis med stort allvar och innerlig känsla som Matti Goksøyr går igenom sina fem utvalda huvudpunkter, vilka även utgör egna kapitel i boken, alltså spelet, idrotten, passionen, identiteten, och produkten fotboll. I det första kapitlet redovisas och diskuteras exempelvis fotbollshistorien, alltså hur spelet uppkom och utvecklades i olika länder. Han gör flera viktiga markeringar, bland andra att Mussolinis och hans fascister lade sig i fotbollen och hur den organiserades. De startade därför Serie A – och etablerade den italienska termen ”calcio”, ursprungligen spark, för fotboll. Annars domineras ju fotbollsspråket av engelsk terminologi. Andra poängteringar är globaliseringen och den brittiska arbetarklassens långvariga hegemoni inom fotbollen liksom den uppenbara fotbollsrevolutionen när det blev helt okay för kvinnor och barn att spela fotboll. Han understryker verkligen betydelsen av kvinnofotbollens successiva genombrott, där skandinaviska länder som Norge onekligen gått i spetsen genom den förhållandevis starka jämställdheten. Han uppmärksammar också barnens fotboll, vilket är viktigt, med orden: ”For norske barn er fotball blitt en del av normaloppveksten”. Dessutom uppehåller han sig förstås också vid fotbollens makt- och konfliktdimensioner och dess krigsmetaforer – och citerar sociologerna Norbert Elias och Eric Dunning som betecknat fotbollen som institutionaliserad konflikt.

Mot slutet av detta kapitel behandlar författaren spelsystemens utveckling, eller spelstilar, för att tala med vår författare, och det är en rask sammanfattning av en lång spännande historia, där den kontinentala fotbollen stod för de nya greppen i relation till den alltmer doktrinära engelska fotbollen, som Herbert Chapman sökte förnya med sitt VM-system och försök till fyramannamittfält, alltså 3-2-2-3. Dock var det så, att när Brasilien inledde sina många VM-segrar 1958 byggde deras 4-2-4-system direkt på den ungerska modellen, som också ungraren Béla Guttmann lärde dem under sin tid i landet. Det var kort sagt ungrarna, särskilt Gusztáv Sebes och Guttmann som förnyade fotbollen efter kriget. Under samma period lanserade österrikaren Karl Rappan liberosystemet (”Das Riegel”) i Schweiz, så mellankrigstiden och efterkrigstiden var dynamisk, fotbollsmässigt sett.

I det andra kapitlet analyserar Goksøyr vilka färdigheter som krävs inom fotbollen, alltså vägarna till kunskap, liksom de tekniska, fysiska, mentala och taktiska elementen. Dessutom diskuteras givetvis fotbollens vetenskapliggörande i en relativt kortfattad men bra sammanställning av hela denna problematik. Han poängterar Norges beroende av den engelska stilen och att landet länge har varit en ”utkant i internasjonal fotball”, men under sina storhetstider som tränare kom Rosenborgs Nils Arne Eggen och landslagets ”Drillo” att radikalt ändra detta förhållande – och det är givetvis mycket intressant. Han menar att ”teoretikerne”, och då ingår även Kjell Schou Andreassen, skaffade sig hegemoni inom norsk fotboll. Sedan tillkom hemvändande spelare med internationella erfarenheter som ytterligare stärkte denna tendens, som alltså satte sig och dessutom sammanföll med hela professionaliseringen av norsk fotboll, med ökad kapitalisering inom klubbarna. Med Goksøyrs ord övertog ”Drillo” och hans män definitionsmakten inom norsk fotboll. ”Drillo” är en spännande fotbollslegend och en av få skandinaver som blivit kända internationella tränarprofiler. Till denna snäva krets hör även svenskarna Nils ”Il Conte” Liedholm och Sven-Göran ”Svennis” Eriksson.

Med ”Drillo” blev fotboll således närmast en vetenskap i Norge. Denna process behandlas naturligtvis i boken, och då främst genom hur han byggde sitt lag på grundval av en fast struktur, kollektivism och laganda. Hans statistiska spelanalyser var också viktiga och epokgörande. Nu är de regel, särskilt i England. Såväl ”Drillo” som engelsmännen Bob Houghton och Roy Hodgson, som länge verkade inom svensk fotboll, använde totalfotbollens press-på-bollhållaren-koncept men tolkat defensivt – alltså inte som Rinus Michels hade lärt de sina. Dennes sofistikerade totalfotboll var offensiv, den typ av fotboll som kom att utvecklas i Holland på 70-talet och sedan exporterades via bland andra Johan Cruyff till Barcelona FC, där den firat stora framgångar.

Passioner, supportrar och identiteter

I det tredje – och bästa – kapitlet, om ”lidenskap”, bränner det verkligen till. Här är vår författare på hemmaplan – det gäller den lidelse och fascination som fotbollen skapar. Det handlar således i första hand om den moderna supportern och dennes passionerade agerande. Goksøyr menar att fotbollen är ett slags frizon där galenskap, enorm glädje och bitter frustation kan få sina givna utlopp – och det är detta som präglar supportrarnas beteende. Att vara en hängiven klubbsupporter är närmast en livsstil, skriver han med all rätt. Mycket av denna kultur kommer från England, vilket understryks. Han berättar också historien om de norska fansen, där i princip alla dessutom håller på och är organiserade i någon av de norska supporterorganisationerna för engelska klubbar i Premier League och i de lägre divisionerna. Manchester United har exempelvis över 40 000 organiserade fans i Norge och Liverpool nästan lika många, men också småklubbar som Aldershot har detta speciella stöd. Givetvis reser dessa supporter över havet för se sina lag med jämna mellanrum – onekligen ett prov på äkta lidelse. Goksøyr blundar givetvis inte heller för baksidan av dessa supportfenomen och analyserar huliganismens olika trista sidor, samt anlägger också ett givet genusperspektiv.

I identitetkapitlet handlar det bland annat om fotbollens stora hjältar, alltså om sådana som Armando Maradona och hans insatser för Napoli och vad som hände identitetsmässigt när Argentina skulle spela mot Italien i Neapel under VM 1990. Då blev det plötsligt problematiskt vilket lag Napolipubliken skulle hålla på: sitt eget landslag eller deras älskade Maradonas Argentina. Napoli var ju för övrigt det första syditalienska lag som vann Serie A, så Maradona betydde mycket för lagets fans.

Goksøyr tar också upp de seglivade stereotyperna inom fotbollen och finner då sin utgångspunkt hos Jørgen Juve, en av de klassiska norska fotbollsanalytikerna, och uppfattningen att tyskarna skulle vara maskinmässiga i sitt spel. Tillkommit har ju också att alla stora brasilianska spelare lärde sig den supertekniska fotbollen på Cobacabanas stränder, och att italienska spelare gärna mer än väl lägger sig och filmar. Även i detta avsnitt framkommer Goksøyrs beundran av den brasilianska fotbollskonsten. I sammanhanget hanteras också fotbollens könsidentitet, alltså att fotboll är ett spel för och av män, genom en historiskt, kulturell analys. Detta stämmer nu inte längre och han fokuserar på två viktiga män under den tidigare övergångsprocessen som Alex Ferguson och David Beckham, och menar förstås att den senare stod för den mer moderna fotbollsmaskuliniteten.

Fotbollen i samhället

I det femte kapitlet tar Goksøyr sig an fotbollen ur ett internationellt makt- och marknadsperspektiv. Han diskuterar maktkampen mellan EU och Uefa framför allt med avseende på Bosmandomen, men också att klubbarnas intäkter numera huvudsakligen kommer från TV-intäkter och sponsorer. Spelarna är sedan länge professionella också i de skandinaviska länderna och kan tyckas vara som vilka andra arbetstagare som helst. Men det bör tillfogas att de inte avlönas via traditionella kollektivavtal utan genom personliga kontrakt, och deras anställningar är alltid tidsbegränsade trots att deras fackliga organisationer träffar kollektivavtal med klubbarnas avtalsorganisationer. Inom fotbollen agerar agenter när det gäller spelarövergångar, lönebildning och kontraktsskrivning.

Fotbollen är global i reell mening och Goksøyr tar givetvis också upp denna dimension och då gäller det bland annat den globala spelarmarknaden. Härvidlag framhåller han med all kraft att det förekommer ”trafficking”, alltså att unga afrikanska spelare får träna och spela på existensminimum i Europa. Han kallar det för människohandel och menar att ”fotbollsfamiljen” ogärna vill tala högt om den. I anslutning till detta är han också med all rätt mycket kritisk till den förekommande matchfixningen.

Fotbollen behåller greppet

Som framgått gillar vår författare den magiska fotbollen, vilket inte innebär att han är omedveten om dess baksidor som han ju också tar upp i boken. Allt detta är bra och sympatiskt. Meningen i fotboll, konstaterar han avslutningsvis, är passionen som skapas, identiteten, och spelglädjen. En del av charmen med fotboll är som han säger, att pengar och makthavare inte kan bestämma allt. Fotbollen handlar kort sagt om gemenskap och individuella prestationer, där den kollektiva målsättningen är styrande. I det sammanhanget hänvisar han till sina tränarfavoriter, som Alex Ferguson och Bill Shankly – den senare känd för sina skarpa uttalanden – samt Egil ”Drillo” Olsen. Han hoppas förstås att Norge till slut skall vinna en stor titel, vilket, menar han, synes närmast helt omöjligt, åtminstone på herrsidan. Däremot är läget helt annorlunda och mycket bättre på damsidan.

I sina slutsatser återkopplar han till de fem dimensionerna och hävdar att fotboll som spel står starkt, att fotboll som idrott står på en mycket högre nivå än tidigare, att fotboll som passion ändå är som förr, att fotboll som identitet i högsta grad är levande, och att fotboll som ekonomisk produkt omsätter som aldrig förr – marknaden kring den bara växer.

Till sist ställs då frågan hur man skall förhålla sig till fotbollen och hans svar är att se fotbollens nivåer i olika sammanhang och att den finns till för både kvinnor och män och för barn och ungdomar. Spelet kommer att bestå. Det är såväl enkelt som komplicerat och det ligger mycket i de två flosklerna: framtiden är osäker och bollen är rund – och ge upp fotbollen vill han definitivt inte trots visst motstånd i Norge. Och vem vill väl det? Bollen är ju rund och helig – vilket nu Matti Goksøyr visat genom sin utmärkta bok.

Copyright © Bill Sund 2015