Mer än ett praktverk – välskriven och informativ ishockeyhistorik

Tobias Stark
Institutionen för idrottsvetenskap, Linnéuniversitetet

Ekonomen, informatören och kulturarbetaren Lars Ingels tillhör Sveriges allra flitigaste sportboksförfattare. Sedan författardebuten, i början av 2000-talet, har Ingels hunnit med att ge ut ett tiotal böcker med sporttema, varav lejonparten faktiskt handlar om en och samma förening, närmare bestämt den anrika ishockeyklubben Leksands IF! Medan Ingels Leksandsalster kanske främst vänder sig till dalaklubbens trogna supporterskara bör hans nyutkomna bok, Tröjorna i taket: Hissade tröjor och pensionerade tröjnummer i SHL, HockeyAllsvenskan, Elitettan och NHL, kunna tilltala i princip alla svenska idrottsvänner, inte minst då landets otaliga ishockeyfantaster.

Som titeln anger är det fenomenet med att hissa och pensionera tröjnummer inom ishockeyn som står i centrum. Ingels fokus ligger visserligen på den svenska herrishockeyns tre översta divisioner (SHL, HockeyAllsvenskan och Hockeyettan), men även NHL-ishockeyn behandlas utförligt i en separat del. Den svenska damishockeyn lämnas dock i princip utanför med motivering att den är så pass ung och att spelarnas karriärer tenderar att vara kortare än herrarnas, vilket leder Ingels till slutsatsen att ”vi ännu inte sett så många damers tröjor hissade” (sid. 8). Ingels pekar dock på att Ängelholmsprodukten Maria Rooth, med bland annat 265 landskamper och fyra OS-deltaganden på meritlistan, var den första damspelaren i den amerikanska collegeishockeyn som fick sitt tröjnummer pensionerat.[1]

Boken är uppdelad i fem större delar plus en kort avslutning med kuriosa om det svenska seriesystemets utveckling jämte en övergripande källförteckning. I den första delen redogör Ingels för bokens tillkomst, genom att orda om de omfattande arbete som han och behjälpliga parter (klubbar, privatpersoner, sportjournalister, bibliotekarier m.m.) gjort för att sammanställa boken. Ingels konstaterar här, ledsamt nog, att:

Det intensiva och ihärdiga jobb som görs på ishockeyklubbarnas kanslier är ofta mycket beundransvärt – ofta är varje match som en examen. Jobbet är inriktat nutid och framtid – nästa match och nästa säsong – och man hinner sällan eller aldrig se tillbaka och dokumentera eller arkivera det som sker. Detta är helt förståeligt, men en uppmaning lyder därför: Se till att någon – kanske en utomstående, så att det inte blir ännu en börda som läggs på ett redan arbetstyngt kansli – ges uppdraget att kontinuerligt dokumentera det som sker i föreningen. Det som sker idag är historia i morgon! […] Under arbetets gång har jag alltför ofta konstaterat att många klubbar riskerar att bli helt historielösa. Material som fanns för ett par säsonger sedan är – efter kanske en del personalbyten eller en kansliflytt eller bara ett serverbyte – nu borta för alltid! (sid. 5)

Detta är tyvärr en väldigt vanlig erfarenhet bland landets idrottsforskare. Ingels uppmaning kan säkert bära frukt, men då bristfällig historisk dokumentation är något som går igen inom idrotten i stort vore det faktiskt önskvärt att Riksidrottsförbundet tog sig an problemet och hjälpte landets idrottsklubbar på traven med det viktiga arbetet. Samtidigt framstår Ingels eget arbete med boken i sig därmed som extra betydelsefullt; han har ju de facto tagit upp stafettpinne själv och hjälpt stora delar av den blågula ishockeyfamiljen att ta sig närmare mål!

Inledningsvis diskuterar även Ingels själva fenomenet med hissandet av tröjnummer, vilket han ser som:

En hyllning till spelarens karriär, och i de flesta fall för dennes insatser för klubben ifråga. Det handlar om spelarens dignitet och betydelse för sitt lag – men det behöver inte alltid vara synonymt med mål, assist och poäng vilket oftast är det som applåderas mest i ishockeyn. Syftet är att ha ett minnesmärke i arenataket för att inte glömma bort; att skapa en hyllning för all framtid. Tröjhissningen bär berättelser om stor glädje, lycka och framgång – men det kan ibland också innefatta svåra karriärändande skador eller i några fall till och med olyckor med bråd död och djup tragedi. Den hedersbetygelse som det innebär att få tröjan hissad föräras oftast spelare med en lång karriär och som varit klubben trogen under många säsonger. Med en ökad omsättning på spelarmarknaden tycks detta vara något som blir ovanligare. […] Å andra sidan tycks spelarnas karriärer bli längre nuförtiden, vilket borde ge fler tröjhissningar framöver… (sid. 6).

Detta synsätt ter sig både rätt och riktigt. Möjligen hade Ingels kunnat utveckla resonemanget ytterligare med hänvisning till ekonomiska aspekter – och då inte minst den allt mer grundmurade eventmarknadsföring som klubbarna bedriver idag, där allehanda arrangemang anordnas i samband med lagens matcher för att locka publik och öka intäkterna. Sett i detta ljus kan man faktiskt förmoda att antalet tröjhissningar kan komma att skjuta i höjden i framtiden i stället för tvärtom, i och med att klubbarna ser det som tacksamt handgrepp för att skapa sug kring sina matcher. Man behöver inte heller vara direkt cynisk för att misstänka att frekvensen hissade tröjor hade ökat markant inom damishockeyn om klubbarna känt att greppet var lukrativt.

I del två, tre, fyra och fem redovisar Ingels sedan i tur och ordning hur lagen i  SHL, HockeyAllsvenskan, Hockeyettan och NHL förhåller sig till fenomenet hissade matchtröjor, samt presenterar spelarna de handlar om och deras speciella betydelse för klubbarna ifråga. Dessa skildringar ackompanjeras av ett rikt och imponerande bildmaterial i form av över 200 fotografier, varav flertalet i fullfärgsformat. Som om inte detta vore nog har mitt recensionsexemplar dessutom ett försättsblad med en signerad idolbild på Peter ”Foppa” Forsberg, vilket än mer understryker den närmast ojämförligt tilltalande och påkostade paketeringen av boken.

En snyggare coffee table-bok om svensk ishockey är över huvud taget svår att tänka sig! Samtidigt borgar bokens intellektuella innehåll – de välskrivna och informativa texterna samt de ingående spelar- och klubbpresentationerna – för att Tröjorna i taket är så mycket mer än bara en smakfull inredningsdetalj för landets idrottsvänner. Vad vi talar om är i själva verket ett genomtänkt praktverk som många inbitna ishockeyfantaster säkert skulle vilja ha på ständigt armlängdsavstånd för att kunna konsultera och fördjupa sig i närhelst tillfälle bjuds, inte minst då de följer olika matcher på läktarplats och hemma i TV-soffan. Följaktligen får vi hoppas att Sportförlaget snart publicerar verket som e-bok eller i appformat så att hugade supportrar och kalenderbitare kan ha den fritt tillgänglig i sina smarta telefoner.

Copyright © Tobias Stark 2017

[1] Maria Rooth var lagkapten för Minnesota-Duluth Bulldogs, hemmahörande vid University of Minnesota i Duluth. Rooths tröja med nummer 27 hissades till taket i lagets hemmaarena ”the Decc” den 26 februari 2005.